Jag gick upp före kl 7 imorse, målade över en tavla jag var missnöjd med och målade sedan första lagret av det nya som ska bli där. I väntan på att det skulle torka la jag mig i soffan och satte igång Dirty Dancing. Förutom att det är den sexigaste filmen som någonsin gjorts (finns det någonting sexigare än dans? Och då menar jag inte stå på dyngrak på nattklubb och röra tuttarna upp och ner eller jucka på halvt skräckslagna brudar, utan riktig  d a n s ), så har Baby så jävla snygga outfits. Allt hon tar på sig ser ut som det direkt är taget ur en tidning, hur kan en människa se så jäkla perfekt ut i allting?? Penny har ju också galet snygga outfits, men Baby's är jag förälskad i.

Detta är ett väldigt långt inlägg, har ni ej orken till att läsa så scrolla förbi.

Jag ska prata lite om att bli iproppad mediciner man ej borde, vikten av att stå på sig och lite allmänt om psykvården. Notera att detta är mina personliga erfarenheter och åsikter och att det jag upplevt ej stämmer för alla. Medicinering är jättebra när det fungerar då det räddar liv, och jag är oerhört tacksam att psykvården finns. 


"Men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin"

Jag har alltid haft svårt att hitta mediciner som fungerar, ett fåtal har varit alldeles för svaga och då inte gjort någon som helst skillnad, men de flesta har jag blivit fysiskt sjuk utav, vissa allvarligare än andra. Listan över de mediciner jag provat är lång, tillräckligt lång för att min nuvarande läkare skulle rycka till första gången hon scrollade igenom den och sa "men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin" -då kanske ni förstår hur känslig jag är för mediciner. Det ännu större problemet är väl att jag egentligen inte vill medicinera, men verkligen skulle behöva, speciellt i mina olika episoder.

Men en tidigare läkare jag hade var medicingalen, och då menar jag GALEN. Alla problem skulle lösas med piller efter piller (trots att jag är en s.k "beroendemänniska" och egentligen inte borde ta någonting som har risk för beroende, om det är akut ska det tas under strikta regler och i små doser med regelbundna återkoller). Hon lyssnade aldrig någonsin på vad jag sa, jag tror att under dom år jag gick hos henne fick jag aldrig säga en hel mening. Ett tag åt jag ett helt gäng mediciner samtidigt, vilket inte var speciellt bra för mig. Jag kände mig som en laglig knarkare.

Bildkälla: google.se

För några år sedan åt jag Concerta som är ett narkotikaklassat läkemedel och kan ges vid ADHD-diagnos. Jag hade haft problem med just Concerta tidigare (när jag var 15 år) och därför slutat, bl.a då den ökat ångest, rastlöshet och ilska, gav mig full mättnadskänsla vilket bidrog till ätstörningar, framkallat häftiga kräkningar och hjärtklappning med mer. Som ni förstår är detta inte en medicin jag borde äta, man behöver inte vara läkare för att förstå det. Men hon satte mig på 54mg på morgonen och 18mg till lunch. När jag berättade att jag fick abstinenssymtom som vid nikotinberoende och började må allt sämre valde hon att öka på med ytterliggare 18mg till lunch, istället för att ta bort medicinen. Kan tillägga att enligt FASS är den högsta rekommenderade dagliga dosen 54 mg. Jag vägrade självklart ta den mer.

Orörlig i flera timmar

Samtidigt som Concertan så åt jag även en medicin som heter Quetiapin, en medicin jag inte alls mådde bra utav. Jag skulle ta 200mg varje kväll, en stund innan jag skulle sova. Jag tyckte att det lät som en hög dos att börja med för mig som inte riktigt tål mediciner, så jag tog en fjärdedel. Tur var väl det. Jag blev väldigt dåsig tills det att jag somnade, och vaknade igen ca 15 timmar senare. Jag vaknade och var så jäkla kissnödig, ni vet så man bara vill rusa till toaletten, men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens lyfta mina händer. Självklart drabbades jag utav panik, jag ville ringa någon och be om hjälp, men telefonen låg på mitt nattduksbord och jag kunde inte ta den. Jag hade en klocka på mitt nattduksbord som visade att klockan var 12, vilket betydde att ingen skulle vara hemma på åtminstone 5 timmar. Så där låg jag, tills klockan var cirka 17:30 då min mamma äntligen kom hem; hon ropade och undrade varför jag ej svarat i telefonen alls, och jag bara skrek rakt ut. Hon kom springandes upp till mitt rum och fick hjälpa mig att ta mig till toaletten. Efter ett tag kunde jag röra mig igen, men varje millimeter kändes som att kroppsdel efter kroppsdel skulle explodera. Det tog 1-2 dagar innan smärtan försvann. Även detta tog jag upp med min läkare, som sa att jag måste fortsätta ta den och absolut måste ta 200mg.

