Ur min ångestbok: Tisdag, 5/feb/2019


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.

Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Du sa ordet jag drömt om att få höra.

Förlåt.

Vi gick in i varandra i affären, din axel stötte till min och du sa förlåt. För det var ditt fel. Min axel fick ursäkten min själ har väntat på i så många år. Min axel var värd en ursäkt.


Dom säger att sexualbrott förstör en människa, men det stämmer inte. Något som är förstört kan lagas, byggas på nytt, återuppstå. Men det är ingen vandalism; Det är en stöld.
Du stal ifrån mig.
Du övertog äganderätten till min kropp, men du stal även något mycket värre än så; Du stal min trygghet, min glädje, mina drömmar. Du stal mitt öppna hjärta, min närhet, mitt värde. Du stal mitt nej, min fria vilja, min känsla av kontroll.

Du stal mig. Hela mig.


Jag har spenderat så många år med att försöka återuppbygga mig själv, men hur kan jag någonsin göra det när jag inte ens existerar?

Jag finns inte.

Du stal mig och dödade mig. Jag ligger begraven i dina trevande händer, dina mörka ögon, i dina vassa knän. Jag har fantomsmärtor i en själ som inte längre finns. Mitt huvud exploderar varje gång din röst spelas upp som en hackig cd-skiva, om och om igen.

"Det är ju ditt fel, du ville ju det här"

Smärtan från din brännande beröring var ingenting i jämförelse till tortyren då dina ord slet ut min själ.


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Och precis som den där kvällen i din säng så stal du mig. På ett ögonblick gick jag från Någon, till Ingen Alls.

Jag vill glömma och gå vidare, men jag vet inte hur. Jag har förlorat förut, jag har sörjt många gånger. Men nu vet jag inte hur. 
För..

Hur går man vidare från sin egen död?

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0