Jag har aldrig känt lycka tidigare, jag har aldrig känt det där extrema ruset som drar genom kroppen och får en att kunna springa tusen mil. Inte förän jag träffade Felix.
Många är alltid glada, har alltid varit. Så när dom blir deprimerade vet dom inte hur dom ska hantera det, dom vet inte vad dom ska göra med alla dåliga känslor. Vart ska dom göra av sorgen, besvikelsen och det dåliga självförtroendet?
För mig är det tvärtom. Jag är en mästare på att gömma dåliga känslor, jag är en mästare på att må dåligt och få andra att tro att jag mår bra. Jag vet exakt hur jag ska hantera depression. Så när jag känner lycka springer jag för livet. Jag vet inte vad jag ska göra, hur man beter sig när man är lycklig. Jag vet inte hur man ska visa att man mår bra eller vad man ska säga när man ska prata om det. Jag blir rädd och backar undan.
Tack vare Felix har jag klarat mer och blivit starkare, kärlek är en större del i vårat mående än vi egentligen vill erkänna. Vänskap är det viktigaste, men kärlek är nästan det starkaste. Den styr vårat mående och våra liv. Är vi osams med våran älskade blir vi arga och ledsna på allting runt om, men är allting bra i förhållandet är vi glada och uppåt. Hur gärna jag än vill att kärlek ska vara "ett plus i kanten" så är det så mycket mer än så.
Men som sagt vet jag inte hur man gör när man är lycklig, så jag stöter bort den människan som får mig att känna den lyckliga känslan. Jag knuffar honom åt sidan, kämpar stenhårt för att få bort honom. Någonting som ingen tidigare vet är att flera gånger när jag gjort slut så har lyckan spelat en stor roll i det, jag vill gärna kunna kontrollera mig själv och har kämpat hela livet för att lära mig kontrollera mina depressioner. Men lycka har jag aldrig behövt lära mig att kontrollera och har därför ingen aning om hur man gör.
Så, mina älskade fina bloggläsare, ni säger att jag hjälper er med mina texter. Snälla hjälp mig lite till, jag behöver det. Hur gör ni när ni är lyckliga?