"Får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?"

Där och då fick jag nog, så jävla jävla nog. Jag hade aldrig höjt rösten åt henne eller ens varit otrevlig, men nu blev jag totalt vansinnig. Jag skrek åt henne att hon var dum i huvudet, frågade om hennes uppdrag inom psykvården var att mörda sina patienter och vrålade "får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?". Det mötet slutade med att hon tyckte jag var instabil och borde läggas in, samt skrev ut ännu fler mediciner. Jag insåg att det var lönlöst, och bytte läkare samma dag.

Jag gick till denna läkare i flera år, trots att jag redan vid första mötet avskydde henne. Våran personkemi var mer en giftig gas och det var bara en tidsfråga innan det skulle explodera. Detta kände jag under den allra första timmen jag satt i ett rum med henne, ändå fortsatte jag gå till henne. Varför? Jag kände mig elak. Jag fick dåligt samvete och trodde att hon skulle bli ledsen om jag bytte läkare. Jag kände andra som gick till samma läkare och där det fungerade jättebra, så på något sätt fick jag för mig att jag var konstig. 

"Ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt"

Men vad är det egentligen för konstigt att byta läkare när det ej fungerar? Om vi har en partner där personkemin inte stämmer så gör vi slut, har vi bekanta där det inte fungerar så umgås vi inte, men det ska behöva kännas jobbigt att vi vill att den som ska hjälpa oss ta livsviktiga beslut för 200:- per tillfälle ska fungera med oss? Varför ska jag betala 200:- för att någon ska göra mig osäker och arg, är det inte då bättre att jag går till någon som faktiskt hjälper mig?

Det är så oerhört viktigt att stå på sig, speciellt inom vården. Jag har många gånger känt att "ingen kommer ju ändå tro på mig" eller "dom kommer ju bara tycka att jag är helt störd", men ändå har jag inte backat. Ingen känner mig bättre än jag, så ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt. Hade jag inte vägrat ta alla de mediciner jag fick utskrivna så skulle min kropp brakat ihop fullständigt, det kan jag lova er. Men när jag ringde min sköterska för att tala om att jag ville byta läkare (och berätta varför) sa hon "men hon är en jättebra läkare, en av de bästa vi har! Har du verkligen gett henne en ärlig chans?". Jag kände inte alls för att diskutera och argumentera kring något jag har fullkomlig rätt till, så jag sa bara "ändra min läkare eller så sätter jag aldrig foten hos er igen, så är det bara".

Jag har varit med om en del skit inom psykvården, saker som fått mig överväga att ge fan i att gå dit igen. Men jag går dit. Jag behöver hjälp och det vet jag, och jag vet även att för varje rötägg finns det någon som faktiskt vill hjälpa. Jag har haft en hel del psykologer genom livet, bra som dåliga, men jag försöker minnas de bra. De som fått mig inse viktiga saker, de som lyssnat och gett uppriktiga råd, de som kallat mig intelligent och sagt att jag faktiskt hjälpt dom förstå andra bättre. De som hjälpt mig att leva. Ja, det finns en jävla massa saker som skulle behöva förbättras inom psykvården, och ja det kryllar utav människor som inte överhuvudtaget borde arbeta i närheten utav levande varelser. Men det kryllar också utav personer som ägnar sina liv åt att rädda andras, och de får aldrig bli bortglömda. 

