Smärtsamma utdrag ur min ångestbok
2017-10-07 @ 06:29:23
Jag har en liten svart bok där jag ofta skrivit ner mina känslor och tankar när jag inte mår bra, när ångesten är alldeles för kraftig och jag måste berätta men samtidigt inte vill prata med någon. Då skriver jag. Åtminstone hälften utav sidorna är fläckade utav torkade tårar, och varje ord gör ont i hela min kropp när jag läser. Men boken är min största ventil, alla de saker jag oftast inte vågar säga högt får samlas i min svarta bok. Nu ska jag skriva här, några utdrag ur boken, ångest svart på vitt. Jag kommer inte att ta med något av de absolut mörkaste sakerna i boken då jag känner att det blir alldeles för tungt. Saken är den att senaste dagarna har varit ganska bra, och då har jag styrkan att visa. Varför vill jag blotta min själ på detta sätt kanske ni undrar? För att jag måste. Det är så jävla viktigt att inte sitta tyst, tystnad för en deprimerad är en gigantisk självförstörelseknapp som man fortsätter klicka på. Så här kommer några smärtsamma utdrag ur min ångestbok.
Vill ännu en gång varna då dessa utdrag kan uppfattas som triggande för vissa
Jag uppfattas ofta som glad, positiv, fantasifull, sprallig, omtänksam -det är få som någonsin uppfattat mig som negativ, deppig, självisk, trasig, hatande. Men jag är alla dessa saker, bara inte samtidigt. Jag är glad, jag är positiv, jag är sprallig, jag är fantasifull och jag är omtänksam, de sakerna är j a g . Men i mina depressiva episoder blir jag en helt annan människa; som inte ser något bra, som inte orkar kämpa längre, som bara vill dö. Jag som är en extremt social varelse vill inte ens svara mina närmaste på sms. Det är inte den jag är egentligen, men det är den jag blir månader i sträck endast på grund utav min psykiska ohälsa. Att ha Bipolär Sjukdom, att ha flertalet ångestsyndrom, att ha fobier, att ha paniksyndrom -DET FÖRÄNDRAR MIG. Jag kan inte styra det mer än vad en cancersjuk kan styra sin sjukdom. Det enda jag kan göra är kämpa, och fortsätta kämpa även i de bra perioderna. Jag kommer få kämpa varje dag under mitt liv, det finns inget utrymme för att ge upp ens för en minut, då förlorar jag allt. Den enda medicin som kan rädda mig är min egen viljestyrka, min egen önskan om att må bra igen, mitt eget hopp om framtiden.
Jag önskar att alla skulle förstå att ingen i denna värld skulle välja att må dåligt, men skit händer och ibland är livet jävligt tufft. Då behöver man inte någon som säger att det blir bättre, eller att man ska skärpa sig. Då behöver man bara någon som håller om en och lyssnar. Kärlek är det enda som är starkare än hat, även självhat.
Jag tänkte först lägga in en "positiv avslutning", men sen insåg jag att ibland behöver mörkret visas. Hur ska vi någonsin se det verkliga ljuset om vi ständigt låtsas som mörkret inte riktigt finns? Om vi försöker tona ner det när vi berättar, trots att det ofta äter upp oss fullständigt, hur ska någon veta? Så ja, detta inlägg är jävligt tungt, men livet kan vara så och det måste vi våga se.
VARNING Detta inlägg innehåller text som kan anses triggande för vissa. Varnar även för närstående då det kan vara jobbigt att läsa. Ni vet att jag älskar er, ni är anledningen till att jag finns, ni är allt.
Detta inlägg är väldigt jobbigt för mig att skriva och att publicera, det är extremt blottande så även att jag behöver lägga ut detta så har det tagit mig över en månad att finna styrka nog att klicka på "Publicera". Jag skrev inlägget 31/8, har gått in och läst det säkert 10 gånger efter det, ändrat något enstaka ord då och då. Men nu åker det upp, det är viktigt. För mig och för alla de andra som lider i det tysta. Tystnaden får inte bli vår död.
