Några snart 2 år gamla bilder på mig om min prins. Jag vet att det är tråkigt att läsa om när jag är lycklig, men just nu när jag tänker på vilken tur jag har haft så känner jag lycka. Men jag tänker ändå skriva, för måste få ut alla mina känslor, svart på vitt. Så här kommer en text tillägnad min bästa vän, min fantastiska pojkvän. Ni andra kan bara scrolla vidare.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt, jag var redo att ge upp på riktigt och jag hade ingen livsglöd kvar. Då träffade jag en person som kom att förändra hela mitt liv. Jag minns det så väl, hur han kom upp i handduk och skämdes halvt ihjäl när han fick syn på mig som stod där som ett fån i dörröppningen. Ett snabbt "hej" och sedan smet han fort in på toaletten. Jag gick ner till hans låtsasbror för att prata, efter en stund kom han in. Jag minns att jag skämdes så mycket för jag såg fruktansvärd ut i mina alldeles för stora mjukisbyxor, en enorm hoodie, osminkad och fettigt hår. När jag kom hem den kvällen så fick jag ett meddelande på facebook från honom. Han skojade lite och sa att jag skulle byta namn från "Härskarinnan" för jag bara var en liten fjolla, jag log och svarade någonting om att han var en fjolla. Vi började skriva mer och mer, på msn och på sms. Vi började prata om kärlek och han skrev så vackra saker, att kärlek var någonting stort och att man aldrig skulle leka med någons känslor. Jag sa till mina vänner att jag önskade jag kunde få en sån kille. Vi skrev hela dagarna och jag minns att varje gång jag fick ett meddelande från honom så log jag sådär fånigt. Jag började tycka om honom mer för varje gång han skrev någonting. Efter en vecka av konstant smsade så bestämde vi oss för att träffas. Den 13 november 2010 gick jag tillsammans med Jennie för att möta honom på preem-macken i närheten av där han bodde. Han gick med huvudet nerburrat i jackan eftersom det snöade och blåste ute. Jag tyckte att han såg så söt ut. Vi gick hem till honom och kollade på film, Sagan om ringen. Alla låg och klagade på hur otroligt dålig den var, haha. Vi låg tre stycken i en 90-säng, så trångt var det. Vi pratade lite och skojade, så sa jag "det ondaste som finns är när man biter sig i tungan". Han log och sa "kan inte jag få bita dig i tungan? Jag lovar att bita löst", haha. Det slutade med våran första, helt fantastiska, kyss. Jag fick pirr i magen och kände att shit, jag tycker verkligen om den här killen. Det uppstod vissa problem ett tag och jag var livrädd att det skulle vara över. Men vi klarade oss igenom all skit.

 

Det jag inte tror att folk förstår är att för mig är Felix så mycket mer än bara en pojkvän. Han är min bästa vän, han är den som alltid finns där för mig, han är den som står ut med mina värsta stunder och han är den som suttit med mig genom mina värsta panikångestattacker. Han har stått kvar när jag knuffat bort honom, han har sagt att han älskar mig när jag minst förtjänar det och han har fått mig att öppna ögonen och se allt det bra i livet. Han räddar mitt liv varje dag och för det är jag honom evigt tacksam. Vi kan bråka och skrika, vi kan reta ihjäl varandra, men vi somnar ändå i varandras armar varje kväll. Han är den finaste killen jag någonsin mött och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.