h a v e t


Ingen visste vad hon hette
Men alla visste vad hon var
Den som gjorde starkast intryck
Men alltid blivit lämnad kvar

Och hon kallades för havet
Omöjlig att tämja, så vild och fri
Simpel för ett öga
Men komplicerad inuti

 
Trots alla slag och spott och hat
Gick hon med ryggen rak, vårt hav
Försökte nog passa in någonstans
Följa regler, normer, krav

Vi såg aldrig att hon var speciell
Skapad för en värld större än vår
Så istället för att uppskattas
Kallades hon konstig och svår


Vi gjorde allt vi kunde
För att tämja denna karaktär
Men när foten sattes utanför vår fyrkant
Sa vi att hon var till besvär

Hon blev aldrig en del av oss
Vi gav henne aldrig någon chans
Vi försökte bryta ned henne
Få havet ur balans


Och vi lyckades, gång på gång
Att hennes gnista ha ihjäl
Men hon reste sig ur askan
Återuppbyggde sin själ

Havet var en egen sort
Hon var nog alltid fri
Hon var nog alltid bättre
Men det såg aldrig vi

 
Starkare än oss alla
Ser jag henne klar
För med alla sina krafter
Förlät hon oss för dem vi var

 

. o n e . y e a r .

Den första januari tvåtusenarton. Den stoltaste dagen i mitt liv.


Förra nyårsdagen (1/1-2017) vaknade jag med ett sprängande huvud, en snurrande värld och spenderade flera timmar hängandes i toalettstolen. Jag tog min telefon för att se bilden jag och Felix tagit vid 12-slaget, och möttes av äckelkänslor och skam. För bredvid Felix stod inte jag, inte den jag egentligen är. Där stod en stupfull, vilsen, söndertrasad tjej som inte kunde le utan alkohol i blodet. Där och då bestämde jag mig; Nu är det nog, på riktigt. 



Första gången jag blev kallad missbrukare var jag 15 år. Jag har haft alkoholproblem sedan jag första gången kände hur den bedövade min ångest, men det var när jag var 14 år som problemen blev uppenbara. Jag var onykter i skolan flera gånger. Som 15-åring hade jag kontakter på socialen, och de visste om problemen. Den ena, mannen, såg mig rakt i ögonen och frågade "hur länge har du missbrukat alkohol, Isabelle?" Jag ryckte till. "Missbrukat alkohol? Jag är 15 år" svarade jag. Han släppte inte min blick. "Ja, du är 15 år, men det var inte frågan. Hur länge har du varit alkoholmissbrukare?" Hans ord gjorde mig upprörd, så jävla upprörd. Alkoholmissbrukare? En alkis? Det var ju gubbarna som satt på bänkarna i stadsparken och skrek sluddrande ord när man gick förbi. Jag var inte som dem. Jag var ingen jävla alkis.

2015 blev det riktigt illa. Jag drack alkohol varje dag. Att jag fyllde 20 år och alltså kom in på systemet underlättade missbruket. Jag och mina två bästa vänner mådde alla tre extremt dåligt, så vi söp tillsammans. Dagsfylla, kallade vi det skämtsamt. Vi drack jämt. När jag var ensam drack jag lika mycket ändå. Jag satte på hög musik och dansade med en flaska i handen. Det enda jag brydde mig om var att vara smärtfri, och alkoholen bedövade allt. Jag brydde mig inte om någon såg, jag brydde mig inte riktigt om vad någon annan tyckte. Att alkoholen även stal min personlighet, det brydde jag mig inte heller om.

"Ett härligt medvetande" var något jag ibland kallade det när jag varit blackout-full


Jag började bli väldigt sliten, men det var inte förrän jag var utan alkohol i 2 dagar som jag insåg att den där socialarbetaren hade haft rätt när jag var tonåring. Jag var en alkoholist. Min kropp darrade, jag kräktes och mådde illa, hade spränghuvudvärk, ont i varenda muskel i kroppen, och jag hatade hela världen. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag bokade in ett akutmöte med min psykolog och berättade. Han hjälpte mig att få kontakt med alkoholmottagningen, som gav mig medicin mot suget och en kontakt att prata med. Det hjälpte. I några veckor. Sedan slutade jag svara när dom ringde, jag kastade medicinen, och gick till systemet. Festade bort problemen. Drack bort all smärta, tillsammans med all glädje, allt liv och allt jag var. Jag backade tryggt tillbaka in i förnekelsens enkelhet. Jag har inga alkoholproblem. Jag behöver inte alkoholen. Jag gillar bara att festa. Jag.är.inte.alkoholist.


" Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen "

Men förnekelse är svårt att hålla fast vid när någon ser dig i ögonen och säger sanningen.
Jag satt och osade vodka hos min psykolog och pratade lättsamt om hur "jäkla gött" det är att festa, hur roligt det är, hur enkelt allt är, hur ångest inte existerar. "Såklart det är härligt" sa han, "du lever ju inte i verkligheten". Jag tittade förvånat på honom. "Vad menar du?" frågade jag. "Jag lever visst i verkligheten, den är bara bättre såhär". Han lutade sig fram och spände blicken i mig. "Du har extrem panikångest men har aldrig kunnat medicineras, och nu har du hittat din mirakelmedicin, något som får dig glömma all ångest ett tag. Men problemen försvinner inte. De finns kvar, läggs på hög, byggs till gigantiska berg och dödliga laviner, och alkoholen tar aldrig bort dem. Den gör dig blind, så du inte ser berget, men det betyder inte att du aldrig kommer överrumplas utav en lavin igen. Du kan dricka, dämpa din ångest, men snart kommer du inse att alkohol inte är någon mirakelmedicin, utan ett gift. Du kommer få börja om, gå igenom alla ångestattacker, men denna gång med abstinens. Så självklart är det härligt nu. Det är lugnet före den verkliga stormen. Du är en alkoholist som stillar ditt begär, och DET är verkligheten". Det var som tusen slag i ansiktet på samma gång. Men det var exakt vad jag behövde för att vakna till. Jag drack ett par månader till, för att dämpa självhatet jag kände över att inte kunna stå emot suget. Stannade kvar i den onda cirkeln ett tag till.




Alkoholister är inte bara medelåldersmän som sitter på parkbänkar och gör andra illa till mods. Missburkare står inte alltid ut från mängden. Faktum är att det många gånger inte syns, speciellt när det gäller yngre personer. Mina vänner festade också mycket, under alla mina tonår. Skillnaden var att jag inte alltid ville dricka, men jag kunde inte stå emot, och när jag drack kunde jag inte sluta. Skillnaden var att när festen var slut så hade de en normal vecka i skolan, medan jag hade gömd alkohol i väskor och jackfickor. Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen.


I måndags vaknade jag och det första jag kunde tänka var "jag har varit nykter ett helt år idag". Det var det första jag sa till Felix när han vaknade. Jag hade aldrig varit stolt över mig själv, men i måndags var jag så stolt att jag grät. Jag ringde min psykolog och talade in ett röstmeddelande "jag ville bara berätta att idag har jag varit nykter ett helt år". Jag har aldrig känt mig så stark. Det har varit ett helvetes år, jag har kämpat arslet av mig, velat ge upp fler gånger än jag vågar erkänna. Jag kommer få kämpa med detta hela livet. Men jag klarade det. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.

Såhär glad känner jag mig; som en naken mini-Bella i en mini-balja som skvätter vatten på alla runtom 

När man lider utav kronisk osäkerhet -hur vet man att man är älskad?




