I lördags (17/5) hade det gått tio långa år sedan han försvann, kan ni förstå det? TIO ÅR. I tio år har jag kämpat med alla hjärnspöken och demoner, i tio år har jag känt mig levande död. Det gör ont vet ni, att han inte är här längre, att han aldrig kommer vara här igen. Det gör ont att jag aldrig mer kommer få sitta i hans trappa och räkna tågvagnarna som passerar förbi, aldrig mer stå i hans kök och diska tillsammans med honom, aldrig mer känna hans trygga lukt när han kramar mig eller höra hans röst. Det gör så fruktansvärt ont.

Ibland pratar jag med dig morfar, kan du höra mig då? Vissa gånger är det saker som att berätta om min dag, vad jag gör nu för tiden, hur alla mår. Andra gånger vill jag bara att du ska veta att du finns i mina tankar, att jag saknar dig, att ingen någonsin kan ta din plats i mitt hjärta. Jag vet att du aldrig kan komma tillbaka till mig, din tid var kommen, du orkade inte längre. Ändå kan jag inte låta bli att knipa mina händer vissa kvällar och be till den Gud jag aldrig trott på att han ska släppa taget om sin finaste ängel, om så bara för en stund. Jag ber om att få krama dig en sista gång, berätta för dig vilket enormt värde du har för mig. Men främst av allt vill jag få en chans att be om din förlåtelse, morfar. Skulden jag bär på äter upp mig från insidan, den skär djupa sår i mitt inre, den pressar tusentals tårar ur mina ögon och får min kropp att skaka. I tio år har jag gått runt och burit på denna förbannade skuld. För när du låg på dödsbädden, när du var redo att släppa taget, då fanns jag inte där för att hålla din hand. Jag.fanns.inte.där. Jag skulle på klassresa dagen därpå, så jag fick inte följa med till dig. Visst bad jag gång på gång om att få följa med, men jag borde vägrat att stanna kvar hemma. Jag borde krävt att fått följa med till dig, jag borde inte ha gett mig. Jag skulle varit där med dig, kramat dig en sista gång. Visst skulle det gjort ont att se dig ta ditt sista andetag, visst skulle jag blivit förtvivlad och känt samma enorma smärta. Men jag skulle slippa bära runt på dessa skuldkänslor. Jag skulle funnits vid din sida, men det gjorde jag inte. Och jag antar att det är någonting jag kommer att få ångra i resten av mitt liv.

Jag saknar dig, morfar. Varje sekund, varje minut och varje timme av varje dag. I tio år har jag kämpat med detta helvete. Jag har hatat mig själv mer än någonting annat, jag har gråtit mig till sömns fler gånger än jag kan räkna till, jag har skadat mig själv och jag har velat ge upp. Men ingen kan säga att jag inte har kämpat, för det har jag gjort. Jag har kämpat mig blodig på livets slagfält, slagits med alla hjärnspöken, försökt att stå emot alla hemska tankar. 

En dag ska jag må bra igen, kanske inte idag och kanske inte imorgon, men en dag. Ibland är jag rädd för att må bra, jag är rädd att du ska tro att jag glömt dig, rädd för att du verkligen ska försvinna ifrån mig. Men jag vet att du skulle velat se mig skratta och må bra, jag vet att allt du någonsin önskade mig var lycka. Jag vet också att vad som än händer så kommer du alltid finnas hos mig, jag bär med dig vart jag än går och aldrig ska jag glömma dig. Förevigt ska jag älska dig, föralltid ska du finnas i mitt hjärta.