Slutsatser: 1) Stå alltid, alltid, a l l t i d  på dig  2) Ta inga mediciner du inte känner fungerar  3) Byt läkare/psykolog om du ej trivs  
4) Psykvården är viktig   5) Men du själv är ännu vikigare

Häromdagen satt jag och Lizzie i ett av våra dagliga "deeptalks" när vi kom in på ett halvt uttjatat men alltid aktuellt ämne; Bröst. Vi diskuterade det länge och väl, och pratade om hur olika man behandlas beroende på sin bröststorlek. Det låter ju helt osannolikt, men så är det. Många tror att personer med större bröst blir behandlade bättre (fått höra det så jäkla många gånger), men jag skulle vilja påstå att det är helt tvärtom. Jag ska förklara.

Jag kom in i puberteten rätt tidigt i jämförelse till mina vänner, och med puberteten kommer ju ganska snart bröst. När jag var 10 år skämdes jag över att vara tvungen till att använda topp (man använde inte bh då, det var ju ännu mer skämmigt), de flesta andra behövde det inte även om många ändå använde det. När jag var 11 år fick jag köpa min första bh, en topp blev inte tillräckligt för att "keep the ladies in place" så att säga, så det var bara att välja mellan bouncyboobs eller bh. Redan då tog sig personer friheten att kommentera mina bröst, och jag började bli obekväm i tajta kläder. Kan ni förstå hur vidrigt det är att man som 11-åring ska behöva skämmas över något hälften av världens befolkning har?

"Alla ägde min kropp förutom jag"

På högstadiet blev det dock ett helvete. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och speciellt över min kropp, vilket resulterade i ätstörningar. Vet ni något konstigt? Oavsett hur mycket vikt jag tappade, oavsett hur mycket jag svälte mig själv -så fortsatte brösten bara växa. Dumma jävla skitbröst. När jag var 14-15 år hade jag 65E i bh-storlek, det fanns inte ens att köpa här i stan så jag fick ta bhar i 70-75E och sy in. Självklart kryllade min skola utav människor som ansåg det vara deras rätt att både kommentera (gärna skrika så alla hörde) mina bröst och det hände väldigt många gånger att personer tyckte det var okej att klämma på dom helt utan tillåtelse. Alla ägde min kropp förutom jag.

Under hela min högstadietid gick jag aldrig någonsin 1 endaste dag i skolan utan att folk skrek och viskade bakom min rygg, framförallt om min kropp. Jag gick 9 av 10 gånger runt i för stora mjukiskläder, ändå ropade folk sexuella saker åt mig, så att kläderna skulle ha någon betydelse är rent skitsnack. Jag minns en dag när jag var upprörd över min dåvarande pojkvän, jag sprang upp för trappan i skolan och ovanför på en bänk satt ett gäng killar. Dessa killar ropade alltid saker, och hade både tafsat och spridit falska rykten om mig. Jag hade på mig för stora mjukisbyxor uppvikta så anklarna syntes, ett par vita sneakers, och en stor luvtröja min mamma använde när hon var gravid. När jag går förbi killarna ställer sig en upp, tar fram en 20-lapp och kastar på mig samtidigt som han högt och tydligt säger "där har du din timlön gumman". Hans tuffa vänner skrattade. Jag trodde jag skulle kräkas. Jag tog tag i hans tröja och tryckte hårt in honom i skåpet så hans huvud dunkande till, gav honom ett knä mellan benen och sa "såna som du ska inte kunna föröka er". Gissa vem som fick sitta i möte hos rektorn den dagen för att få varningar om avstängning? Inte fan var det han iallafall.

"Jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren"

Jag ville inte gärna visa hur ont alla kommentarer gjorde, så på min blogg försökte jag verka obrydd och rentav stolt över mina bröst. Jag tänkte att om jag stod på mig så skulle folk tröttna på att säga saker, jag försökte ta tillbaka min kropp, jag ville ju inte att de skulle ha makt över mig. Så blev det ju inte riktigt. Min blogg svämmade över utav sexuella kommentarer, fler och fler rykten spreds. Folk kom fram i skolan och konfronterade mig över alla de rykten om att jag skulle ha haft sex med en jäkla massa killar, när jag i själva verket då bara hade haft sex med en enda person. Men när jag försökte försvara mig och berätta sanningen så trodde dom flesta inte på mig. Jag var ju trots allt bara en dum, uppmärksamhetssökande bimbo i deras ögon, jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren.