Jag har alltid varit en osäker person. Inte så att det egentligen märks utåt sett; jag är social och framåt, en självständig person, kan ta ansvar, har bra initiativförmåga, kan ofta hålla mig lugn om något händer, och är helt okej intelligent. Men på insidan har jag alltid varit ett enda kaos. Alltid vilsen. Alltid ingenting.

" Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger "

Så länge jag kan minnas har jag velat vara andra människor till lags. Jag vill aldrig att någon ska bli ledsen, och detta begär är så pass stort att jag många gånger förstört för mig själv för att inte verka bättre än andra. Samtidigt är jag extremt rak och ärlig, till den grad att när mina vänner ber mig om råd frågar jag alltid "vill du att jag ska vara helt rak eller ska jag linda in det?". Dessa två saker krockar i mig, då jag aldrig vill riskera att trampa någon på tårna men har väldigt svårt att bara hålla käft. Jag tror att det är mycket är på grund utav detta som jag är så osäker; jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Detta har såklart rubbat min självkänsla, en hel del. Att jag dessutom alltid blev kallad elaka saker i skolan och utav ex, det har ju bara förvärrat allt. Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger. Jag blir nervös när någon ger mig en komplimang, vad det än gäller. Det gör mig obekväm, för jag vill inte tro att personen som säger den är en lögnare, men jag kan bara inte tro något bra om mig själv. Detta gör ju också att när någon säger "jag älskar dig" så slår alarmklockorna igång inuti mig; stora, blinkande bokstäver: L Ö G N A R E . Det går automatiskt, och jag får slåss mot de upprörda känslorna. Jag hör själv hur sjukt det låter, men det är den smärtfyllda sanningen.

" Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt "

5 år. Så lång tid tog det för mig att lita på Felix. Jag har aldrig direkt trott att han ska vara otrogen eller behandla mig illa, för sådan har han aldrig varit. Men jag trodde inte han brydde sig om mig, jag vägrade tro det. Jag trodde att om jag blev bekväm så skulle jag få ångra det. Som att jag skulle "jinxa" våran relation om jag litade på honom. Jag trodde att om jag berättade mina mörkaste tankar och känslor, så skulle han i hemlighet tänka att jag var sinnessjuk och jobbig. Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt.

Jag har kämpat med detta varje dag under mitt liv, precis exakt varje dag. Och äntligen kommer belöningen: Jag vet att jag är älskad. Inte bara för att han säger det, för ord är ingenting om man inte ger dem en betydelse. Men därför att han visar mig det, hela tiden.


När det är min tur att diska, och jag haft riktig ångest, skickat ett sms med "jag har hemsk ångest idag, så jag kanske är på dåligt humör ikväll, det har inget med dig att göra, så du vet" och släpat mig hem från jobbet. Hemma möts jag utav en tom diskho och en glänsande diskbänk. Då känner jag mig älskad.

• När jag haft några jobbiga dagar och får ett meddelande "glöm aldrig att du är bäst, och jag älskar dig mest av allt i hela världen, är lycklig med dig, ha en bra dag puss". Då känner jag mig älskad.

• När han tittar på mig och ler. Då känner jag mig älskad.

• När han, som är tokig i kinder maxi och aldrig vill dela med sig utav den, ger mig halva. Då känner jag mig älskad.

• När det har hänt mig någonting bra och jag skyndar mig hem för att berätta för honom, och han säger "du är så duktig, jag är så stolt över dig". Då känner jag mig älskad.

• När jag gråter och försöker knuffa bort honom, ber honom att lämna mig, och han fortsätter att tyst hålla om mig tills jag sjunker ihop i hans famn. Då känner jag mig älskad.

• När han har haft en tuff dag på jobbet och frågar om vi inte bara kan sätta oss i soffan och hålla om varandra en stund, för att det får honom att må bättre. Då känner jag mig älskad.

• När vi går på någonstans ute och han tar min hand. Då känner jag min älskad.

• När han vet att jag behöver skratta, så han gör allt han kan för att få mig att skrika av skratt. Då känner jag mig älskad.

• När han har stannat kvar varje dag i över 7 års tid, förlovat sig med mig, skaffat katter med mig, pratar om en livslång framtid med mig, ständigt visar att han vill vara i mitt liv, känner jag mig inte bara älskad, jag vet att jag är det.


När vi försöker ta en gosig bild och han får mig att börja skratta så jag ser helt sned ut, då känner jag mig älskad


Det är så befriande och fantastiskt att kunna säga högt att jag VET att jag är älskad. Jag vet att jag har någonting som är värt att kämpa för, till och med värt att dö för. Om sanningen ska fram så är det den mest helande känsla jag någonsin har känt. Jag tillåter mig själv att känna mig älskad. Det är okej att alla inte tycker jag är tillräcklig, det är okej att alla inte vill vara i mitt liv, för världens bästa människa vill vara med bara mig. Det är allt jag behöver veta.


Nattliga ålderstankar

VARNING Detta inlägg innehåller meningslöst babbel skrivet av en övertrött Isabelle och bör ej läsas utav personer som torkar sig bakifrån och fram(vem tUsAaAAan gör det? Sluta genast!) All makt åt Tengil, vår befriare.
 
 
Tjugotvå är en jävligt konstig ålder. Ni kan förneka det bäst ni vill, men vi vet alla att det är sanningen. Faktum är att alla åldrar mellan 21-30 är konstiga. De klämda åldrarna. Åldrarna då alla är antingen förvuxna tonåringar eller förtidspensionärer. Det finns ett litet mellanting, men ytterst få lyckas hamna där. Och om någon väl hamnar i det magnifika mellanrummet svämmar sociala medier över utav deras "fullkomligt i fas"-liv, och så sitter vi alla och smyghatar dem likt internettroll med tystnadsplikt. Vi är glada för deras skull, vi unnar dem allt gott, men avundsjukans gröna monster sitter och flåsar oss i nacken, det kan vi inte förneka.


Tjugotvå år. De flesta i denna ålder glömmer bort att de är vuxna. Jag glömmer ofta bort att jag är vuxen. Som när jag och Felix skulle boka resa till NYC och hotellet vi förälskat oss i hade 21-årsgräns på att boka rum. "Fyfan vad tråkigt, jag gillade verkligen det hotellet, varför måste man va 21 jäkla år för? Räcker det inte med 19?" suckade jag besviket. Felix skrattade åt mig och påminde mig om att jag faktiskt var 21 år. Oops, när tusan hände det? Eller som när jag är sjuk, då glömmer jag bort att jag är vuxen. Då vill jag direkt flytta hem till mamma och bli omhändertagen. Jävlar vad man borde tagit vara på det slappa livet som hemmaboende tonåring, muttrar jag alltid för mig själv när tempen visar 39°C och jag inte ätit mat på 2 dagar. Eller som nu i juletider då jag och Felix tänkte försöka roffa åt oss lite vuxenpoäng genom att skicka ut julkort. "God jul önskar Bella & Felix" med någon fin bild, tänkte han. Så tänkte inte jag. Istället satt jag och gråtskrattade med min sjukligt kväsiga röst medan jag klippte och klistrade på datan för att klippa ut våra och katternas huvud för att skapa egna graciösa julkort. Jag är fortfarande förvånad över att de är utskrivna, påskrivna och lagda i brevlådor, jag trodde inte att han skulle gå med på det. Det är alltid så trevligt att bli överraskad över att ens sambo också kan vara en fnissig 4-åring. Mina vänner glömmer nog också av sig lite ibland, att de är vuxna alltså. Typ som när jag var hos Caroline och jag använde ordet "kollega", och hon utbrister "sa du precis kollega? Gud vad vuxen du är!". Jag tittade på henne där hon satt och ammade sin 2 månader gamla son, och påminde henne skrattade om att det var hennes föräldraledighet diskussionen handlade om, så hennes vuxenpoäng ligger nog högre än mina. Faktiskt.


