Tänk om vi räcker till?
2018-11-26 @ 10:20:00
Men vad händer om vi sätter stopp för vårat självhat? Vad händer om vi slutar se oss själva och varandra som fiender, om vi viftar vit flagg för våra inre krig? Vad händer om vi placerar bromsklossar i våra hjärnspökens vägar, förhindrar dem från att skrika åt oss likt evighetslång tinnitus i själen, inte välkomnar dem att krossa oss inifrån? Vad händer om vi kastar alla bilder vi målat i huvudet, och låter de blanka sidorna ge oss en chans? Vad händer om vi räcker till, precis såsom vi är?
[En förkortad version utav denna text har publicerats på min instagram]
Vi målar upp bilder i huvudet; hur det borde vara, hur det är för alla andra, hur det måste bli. Vi sätter upp orimliga mål, placerar ribban så högt att den inte går att nå, och låter oss själva krossas utav nederlaget när vi inte kan nå upp till omöjliga krav. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar -tills oro är det enda som fyller våra kroppar. Vi stressar upp oss kring scenarion vi byggt upp under nätter som aldrig tycks ta slut, och tvingar oss själva att gå genom någonting som inte ens har hänt. För att vi borde vara mer; bättre, vackrare, snällare, häftigare, roligare, starkare, smartare. Vi borde vara mer därför att vi aldrig kan vara bra nog för oss själva. Vi viftar bort komplimanger som lögner, men sväljer förolämpningar som sötat gift; låter det förlama vår personlighet tills vi inte ens har kraft nog att finna oss själva. Kroniskt vilse i sökandet efter en perfektion som inte existerar.
Människan är en girig varelse, som alltid vill ha mer och ständigt ser det gröna gräset genom staketets springor; blinda för det faktum att allt gräs fryser på vintern. Vi delar inspirerande citat på sociala medier, inbillar världen att alla är bra nog samtidigt som vi förgäves försöker övertala oss själva om detsamma. Vi ser på andra människor med en slags fascination; vi gör en 3 sekunders granskning och kommer alltid till samma slutsats; de har något vi inte har. Samtidigt är vi fullkomligt ovetandes om verkligheten; att även vi är människor som andra ser på och önskar sig kunna efterlikna. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar - och inbillar oss att ingen annan har tryckt på en liknande självförstörelseknapp. Och så överrumplas vi utav den bittra smaken av ensamhet. Ingen annan känner som jag.
Alla har allt som inte vi har, förutom livets negativa aspekter för dessa har vi samlat likt troféer för självhat. Vi ställer dem på dolda hyllor, låter våra pokaler bli en ständig påminnelse om att våra själar är defekta. Vi vill inte att någon ska veta att vi är inkompletta, men använder självhatet som självskadebeteende; låter våra brister bli ammunition för att spränga självkänslan i småbitar. Vi ler, skrattar, pratar, socialiserar oss med den yttre världen; Sedan kniper vi händerna så hårt att fingrarna vitnar, ber till Gud att ingen ska veta, och gråter oss till sömns.
Vi fastnar i vakna mardrömmar likt evig sömnparalys och spenderar livet åt att försöka vakna, hellre än att möta rädslorna och avvärja vår känslomässiga död. Vi pratar om mobbning och den emotionella undergång det medför, utan att inse det öppna hyckleriet i att vi trampar på oss själva dagligen. Vi säger att "man ska behandla andra såsom man vill bli behandlad själv", men fortsätter att sparka undan våra egna ben. Vi borde behandla oss själva såsom vi behandlar andra; se oss i spegeln och se att våra brister gör oss mänskliga snarare än dåliga -men vi kan inte. Vi fick någon gång höra att vi var oälskade utav någon annan, och är nu inkapabla till att älska oss själva, därför att vi inte tror oss vara värdiga ens vår egen kärlek. Så vi spottar, slår och sparkar, samtidigt som vi motsätter oss tortyren i mobbning. Paradoxal existens. För genom våra egna ögon är alla andra bättre och det gör oss automatiskt värdelösa.
Men vad händer om vi sätter stopp för vårat självhat? Vad händer om vi slutar se oss själva och varandra som fiender, om vi viftar vit flagg för våra inre krig? Vad händer om vi placerar bromsklossar i våra hjärnspökens vägar, förhindrar dem från att skrika åt oss likt evighetslång tinnitus i själen, inte välkomnar dem att krossa oss inifrån? Vad händer om vi kastar alla bilder vi målat i huvudet, och låter de blanka sidorna ge oss en chans? Vad händer om vi räcker till, precis såsom vi är?
Här är Jag. De senaste veckorna har jag varit värdelös större delen utav tiden, stundvis har jag varit någorlunda duglig, men mestadels värdelös. Mina vänner och familj säger motsatsen; att jag räcker till, att jag är bra, att jag är älskad. Och jag känner deras ord vibrera i mina trumhinnor. Men självhatet hånskrattar och injicerar gift i mina tankar, gör mig oförmögen att kunna se klart; vrider och vänder tills de varma orden får blodet att frysa. Här är Jag. Senast för några timmar sedan var jag värdelös, men för tillfället är jag helt okej. För tillfället accepterar jag mig själv. Om några timmar kommer mina hjärnspöken knacka på igen, krossa mig tills jag knappt existerar. Men tills dess är jag helt okej. En dag kommer det inte finnas plats för hjärnspöken och självhat, en dag kommer jag vara starkare än dom, en dag kommer jag se mina rädslor i ögonen och skrika Här.Är.Jag. Men fram tills dess är jag fullkomligt nöjd med att vara helt okej ibland.
Kommentarer
Postat av: :)
Riktigt grymt skrivet, får en att tänka!
Helt off topic: var är din body ifrån? Så himla snygg!
Trackback
