Ännu en text om ADHD.


2014-05-11 @ 20:07:22
Som tolvåring började jag gå till Barn- och Ungdomspsykiatrin, cirka 1-2 år senare fick jag diagnosen ADHD. Det var det absolut värsta som någonsin kunnat hända mig, tyckte jag då. Jag inbillade mig att alla kollade snett på mig i skolans korridorer, att det viskades bakom min rygg, som att dom fyra bokstäverna stod skrivna i pannan på mig. Jag berättade för en nära kompis, men när vi blev osams så spred han ut det i skolan och efter en dag hade ett flertal personer kommit fram till mig och frågat om det var sant, hade jag verkligen ADHD? Jag blånekade, påstod att han ljög. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga erkänna sanningen. Jag var så rädd för att alla skulle se mig som ADHD-barnet, istället för att se mig som den jag var bakom diagnosen. 

Det tog lång tid innan jag accepterade min diagnos tillräckligt för att börja ta mina mediciner, jag kunde ta dom ena dagen bara för att totalvägra nästa. Men så en dag var jag hos min psykolog/läkare på BUP, och han sa; "Tänk dig att du springer ett långt maraton, men du springer barfota. Du känner varenda litet gruskorn som en kniv i foten, visst skulle det vara så mycket enklare om du hade ett par skor på dig? Dina mediciner är dina skor, det är fortfarande du som springer, du som kämpar till mål-linjen, men du får ha ett par skor på dig." Det var först då jag började ta mina mediciner ordentligt, och jag har snart tagit dom i fyra år. Jag äter 54mg Concerta varje morgon, ska egentligen även ta en 18mg Concerta mitt på dagen men glömmer tyvärr bort den ofta. Jag kommer kanske inte behöva ta mina mediciner livet ut, men jag vet att jag behöver dom just nu. Jag behöver ett par skor i mitt maratonlopp.

Ärligt talat så är det inte en dans på rosor att leva med ADHD, vissa dagar är det ett rent helvete. Dagar då ilskan tar över, då jag skriker mig hes och dunkar huvudet i väggen tills världen börjar snurra. Dagar då jag inte kan koncentrera mig på någonting, då jag ständigt måste röra mig på något sätt. Dagar då ångesten bemästrar hela min kropp, då skakningarna och tårarna inte verkar ha något slut. Men detta är bara några av alla tusentals dagar jag har i livet, och jag försöker tänka på alla dom underbara dagar jag får chansen att uppleva. För vi med ADHD, vi känner allting så extremt. Är jag ledsen så blir jag nästintill självmordsbenägen, är jag arg blir jag vansinnig. Men är jag glad så känner jag lyckorus i hela kroppen och älskar jag någon så ser jag inte en framtid utan jag ser en evighet. Och jag antar att det är så det är, alla har upp- och nedgångar här i livet, det går inte att komma ifrån. Det gäller bara att koncentrera sig på det som är värt mest.


Vem du än är och hur många som än försöker trycka ner dig; Gå rakryggad genom livet och känn stolthet för att du är du.♥






Kommentarer
Postat av: Whatever

I dagens svenska samhälle är ADHD/ADD diagnoser så pass vanlligt så ingen som reagerar speciellt starkt på om man har det.

Svar: När jag fick min diagnos reagerade många starkt på det och jag blev kallad både det ena och det andra pga det. Så det beror nog på person till person och vad man har för slags människor i sin omgivning tror jag! Kram :)
Isabelle L. Thörner

2014-05-11 @ 20:11:01
Postat av: Jenniepennie

Du är bäst precis som du är bästis <3

Svar: Du är bäst mitt hjärta<3
Isabelle L. Thörner

2014-05-12 @ 11:57:51
Postat av: alva

bra skrivet! :)

Svar: Tack finis! Kram :)
Isabelle L. Thörner

2014-05-12 @ 20:48:10
URL: http://alvahaaren.blogg.se



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback