förlåt.
Jag har hatat dig i hela mitt liv. Synen av dig har plågat mig, så i gengäld har jag torterat dig. Jag minns första gången jag hatade dig så mycket att jag slog sönder spegeln i ren panik. Vi var 6 år. Jag minns första gången jag stoppade fingrarna i halsen för att du äcklade mig. Vi var 10 år. Jag minns när gympaläraren förbjöd oss från att delta i friitdrottsdagen för att jag svalt dig och du inte kunde behålla vatten. Vi var 12 år. Jag minns alla gånger jag skar sönder dig för du var så ful, alla gånger jag hällde i dig alkohol och mediciner för att du var vidrig, alla piller jag tryckte i dig den där kvällen, alla hårda ord jag skrikit. Jag har torterat dig, och det enda du har gjort... är kämpat -för mig. Du har vägrat ge upp oavsett hur illa jag har behandlat dig.
Jag har hatat min kropp hela mitt liv. Det har aldrig spelat någon roll hur jag sett ut, jag har ändå mått illa varje gång jag passerat en spegel. Den har alltid varit..fel, inte tillräcklig, och aldrig någonsin bra.
Men jag är äntligen färdig med det.
Varför ska vi tycka illa om oss själva, egentligen? Vi säger att alla är fina som dom är, sedan ställer vi oss i spegeln och pekar ut allt vi "borde" ändra på; för tjock eller för smal, för lång eller kort, för sladdrig här och benig där, för stora eller små bröst, för stora eller för små muskler, etc. Allting är FÖR. Men räcker det inte med att vara alla dessa saker, punkt? Inget för mycket eller för lite, utan bara ett konstaterande och en acceptans, och kanske slutligen en kärlek till oss själva? Det finns trots allt ingenting här i världen som är perfekt, så varför ska vi någonsin förvänta oss att vi själva ska vara det?
Varför ska jag låta hjärnspökena diktera ytterligare 23 år utav mitt liv, endast på grund utav min kropp? Kroppen som har räddat mig alla gånger huvudet gett upp. Kroppen jag nu ber om ursäkt till, för allt jag utsatt den för, enbart på grund utav mitt hat. Förlåt, kära kropp, för allt jag gjort. Och tack, för allt du klarat av.
Jag är 164 cm lång, har korta fingrar, lår som rör sig när jag går, stora bröst, liten överläpp, bristningar och ärr, ett snett smalben och platt hår.
Detta är några saker jag alltid hatat med mitt utseende, men vet ni vad det också är? Ett simpelt konstaterande på saker i mitt utseende, och när jag granskar alla dessa saker i spegeln idag så finner jag mig själv ryckandes på axlarna med ett leende. Jag älskar dom inte, men hatet är borta. Dessa saker brukade få mig att bryta samman dagligen, men idag får dom mig inte ens att reagera. För vet ni vad jag är mer än allt detta? Så jävla mycket.
Jag är intelligent, kreativ, ärlig och omtänksam. Jag älskar att dansa och sjunga trots att jag inte kan något utav det. Min favoritplats på jorden är vid havet eller i skogen. Jag tycker att läsk smakar bättre i burk än i flaska. Jag har perioder då jag enbart kollar på dokumentärer, ingenting annat. Jag älskar barn men vet inte om jag vill ha egna. Jag drömmer om att göra mig förtjänt utav ära och berömmelse utan att faktiskt ha det. Jag är svinrolig. Jag lyssnar väldigt mycket på pianomusik, men tycker att fiol är det vackraste instrumentet. Jag tycker att tomater och hårda päron är det godaste som finns.
Vet ni vad detta är? Några saker som definierar mig, saker som alltid borde spela större roll än hur jag ser ut. Vad andra ser, tänker och tycker kan jag aldrig styra och borde därför inte formas efter någon annan åsikt än min egen, för varför ska jag bry mig om vilka utav mina brister som stör någon annan? Vi har alla våra skavanker, men de gör oss varken sämre eller bättre, de bara är. Och jag känner mig ändå ganska tillfreds med vem, vad och hur jag är.
2019. Det första året jag startat utan att hata mig själv, det första året jag verkligen känner att det är helt okej, och det första året jag inlett med den uppriktiga känslan av vem-fan-bryr-sig.
Jag hade inga nyårslöften i år, bara en påminnelse på 5 ord nedskrivna i den lilla svarta boken: Fyfan vad du är bra.
</div
