Nu kommer en såndär tråkig text där jag bara vill få ur mig alla känslor som svämmer över, alla ord som blockerar.
Ni som är här för bilder kan scrolla neråt, detta är min ventil och jag måste släppa ut lite luft innan ballongen spricker så att säga. 

 

Igår fick jag ännu en panikångest-attack då jag trodde att mina tårar skulle bli min död. Är dom påväg tillbaka igen, ska dom återigen ta över mitt liv som dom gjort så många gånger? Ska dom styra varje andetag, lägga sig som en klump i bröstet och långsamt göra mitt inre mörkt? Kommer jag bli tvungen att hoppa av skolan, kommer jag stänga alla mina nära ute, kommer jag skaka mig själv till sömns varje natt och tvingas kämpa varje dag för att överleva? Det orkar jag inte, det vill jag inte, det tänker jag inte.

 

Jag gick ut och satte mig ovanför gatan, lyckades stoppa mig själv för en kort stund. Felix kom och paniken växte i mig. Till slut så sprang jag. Kunde inte känna mina ben, kunde känna någonting utom smärta. Det enda jag kunde höra var varje panikslaget hjärtslag som ett högt dunkande i huvudet. Hela världen var som en suddig bild, ni vet en sån där som blir när kameran inte fokuserat ordentligt. Det var länge sen jag sprang nu, minns inte när jag senast gjorde det. Men igår kunde jag inte kontrollera det, kroppen lydde inte. Felix kom ifatt mig och tog tag i mig, då slet paniken tag i mig och jag kände hur jag inte fick någon luft. Började slå på honom, skrek, ville bort.

 

Sen kom tårarna. Skakningarna. Ångesten. Det sägs att tyngden lyfts när man gråter. Det gör den inte, den växer. Tårar under ångest är som tändvätska i en öppen eld, det tar fart ordentligt. Varje tår bränner hål i ansiktet, varje andetag ger skakningarna syre. Till slut hör man sig själv hypervetilera men man kan inte kontrollera det, allting blir suddigare och suddigare tills man slutligen nästan inte kan se. Benen ger vika. Ångesten tar över kroppen och på samma sätt som att hoppa i en isvak så svider och river det över hela kroppen.

 

Och så sa jag dom där orden som jag hatar att höra mig själv säga. Som jag bara sagt en gång under snart två års tid. "Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag vill inte." Jag hatar dom orden, dom gör ont. Jag säger vad jag känner just då, men jag vill aldrig behöva känna så. Jag vill aldrig behöva känna att jag måste bort, bort, bort.

 

Jag är rädd, skräckslagen. Alltid orolig för vad jag ska utsätta mig själv och mina nära för. Vad jag ska göra mot mig själv. Jag vill inte vara rädd för att göra mig själv illa eller ta mitt liv, men det är jag. Varje sekund av varje dag är jag rädd. Och jag vet att det kommer bli svårare med åren, min sjukdom blir inte lättare, den blir svårare.

Ibland tänker jag att jag aldrig ska skaffa barn eller familj, att jag borde ta avstånd från allt och alla. För en dag kanske jag ger upp allting, bara sådär. En dag kanske ångesten äger mig och styr varje sekund. Och jag tänker alltid att jag måste ta vara på varje dag, för jag kanske inte hinner bli 30 år. Jag kanske aldrig får se barn växa upp, jag kanske aldrig får gifta mig eller gå runt med en skrotig rullator. Kanske lever jag inte så länge.

 

Jag vet att det är hemskt att tänka så, men jag är så rädd. Jag har ett underbart liv men ändå smyger ångesten upp bakom mig och slår mig i bakhuvudet. Jag har liksom ingen chans. Kan varken mediciner eller lycka stoppa paniken, så vad kan?

Nu ska jag sluta skriva. Tack älskade blogg för att du finns, det är så skönt att skriva av sig ibland. Behöver inga kommentarer från folk, vet att ni bryr er och är jättefina, men skriver för min egen skull denna gång. Tack.