att få andas igen

" Häromdagen brakade jag ihop fullständigt, igen. Och jag blev så fruktansvärt besviken, arg och ledsen -på mig själv. Varför gjorde jag sådär? Varför kunde jag inte skärpa till mig? Varför, varför, VARFÖR? Jag hade inga svar, jag visste inte alls varför jag kände som jag gjorde, och jag blev så otroligt frustrerad över att inte kunna besvara frågorna. "Är jag totalt dum i huvudet eller?" tänkte jag, medan jag låg i fosterställning med tussar av mitt hår avslitna i de hårt knutna händerna.

Men sedan gjorde jag det jag gör bäst: Jag bytte perspektiv. Det är något jag övat på hela livet; att se saker från olika håll, att ställa mig utanför ångestens kärna och försöka hitta nya sätt att möta problemen. Så jag tog ett kliv bakåt, och såg på mig själv som någon jag älskar. Någon som är förtvivlad, trasig, uppgiven och självdestruktiv. Någon som känner sig liten och ensam, och som kommit till mig för hjälp. Någon som lider så fruktansvärt mycket utan att veta varför. Någon som behöver mig. Hur hade jag tacklat det? Hade jag blivit frustrerad och upprörd över bristen på svar? Hade jag vänt den ryggen? Hade jag kallat den dum i huvudet? Nej, aldrig. Jag hade talat om för den att ibland gör det sådär jävla ont, ibland vet man inte alls vad det beror på, men det är okej så länge man inte ger upp. Jag hade sagt att det är okej att gråta tills tårarna tar slut, det är okej att gå lite sönder, men att man inte ska gräva ner sig för djupt. Jag hade hållit om den, sagt att den inte är ensam, att den är så, så värdefull. Jag hade behållit lugnet, låtit den få ut alla känslor i tryggheten av min närvaro, försiktigt tagit händerna i mina och viskat att vi fixar detta, jag är här och jag älskar dig. Jag lämnar dig inte. Sedan hade jag övertygat den om att låta mig göra något för den, vadsomhelst som den finner lite lugn och glädje i. Jag hade visat den förståelse, uppskattning och kärlek. Jag hade inte låtit den ge upp.

Så där låg jag i fosterställning, med en kropp som var så utmattad efter panikattacker och kräkningar att den rörde sig häftigt i krampliknande skakningar. Jag släppte försiktigt tussarna av hår, knöt händerna i varandra och viskade om och om igen "det är okej, jag klarar detta". Sedan somnade jag.


Morgonen därpå vaknade jag med en lättnad i bröstet. Jag tog djupa andetag och kände hur luften äntligen nådde ut i kroppen. Jag klädde på mig, gick till gymmet och vände den sista negativa energin till glädje. Jag tog en långpromenad, köpte frukost, hämtade favvoboken, och gick till en utav mina favoritplatser. Där låg jag på en filt i solen och läste, åt frukost och bara andades. För varje andetag kände jag tacksamhet, sån oerhörd tacksamhet att kunna andas smärtfritt. Sedan firade jag påsk med familjen, och spenderade kvällen och natten i stugan.


Jag är så jävla glad att jag övat på att byta perspektiv, och att jag aldrig gett upp i kampen om att tycka om mig själv. Att acceptera vem jag är. Utan allt mitt hårda jobb, så hade jag inte stått här. Jag hade inte orkat. Hur mycket jag än älskas utav andra, så räcker det aldrig riktigt till om jag inte älskar mig själv. För när jag ligger där i mörkret och tror att jag ska dö, då är det jag själv som måste våga stå upp mot demonerna och hålla mig själv om ryggen. Då måste jag vara min egen stöttepelare. Ingen annan kan hjälpa mig, om jag inte försöker hjälpa mig själv. Så jag bestämde mig för att fortsätta älska mig själv på samma sätt som jag älskar andra; med brister och fel, med öppenhet, och med acceptans.


Jag älskade mig själv tillräckligt för att acceptera att alla frågor inte har svar, men att alla problem ändå har lösningar. Allt går om man vill, hur ont det än gör så vaknar man en dag och påsen över huvudet är borta, man kan andas. Jag vet att det inte var mitt sista krig mot min ångest, jag vet att jag säkerligen har hundratals precis likadana kvällar framför mig. Men jag vet också att jag kommer få andas igen. Och jag vet att det är värt det. "
 
 

Text skriven några dagar efter mitt senaste breakdown.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0