Idag är det 5 hela år sedan vi första gången satte ringar på fingrarna och förlovade oss, det känns helt galet att tiden gått så fort. Jag hade precis fyllt 16, Felix skulle fylla 15, och jag vet inte hur många som påstod att "man kan inte förlova sig så unga då håller det aldrig" och att eftersom vi bara varit tillsammans 5 månader då så skulle det heller aldrig hålla, som att kärlek skulle ha en ålder eller tid. Jag kan lova er att jag kände starkare kärlek under dom 5 månaderna än vad många människor gör under hela sin livstid, jag visste redan då att det är honom jag vill vara med. Och titta nu? Vi har varit förlovade i fem år, snart varit tillsammans i 5½ år. Det är inte alltid enkelt, men det ska det inte heller vara. Om all kärlek var enkel, hur skulle man då veta vilken som var värd att kämpa för? Människor ger upp kärlek så lätt, för att dom tror att ett förhållande ska vara en dans på rosor, dom tänker inte på att även rosor har törnar. Men om kärleken är rätt, då ger man inte upp, för då vet man att det alltid är värt det. Jag vet att den är värd allt.

Felix, du är mitt livs kärlek. Alltid och förevigt.