h a v e t


Ingen visste vad hon hette
Men alla visste vad hon var
Den som gjorde starkast intryck
Men alltid blivit lämnad kvar

Och hon kallades för havet
Omöjlig att tämja, så vild och fri
Simpel för ett öga
Men komplicerad inuti

 
Trots alla slag och spott och hat
Gick hon med ryggen rak, vårt hav
Försökte nog passa in någonstans
Följa regler, normer, krav

Vi såg aldrig att hon var speciell
Skapad för en värld större än vår
Så istället för att uppskattas
Kallades hon konstig och svår


Vi gjorde allt vi kunde
För att tämja denna karaktär
Men när foten sattes utanför vår fyrkant
Sa vi att hon var till besvär

Hon blev aldrig en del av oss
Vi gav henne aldrig någon chans
Vi försökte bryta ned henne
Få havet ur balans


Och vi lyckades, gång på gång
Att hennes gnista ha ihjäl
Men hon reste sig ur askan
Återuppbyggde sin själ

Havet var en egen sort
Hon var nog alltid fri
Hon var nog alltid bättre
Men det såg aldrig vi

 
Starkare än oss alla
Ser jag henne klar
För med alla sina krafter
Förlät hon oss för dem vi var

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0