Brevväxling; Kära femtonåriga jag.


Kära femtonåriga jag.
Du är just nu väldigt sårbar, du är en missförstådd tonåring. Du spenderar dagarna bakom muren du försökt bygga upp för att skydda dig själv från andra människors hårda ord, du låter ingen komma in och håller din egen smärta på insidan. I skolan kämpar du för att hålla masken fast över ansiktet, men det är svårt med alla känslostormar som sliter ditt inre i bitar. Många gånger har du blivit frustrerad och ledsen, men tagit ut allt i ilska. Du har kastat sönder speglar och flaskor, sparkat sönder det ena och det andra. Du har slagit till killar som slagit dig på röven eller kallat dig fula ord, men ännu fler gånger har du svalt det i skam. Du har kastat saker på lärare som sagt att du kan om du bara försöker, när du förtvivlat försökt be dom om hjälp. Du har skrikit rakt ut när frustrationen varit för stor, smällt många klassrums dörrar bakom dig när myrorna i dina ben drivit dig till vansinne. Du har suttit ihopkrupen på skolans toaletter och försökt kväva din ångest i händerna. Du har övertygat skolpersonalen om att du visst ätit, även fast du vet att det där äpplet du åt igår inte räknas som mat. Du har slitit sönder alla möjliga böcker när allt blivit ett enda blurr för du inte kunnat koncentrera dig. 


Du har vaknat så många gånger med hopp, men alltid gått tills sängs med besvikelse, försökt vara bra men vant dig vid att misslyckas. Hemma kan du inte prata med någon. Din mamma gör allt för dig och du vet det så väl, men när hon kommer för nära sätter du taggarna utåt, knuffar bort henne. Du säger saker till henne som du inte menar, bara för att stöta bort henne. Och varje gång du sagt något elakt så stänger du in dig på ditt rum och låter ångesten tortera dig, du gråter tills du kräks. Du hatar dig själv mer och mer för varje dag, du har övertygat dig själv om att du är helt och hållet värdelös. Du ber till Gud att du ska få dö, viskar i mörkret att du inte klarar mer. Du har varit på behandlingshem, men du var "smart nog" att spela glad så du fick åka hem redan efter en vecka. Du har tvingats prova fler receptbelagda mediciner än du vet namnet på, men inga piller i världen tycks fylla ditt tomrum.

När du är ensam tar du fram den lilla burken du gömt i en låda; den lilla svarta, runda burken i plåt, med ett tryck utav frukter på locket. Inuti ligger dina bästa vänner och värsta fiender; dina smutsiga rakblad. Du är beroende utav dom, du behöver dom för att sätta smärtan på utsidan, så du får andas några sekunder. Ibland har du gnuggat citron och salt i dom öppna såren för att hålla fast i den fysiska smärtan om så bara för några sekunder till. Du tvättar alltid såren efteråt, smörjer dom med salva och sätter kompresser över. Dom måste läka fint och döljas bra, för du har fått höra att ingen tycker om någon som skär sig.

Du får ofta komplimanger, fast du ser det inte som komplimanger när någon kallar dig snygg eller sexig, eller lägger en kommentar som "fina bröst" eller "härlig röv". Faktum är att du snarare blir ledsen, även fast du låtsas att du blir glad. Du önskar att någon kille skulle kalla dig smart, rolig, intressant. Men det gör dom förstås inte. Dom är tonårskillar med hjärnan mellan benen, dom bryr sig inte om vem du är på insidan. Du har aldrig provat olagliga droger, men du är duktig på att hälla i dig alkohol. Du har inte haft sex med en massa killar, för du tror inte på sex utan känslor, men folk viskar det ändå bakom din rygg och kallar dig för hora. Du nekade en kille sex och han försökte ha det med dig ändå, och du anklagar dig själv för att ha uppmuntrat det. Du har många du kallar för vänner, men ytterst få utav dom är äkta. Du var kär, men tyvärr i någon som tryckte ner dig till botten, därför har du bestämt dig för att alla killar är svin och du ska aldrig älska igen.

Du går på fester och dricker så mycket sprit att benen viker sig; inte för att bli glad eller för att du tycker det är roligt, men för att du behöver någonting som dämpar smärtan om så bara för en stund. Du går på regelbundna möten med psykologer, läkare och sköterskor. Dom har talat om för dig att du har ADHD och lider utav djup depression med svår panikångest. Dom har sagt till dig att självskadebeteende inte kommer göra dig lycklig, att du måste äta eftersom du rasar i vikt och periodvis blir väldigt svag, att du måste ta hand om dig själv och sätta dig själv före andra. Du tycker att dom är dumma i huvudet.

