-

Nu får alla tycka vad de vill, för jag orkar inte bry mig längre. Jag orkar inte oroa mig för vad någon ska tycka eller tänka, vem som blir upprörd eller tar illa vid sig, vem som överhuvudtaget har en åsikt. Jag orkar inte vara glada, stöttande, förstående, peppande, positiva Bella. Jag ORKAR verkligen inte.

De senaste 2 månaderna har jag känt mig konstant stressad och orolig, och jag har gjort allt jag kunnat för att hålla fast vid min positivitet, tänka att det bara är tillfälligt, att jag ju egentligen är lycklig. Och kanske är jag inte helt olycklig hela tiden, det har ju varit värre, men det är såhär det börjar. Bit för bit bryts jag ned tills precis allt gör för ont för att vilja någonting alls. Bit för bit försvinner allt jag tycker om med mig själv, allt jag kämpat för, alla anledningar till att kliva ur sängen. En plågsam bit i taget dör jag inombords.

Jag påverkas mycket utav min omgivning och de senaste månaderna har ångesten strömmat tillbaka i skrämmande fart. Ångesten som tog mig många, många år att hantera och övervinna. Jag har smärtsamma krampanfall i magen minst 5 gånger dagligen, så kraftiga att jag antingen kräks eller ligger i fosterställning och bara skriker. Jag har konstant huvudvärk och känner mig hängig, sover allt mer men känner mig aldrig utvilad. Min själ är så utmattad att den tar kroppen med sig i fallet. Och det känns som om jag kvävs, bokstavligen. Som att jag inte kan andas. Som att hela livet är en påse knuten runt mitt huvud. Jag måste få andas. Sortera tankarna. Hitta tillbaka. Återfå kraften. Minnas vem jag är och varför det är värt att kämpa. För just nu...just nu minns jag inte alls. Just nu finns inte riktigt någonting annat än påsen över huvudet. Just nu finns jag inte riktigt.

Är det inte läskigt hur fort man kan gå från att älska att leva, till att inte leva alls? Från att känna sig stark och lycklig, till att väckas utav sina egna skrik? Det tog mig över 24 år att hitta mig själv och tycka om personen jag fann, men bara några veckor att gå sönder igen. Organismen sjöng "Rom byggdes inte på en dag, men brinner ner på en natt" och det är så det känns; som att allt jag byggt blivit till aska. Och jag vet att jag kan resa mig, jag vet att jag kan göra en fågel Fenix och ta mig själv tillbaka till livet igen. Men jag minns inte varför jag borde göra det. Borde jag ens göra det? Jag vet ärligt talat inte vad som vore bäst. För jag minns inte om det är värt det.

Jag har känt mig som en så fruktansvärt dålig vän, syster, dotter - överhuvudtaget människa. Otillräcklig. Jag har inte hört av mig ordentligt, jag har inte orkat planera. Och anledningen låter så fruktansvärt egoistisk och vidrig, men här kommer den; Jag har glömt bort er. Totalt. Mitt huvud har gått på ett sådant högvarv att det liksom inte funnits plats för någonting annat än att överleva; att ta mig genom dagarna, några sekunder i taget. Jag har inte riktigt velat prata, därför att jag innerst inne vetat hur hårt jag slagit i botten och jag har inte varit redo att möta sanningen. Jag visste att om jag väl började prata så fanns en stor risk att slussarna skulle spricka och allt skulle ösa ut. Kanske hade det varit bra, kanske hade det egentligen behövts. Men jag var helt enkelt inte redo för det.

Men, jag har alltid varit en envis jävel. Jag har aldrig varit den som ger upp, som accepterar livets negativa sidor. Jag är ju trots allt en sån jävla fighter. Så jag gör det enda jag kan och försöker en gång till. Ge upp kan jag göra imorgon. Eller i övermorgon. Idag måste jag kämpa. Även om jag för tillfället inte förstår varför.

De flesta av er har ingen aning om hur dåligt jag mått den senaste tiden, och det är inte erat fel, jag har inte velat acceptera att jag fallit tillbaka i samma hål som tog mig hela livet att klättra ur. Så jag har hållt käften. Förnekat det. Låtsats som ingenting. Försökt köra på "fake it until you make it". Men jag kan inte låtsas längre. Det första steget i läkningsprocessen, är att acceptera att man gått sönder. Jag kan inte bearbeta problem om jag låtsas som att de inte existerar. Det går inte att laga själen med silvertejp. Jag är tvungen att inse att det gått åt helvete ännu en gång. Jag är tvungen att börja om från ruta ett. Så det är vad jag gör nu. Jag accepterar att det gör så jävla ont. Jag accepterar att jag är trasig. Och nu... nu ska jag påbörja lagningen.

Ta inte illa upp om jag inte svarar, om jag inte hör av mig, eller om jag glömmer att ni hört av er. Jag har väldigt, väldigt lite ork just nu, och väldigt lite plats inom mig för något annat än att ta mig genom varje dag. Jag vill inte planera saker, därför att det gör mig stressad. Jag kan få extrem ångest av något så litet som ett meddelande. Helt utan anledning. Jag arbetar 24 timmar om dygnet med att försöka få ordning på oredan som just nu vrider mina tankar ut och in. Alla runtom mig är underbara, fina stöd -men det är JAG som måste resa mig upp, och jag måste göra det själv. Jag vet vart ni finns och jag vet att jag inte är ensam. Men jag måste lära mig att andas utan att använda er som respirator. Jag måste återfå viljan till att gå ur sängen och återigen finna glädjen i att leva. Så... jag behöver tid.




Kommentarer
Postat av: Mailys

Oj, vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver!! :O Jag vet inte hur det är för dig, men när jag väl kommer på att jag inte har hört av mig till dem som bryr sig på länge, så får jag skitdåligt samvete & det får mig att må ännu sämre, ändå händer det gång på gång på gång.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt att ta dig tillbaka till det bra måendet, precis som jag önskar att jag också kan göra det.

Svar: Ja gud ja, min psykolog brukade säga "ditt dåliga samvete är din tyngsta sjukdom" -jag får dåligt samvete för allt och ingenting, och det äter upp mig. Men jag har pratat igenom det med alla mina närstående, så att de ska förstå att det inte är för att jag undviker någon utav dem, utan att det handlar om att jag måste fokusera på Mig.
Jag hoppas att du får må bättre, ingen förtjänar att gå runt och ha ont. Massa kramar♥


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0