Oftast så sa jag faktiskt ingenting när folk viskade bakom min rygg eller skrek efter mig, jag stod upp för mig själv ganska bra annars men just när det gällde mig kropp så kände jag mig så jävla liten. Det var inte förrän jag träffade Felix som jag tog tillbaka makten. Alla andra killar var bara intresserade av min kropp, medan han ville känna mig på riktigt. Han kallade mig smart, rolig, intressant -istället för bara snygg, sexig, knullbar(ja, det är ett ord killar använde, så fruktansvärt äckligt). Det gav mig en självkänsla jag aldrig haft; Jag var inte något, jag var någon.


Vi måste sluta definera och kritisera varandra efter hur vi ser ut, sluta trycka i oss själva och varandra att någon är mer eller mindre värd på grund av ett utseende. Att passa i ett kroppsideal borde aldrig vara högre prioriterat än att vara en bra person. Aldrig någonsin.

Jag har precis sett klart denna serie (13 avsnitt) och jag vill verkligen tipsa om den. Denna serie skildrar viktiga saker såsom självmord, sexuella övergrepp och våldtäkt, missbruk och flera former utav mobbning på precis rätt sätt; Nära, obehagligt och väldigt smärtsamt. Jag grät minst en gång per avsnitt, det var oerhört jobbigt att titta, skådespelarna och crewet bakom har gjort ett så otroligt bra jobb att man bokstavligen känner smärtan. Men trots att det är smärtsamt, så rekommenderar jag er alla att se den, därför att den är så viktig. Jag tror nästan allra mest för föräldrar, framförallt till tonåringar, då dom flesta inte förstår eller ser hur kämpigt det kan vara.

Det finns även "13 orsaker varför - Bortom skälen" att se på Netflix, där skådespelare, producenter och experter inom psykisk ohälsa diskuterar serien, specifika scener och de ämnen som tas upp. Även detta tycker jag är viktigt att se på.

Igår hände någonting som för många är helt overkligt; Sverige blev utsatt för ett terrordåd. Egentligen var det bara en tidsfråga innan det hände här, varför skulle det hända överallt i världen förutom här? Men det gör det varken mindre hemskt eller sorgligt. Det är fruktansvärt när någon bestämmer sig för att ta oskyldiga människors liv i sina egna händer, det är alltid lika smärtsamt att se panikslagna människor i videor på nyheterna. Ingen ska någonsin behöva fly för sitt liv, oavsett vad de flyr ifrån, det ska inte behöva ske. Mitt hjärta blöder för de människor som mist sina liv, sina anhöriga och sin trygghet. 

Jag såg en livevideo på facebook sänd utav en tidning, och många kommentarer under den skrämde mig. Istället för kärlek, oro eller stöd, så svämmade det över utav hat. Återigen svämmade internet över utav främlingsfientlighet - "allt är invandrarnas och framförallt muslimernas fel". Det skrevs att man borde ta lagen i egna händer och "utrota alla som inte hör hemma här", att dom bara förstör och självklart den klassiska idiotkommentaren "alla muslimer är terrorister". Detta skrämmer mig minst lika mycket som terrordådet. Vem är ni att bestämma vilka som hör hemma här? Om du sitter med chipsfläckar på magen i soffan hela dagarna, medan en nyinflyttad är ute och jobbar arslet av sig -vem gör då egentligen mest för samhället? Hur kan det vara miljontals människors fel om några som (knappt) delar samma religion begår brott? Är du, svensk man, skyldig till en serie våldtäkter och mordförsök - Hagamannen och du delar ju etnicitet och kultur så då måste du ju vara det? Och är du, norsk man, en nazistisk terrorist -Anders Behring Breivik är det och han är ju också norsk? Om ni kan dra alla över en kam, så kan väl andra göra detsamma med er?

En sak måste alla människor förstå; Det kommer aldrig någonsin vara möjligt att stoppa hat genom att hata, hat föder hat. I denna värld finns det bara en enda sak som är starkare än hat och det är kärlek. Istället för att ägna era dagar hatandes på sociala medier - ge stöd, omtanke, hopp. De som begår dessa vidriga dåd är människor förpestade utav hat, och deras stora förhoppning är att starta en pandemi utav hat. Låt inte deras uppdrag lyckas. 

Ta hand om varandra. Bry er om varandra. Se varandra. Acceptera varandra. Ta främmande händer och känn gemenskap. Det är det enda sättet att övervinna hat.

