En lång och ärlig text.


2013-06-04 @ 21:26:39
Jag har fått massor utav frågor om när jag hamnade på sjukhus efter att ha försökt ta mitt liv i december-12. Jag raderar dessa frågor då jag inte orkar svara på dom, men här får ni min historia. Det är en ganska lång text, så ni som inte vill läsa kan bara scrolla förbi. Detta är inget inlägg där jag vill ha en massa uppmärksamhet, men kanske finns det någon där ute som varit med om samma sak och som känner igen sig i det jag skriver. 


Allting var vitt, samtidigt som det hade svartnat till hälften. Svart och vitt, som en gammal suddig film framför mina ögon. "Mår du bra?", frågan var ständigt återkommande. Jag ville slita mig fri från alla sladdar dom satt fast på min kropp, jag ville spotta ut kolen dom tvingade mig att dricka och jag ville skrika så högt jag kunde. Var inte såren på mina armar och det faktum att jag var där svar nog på den frågan? Var mitt rop på hjälp för fullständigt döva öron? Antagligen. "Ja, jag är okej" sa jag tyst och hoppades att dom inte skulle höra lögnen som kom ut ur min mun. Dom frågade mig om det var meningen att ta så många tabletter och jag stirrade undrande på dom. "Eh,eh..ja" stammade jag osäkert. Trodde dom att jag hade råkat stoppa i mig en näve starka mediciner, att det inte var meningen? Trodde dom också att det var katten som rivit sönder min arm? Trodde dom på riktigt jag egentligen mådde bra?

Jag kände hur tabletterna började göra sin verkan; jag blev yrare för varje sekund som gick och allting var som i slow motion. Vita väggar färgades grå och mina ord lät som sluddrigt mummel. Min kropp började skaka av kyla. För en kort stund trodde jag att jag skulle dö, att jag verkligen hade lyckats. För första gången på länge kände jag hopp och frihet, ett glädjerus spred sig genom min kropp. Hade jag klarat det?

Jag fick prata med en läkare som hade kollat min prover. Höjd puls och nedsatt kroppstemperatur hade jag tydligen. Sen kom den där meningen, den där jävla meningen som höll mig sömnlös hela natten. "Du tog inte tillräckligt med tabletter för att dö, bara tillräckligt för att göra dig hyfsat dålig". Som ett slag i magen. Jag fick det alltså förklarat för mig att jag faktiskt var för dålig för att ta mitt eget liv. Det kanske låter fånigt för någon annan, men det var så det kändes för mig. 

Morgonen där på kom min psykolog/läkare från BUP och någon mer psykolog-tjej. Dom ställde en massa frågor och jag gav dom svaren som jag trodde att dom ville höra. Dom bedömde att det var mina impulser som styrt mitt handlande, att det "inte var meningen". Jag tänkte att dom var mer lättlurade än jag trodde och att jag hade klarat det, jag hade ännu en gång ljugit för att dölja den hårda, mörka sanningen. För visst var impulserna en del i det hela, det var dom som pushade mig och fick mig att våga. Men det var planerat sedan länge. 

Mitt självmordsförsök handlade nog aldrig riktigt om att just , mer om att få försvinna bort. Att få slippa undan smärtan och bli fri. Jag var så trött på att aldrig kunna känna mig lycklig, trött på att bara finnas till. Saken är den att jag kan skratta tills tårarna sprutar, men jag känner mig ändå inte glad. Långt där inne är det en röst som säger åt mig att jag inte förtjänar att vara glad, att jag inte är värd leendet på mina läppar.

Och hur mår jag idag, lite mer än 5 månader senare? Det kan jag inte riktigt svara på, för jag vet inte. Vissa dagar mår jag bättre och tror att mina hjärnspöken har lämnat mig för evigt, att jag är fri från allt mörker. Men det är oftare som jag har dåliga dagar, dagar då jag måste tvinga fram ett leende för att dölja allt som finns bakom. Dagar då pillerburkarna ser så äckligt lockande ut. Det låter så hemskt, men det är så det är. 

Det som får mig att låta bli tabletterna är mina starkaste minnen från den kvällen. Då jag hade berättat för mamma vad jag gjort, då Pelle (min mammas sambo) kramade om min skakande kropp och torkade dom forsande tårarna. Han sa att dom behöver mig, att dom inte klarar sig utan mig. Senare på sjukhuset smsade jag Jennie och berättade vad jag gjort, några minuter sedan stormade hon och Agnes gråtandes in i rummet där jag låg. Dom kramade mig, hårt. Dom sa att dom älskade mig, att jag aldrig fick göra såhär igen, att jag inte fick lämna dom. Jag tror aldrig jag känt mig så älskad som den kvällen. 






Kommentarer



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback