som att hyperventilera i en plastpåse

Trasig. Vissa dagar är det enda som fyller insidan tortyren av ingenting alls. Vissa dagar tycks inte luften nå lungorna, så hur många andetag som än tas kvävs man. Kippar efter andan, men inget syre tar sig ut i kroppen. Som att hyperventilera i en plastpåse. 

Jag vill säga att det är okej, att ångest är okej att ha, men det känns inte så. Det känns inte okej att skaka tills man kräks, det känns inte okej att försöka få sig själv att känna något, det känns inte okej att skrika tills rösten ger upp, det känns inte okej.

Dom kallar det "suicidrisk", men hur kan man någonsin riskera att döda någonting som inte är vid liv? Jag vet vad jag har, jag vet hur mycket bra det finns i världen, men tycks stå fullkomligt likgiltig inför glädjen det borde ge. Mår illa av närhet, för jag har inget kvar att ge till någon annan. Vägrar släppa någon riktigt nära. Det finns inget kvar att hämta. Uttömd. Söndersliten. Trasig.

"And I wonder where these dreams go when the world gets in your way. What's the point in all this screaming? No one's listening anyway"</p


Kommentarer
Postat av: Johanna

Skickar en stor kram till dig :)

Svar: Kram fina♡

2018-09-19 @ 18:44:17
URL: http://nouw.com/momentsbyjohanna

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0