Men om vi ska gå tillbaka till "inget mellanting" igen då (vad är välplanerad, icke-spontant skriven text under vettig tid på dygnet? Vem fasen vet). Tänk tillbaka på alla konversationer ni haft detta år, vilken blandad jäkla kaos-kompott va? Det är liksom a l l t ; graviditeter och barn, boränta och lån, skratta åt kiss och bajs-skämt, välkommen på bröllop, i helgen låg hon med den, sova före 20:30 en lördag, funderar på att renovera, etc. De senaste 2 veckorna har jag yttrat dessa meningar:
"Vi har funderingar kring lånekostnader"
"Det är klart att man har barnlängtan, men jag vill känna mig stabil i ekonomi och livet innan, och min sambo likaså"
"Läckage är ett jävligt äckligt ord faktiskt, kanske det fulaste ordet som finns" (Följt utav 10 minuters övertrött skratt i telefon med Anna)
"Jag måste se över ekonomin lite"
"Du är en sån jävla stjärtapa ibland, vet du det?! En, en...ett arsle!!" (Där var jag mycket arg och då förvandlas jag ibland till en 6-årig sandlådegangster)

Det är som sagt en blandad jävla kaos-kompott, och visar hur skev denna ålder är. Jag kör snabba svängar mellan förtidspensionär och förvuxen tonåring, så snabba att jag knappt hinner med själv. Ibland vill jag verkligen få ett riktigt "jag är 15 år och ingen förstår mig hela världen är dumma i huvudet"-utbrott, två minuter senare sitter jag och beklagar mig över att Oldsberg blivit kickad ur Bingolotto och att söndagsbingot nu är förstört.

Jag var i affären för ett tag sedan, och där var även en grupp tonårstjejer (högstadieålder) som högt och tydligt pratade om sex. "AssÅÅÅ jag vet typ inte om jag typ borde ligga med han igen, de va ju najs men typ inte svinnajs assÅÅÅ, vad tycker ni?" frågade den ena tjejen och slängde med frisyren. De stod mitt i vägen och gjorde sig inget besvär att akta sig när folk försökte gå förbi. "Jävla ungar" tänkte jag buttert och genom en rysning gjorde sig den lilla åldersnoja jag har påmind. Jävla ungar??? Vad kommer näst; Hota med handväskan? Rullator? Muttra över att PÅ MIN TID var minsann allt bättre? 
 
Jag måste ändå, väldigt motvilligt, erkänna att jag blev lite nostalgisk till att vara 15 år och inte riktigt veta vem man är, för när man är 22...DÅ ÄR DET VÄRRE. Folk förväntar sig liksom att du ska ha en livsplan nu, du ska vara färdig, du ska vara stabil, du ska ha koll, du ska veta vad ammortering är, du ska ha "life all figured out". Men hur tusan ska man lista ut livet är man är fast i de klämda åren? Kan man inte få spola framåt, bara lite grann? Ta en tjuvkik på vad framtiden erbjuder? Se om man kommer bli klokare med åren eller bli en omvänd Benjamin Button (dvs en bebis i en gammal kropp), för ibland undrar jag om man blir det. (SÄTT PÅ ER ARMPUFFARNA FÖR HÄR KOMMER EN "SO DEEP I'M DROWNING" TANKE:) Ibland tror jag att hjärnan är som en fullpackad hårddisk som börjar bli uppäten utav virus, och till slut crashar man och behövar en ny, och så börjar man om igen. Vi är kroniskt vilse, för vi hinner inte bygga upp oss själva innan vi tvingas börja om igen.
 
Nej nu jävlar ska jag dricka vatten och sedan sova. Ni får ursäkta mitt förvirrande babbel, jag har en tendens att bete mig som en onykter pubertetsplutt när jag drabbas utav det nattligt oundvikliga stadiet kallat "övertrötthet". Sov gott mina vänner. Imorgon är det snart jul. Typ.
 
Här hade jag då inga åldertankar, här var jag asball



De 10 bästa julkalendrarna som sänts

 
 
[10] Gumman som blev liten som en tesked (1967)
Jag såg ju inte denna när den gick, i och med att jag är född 28 år efter den först sändes så blir det ju svårt haha. Men jag såg den mycket som barn och älskade den! Tyckte det var så roligt att hon sa "Göta Petter" kommer jag ihåg. Vill ha en teskedsgumman-version av Anders Bagge och ha med i fickan så man kan ta fram när man är ledsen, hahaha!


[9] Selmas Saga (2016)
Bildresultat för selmas saga
På nionde plats har vi den senaste julkalendern om Sagas härliga äventyr. Jag har inte sett så många julkalendrar de senaste åren (den där vidriga "Allrams Höjdarpaket" förstörde allt, ryser bara jag tänker på den) men förra året tyckte jag att den verkade så jäkla bra så jag var tvungen. Och jäklar vad bra den var! Precis som en julkalender ska vara, kände mig som ett barn igen!


[8] Kaspar I Nudådalen (2001)
När denna sändes var jag 6 år och alltså lagom gammal för att börja älska julkalendrar (typ, haha) och det gjorde jag verkligen. Dessutom var dataspelet sååå roligt! Spelade det många gånger som barn.


[7] Sunes Jul (1991)
Vad finns det inte att älska? Hela familjen är ju underbar, framförallt pappa Rudolf såklart. Han är en utav de bästa karaktärerna i svensk tv, så jäkla bra.


[6] Julens Hjältar (1999)
Levande julgransprydnader som försöker hitta hem igen, bara det gör en ju helt kär. Jag gillade verkligen denna julkalender, men om det var något som verkligen vann mitt hjärta så var det dataspelet. Har letat efter mitt spel i säkert 10 år nu, men det är spårlöst försvunnet. Om någon har ett hemma så säg till! Ser ut såhär:


[5] Pelle Svanslös (1997)
Världens snällaste katt Pelle som är hopplöst förälskad i Maja Gräddnos men får ständiga bekymmer med elake Måns och hans följeslagare Bill & Bull. Jag undrar hur många gånger jag såg dessa avsnitt som barn, 20? 30? En miljard?


[4] Mysteriet på Greveholm - Grevens Återkomst (2012)
Relaterad bild
Att jag älskar julkalendern från 2012 beror nog till 90% på att det är en uppföljare till den magiska från 1996 och har med både mina favoriter Jean och Staffan, men även hela familjen Olsson får vara med på ett hörn eller två. Överhuvudtaget så tycker jag att den är sååå bra! Såg den senast för några dagar sedan, haha!


[3] Trolltider (1979)
"Sol på säd, sol ger liv, knåda, knåda" Ååh denna underbara fantastiska julkalender kom 16 år innan min födsel men är och förblir en av de bästa som någonsin visats i svensk tv. Får såna myskänslor bara jag tänker på den!


[2] Dieselråttor och Sjömansmöss (2002)Bildresultat för dieselråttor och sjömansmöss
Jag kan se på den hur många gånger som helst, jag slutar aldrig älska den. Vill också vara en liten dieselråtta och få leva med Mäster Estragon och Trassel med Trunken -och såklart göra middagsbön med Lucky Closette; "Vi bedjar om skitiga barn vid vårt bord, och massor av äckligt i maten. Så lätt det är att vara nöjd här ombord, och aldrig diskar vi faten. Äckelpotta, äckelpotta, öh *klick med tungan* *pruttljud*". Sa den vid varje måltid som barn, och gör fortfarande ibland haha!


