Denna text kommer många se som en "attention whore"-text, och ni får gärna ta den hur ni vill. Men jag vet att det finns människor med precis samma problem som jag själv, som tycker det är skönt att veta att dom inte är ensamma.

Man vill ju alltid vara redo på nya saker, beredd på både bra och dåligt. Man vill aldrig bli överraskad för då har man inget skydd att gömma sig bakom och man blottar strupen fullständigt. Men man kan ju inte heller gå runt på spänn med taggarna utåt hela livet, det bildar ju en inre stress, rädsla och ilska. Så hur gör man för att slippa oro, bara acceptera saker och lära sig gå vidare?




Så finns dessa människor som vill må dåligt för uppmärksamhetens skull. Som drar naglarna lite försiktigt mot armarna för att rispa upp ett pyttigt litet rivsår och sedan skryta inför alla hur dåligt hon/han mår och att denne skadat sig. Såna personer hatar jag, för dom vet inte. Dom vet inte vad panikångest innebär, hur det känns när allting svartnar och att efter vad som känns som en sekund vakna till bara för att inse att man skadat sig själv. Dom har aldrig känt ångesten och rädslan för att någon ska se ens märken, dom är inte rädda för den där blicken från ens nära, den tårfyllda blicken som säger "vad har du gjort, varför har du gjort såhär? Vi mår dåligt med dig". Dom har aldrig känt paniken när kroppen börjar skaka, när man inte får in något syre och det känns som man ska kvävas, man vet att snart kommer man tappa kontrollen men man kan inte göra något för att stoppa sig själv. Dessa människor har aldrig varit livrädda för sig själva, att det en dag ska svartna för gott. Men ni som varit där, ni vet vad jag menar. Rädslan tar aldrig slut.

Idag är det bara några dagar sedan min senaste panikångest-attack. Denna var inte som vanligt, jag blev stum. Jag kunde inte prata, jag kunde inte fästa blicken och jag kunde inte röra mig. Felix försökte prata med mig och jag hörde det mesta, men jag kunde inte öppna munnen för att svara. Jag får attackerna lite då och då, oftast på nätterna. Jag kämpar för att lära mig kontrollera mig själv, men det är inte lätt. Senast jag fick en rejäl attack hittade mamma mig sittandes i mörkret inne på toaletten, skakandes, hyperventilerande och med naglarna så hårt pressade in i benen att blodet rann. Men jag hade klarat det, jag var så stolt efteråt. Inne på en toalett finns många möjligheter för en person med självskadebetéende, men jag hade inte rört en enda sak. Jag pressar naglarna in i benen för att händerna inte ska ha en chans att rycka tag i något värre, en dag kanske jag slipper attackerna helt om jag har tur.

Nu har jag hoppat lite mellan ämnena, men huvudämnet är mående. Ingen kan tala om för dig vad du ska känna och tänka, ingen kan säga åt dig att "fan va töntig du är, det där är ju en skitsak" för någonting som är litet för någon kan vara enormt för någon annan. Men någonting som är viktigt är att ibland stanna upp och känna efter hur man verkligen mår, för är det någonting som ligger och gnager och man ignorerar det, då kan man vara säker på att det kommer tillbaka med en smäll i bakhuvudet. Ta vara på det liv du har, man har bara en chans.