Ett år sedan jag gav mitt eget liv en deadline

Innan ni läser vidare så är det fyra saker ni bör veta om mig:
1. Jag har kämpat hela livet med panikångest och kraftiga depressioner (p.g.a Bipolär Sjukdom)
2. Min ångest kan triggas av allt som känns ens lite obekvämt, t.ex. ringa och avboka en tandläkartid

3. Mina två största fobier är sjukhus och klaustrofobi
4. Jag är den envisaste jävel som satt sin fot på denna jord

Okej, nu när ni vet det så kan vi fortsätta.


Jag har fått kämpa så länge jag kan minnas, jag har aldrig haft livet på ett silverfat. Halva min skoltid spenderade jag sjukskriven i perioder, då jag inte klarade att ens gå utanför dörren utan att bryta ihop. Ibland har jag fått ringa min psykolog för att kunna gå till den lilla affär som ligger 200 meter ifrån mitt hem. Jag har isolerat mig, inte klarat att min egen sambo tittat på mig, stängt av telefonen för att slippa prata med närstående. Jag har hatat mig själv till den grad att jag försökt ta mitt eget liv. Jag har gått igenom saker som jag inte skulle önska min värsta fiende, saker ingen ska behöva gå igenom. Jag har velat ge upp. Men jag har kämpat.


" Så många gånger jag känt att 'nej nu orkar jag inte mer, det räcker nu' men påmint mig själv om min deadline "


För lite mer än ett år sedan låg jag på toalettgolvet i fosterställning. Jag skakade och grät, hade kräkts flera gånger till följd av flera timmars panikgråt. Jag hade dessutom kraftig abstinens efter alkohol, då jag nyligen hade bestämt mig för att bli nykter. När jag slutligen kunde lugna mig, ställde jag mig över handfatet och sköljde ansiktet i kallt vatten. Jag tittade upp i spegeln och såg mig själv rakt i ögonen. Sedan sa jag högt till mig själv "Ett år. Jag kämpar mer än jag någonsin gjort, jag gör allt som krävs, i ett år. Om jag ändå står här om ett år, då ger jag upp." Samma dag skrev jag detta inlägg på min blogg:

 
Dagen därpå åkte jag ut till min syster, där jag spenderade större delen utav årets tre första månader. I början av maj, 7/5 för att vara exakt, ställde jag in min egen födelsedag då jag kände att jag inte orkade fira den. I slutet på maj fick jag jobb på en förskola, där det bara var tänkt att jag skulle hoppa in när någon var sjuk.

Det är lite mer än ett år sedan. Ett år sedan jag gav mitt eget liv en deadline. Ett år sedan jag bestämde att nu får det bära eller brista, att antingen blir det förändring eller så ger jag upp för gott. Och detta år har varit...tufft. Jag har aldrig förut kämpat så hårt; varit mer sjuk än frisk, tryckt naglarna in i handflatorna och blundat för att stå ut med abstinensen, varit så arg och så jävla ledsen. Så många gånger jag känt att "nej nu orkar jag inte mer, det räcker nu" men påmint mig själv om min deadline. Jag har varit hos läkaren varje månad, ofta flera gånger, och gått igenom oändligt med nålstick och andra prover. Jag har legat i 40-41°C feber i genomsnitt 2 veckor i månaden. Jag har blivit ifrågasatt av läkare som påpekat min psykiska ohälsa när jag kommit med samma fysiska åkomma gång på gång. Men skam den som ger sig. Jag låg på sjukhus två gånger under loppet av en månad, och jag har fasen hanterat det jäkligt bra! Jag, som får svårt att andas bara av att gå genom sjukhusets entré, har varit inlagd på sjukhus och ändå varit positiv. Jag har kämpat som aldrig förr.


" Jag tror verkligen att det finns mer i livet än ångest och självmordstankar "


Häromveckan fick jag min första ångestattack på flera veckor, och det var en väldigt kraftig sådan. Men när jag återigen stod lutad över handfatet, med svullna ögon och blöta kinder, såg jag mig själv i spegeln -och jag insåg någonting; Det var min första ångestattack på flera v.e.c.k.o.r. Och plötsligt såg jag någonting i mina egna ögon; En blandning utav hopp och stolthet. Jag började skratta genom tårarna. "Jag klarade det, jag mår bättre, på riktigt"

 

Det är fortfarande jävligt tufft. Jag kämpar varje vaken sekund, men det är just det; Jag KÄMPAR, jag VILL kämpa. För jag tror verkligen att det finns mer i livet än ångest och självmordstankar. Alla vidriga saker jag gått igenom under mitt liv har krossat mig, men inte dödat mig. "Det som inte dödar dig, gör dig starkare" sägs det ju, och jag har alltid tyckt det varit skitsnack. Tills nu. Alla dessa saker har lärt mig något, format mig till den jag är. Och jag är helt okej. Jag är faktiskt ganska bra. Jag är starkare än någonsin förut.

Jag lever och det är jag glad för. Det finns så många fantastiska saker i mitt liv, och jag har så många magiska stunder kvar. Jag har blivit välsignad med familj, vänner, sambo, katter, ett jobb jag älskar och allt detta har tillsammans gett mig en chans till ett nytt liv. Jag vill ta den chansen. Jag väljer att kämpa. Jag väljer att leva.  Inte för någon, men med er alla.

Kommentarer
Postat av: Fishbun

Du är helt och hållet fantastisk.

Svar: Detsamma till dig min älskade vän❤

2018-04-02 @ 13:00:33
Postat av: Anna

Du är den starkaste jag vet!! Jag älskar dig ❤️❤️

Svar: Och du är den starkaste jag vet! Min glädjekälla i livet♥ Jag älskar dig!♥

2018-04-02 @ 23:51:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0