Och vinnaren äääär
[1] Mysteriet på Greveholm (1996)

Den absolut bästa någonsin, the one and only GREVEHOOOOLM (om man inte räknar med uppföljaren då hehe). Jag kan nog ärligt talat varenda replik i varenda avsnitt, när jag är på dåligt humör letar jag upp en scen jag gillar och ser om och om (skrattar lite mycket varje gång). Som barn hade jag och min storasyster Nathalie två bästa kompisar som också var systrar, som vi umgicks med hela tiden, och vi fyra kunde verkligen sträckglo denna julkalender dag efter dag. Än idag brukar jag och Natta dra igång Greveholm och säga alla repliker tillsammans med skådespelarna hahaha. Undrar varför ingen annan vill se detta med oss... Haha nemen verkligen, obesegrad favorit år efter år♥♥♥


Vilken julkalender har varit eran favorit under årens gång? 

Kärlek är

När jag var yngre trodde jag att kärlek var att alltid vara lycklig, alltid tycka likadant, alltid göra som den andra ville, alltid ha roligt, dyra middagar och buketter av rosor.. ja, jag trodde med andra ord att kärlek var som i en romantisk komedi. Men verkligheten är inte sån, vi har inga manus att följa, och det finns inget säkert "happily ever after" -och det tycker jag är bra. Jag gillar trygghet, men jag älskar att inte veta vad som ska hända. Men vad är då kärlek?


Kärlek är att ha olika åsikter och låta dem skapa intressanta diskussioner, att vakna klockan 03:30 av hans snarkningar och hålla emot viljan att knuffa honom ur sängen, att dela med sig av sin mat trots att han sa att han inte var hungrig. 
Kärlek är att se om något är fel samma sekund han kliver innanför dörren, att prata framtidsdrömmar, att sätta sig i bilen och bara åka runt och prata om allt och ingenting. 
Kärlek är att prata med dialekter och skratta åt varandra, att hålla om honom när han inte mår bra, att fortfarande skratta åt hans skämt. 
Kärlek är att lyssna på hans problem, att försöka hålla fast honom när han ska gå för man vill vara nära jämt, att veta att "du är ju fan störd" med ett leende är detsamma som "fan vad jag tycker om dig". 
Kärlek är att ta hand om honom när han är sjuk, att aldrig somna osams, att tillåta sig vara svag i hans närhet. 
Kärlek är att kunna se hans brister och älska honom precis som han är, att prata om dagen och säga godnatt i telefon när man är ifrån varandra ett dygn, att ha skämt ingen annan förstår. 
Kärlek är att stämma in när han sjunger falskt, meningen "detta har jag inte sagt till någon, men.." , att varje vacker låt påminner om honom. 
Kärlek är att se på honom och se sin framtid, att tillsammans utvecklas som personer, att svälja stoltheten och erkänna när man har fel. 
Kärlek är att få höra "jag tar disken, sätt dig och ta det lugnt du", att överösa honom med så mycket komplimanger att han blir generad, att hacka löken smått för att han avskyr stora bitar.
Kärlek är en axel att gråta mot, en hand att hålla, ett leende att lysa upp mörkret med. 
Kärlek är att snubbla sig genom livet med sin bästa vän. I vått och torrt.


Felix har gett mig många underbart fina saker under våra snart 7 år tillsammans; allt ifrån vackra blomkbuketter till att bjuda med mig på resor. Han är en generös och omtänksam person, och jag vet att han gör dessa saker endast för att göra mig glad, vilket säger mycket om hans personlighet. Men jag måste säga att de saker som gör mig absolut varmast i hjärtat är de gånger han bara verkligen funnits där;

Den gången för några år sedan när jag hade extrem urinvägsinfektion och inte vågade resa mig från toaletten alls, hade så ont att jag grät och inte kunde slappna av. Så han kom in i badrummet med täcke och kudde, och la sig på golvet för att jag skulle slippa vara själv.
Alla gånger han hållit om mig genom min ångest, och när jag sagt att jag inte orkar mer har han alltid svarat "älskling vi klarar detta, du och jag" för att försäkra mig om att jag aldrig är ensam.
Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont utav hostan, och jag sover just nu på soffan för att kunna sitta upp ordentligt, men jag kände mig så svag och kunde inte alls somna. Så han la sig på soffan utan varken täcke eller kudde, och höll min hand hela natten.
Jag kan räkna upp hur många saker som helst, men jag tror att ni förstår min poäng. Det är dessa tillfällen jag har känt mig så oerhört älskad, känt att jag verkligen har någon som finns där för mig. Det går inte sätta en prislapp på de sakerna, de är ovärdeliga och det är kärlek.
 
 

Out of control

Oh, honey, this world is out of control
It is so full of sadness
Confused by madness
And stained by the "what if" and "if only"
We are caught feeling lonely

Oh, honey, this world is out of control
But although it is tragical
We still find it somewhat magical
And in the ashes of the life we wished for, we find
A new beginning, blank pages, so we don't really mind

Oh, honey, this world is out of control
But if honesty is our only option
We don't like taking precaution
And before every jump, close every eye
Because for at least a few seconds, we will fly

Oh, honey, this world is out of control
But, honey, we have both gone mad
It's not necessarily bad
We're just different, not standing in line
Not like the rest, and that is just fine

Because honey, this world is out of control
But so are you, and so am I
i.l.t 13/11/17

 

15 saker människor gör som driver mig till vansinne


1. Smaskar när de äter. Hur svårt kan det vara att stänga munnen? Jag vill inte se din mat brytas ner till geggig sörja med saliv skvättande, och jag vill inte höra dig glafsa. Man tappar ju aptiten.

2. Babblar på bio. Det är nästan alltid någon glappkäft i biopubliken, eller är det bara för mig? Någon som känner sig tvungen att föra konversation med filmens karaktärer hela tiden eller babbla på till sina vänner, vad är grejen? Fått bita mig i tungan många gånger för att inte explodera.

3.  Dom som alltid är bäst (och är dom inte bäst så är det alla andras fel). Om det händer en någonting roligt så får man inget direkt "grattis" eller "fan va bra jobbat!" utan antingen en föreläsning om hur de är bättre, eller en uppläxning om hur fel det är och hur synd det är om dom. Var lite glada för tusan.

4. Biter på isglass. Vem gör det? Tyvärr många. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det. Fy.
https://static1.squarespace.com/static/50c68399e4b0c1ce7044d4fd/553fae95e4b07bf4ad4c1ca9/5942d0bbf5e231d498ca910f/1497551044398/Popsicle+Gradient+wrightkitchen.com+Brittany+Wright.png?format=750w
Bildkälla: länk

5.  Pratar med mat i munnen. Hur kan någon över 12 år tro att detta är okej? Nej tack kompis, jag vill inte ha dina salivdränkta potatisbitar i ansiktet, var snäll och håll igen. "Låt maten tysta mun" är ett underbart uttryck som fler borde leva efter.

6. Smaskar när de pratar. Man kanske inte alltid kan rå för det, men jag får gåshud bara av att tänka på det. I skolan skulle vi se en film om det centrala nervsystemet, och berättarrösten smaskade när hon pratade. Man kunde verkligen höra hur saliven stod som en vattenslang ur munnen. Tog kanske 5 minuter sen var jag tvungen att gå ut för jag klarade inte av det, ville kräkas.

