-


2015-09-10 @ 10:09:00
Så trasig, förstörd ner till grunden. Ett hjärta sprucket, som miljarder glasbitar. Brister skinnet på min kropp kommer mörkret sippra ut, det är jag säker på. Hjärnan fungerar inte, tankarna går som på repeat, om och om igen. Ful, äcklig, värdelös, duger ingenting till. Vad fan finns du för? Ingen vill att du ska finnas ändå, försvinn. Så är man fast där igen, det eviga mörkret börjar kännas som hemma. Depression är en underdrift, detta är något större än så, mäktigare. Man får inte ge upp, men kan inte tänka på annat. Fast i den ondaste av alla cirklar. Dömd.






Kommentarer



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback