"Den största skillnaden är egentligen inte kroppen"

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska publicera detta eller inte. Jag har skrivit och raderat, om och om igen. Jag tror att jag mest varit rädd för hur andra ska reagera på det. Men nu har jag bestämt mig för att jag skiter fullständigt i allt som har med negativitet att göra. Jag tänker fortsätta sprida allt mitt hopp, all min glädje och all min kärlek. Oavsett vad någon annan tycker och tänker.




För lite mer än 1,5 år sedan var jag väldigt självdestruktiv, olycklig, ständigt trött och jag hade minst 2 panikattacker om dagen.
Ibland gick det veckor utan att jag klarade av att lämna hemmet. Jag ville helst inte träffa någon, inte prata med någon, vilket i sin tur skapade en plågsam känsla utav ensamhet. Oftast klarade jag inte ens av att dra upp persiennerna. Jag isolerade mig med mitt självhat, lät det slita mig i bitar utan att säga emot. Att självskada var mitt stora beroende, även på "bra dagar" låste jag in mig i badrummet och skapade rispor i huden, jag kunde liksom inte låta bli; jag var tvungen att straffa mig själv. För jag förtjänade det ju. Läkarna skrev ut medicin efter medicin, som alla gjorde mig fysiskt dålig vilket försämrade min psykiska hälsa desto mer. Jag slogs mot min panikångest, mot mitt dåliga samvete (för alla problem i hela världen var ju mitt fel) och även när jag skrattade med vänner så satt jag och funderade ut olika sätt jag kunde ta mitt liv på där och då. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag inte var en person, det fanns liksom inget Jag riktigt, bara ett skal och ett söndertrasat inre.


Några månader senare blev jag väldigt sviken, jag förlorade all tillit till människor runtomkring mig, och jag tvingades möta min största rädsla; Att vara ensam. Jag hade ingen att riktigt luta mig mot, och insåg att det är nu eller aldrig; Antingen så tar jag mitt liv, eller så slåss jag för det. Och jag minns att jag stod och såg mig i spegeln en kväll och tänkte "hur kan jag hata mig själv? Jag finns ju inte ens" och tanken skrämde mig, samtidigt som den väckte något i mig; Ett hopp om att det kanske skulle bli bra, om jag bara vågade finnas till. Och ett kanske var mer än jag någonsin haft.

De saker som tidigare hjälpt mig hantera min ångest fungerade inte längre, så jag var tvungen att hitta någon ny strategi. Ångest har alltid gett mig en väldig energi, men en negativ sådan som jag alltid använde på självdestruktiva sätt. En dag hade jag sådan panik att jag inte kunde vara stilla; jag gick fram och tillbaka över golvet, kroppen skakade, jag pressade naglarna in i händerna och jag andades häftigt. Ja, ni som haft ångest kan nog relatera. Så jag slet fram träningskläderna och gick ut på en rask promenad. Jag ökade takten, mer och mer, tills jag slutligen sprang. Tårarna rann under hela löpturen och jag nästan skrek utav gråten. Jag blev stannad flera gånger utav människor som blev oroliga när de såg mig. Men desto tröttare jag blev i kroppen, desto piggare kände jag mig i huvudet. Som om det för första gången var mina tankar som snurrade; inga hjärnspöken, inga ekande ord, -bara jag. Jag sprang liksom inte från min ångest, jag sprang rakt över den, och varje andfått steg kändes som ett kliv över mållinjen. Jag sprang ytterligare två turer den dagen. När jag kom hem efter den sista på kvällen tog jag en dusch, lite vatten och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag och insåg att det varit den första kvällen på flera månader som jag inte hade skurit mig. Jag hade liksom glömt bort att straffa mig själv. Och jag var så jävla stolt.

Så motion hjälpte mig att hantera min ångest; jag fick ut energin på ett icke-skadligt sätt, huvudet rensades på smärtsamma tankar och jag fick sova bättre. När jag kände en panikattack komma (de gånger jag hann med innan den vällde över mig) drog jag på mig löparskorna och stack ut en sväng; främst på intervaller. Ibland 1 km, ibland 8 km - men alltid tills mitt begär att skada mig kom under kontroll. Vissa dagar behövde jag inte springa alls, och andra sprang jag både natt och dag. När de hjärnspöken som tidigare skrikit i mitt huvud började förlora makt, kunde jag tänka klarare och sakta men säkert börja bygga upp mig själv; bli en person jag kunde tycka om.

Jag har fallit tillbaka i självhatet och mitt destruktiva beteende gång på gång, men jag har rest mig och fortsatt kämpa. För första gången så kämpar jag nu inte för någon annans skull, utan för min egen. För att jag är värd att kämpas för.

Mitt mål har aldrig varit viktnedgång; jag har aldrig känt något behov av att nå en viss vikt eller en speciell kroppstyp. Det allra största problemet satt ju i mitt huvud, och jag vet att mitt utseende egentligen inte har någonting med det att göra. Som tonåring var jag ätstörd, och smal. Men jag kände precis likadant då, som jag gjorde för 1,5 år sedan. Så min första prioritering genom detta har alltid varit, och kommer alltid vara, min psykiska hälsa. Att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag har fortfarande en hel del extrakilon; jag har lår som rör sig, en mage som putar, och jag är ingen direkt pudding underifrån. Men det stör mig faktiskt inte alls, inte för en sekund. Jag tycker om mig själv. För ett tag sedan stod jag hos en kompis i ett tajt linne, klappade mig på magen och sa högt "vet du vad? Jag gillar min mjuka mage. Här inne förvarar jag extraresurserna av glädje" och skrattade.


Det skiljer lite mer än 1,5 år och cirka 40 kg mellan dessa bilder. Och det är kanske allt vissa ser, det enda vissa tar med sig från detta inlägg; en kropp som ändrats. Men den största och viktigaste skillnaden är ju egentligen inte kroppen. Den viktigaste skillnaden är kärleken till mig själv. Jag bryr mig om, lyssnar på och värdesätter mig själv. Jag har varit självskadefri i flera månader. Så jag struntar i vad någon annan tycker är fint eller fult, bra eller dåligt, med mig. I slutet av dagen är det jag som ska tycka om den jag är, och så länge jag gör det är alla andras åsikter irrelevanta.



Motion är inte den enda anledningen till att jag mår bättre idag, jag har kämpat på många sätt. Läs t.ex. mina inlägg "Att trivas i sitt eget sällskap -hur gör man egentligen?" och "Att vägra bli tagen för givet" .


Mår du dåligt? Klicka på bilden för att se flera hjälp-alternativ:


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0