Ingenting som personer utifrån skulle se på som något stort eller kanske inte ens märkbart -men som för mig fyller på mitt energiförråd tillräckligt för att orka kämpa lite längre. Lite tändvätska på min livsglöd. 

Jag kom ut ur duschen, klädde på mig och Felix satt i soffan med telefonen. Jag la mig med huvudet lite snett i hans knä, så jag kunde se hans ansikte. Sedan lyssnade vi på låtar ur Ed Sheeran's nya album, sjöng med, pratade och skrattade. I över en timme låg jag där, flyttade upp huvudet tillräckligt för att känna vibrationerna i hans bröst medan han sjöng med och skrattade. Jag var så..lätt. 

I en timme var jag fri från all smärta, all ångest, allt självhat, all rädsla, all frustration, all sorg, all tyngd -allt som annars gör mig illa fanns inte riktigt där. Jag var väl medveten om att världen fanns runtom, men den spelade liksom ingen roll, den kunde inte skada mig. Det enda som var viktigt var stunden. 

Jag tänkte att "om det här är lycka, så förstår jag varför alla vill ha den, och om detta inte är lycka då vill jag ändå bara känna precis såhär". Jag fick kämpa för att alla överväldigande positiva känslor inte skulle svämma över genom tårkanalerna -tårar har jag så många ändå, jag behöver samla skratt. Gång på gång tänkte jag även "det här är varför jag kämpar, det här är vad som är värt att kämpa för", som ett smått desperat försök att pränta in i mitt eget huvud att inte ge upp sen när ångesten återfått makten.

För någon annan var vi ett par som hade en mysig och rolig stund -för mig var detta en stund att leva, så jag orkar överleva andra stunder.

Igår var jag och såg den nya Beauty & the Beast på biopremiären, och jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare varit ens i närheten så exalterad över en film som denna. Alla som känner mig vet att den tecknade B&TB är en utav mina absoluta favoritfilmer of all time. Belle som karaktär är en utav mina topp 3 i alla Disney-filmer(kanske alla filmer överhuvudtaget), så ni kan ju tänka er vilka förväntningar jag hade.

Först av allt kan jag säga att jag hade konstant gåshud genom HELA filmen, jag var nästan öm i huden efteråt haha! Dessutom satt jag och log som ett fån, och då och då grät jag -bara för den var så jäkla bra att jag blev väldigt känslosam! Filmen som helhet var rakt igenom MAGISK, och så mycket bättre än jag ens kunnat tänka mig. Den var så otroligt välgjord i både skådespeleri, sånger och manus.

Emma Watson...vart ska jag ens börja? Hon är så fantastisk. När jag först läste att hon skulle spela rollen som Belle blev jag överlycklig, för visst känns hon ändå lite som en "real life Belle"? Hennes sångröst var överraskande vacker, att hon dessutom är en grym skådespelerska vet vi nog alla men denna rollen passade henne så perfekt. Hon var en bättre Belle, än Belle. Och det är jäkligt stora ord att komma ifrån mig.


Ni som funderar på att gå och se filmen: GÖR DET.
Ni som inte funderar på att se den: SE DEN.

Dom flesta har hela mitt liv sett mig som en väldigt "hårdhudad" person, som alltid reser mig efter alla smärtsamma fall och är alldeles för envis för att låta andra trycka ner mig. Jag ändrar aldrig åsikter för andras skull eller i rädsla att trampa någon på tårna, jag står upp för mig själv även om det betyder att jag får stå ensam, jag är så jävla öppen att jag vet vissa nästan skräms till en början och beter någon sig som ett arsle så är jag inte rädd att tala om det. Jag tror inte på att ljuga, jag tror inte på att ändra sig själv för att passa samhällets normer, jag tror inte på att hålla käften för att fly konflikter. Jag är 100 procent säker på att hur ont livet än gör, så hade det gjort mycket ondare om jag låtsades vara någonting jag inte är. Jag har blivit kallad många fula saker i mitt liv men låter inget av det definera mig, jag har många gånger faktiskt skrattat när folk försökt trampa på mig med ord som "slampa" och "hora", det rör mig liksom inte. Jag tror på ärlighet utan att vara elak, att köra sitt race utan att köra över någon annan. Allt detta är jag, men inte hela jag. Jag är lika känslig som jag är hårdhudad.