Du drabbas av "black outs" dagligen, då ångesten omringat dig så fullständigt att allt blir svart, det känns som du endast blinkat när du i själva verket sprungit flera kilometer barfota i tunna kläder, du känner inte ens att du gått genom isvatten i snöstorm eller att fötterna är sönderskurna och fulla utav stickor och småsten. Du är så jävla rädd för framtiden och hur djupt ner i skiten du ska gå, att du beslutat dig för att inte ha någon framtid alls. Du brukade ha så mycket drömmar, du brukade veta precis vem du var, men nu är du inställd på att ta ditt liv före din sextonde födelsedag.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Kära femtonåriga jag, jag önskar att jag kunde säga att det nu, sju långa år senare, är bra, att du är lycklig nu. Jag önskar jag kunde trösta dig och säga att "håll ut, för det blir snart bra". Men om sanningen ska fram så kämpar du fortfarande med din psykiska ohälsa, varje dag är olik den andra men ändå fylld med samma ångest. Du har lärt dig väldigt mycket på sju år, du ser annorlunda på det mesta, men det är väl knappast någon tröst för en femtonåring. Kära femtonåriga jag, om jag fick välja så skulle du njuta av att vara tonåring istället för att planera din död. Kära femtonåriga jag, du tror att du är svagast på jorden, men du är så otroligt stark. Även om ditt liv inte är lyckligt hela tiden, så finns det stunder som är så jävla värda att glädjas åt, stunder värda att minnas. Kära femtonåriga jag, stanna inte upp allting för att försöka finna lycka, fyll istället dina dagar med stunder du känner dig levande.

Kära femtonåriga jag, jag vet att alla knivar i ryggen svider. Det är en fruktansvärd upplevelse att någon man litat på sviker en, men det leder till något bra. Just nu rensas ditt liv på människor som inte borde vara där, och trots att bekantskapskretsen krymper, så växer de vänskaper som är äkta. De som kommer stå vid din sida genom vått och torrt, de är kvar. De är alltid kvar.

Kära femtonåriga jag, du hatar dig själv för alla bråk med mamma, och de ärren kommer alltid finnas där, men det blir bättre. Alla jobbiga perioder kommer att stärka erat band, ni kommer känna varandra utan och innan, ni kommer kunna prata om precis allting. Hon kommer vara din bästa vän i hela världen.

Kära femtonåriga jag, i november träffar du en kille och du kommer falla pladdask, och det kommer skrämma dig mer än något någonsin gjort tidigare. Du kommer försöka tygla dina känslor, du kommer försöka att inte vara sådär kär, men det kommer inte fungera. Och det är okej, det är bra. För han kommer inte vara som de andra. Han kommer se dig precis som du är och älska dig mer än någon annan gjort.

Kära femtonåriga jag, du kommer läsa nionde klass på en annan skola, en "specialskola" för ungdomar som inte fungerar i en vanlig klass. Du kommer först tycka det känns jobbigt, men tro mig när jag säger att din tid där kommer att förändra ditt liv för alltid. Du kommer bli sedd, förstådd, accepterad. Dina lärare kommer hjälpa dig mer än du anar. Du kommer inse att du faktiskt är väldigt intelligent, att dina svårigheter inte har något att göra med din intelligens. På några månader kommer du ha gått från streck i alla ämnen, till nästan alla VG, och det kommer stärka dig oerhört.

Kära femtonåriga jag, vi är fortfarande vilsna, sju år senare. Kanske blir det aldrig helt bra, kanske kommer ångestens järngrepp sitta runt halsen för alltid. Men vet du vad? Trots att det gör ont, så tror jag att det är värt det. Du har så många som bryr sig om dig, som gör allt för din skull. Tänk på alla tårar deras axlar fångat upp, alla underbara skratt och all genuin glädje, alla vrålande sångstunder och alla långa samtal. Tänk på alla svanhopp på sommaren och snögubbar på vintern. Hur ont det än gör, så är du inte färdig med dessa människor. Vi har så mycket kvar att göra, så mycket mer att uppleva. Vi får inte missa det.

Kära femtonåriga jag, ge inte upp. Vi klarar detta.


Kommentarer
Postat av: Anna

❤️❤️❤️❤️

Svar: ❤️❤️❤️

2017-11-30 @ 20:48:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0