tionde mars och nu är jag less

[VARNING FÖR ETT JÄKLIGT GNÄLLIGT INLÄGG]

Jag är sjuk, igen.
Fick i torsdags gå hem från jobbet vid lunchtid då jag var så pass sjuk att jag inte kunde jobba resten utav dagen. Genomförkyld, feber, hosta, ont i hela kroppen...det är skoj. Väldigt skoj.

Jag är en väldigt positiv person, ni som läst bloggen ett tag vet att utan min positivitet så hade jag inte haft något liv idag. Och jag har fasen hållt mig positiv trots att jag under årets knappt tre första månader hunnit med feberinfluensa, operation av halsmandlarna, 3 veckors sjukskrivning pga infektion med feber efter operationen, vinterkräksjukan med 40-41°C feber, några dagar på hjärtintensiven pga hjärtmuskelinflammation till följd utav vinterkräksjukan, ca 2½ veckas sjukskrivning därefter, och nu feberinfluensa igen.

Jag var för fasen inte ens bitter när jag fick kissa i en jäkla vuxenpotta, när jag blev nålstucken i fötterna 6 gånger på en dag, när det tog 1,5 vecka för mig att kunna äta normalt igen, eller ens över det faktum att jag lades in på sjukhus trots att jag har panikartad sjukhusskräck. Jag var inte bitter. Jag var fortfarande glad och positiv, skojade med vårdpersonalen, skrattade med min familj, tjoade "wiiie" när de körde mig i rullstolen, hälsade inplastade sköterskor "välkomna till E.T's katanrän" och var tacksam över att bli så väl omhändertagen. Men jag har varit någorlunda frisk kanske 2-2½ veckor sammanlagt sedan årsskiftet och nu börjar jag ärligt talat få slut på positiva tankar. Jag har legat i hög feber genomsnittligen varannan vecka de senaste 2 åren, jag hinner inte bli frisk förrän jag blir sjuk igen.

Allt detta fysiska ska jag behöva kämpa med, samtidigt som jag dagligen slåss mot det psykiska. Jag har gått igenom traumabehandling helt på egen hand (min psykolog förklarade att det var det jag gjort, jag visste bara att jag kämpat arslet av mig), vägrat medicinera för varken panikångest, GAD, Bipolär, sömnsvårigheter eller ADHD (alla mediciner har gjort mig fysiskt sjuk så jag har valt att avstå helt), blivit helt nykter och kämpat med abstinensen, varit tvungen att hitta olika sätt att hantera min ångest och faktiskt hittat många nya sätt, gjort en lista på saker från förr som jag ännu inte kommit över och steg för steg börjat bearbeta dem. Jag har äntligen börjat bygga upp mig själv igen, enda från den krossade grunden, och det är ett heltidsjobb. Men jag gör det.

Att ständigt vara sjuk börjar ta alla mina krafter. Jag har börjat känna hur jag blir mer och mer frustrerad, och blir då arg för allt och ingenting. Hela min kropp och själ är rastlös, vilket leder till att jag blir ännu mer lättirriterad. Jag blir tröttare och tröttare, vilket gör att jag inte riktigt vill umgås med vänner då jag ärligt talat inte riktigt orkar. Att vara fysiskt svag så mycket och så ofta gör att jag känner mig instängd, vilket sakta men säkert börjar göra mig mer deprimerad. Vissa dagar har jag känt att jag bara vill skita i allt, att det räcker, jag står inte ut längre. 

Men jag har ju kommit så långt. Jag har överkommit så många hinder, slagits mot så många hjärnspöken, gjort fina flätor utav knutarna i mitt trassliga huvud. Jag vill inte ge upp, inte när jag kommit så jäkla långt.

Jag har för första gången i mitt liv ett liv jag faktiskt vill leva, jag har flera gånger under vintern kommit på mig själv att känna mig fri och genuint glad. Dessutom har jag ett arbete som jag verkligen älskar, där jag uppskattas utav såväl kollegor som barnen. Jag vill inte behöva vara hemma från arbetet hela tiden bara för att jag är sjuk, och det skapar en oerhörd frustration att inte kunna vara på jobbet fem dagar i veckan som jag vill. Jag vill så gärna fortsätta leva mitt liv, på riktigt leva.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta röriga inlägg, jag tror att jag bara behövde få det ur mig, kräkas ut lite frustration på en plats där ingen är tvungen att höra på mitt gnäll. När jag började skriva var jag i "ge-upp-stadiet", men på något sätt kom jag fram till att jag inte alls vill ge upp. Kanske behövde jag bara skriva detta för att påminna mig själv om det. Jag vet inte. Jag är bara så trött.


Några gosiga (och suddiga) instagrambilder från de senaste dagarna. Helt orelevanta till inlägget, men de gör mig glad
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0