Sedan jag var 6 år gammal har folk runtom präntat in i huvudet på mig hur viktigt utseende är, att man måste se ut si och så, kan absolut inte ha såna kläder, måste ha fina saker och så vidare. Tjejer har hela mitt liv sagt att "man kan ju inte ha en ful pojkvän", att killar måste vara muskulösa, ha fina kläder, accepterad frisyr. Dessutom är det farligt att vara sig själv; man får inte vara smartare än någon annan, man får inte vara högljudd, man får inte ha sina åsikter om dom inte matchar alla andras, man får inte bli arg eller säga emot. Man ska vara snäll, söt och dum i huvudet. En gång på högstadiet sa en tjej till mig; "Du kan inte hålla på och säga vad du tycker hur som helst, ha en åsikt men håll den för dig själv annars kommer ingen gilla dig". Alla som känner mig kan nog ana hur högt jag skrattade när jag sa åt henne att jag är fan hellre ensam resten utav livet än tvingad att leva i en lögn om vem jag är. Men jag var utseendefixerad, inte när det gällde andra, men mig själv. Jag var besatt utav fint hår, fina kläder, fin kropp -jag mådde konstant dåligt över hur jag såg ut, jag var aldrig någonsin nöjd. Jag fick ätstörningar och blev djupt deprimerad över mitt utseende, varför var alla andra perfekta medan jag var ett jävla träsktroll? Jag kunde inte se mig själv i spegeln utan att få en klump i magen, varenda fel jag såg brände ett hål i min själ och jag ville bara dö. Alla ord om hur man måste vara perfekt satt fastsvetsat i mitt huvud. Fortfarande idag kan jag få panikångest när jag ser mig i spegeln, bli äcklad utav mig själv och bara vilja låsa in mig för all framtid. Allt på grund utav vad andra människor sagt till mig om utseende under min uppväxt.

Men min mamma har alltid sagt att den verkliga skönheten är en vacker insida, att man ska vara snäll mot andra människor och alltid vara ärlig mot sig själv och andra. På något sätt har detta fastnat ännu mer, kanske därför att mamma alltid har varit min förebild, hjälte och bästa vän. Hon har alltid uppmuntrat mig till att vara den jag själv vill, att stå upp för den jag är och inte låta mig bli nedtryckt på grund utav det. Jag har henne att tacka för allt gott i mitt liv, utan hennes vägledning hade jag aldrig vetat vad jag vill och definitivt inte vågat gå efter det.

Jag kan se människor som ser bra ut, precis som alla andra. Men jag blir inte attraherad till ett utseende. Jag bryr mig inte om någon är smal eller tjock, om någon har köpt sina skor på Gucci eller Lidl, om någon har en trasig tshirt eller dyraste kostymen. Självklart har jag vissa saker jag tycker om, men det enda utseendemässiga jag faktiskt älskar är snälla ögon, -sen om dom är gröna, grå, blå eller bruna har ingen betydelse. Men det enda som faktiskt är viktigt är personligheten, jag ger blanka fan i om vi ser bra ut tillsammans, om inte våra personligheter klickar så är det ett dött lopp. Jag älskar personer med starka personligheter, som vågar stå för sina åsikter oavsett om ingen annan tycker likadant. Personer som inte är rädda för att stå i rampljuset, men som inte har några problem med att någon annan får stå i det. Personer som kan skämta och skratta, men som samtidigt vet när det är dags att vara allvarliga. Personer man kan ha diskussioner och argumentera med, men som kan acceptera att man inte alltid tycker likadant och att man istället kan lära sig av varandra. Personer som vet hur man dansar i regnet även när hundra människor skakar på huvudet runtom. Personer som är självsäkra nog att inte behöva trampa på någon annan för att må bra. Pesoner som aldrig ändrar sin personlighet för någon annan än sig själva. Jag skiter fullständigt i hur du ser ut, visa mig bara din verkliga personlighet utan någon censur.
I show you mine if you show me yours.