Tack för allt

För mer än 6 år sedan var jag 15 år och nykär, störtförälskad faktiskt. Jag hade hela kroppen fylld utav fjärilar, en ständig längtan efter din närhet. Men jag var inte trygg, tvärtom så var jag livrädd. Hade någon frågat mig för 6 år sedan om jag trodde att vi skulle hålla ihop, hade jag sagt nej utan att tveka. Inte för att jag inte ville vara med dig, och inte för att jag inte älskade dig. Utan därför att jag var helt säker på att om någon fick se alla mina sidor, skulle jag aldrig bli älskad igen. Att någon skulle acceptera och tycka om mig precis som jag var, det fanns inte ens. Självhatet, osäkerheten, rädslan -det åt upp mig, jag övertalade mig själv att du inte tyckte om mig, att det var något slags sjukt skämt. Vissa gånger när du sa att du älskade mig så blev jag nästan arg, hur kunde du ljuga mig rakt upp i ansiktet? Jag förstod inte varför någon som du, ville vara med mig. Du, som var den snällaste människan som fanns, som ingen hade något ont att säga om, som alltid ställde upp för alla och kunde få alla att skratta. Du, med dina bruna ögon som kunde få vem som helst knäsvag. Du, som var så perfekt en människa kan bli. Vad fasen såg du hos mig, som bara var...jag?

Men genom alla mina panikångestattacker stod du kvar; höll mig hårt när jag skakade, torkade mina tårar, fick mig att andas när jag trodde jag skulle kvävas. Varje gång jag går ner i ett depressivt skov så ber jag dig att lämna mig, jag skäms och känner skuld att du ska behöva se mig på det sättet, jag säger att jag skulle förstå om du inte orkade. Och det skulle jag, för jag tror inte att jag själv skulle klara av det, att se personen man lever med förändras och sitta fast i sådant mörker månader i sträck. Men du stannar. Varje gång jag känner mig ensam och obetydlig, så håller du mig och säger att du älskar mig, att vi klarar detta. Att du tänker stanna, att det är du och jag, att ingenting kan ändra på det.

Jag tror inte någon kan förstå hur mycket du gör för mig, inte ens jag själv. Alla nätter du vaknat av att jag sitter på toaletten och försöker kväva gråten, alla dagar du kommit hem och mötts utav mig skakandes i soffan, alla gånger du brutit ihop för min smärta gör ont i dig, allt det mörker som du ständigt kämpar för att fylla med ljus. Under mer än 6 år har jag fått leva med dig, växa upp med dig som min bästa vän, stora kärlek och klippa. Det är så lätt att glömma bort det som är bra, speciellt när det är jobbigt. Därför skriver jag det; ibland i långa brev, ibland i sms eller små lappar, ibland här på bloggen. För att påminna oss båda om vilken fantastisk människa du är.

Så tack, Felix; För att du finns vid min sida, för att du bryr dig om mig, för att du håller mitt huvud ovan ytan när jag är på väg att drunkna. För att du alltid vet hur du ska få mig att skratta, för att du fortfarande håller min hand genom läskiga filmer, för att du skyndar dig hem när det åskar därför att jag är rädd för den, för att du lyssnar när jag babblar på om allt och ingenting, för att du kallar mig vacker när jag känner mig äcklig, för att du på något sätt lyckas hålla mig på jorden när impulsiviteten sätter igång. För allt.

Jag älskar dig
Då, nu, förevigt
 


Kommentarer
Postat av: Anonym

Finaste paret i stan. Som får en tro på kärlek och hållit ihop så länge!

Svar: Men vad gulligt av dig, tack snälla!❤
Isabelle L. Thörner

2017-02-15 @ 13:11:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0