7. Renoverar lägenheten utan att meddela grannarna. Händer ofta, och det är så himla respektlöst. Hur svårt är det att sätta upp en lapp på porten och skriva "Vi ska renovera, kommer ta cirka 2 veckor och hålla på större delen utav dagarna. Mvh" ?? Då vet man iallafall ungefär hur länge man ska plågas.
https://vignette.wikia.nocookie.net/phobia/images/c/c5/Tools.png/revision/latest?cb=20161112050821
Bildkälla: länk

8. Vill inte ha eget -tar av mitt. Nu pratar jag om ätliga saker. T.ex. om jag är med någon och vi är i affären, jag är sugen på lite lösgodis och köper det. Den andra personen vill absolut inte ha något och har inget sug alls, helt bestämd. Ändå hinner man knappt ut från affären innan de ska stoppa ner händerna i min påse. Jag tycker det är äckligt när andra stoppar händerna i något jag ska äta, vill bete mig som en fyraåring och vrida "tusen nålar" på deras händer. Det handlar inte om att jag är snål, för många gånger erbjuder jag mig att köpa något åt dom men nej då de ska inget ha. Men jag tycker verkligen det är så himla äckligt när andra pillar på mina ätbara saker. Usch.

9. Klickar upptaget i telefonen -skickar sms om varför de ej har tid att svara. Detta gör inte många i min närhet (som tur är), men det gör mig tokig. Att svara och säga "jag har inte tid just nu, jag hör av mig senare" går tio gånger snabbare och är mycket trevligare.

10. Skakar med benet. Om du sitter själv; skaka loss, det skiter jag i. Men när jag sitter precis bredvid så behöver du inte sitta och skaka så det känns som att sitta bredvid en centrifugerande tvättmaskin. Man blir ju förfan sjösjuk.


11. Går före i kön. Människor som gör detta borde skickas ut i rymden utan rymddräkter. Få saker får mig att svära så intensivt som människor som anser sig ha rätten att gå före i kön. T.ex. när jag köade till utförsäljning på en butik, jag och en kompis hade köat i över TVÅ TIMMAR men hamnade bara längre och längre bak då det stod två personer lika länge som oss, som sedan drog dit tjugo kompisar som absolut inte har någon rätt att stå där. Var fasen är er uppfostran? Att ni inte skäms.

12. Hosta eller nysa utan att hålla för. Detta måste ju ändå alla hålla med mig om att det är extremt äckligt?! Jag uppskattar då inte att få dina bakterier sprayade över mig. Kräks.

13. Sätter fötterna på mitt bord. Alla mina vänner (och sambo såklart) vet om detta, då de fått ett par tillsägelser haha. Men jag äter liksom på bordet, jag lägger mina smörgåsar direkt på det, och jag vill inte ha dina snuskiga fötter till frukost, thank you very much.
https://vignette4.wikia.nocookie.net/theregularshow/images/e/e1/S2E11.057_Feet_on_the_Table.png/revision/latest?cb=20150827164257
Bildkälla: länk

14. Lägger sig under täcket med kläder på. Ryser bara jag tänker på det. Kläder är smutsiga, de drar med sig smuts, de ska inte ner under mitt täcke! Felix har en hemsk ovana att sova med underställ vintertid, men jag tycker det är så äckligt att jag på riktigt blir arg. Hellre tio täcken i sängen, än ett par kläder. Blä.

15. Avbryter när man pratar. Detta är nog det värsta av allt, det är den saken på denna lista som får mig att tända till direkt, det finns ingenting mer respektlöst än att avbryta någon som pratar. Tyvärr så är ju min kära sambo en sådan person som avbryter, hela.jävla.tiden. Han kan avbryta mig för att säga att han inte alls avbryter mig (logiken?!).Ibland kan jag bli så arg så jag bara går ut ur rummet och smäller igen dörren och kan inte prata med honom på en stund. För mig är det som att säga "jag hör att du pratar men jag skiter i vad du har att säga, allt jag säger är ändå viktigare".


Har ni något speciellt som gör er tokiga?

Vilka är "våra egna" ?

När det pratas om flyktingpolitiken är det nästan alltid någon som slänger ur sig "Vi måste hjälpa våra egna först", och jag har alltid haft svårt att förstå vad som egentligen menas med just "våra egna". Vilka är det vi "bör" räkna till våra egna, finns det några speficika riktlinjer att följa för att få tillhöra denna omtalade grupp?

Är det de personer som första gången öppnade sina ögon innanför Sveriges gränser som är våra egna? Är det de som bott här större delen utav sitt liv? Är det de med samma hudfärg som du själv? Är det de som delar dina åsikter? Är det de som delar din religion? De personer som gillar samma mat som du? De som pratar flytande svenska? De som skrattar åt samma skämt? De som byggt ett liv här? De som sjunger med till samma låtar? De som delar dina intressen? De som berörs utav samma saker? Är det de som du anser passar in i din alldeles egna värld, som är våra egna?

Är mina "våra egna" endast kvinnor i åldern 20-25 med brunt hår, gröna ögon, blandad musiksmak, intresse för det kreativa, födda tryggt på sjukhus, med psykiska problem och som ej äter kött? Eller är mina "våra egna" de som samhället anser vara okej att kalla våra egna? Är jag fri att välja själv, eller får jag endast välja personer innanför samhällets fyrkantiga ram? Vem tusan är mina "våra egna"?

Det pratas ofta om hur farligt det är med "vi och dom", hur man aldrig ska placera människor i fack -ändå är det precis det som händer, precis hela tiden. Vi sorterar in människor efter våra personliga åsikter om dem, ger dem ingen chans att förklara eller försvara, trycker in dem i trånga hus långt ifrån oss själva och ger dem ingen information om hur Sveriges samhälle fungerar -sedan beskyller vi dem för att inte vilja bli en del utav samhället som vi fullkomligt uteslutit dem från. Men äh, det spelar väl ingen roll att deras liv blir helt jävla omänskligt, landet drar ju in gott med cash att stoppa i fickorna på de som behöver dem minst. När de sedan begår brott kallar vi dem kriminella och otacksamma -vi ger blanka fan i vilket fruktansvärt liv de levt och ännu lever, för vi har redan tryckt ner dem i vårat prydliga fack, långt innan något brott begicks. Vi skapar brottslingar och bestraffar dem sedan för vad vi gjort. Hagamannen kom ut med skattepengar vällande ur fickorna, men familjer som sett sina nära dö på sin långa, farliga väg hit i hopp om ett bättre liv -de människorna struntar vi i. De är ju inte "våra egna".

Om vi suddar ut alla streck på alla kartor, struntar i allt som gör oss olika och istället fokuserar på att vi alla är MÄNNISKOR, alla gjutna i kött och blod, med känslor, tankar och idéer -vilka är då "våra egna"? Istället för att låta våra olika erfarheter och upplevelser dra oss isär, så kan vi lyssna och lära oss, öppna ögon vi tagit för givet varit blinda, skapa en värld med en framtid utan hat och rädsla. En värld som inte generaliserar, som inte är nedlåtande, som inte separerar. En värld som är till för alla.

Originalbild: länk

Kvinnan; ett mänskligt objekt,eller en objektifierad människa?




Elva år;
Det är hur gammal jag var när jag grät i månader över att fått former tidigt och andra barn oblygt påpekade mina bröst.

"Att våldta dig ska bli ett nöje"; Ett utav hundratals sexuella hot och kommentarer jag fick i kommentarsfältet på min blogg som tonåring.

Tjugo kronor; Så mycket var jag värd enligt en kille i skolan som kastade pengen på mig när jag gick förbi.
Avstängning; Vad jag riskerade efter att ha tryckt upp killen mot ett skåp och knäat honom mellan benen.

Min rumpa; Den kroppsdel kompisar smygfotograferade utan att förstå hur äckligt det var.

Tre veckor; Det är hur lång tid det tog för en kille jag träffade att gå från komplimanger och omtänksamhet till att försöka ha sex med mig mot min vilja.
Aldrig mer; Det är hur ofta han hörde av sig efter jag lyckats sparka bort honom och gick därifrån med trasig resår i byxorna.

