Om några minuter slår tiden om till en ny dag, 17 maj. Varje år har jag en klump i magen flera dagar i förväg, oavsett hur ont jag har de övriga 364 dagarna om året, så är alltid denna värst. Alla hemska känslor från den natten, rädslan som åt upp mitt inre, kommer tillbaka. Varje år är likadant. Jag känner samma saker, gör samma saker, som då. Varje år kniper jag händerna så hårt att de vitnar, låter tårarna rinna över mina fingrar, och ber till den Gud jag aldrig trott på. Det enda som skiljer sig åt från då, är vad jag ber om. Den natten bad jag om att få ha honom kvar, att få krama honom en gång till, sitta i hans soffa och äta kolor, fascineras utav hans myntsamling, sitta i hans trappa och räkna vagnar på tågen som susade förbi. Jag bad om en chans att få ta farväl. Jag fick aldrig den chansen. Tidigt på morgonen kom samtalet om att han tagit sitt sista andetag, resten utav dagen är ett suddigt blurr. Jag minns inte vad jag sa eller vem jag träffade, jag minns bara hur jag kände mig; Tom.
Åren därefter har jag bett om en enda sak; Att han ska vara lycklig. Jag vet inte om jag tror på någon himmel eller änglar i skyn, men jag tror på att bli fri. Jag tror på att själen frisätts från den smärtfyllda kroppen och att om det är någon gång man blir lycklig så är det då. Jag tror på att så länge en person finns kvar i hjärtat, så kan den aldrig riktigt försvinna. Jag tror på att alla former utav ren kärlek -familj, vänner eller partner- är odödlig. Jag tror på att när min egen själ sätts fri, så kommer den finna hans. Jag tror på att vi kommer sparka boll, räkna tågvagnar och äta kolor tillsammans igen. Jag tror på att han är lycklig.

Sorgen försvinner aldrig, men jag försöker minnas dom glada stunderna istället för dom jobbiga. Jag försöker hylla hans liv och turen jag hade som fick vara en den utav det. Borta, men aldrig glömd. Alltid älskad.

Nu slog klockan precis om till 00:00, datumet ändrades till 17. Om några timmar kommer vi och gör fint hos dig, hos er. Vi ses snart igen, min älskade morfar.♥