Jag har alltid försökt att se på mig själv som en stark person, en person som kan klara allt livet kastar över mig. Men ibland kastas det trassliga nät över mig och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska komma ur det. Det kastas vassa knivar, och även om jag alltid försöker att dra dom ur min blodiga kropp så är öppna sår med kommande ärr ett faktum. Och jag kan inte låta bli att undra om jag ska se ärren som en påminnelse om hur långt jag kommit, eller om jag ska se såren som ett bevis på hur långt jag faktiskt har kvar? Allt jag vet är att hela min kropp värker, på insidan är det ett ständigt pågående krig mot mig själv och även om jag vinner så har jag ändå förlorat.

Jag känner mig som ett tomt skal, som en zombie. Vandrar runt utan att veta vart jag ska eller vad jag vill göra, ser på dom skrattande människorna och önskar att jag någon gång ska få känna den där bubblande känslan i magen som gör att du brister ut i rent och underbart asgarv. Den där känslan som sprider sig som värme i kroppen och talar om för dig att det är okej att vara glad, glädje är något fint. Som om man faktiskt är värd att känna sådan lycka. Jag påstår inte att jag känner någon större sorg, för det skulle innebära att jag faktiskt kunde känna någonting annat än det enda som får mig att känna mig levande; Smärtan. Den bultande smärtan efter en rejäl smäll på lårmuskeln, den svidande smärtan av ett skrapsår, den eviga smärtan av att ha förlorat sig själv i kampen om att finna lyckan. 

Vissa dagar handlar det inte om att leva, utan om att överleva. "