Alldeles för stora mjukiskläder; Det är vad jag trodde skulle skydda mig mot ovälkomna händer och kommentarer i skolan. Det gjorde det inte.

Fem; Så många blåmärken hade jag på mina bröst efter att blivit ofrivilligt tafsad på en kväll på krogen.

"Om du inte tänker ligga hittar jag någon annan som vill"; Svaret jag fick en gång då jag inte orkade ha sex med mitt ex.

Hora, slampa, luder, knullbar; Fyra utav många kränkande ord jag oprovocerat blivit kallad.

Obehag; Känslan jag fick då en kille i min klass började skriva till mig och kommentera kläderna jag haft på mig under dagen, kalla mig sexig och fin, hörde av sig varje gång han sett mig ute.

Hotade att döda min pojkvän; Vad en äldre kille gjorde när jag ej var intresserad.

"Äsch jag bryr mig inte"; Det största lögnen jag ofta sagt för att inte visa hur ont allt gjort.

Tusentals; Antalet tårar som rivit sönder mina kinder på grund utav sexuella övergrepp, hot, kommentarer, påhopp, trakasserier, ofredanden (etc.)

 




Jag kan fortsätta berätta i en halv evighet. Om alla ovälkomna händer som försökt äga min kropp. Om alla snabba steg jag tagit med hjärtat i halsgropen efter att ha blivit förföljd. Om alla vuxna i skolvärlden som sagt "han tycker bara om dig" eller "så farligt är det väl inte" eller "ta det som en komplimang". Om alla äckliga kukbilder följda av hot. Om hur lång tid det tog för mig att faktiskt förstå att min kropp är MIN. Men jag orkar inte fortsätta berätta. Inlägget är endast en ytlig inblick i det djupa, att detaljerat berätta är så jävla smärtsamt, fortfarande, så det behåller jag ett tag till.

Så många utav dessa saker har lagt mycket grund för oändligt utav panikångest, mardrömmar, fobier. Dessa saker är anledningen till att det tog nästan 3 år innan Felix fick hålla om mig ordentligt utan att jag fick panik, TRE JÄVLA ÅR. Och då är han ändå världens mest fantastiska människa, så mycket som han tagit hand om mig, hjälpt mig, funnits där, försökt förstå allt han omöjligen kan förstå. Tre jävla år innan jag vågade lita på honom tillräckligt för att känna hundraprocentig trygghet i hans famn. Tre.jävla.år.

Jag är, tyvärr, inget enskilt undantag som haft en jävla massa otur -jag är vilken kvinna som helst. Jag känner inte en enda kvinna/tjej som aldrig blivit sexuellt ofredad, förstår ni hur sjukt det är? En vän sa en gång "det är ju inte en fråga OM man ska bli utsatt, det är HUR MÅNGA GÅNGER man ska bli det" och det mest skrämmande är att hon hade helt rätt.


Går ni genom livet med en enda lärdom så låt det bli denna: Den ENDA kropp du har rätt till är din egen.
INGEN ANNAN KROPP ÄR DIN.


 

Inte alltid

Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark. Inte alltid söndertrasad, men aldrig hel. Inte alltid sämst i världen, men aldrig bra nog. Mörkret livnär sig på min själ, äter upp mig från insidan, gör mig till ett skal. Försöker känna efter, känna vad som helst, känna något, men vad är det meningen att jag egentligen ska känna? Känslomässig amnesi. Jag kan minnas platser där jag varit oförstörbar, stått på toppen med pumpande adrenalin, och jag besöker dem i mina drömmar. I mina mardrömmar. Platserna är inte längre starka eller ljusa, de är befläckade utav smärtan att vara föredetta. Föredetta lycklig, föredetta positiv, föredetta älskvärd, föredetta stark, föredetta någon. En sorgligt dyster föredetting. "Vem vill du vara?" Vem som helst. Vem som helst utom ett skal. Vem som helst utom jag. Vem som helst. Kämpar för att bibehålla förståendet, men det har kanske redan flytt. Är jag på väg att bli galen? Försöker pussla ihop alla söndertrasade själsbitar, försöker finna tillbaka. Men till vad? Vem är jag utan detta tillintetgörande mörker? Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark.

 

Mitt bästa självboost-citat

Blogg.se har en pågående tävling som handlar om självpepp ( #urbanchallenge) vilket jag tycker är superbra, det behövs verkligen! Veckans utmaning är att dela med sig av sitt bästa självboost-citat. Jag har verkligen en hel drös med citat som jag tänker på när jag behöver knuffa mig själv framåt, och jag kan inte ta med alla (då tar inlägget aldrig slut haha) men jag tänker ändå dela med mig utav några stycken. Så här kommer dom:

#1 Jag har alltid älskat just detta citat av karaktären Luna Lovegood i Harry Potter. Jag må vara aningen partisk då hon är min absoluta favorit i filmerna (jag har inte läst böckerna, hemskt jag vet) men detta citat gör mig både full i skratt och peppad. Jag känner mig många gånger helt knäpp, jag tror allra mest precis när jag kommit ur en av mina hypomaniska episoder, och då brukar jag tänka på detta citat. Det känns som att det är okej att vara knäpp ibland, det är vi alla.

 
 
#2 Jag har så många rädslor och fobier, så många saker jag undviker att göra enbart på grund av en känsla utav obehag, så har det alltid varit. Men många gånger har jag pushat mig rakt igenom rädslan, och jag lovar att utsikten från andra sidan är rätt så jävla fantastisk. T.ex. är jag extremt höjdrädd(jag menar verkligen extremt, blir snurrig av att stå på en stol), men har trots det åkt London Eye, stått högst upp i Empire State Building och WTC, t.o.m klättrat upp längs ett berg med skakande ben efter att ha tappat balansen och trillat ner. Och jag har aldrig känt mig mer levande än då.



#3 Jag avskyr att be om hjälp, vad det än gäller. Jag vet inte varför, jag tycker ju att det är bra och väldigt viktigt att kunna be om hjälp när man behöver, men det tar ofta bara tvärstopp. Men då tänker jag på detta citat som jag själv skrev i en privat text för några år sedan och det peppar mig till att räcka ut en hand.



#4 Detta simpla, men så vackra, citat ska jag tatuera in i min mammas handstil. Jag ska ha det på armen som många gånger trasats sönder när ångesten varit för stor. En påminnelse till mig själv att inte bara vara snäll mot andra, utan även mot mig själv. Att behandla mig själv såsom jag behandlar andra. Jag dömer aldrig andra, jag litar på människor, jag bryr mig om andra och vill att de ska må bra, jag tycker inte att någon förtjänar tårar -och jag måste lära mig att se mig själv på samma sätt. Lära mig att se mig själv som värdefull. To be kind, always. Att jag vill ha det just i min mammas handstil är då det är hon som lärt mig allt om hur man är en bra människa. Hon är min stöttepelare, min bästa vän, min rådgivare, min egen Benjamin Syrsa, den som alltid hejar på mig, och den människa som alltid sagt åt mig att inga drömmar är för stora. 


Har ni några speciella självboost-citat? När känner ni att ni mest behöver dem?

10 anledningar att älska hösten🍁🍃

Hösten är min favoritårstid, den jag längtar efter hela året och blir överlycklig när den väl är här. Många tycker jag är lite knäpp som avskyr sommaren och bara vill ha höst, men här ska ni få 10 anledningar varför jag älskar hösten:


1] Lukten av höstregn
Vårregn och sommarregn är också härligt, men inget slår lukten utav höstregn. Direkt blir jag som Lorelai i Gilmore Girls blir med snön,
men istället "I smell autumn rain", jag kan stå och bara njuta verkligen.
 

