Jag är inte stark, jag är som ett darrande asplöv varje gång du kommer i tankarna. Jag blir skakig, syret verkar ta slut och varje gång jag sväljer känner jag svedan från klumpen i bröstet. Men jag är så jävla mycket starkare utan dig, utan någon som bygger upp mig som ett jävla dupplo-torn, bara för att sparka ner det samma sekund det nått taket. Jag är så trött på att vara den som får spottet i ansiktet, kniven i ryggen och slaget i magen. Jag är så jävla less på att få höra lögner, att få luras och svikas. Jag vill få en chans att bli lycklig, det är jag ta mig fan värd nu. Så därför valde jag att ta bort dig ur mitt liv. Jag kan inte påstå att det är enkelt, vartän jag går är det du som snurrar i mitt huvud, du och alla tusentals frågor jag aldrig får svar på. Det är inte som att klicka på "delete" och så är allting borta, för allting finns kvar. Med du är så jävla patetisk, vet du det? Du är rädd för din egen jävla brud, feg som du är lyder du hennes minsta vink och håller henne alltid om ryggen även när hon fyller käften med skit. Du vågar inte säga ifrån, inte ens för min skull. När jag sa det till dig kunde du inte ens se mig i ögonen när du sa "det är inte sant, jag tycker att jag visst säger ifrån", för du visste att lögnen stod stämplad i pannan på dig. Du har alltid lovat så jävla mycket, byggt upp mitt hopp och mitt förtroende, gjort mig lycklig ett par dagar, för att sedan bevisa vilket vidrig lögnare du är.

 

Jag kommer aldrig förlåta dig för hur du behandlat familjen. Vi hade allt och du valde att kasta bort det för en slynas skull. Men nu skrattar jag åt dig, för du har ingenting medan vi har allt igen. I dina ögon lyser olyckan som en strålkastare i natten, du vet vad du gått miste om och du saknar oss det vet jag. Men du kan ha ett trevligt misslyckat liv och dö olycklig, det är ditt eget fel och ingen annans.

Vi är samma kött och blod, men vi är fan inte familj. Min familj är stark, ärlig och står upp för sig själva. Du är svag, patetisk och en feg lögnare.