dear diary

" Ibland brister det. Ibland gör det så jävla ont att existera. Som igår. Igår gick jag sönder. Jag låg på soffan, inlindad i filtar, och hörde det sprickande ljudet av en själ som går i bitar. Det gjorde så ont. Så ont att jag varken kunde prata eller gråta, inte andas eller ens röra mig. Jag bara låg där; stirrade på mörkret, lät det omfamna och ta över mig. Och det kändes som om jag dog.

 
Igår lät jag mig själv må dåligt. Ibland behövs det. Men när jag vaknade med samma tyngd i bröstet imorse bestämde jag mig för att vända på det. En dag är okej, en dag att gå sönder. Men inte fler. Det blir så lätt en vana att gräva ner sig, att säga nej till allt, att stänga in sig själv i ångesten. Och det tar så lång tid att bygga upp sig själv igen. En veckas söndertrasande tar månader att laga. Så jag vägrar. Hur tungt det än är att laga mig själv idag, så blir det betydligt tyngre om jag skjuter upp det.

 
Jag är mästare på att skjuta upp saker, tänka att jag tar det imorgon. Men inte när det gäller mig psykiska hälsa. Det måste jag ta tag i direkt. Annars finns en stor risk att mina "imorgon" tar slut. Och även om jag ibland inte känner mig redo för att leva, så är jag inte heller redo att dö. Men jag är redo att kämpa. Varje dag tills livet är det bästa som hänt mig. Jag ger inte upp än. "

 




Detta är en sida ur min ångestbok, där jag samlar alla tankar och känslor, spyr ur mig smärtan och påminns om lyckan. Den ger mig en chans att se tillbaka, på hur det varit, för att hjälpa mig se hur långt jag kommit. Den hjälper mig att hantera motgångar, förstå mig själv bättre, och utvecklas som person. Så jag kan gå tillbaka och se saker ur andra perspektiv, vrida och vända på tankarna tills jag finner ett sätt att gå vidare. Jag blir lite som min egen psykolog.
Den första sidan i boken är skriven den 21 november 2016, den senaste är skriven idag. Den är fylld av så mycket smärta, så mycket sorg, så mycket självhat och osäkerhet. Men också av kärlek, av glädje, hopp och styrka. Jag skaffade den från början för att få ut allt jag inte vågade säga högt, men har sedan blivit mitt viktigaste verktyg i kampen mot min psykiska ohälsa. Även om det ibland gör ont att läsa om hur illa det varit, så är det en obeskrivlig känsla när jag ser vilka enorma framsteg jag gjort under dessa år; ha svart på vitt hur jag blivit starkare och starkare. Hur jag gått från att vara ingen alls, till att stå rakryggad och acceptera vem jag är; Allt jag är. Från att skämmas över precis allt jag var, till att vara stolt över den jag är. Och det är en jävligt stärkande och motiverande känsla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0