2] Jag kan andas
Jag har pollenallergi, så hela våren och sommaren går jag runt med täppt, rinning näsa och röda, kladdiga ögon.
På vintern är jag  a l l t i d  förkyld, vilket gör att hösten är den enda årstiden då jag kan andas ren, underbar luft.

3] Mysig belysning
Tända ljus (helst doftljus för en doftljusnarkoman som jag), små ljusslingor med varmt ljus, små lampor här och var... Jag älskar det! (Köpte till och med en ny liten batteridriven borslampa igår, ska visa er någon dag)
 
4] Alla serier blir automatiskt bättre
Det kan ta mig tusan ingen säga emot! Alla serier blir bättre när man ligger nerbäddad under gosiga filtar, med en kopp te eller varm choklad, hör vinden susa utanför och regnet slå mot rutan.. Mina favoritserier att se på hösten är Gilmore Girls, The Vampire Diaries, Bones, Outlander, O.C, Hart of Dixie, Sex And The City, The 100. Tro mig när jag säger att jag kommer plöja igenom alla dessa gång på gång.

5] Regn mot fönstren
Det är nog mitt favoritljud i hela världen, mysfaktorn skjuter i höjden såfort man hör hur regnet
börjar slå mot fönsterrutan. Såå avslappnande.

6] Höstkläder, såklart
Mysiga koftor, stickade tröjor, stora halsdukar, sockor, höstboots, fingervantar. Längtar ni inte bara ni läser det??


7] Varma drycker
Det är helt enkelt inte lika härligt att dricka varma drycker när det är 25°C och man svettas som en gris. På hösten är det ju magiskt att dricka te, varm choklad, chailatte etc. Helst klädd i gosig morgonrock och mjuka sockor.

8] Det är okej att vara likblek
Jag har gått i långbyxor större delen utav sommaren (tappade bort påsen med alla kjolar och shorts hahah...), och har dessutom varit sjuk ca 7-8 veckor utav 15 med feber och hela köret vilket inneburit att jag haft koftor och tjocktröjor när jag jobbat. Detta har självklart gjort att jag nästan är självlysande haha, tror aldrig jag varit så blek en sommar! Men på hösten är det okej, för vem tusan går barbent på hösten? Embrace the zombie-look my friends.

9] Allt ändrar färg
Finns det ens någonting vackrare? 'Cause I don't think so.



10] INGEN MER VÄRME
Jag avskyr värme, allt över 16°C är pest och pina för mig. Jag vill ha mysig kyla (med mysig menar jag alltså inte 25 minusgrader!),
så man kan krypa ner under varma filtar, värmekuddar eller en varm dusch.
Men när det är sommarvärme ute, då vill jag helst av allt bara ligga framför min fläkt haha!


Vilken årstid är eran favorit och varför?🍁

7 filmscener som sliter ur ens hjärta

Varning för spoilers!

Harry Potter och den flammande bägaren

Det är egentligen inte just hans död som är sådär fruktansvärt smärtsam, man hinner trots allt inte lära känna honom alltför väl även om man får förståelse för att han är en bra person. Det som gör sådär magkramp-klump-i-halsen-vill-bara-skrika-ont är hans pappas reaktion när han förstår att hans son är död. Hans pappa är såå stolt innan Cedric går in i labyrinten, och hans plågade skrik när han ser Cedric på marken ger mig svårt att andas. Jag kan inte se den scenen utan att bryta ihop totalt. Youtubelänk
 


Micke och Molle

Denna film börjar som en mysig bästis-film och utvecklas sedan till en snyftfilm. Iallafall för mig, haha. När änkan Tweed lämnar en förvirrad Micke i skogen och åker sin väg, då rinner tårarna. Och i slutet, när Micke & Molle inte längre är fiender men inte heller vänner, och det zoomar ut samtidigt som man hör deras barnröster säga "Molle, du är min bästis - Och du är min med, Micke - Vi kommer alltid vara vänner förevigt, Molle? - Ja, förevigt" , då gråter jag. Jag tycker bara inte det är ett lyckligt slut när två bästa vänner inte längre är bästa vänner. Youtubelänk till den gulliga "du är min bästis"




Ever After

Alla som känner mig väl vet att detta är min nummer 1 favoritfilm och har varit sedan innan jag hängde med i vad som sades. Men det är en scen som sliter hjärtat itu, varje gång; När Danielle blir nekad en moders kärlek. Efter att ha slavat för sin styvmor nästan hela livet får hon bekräftat att hon aldrig varit älskad, och jävlar vad ont det gör i hela kroppen. Youtubelänk




Max

Denna film är väldigt fin, men jobbig att se. Speciellt när ägaren Kyle dör och Max kommer in på begravningen. Gnyr, försöker dra sig fram mot kistan, ställer sig mot den och slutligen lägger sig nedanför. Gråtkalas.





Järnjätten

Denna film såg jag faktiskt inte förrän i år tror jag, innan hade jag bara sett någon kort snutt men aldrig mer än så. Felix sa åt mig att jag måste se den, och när jag märkte att det började bli jobbigt (alla mot stackars Järnjätten) så pausade jag och frågade Felix om han skulle dö. Felix svarade nej, så när Järnjätten offrade sig så grät jag helt hysteriskt och blev totalt vansinnig, hahah... Vägrade först se mer, jag var så otroligt upprörd, så Felix fick på fullaste allvar övertala mig och sedan se slutet med mig. Känslosam, jag? Näärå...

 


A Cinderella Story

Ännu en av mina favoriter (jag är verkligen svag för askungesagor, haha). En av de typiska sakerna för Askungen är ju att förlora sina föräldrar och få leva med elak styvmor och styvsystrar, så även i denna. Bara några minuter in i filmen förlorar Sam sin pappa, och bara det kan ju få ens hjärta att brista. Men det är när hon säger "I lost my best friend that day" som jag bryter ihop, varje.jäkla.gång.
 


Hook

Stunden då Rufio använder sitt sista andetag till att säga  "I wish I had a dad... like you" till Peter och sedan dör i hans armar -då rinner tårarna. Youtubelänk
 

Har ni några speciella filmscener som får er att gråta?

Är jag religiös?

Kristendom, Sikhism, Judendom, Islam, Buddhism, Hinduism. En tro på högre makt, större mening, något mer än det vi kan se och röra. En tro på att någon, eller något, ser oss och kan vägleda oss. Är religion en tröst och ett hopp, eller något som sprider skräck?


Religion har alltid varit ett väldigt hett ämne, många anser att religion tar livet utav människor, jag anser snarare att religion är vad som hjälper människor ur lidande. De människor som begår fruktansvärda brott i religionens namn använder endast religionen för att skapa mer hat och större klyftor mellan andra, brotten hade tveklöst begåtts oavsett om religion existerade eller ej, och vi kan knappast beskylla någon människas tro för all världens mörker. De monster vars existens kretsar kring att sprida lidande har en förkärlek till att gömma sig bakom religion, men de kommer ALLTID hitta något att gömma sig bakom, vare sig det är religion eller favoritmusik. Detta ger ingen rätten att döma ut miljoner andra människor vars tro ger dem styrka, hopp och trygghet.