Jag är en otroligt emotionell person, känner jag saker så gör jag det med hela min kropp och själ, jag blir liksom uppslukad utav känslor. Och jag är, till skillnad från vad dom flesta tror, en riktig storgråtare. Inte bara i mina depressiva skov(då är det ju mer ångest), utan alltid. Ärligt talat så kan nästan vadsomhelst få mig att gråta, allt ifrån en söt hund till att inte komma åt där det kliar. Det är ingenting jag egentligen skäms över, det är sån jag är, ändå säger jag det med en nästan skämtsam ton om jag pratar med andra om det, som att det annars skulle låta så allvarligt och pinsamt. Men vad är det för fel med att vara känslig? Är det egentligen någonting konstigt att ha nära till tårar? Jag tycker inte det. Därför tänker jag här lista 15 saker som får mig att gråta. Läs och döm.

 

För mer än 6 år sedan var jag 15 år och nykär, störtförälskad faktiskt. Jag hade hela kroppen fylld utav fjärilar, en ständig längtan efter din närhet. Men jag var inte trygg, tvärtom så var jag livrädd. Hade någon frågat mig för 6 år sedan om jag trodde att vi skulle hålla ihop, hade jag sagt nej utan att tveka. Inte för att jag inte ville vara med dig, och inte för att jag inte älskade dig. Utan därför att jag var helt säker på att om någon fick se alla mina sidor, skulle jag aldrig bli älskad igen. Att någon skulle acceptera och tycka om mig precis som jag var, det fanns inte ens. Självhatet, osäkerheten, rädslan -det åt upp mig, jag övertalade mig själv att du inte tyckte om mig, att det var något slags sjukt skämt. Vissa gånger när du sa att du älskade mig så blev jag nästan arg, hur kunde du ljuga mig rakt upp i ansiktet? Jag förstod inte varför någon som du, ville vara med mig. Du, som var den snällaste människan som fanns, som ingen hade något ont att säga om, som alltid ställde upp för alla och kunde få alla att skratta. Du, med dina bruna ögon som kunde få vem som helst knäsvag. Du, som var så perfekt en människa kan bli. Vad fasen såg du hos mig, som bara var...jag?

Men genom alla mina panikångestattacker stod du kvar; höll mig hårt när jag skakade, torkade mina tårar, fick mig att andas när jag trodde jag skulle kvävas. Varje gång jag går ner i ett depressivt skov så ber jag dig att lämna mig, jag skäms och känner skuld att du ska behöva se mig på det sättet, jag säger att jag skulle förstå om du inte orkade. Och det skulle jag, för jag tror inte att jag själv skulle klara av det, att se personen man lever med förändras och sitta fast i sådant mörker månader i sträck. Men du stannar. Varje gång jag känner mig ensam och obetydlig, så håller du mig och säger att du älskar mig, att vi klarar detta. Att du tänker stanna, att det är du och jag, att ingenting kan ändra på det.

Jag tror inte någon kan förstå hur mycket du gör för mig, inte ens jag själv. Alla nätter du vaknat av att jag sitter på toaletten och försöker kväva gråten, alla dagar du kommit hem och mötts utav mig skakandes i soffan, alla gånger du brutit ihop för min smärta gör ont i dig, allt det mörker som du ständigt kämpar för att fylla med ljus. Under mer än 6 år har jag fått leva med dig, växa upp med dig som min bästa vän, stora kärlek och klippa. Det är så lätt att glömma bort det som är bra, speciellt när det är jobbigt. Därför skriver jag det; ibland i långa brev, ibland i sms eller små lappar, ibland här på bloggen. För att påminna oss båda om vilken fantastisk människa du är.

Så tack, Felix; För att du finns vid min sida, för att du bryr dig om mig, för att du håller mitt huvud ovan ytan när jag är på väg att drunkna. För att du alltid vet hur du ska få mig att skratta, för att du fortfarande håller min hand genom läskiga filmer, för att du skyndar dig hem när det åskar därför att jag är rädd för den, för att du lyssnar när jag babblar på om allt och ingenting, för att du kallar mig vacker när jag känner mig äcklig, för att du på något sätt lyckas hålla mig på jorden när impulsiviteten sätter igång. För allt.

Jag älskar dig
Då, nu, förevigt