Jag har en liten svart bok där jag ofta skrivit ner mina känslor och tankar när jag inte mår bra, när ångesten är alldeles för kraftig och jag måste berätta men samtidigt inte vill prata med någon. Då skriver jag. Åtminstone hälften utav sidorna är fläckade utav torkade tårar, och varje ord gör ont i hela min kropp när jag läser. Men boken är min största ventil, alla de saker jag oftast inte vågar säga högt får samlas i min svarta bok. Nu ska jag skriva här, några utdrag ur boken, ångest svart på vitt. Jag kommer inte att ta med något av de absolut mörkaste sakerna i boken då jag känner att det blir alldeles för tungt. Saken är den att senaste dagarna har varit ganska bra, och då har jag styrkan att visa. Varför vill jag blotta min själ på detta sätt kanske ni undrar? För att jag måste. Det är så jävla viktigt att inte sitta tyst, tystnad för en deprimerad är en gigantisk självförstörelseknapp som man fortsätter klicka på. Så här kommer några smärtsamma utdrag ur min ångestbok.
Vill ännu en gång varna då dessa utdrag kan uppfattas som triggande för vissa
Jag uppfattas ofta som glad, positiv, fantasifull, sprallig, omtänksam -det är få som någonsin uppfattat mig som negativ, deppig, självisk, trasig, hatande. Men jag är alla dessa saker, bara inte samtidigt. Jag är glad, jag är positiv, jag är sprallig, jag är fantasifull och jag är omtänksam, de sakerna är j a g . Men i mina depressiva episoder blir jag en helt annan människa; som inte ser något bra, som inte orkar kämpa längre, som bara vill dö. Jag som är en extremt social varelse vill inte ens svara mina närmaste på sms. Det är inte den jag är egentligen, men det är den jag blir månader i sträck endast på grund utav min psykiska ohälsa. Att ha Bipolär Sjukdom, att ha flertalet ångestsyndrom, att ha fobier, att ha paniksyndrom -DET FÖRÄNDRAR MIG. Jag kan inte styra det mer än vad en cancersjuk kan styra sin sjukdom. Det enda jag kan göra är kämpa, och fortsätta kämpa även i de bra perioderna. Jag kommer få kämpa varje dag under mitt liv, det finns inget utrymme för att ge upp ens för en minut, då förlorar jag allt. Den enda medicin som kan rädda mig är min egen viljestyrka, min egen önskan om att må bra igen, mitt eget hopp om framtiden.
Jag önskar att alla skulle förstå att ingen i denna värld skulle välja att må dåligt, men skit händer och ibland är livet jävligt tufft. Då behöver man inte någon som säger att det blir bättre, eller att man ska skärpa sig. Då behöver man bara någon som håller om en och lyssnar. Kärlek är det enda som är starkare än hat, även självhat.
Jag tänkte först lägga in en "positiv avslutning", men sen insåg jag att ibland behöver mörkret visas. Hur ska vi någonsin se det verkliga ljuset om vi ständigt låtsas som mörkret inte riktigt finns? Om vi försöker tona ner det när vi berättar, trots att det ofta äter upp oss fullständigt, hur ska någon veta? Så ja, detta inlägg är jävligt tungt, men livet kan vara så och det måste vi våga se.
Vill passa på att tacka för alla fina kommentarer på mitt inlägg "Brevväxling; Till Isabelle, från Ångest" -era ord gav mig lite mer styrka att publicera detta. Tack!
Kommentarer
Postat av: Maria
Du är en stark och modig tjej som publicerar detta, så självutlämnande. Hade du inte varit stark och modig hade du aldrig tryckt på publiceraknappen. Jag brukar alltid säga att man får ta en dag i taget och försöka göra det bästa av dagen hur jävligt det än känns.
Ha en fortsatt fin och bra helg!
Kram
Svar:
Isabelle L. Thörner
Trackback