Bildkälla: google.se

När jag var 5-12 år var vi en grupp på 5 tjejer som var bästa vänner, vi gjorde allt tillsammans och jäklar vad roligt vi brukade ha! Vi var jämngamla och hade turen att gå i samma klass både låg- och mellanstadie. Vi var alla väldigt olika personer, vi tyckte olika om det mesta, vi kände olika, såg olika ut -men det ändrade inte vår vänskap. En utav oss var en troende kristen, och hon fick mycket skit för det i skolan. Folk hånade hennes tro och betedde sig illa, enbart för att hon trodde på något annat än vad de gjorde. Jag minns en gång, jag tror vi gick i fjärde klass, när en tjej sa till henne "Gud finns inte, du är ju förfan sjuk i huvudet som tror att någon gubbe styr allt", -det ska tilläggas att det var helt och hållet oprovocerat, min vän var ingen provocerande person. Vet ni vad hennes svar var? "Du har rätt till att känna som du gör, jag accepterar att du tycker och tror något annat än vad jag gör. Det enda jag ber om är detsamma tillbaka". När jag senare frågade hur hon kunde vara så lugn, jag själv hade ju blivit vansinnig, sa hon "Att någon annan tycker annorlunda är okej, sättet hon uttrycker det på kanske inte är okej, men det är inte upp till mig att bestämma vad för person hon ska vara, det angår mig inte". Jag får gåshud bara jag tänker på det, för än idag tycker jag att hon var så jäkla cool som trots all skit hon fick aldrig slutade stå upp för sig själv eller sin tro och aldrig var elak mot någon. Hennes tro gjorde att andra var elaka mot henne, men det var även hennes tro som fick henne att aldrig sjunka till deras nivå. Så säg mig; På vilket sätt skapar hennes tro mer lidande än din ignorans?

Men, så har vi ju inläggets stora fråga; Är JAG religiös?

Det beror faktiskt lite på hur man definerar religiös; måste jag tro på att det finns en Gud som har makten att förlåta eller förgöra oss alla för att anses religiös, eller innebär "religiös" att jag kan tro på att det finns något större, mer meningsfullt än du och jag utan att nödvändigtvis tro på en Gud? Faktum är att jag tror på mycket, och jag är övertygad om att det finns många saker som vi inte kan sätta fingret på men som påverkar oss alla. Jag tror på ödet, att många saker är förutbestämda, men att ödet är sammankopplat till karma och vi på så sätt delvis har chansen att forma vårat eget öde. Jag tror att allt levande har en själ, och att när vi dör så delas vår själ i 3; en del påbörjar ett nytt liv, en annan blir fri tillsammans med andra själar, och en tredje del stannar kvar som en del i själarna på de som älskar oss. Jag tror att det finns så mycket lidande för att vi ska kunna finna villkorslös kärlek och förenas som medmänniskor. Jag tror på kärlek, vilket är lika osynligt som en religiös tro och egentligen endast är en känslomässig övertygelse om att höra ihop med någon annan. Jag tror på själsfränder, att vi är sammankopplade till många andra människor, och att när vi finner någon utav dem skapas en känsla utav trygghet och samhörighet, som en pusselbit till sig själv. Som sagt, jag tror på mycket saker som inte går att sätta fingret på. Men jag låter er avgöra om jag kan anses som religiös eller ej, då det för mig är ganska oviktigt att sätta en etikett på min egen tro.


Vad anser ni om allt detta? Håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?


Bildkälla: google.se

Jag ska inte visa mig besviken.

 

Jag ska inte visa mig besviken
Det är en känsla som är ful och dum
Och när jag känner mig så jävla liten
Hörs inga ljud, jag låtsas vara stum
För jag vet att om ni ser mig gråta
Harklar ni halsen, drar lite i er sjal
Och är det något ingen kan förlåta
Så är det att någon är onormal


Jag ska inte låta tårar rinna

Det är ett tecken på svaghet, det vet jag
Så när jag helst av allt vill försvinna
Blundar jag, drömmer om en bättre dag
Min själ gör ont, men det vet ingen om nu
Att öppna käften är att vilja bli sedd
Må aldrig dåligt, nej det är helt tabu
Säg aldrig om du är ledsen eller rädd

 

Jag ska inte säga nej
Det är tråkigt att jämt vara emot
Så vad än sker är allting helt okej
Var helt beskedlig, var en idiot
Låt alla trampa rakt över din stolthet
Den är ändå ingenting värd här
Trots du kan, låtsas att du inte vet
Spela dum, var inte till besvär


Jag ska alltid låtsas att jag duger

Men aldrig tro jag är någonting att ha
För även om dom vet att jag ljuger
Är det bäst om jag låtsas att må bra
Göm dina piller, dölj dina sår
Annars orkar ingen stanna i ditt liv
För ingen bryr sig egentligen hur du mår
Tror du det är du bra jävla naiv

 

Jag vill aldrig mer stå på kanten
Blind för glädje, men öppen för panik
Aldrig köpa sprit för sista slanten
Kanske hör någon mina stumma skrik?
Jag vill aldrig gråta mig till sömns mer
För det jag känt när jag inte haft ett val
Så jag knäpper mina händer och jag ber
Att imorgon får jag vakna upp normal
i.l.t -17


"Skam" gör mig fantastiskt obekväm

SPOILER ALERT! Läs ej om du inte sett "Skam" t.o.m säsong 4, avsnitt 8

Skam. Den norska serien som fick alla att börja "snakke norsk" och som med sina tydliga tonårsproblem skapade känslan av att vi återigen blivit halvfärdiga vuxna på jakt efter kärlek, vänskap, fester och våran alldeles egna plats i världen. Jag har blivit mer betagen för varje avsnitt, men alla känner inte likadant.

Igår snubblade jag över ett delat inlägg på facebook, en länk till en text med rubriken "Eftersnack: "Skam" har tappat greppet" -och eftersom jag är hopplöst förälskad i allt vad "Skam" heter, och även är otroligt intresserad av andras tyck och tänk kring saker jag själv har åsikter om, så var jag självklart tvungen att läsa. Inlägget är skrivet av en tjej vid namn Saga Olsson, och redan efter ingressen är det uppenbart att den senaste säsongen utav den norska succéserien inte riktigt träffat henne i hjärtat. 

 
Jag kan hålla med om att Williams återkomst stal ett moment som skulle tillhöra Sana -Noora och William har haft sin säsong kan man tycka. Jag hade på något sätt velat att Sana fick ha sitt rampljus lite längre, men samtidigt så låg jag och skrek av förtjusning när William steg ur bilen och gick fram till en chockad Noora. Jag hade under flera avsnitt undrat vad tusan Sana gjorde med Nooras lösenord (vi fick ju se att Sana hade lappen med Nooras lösen), jag var rentav livrädd att hon skulle satt en kniv i ryggen på sin bästa vän. Så förtjusningen i att William kom tillbaka gav inte enbart hopp för hans och Nooras relation, utan även för Sana och Nooras, vilken jag anser är den av alla relationer i säsong 4 som är viktigast.

Saga Olsson skriver även: "Men det fick mig också att inse att denna säsongen saknar det vi fått tidigare. Ett djup." och även om jag förstår hur någon kan känna så, så håller jag inte med alls. Många har pratat om att denna säsong "gått segt" -framförallt då Sana spenderar mycket tid ensam och vi fått långa stunder då hon inte gjort så mycket mer än suttit och stirrat eller fällt några tårar. Först kände jag lite likadant, men sen insåg jag att anledningen till varför jag ville korta ner de stunderna var inte för att de var tråkiga; Det var för att de gjorde mig obekväm. Iman Meskini gör rollen som Sana så bra att under de långa, tysta stunderna känner jag mig precis lika ensam som Sana, och även om jag inte vill så blir jag nästan lite obekväm av hennes smärta. Hennes kroppsspråk och blick gör fysiskt ont i hela mig och jag vill bara att det ska ta slut. Just detta gör hela säsong 4 så jävla viktig; Den låter oss inte titta bort eller låtsas som ingenting när någon lider.

 
"Men, vad handlar egentligen säsong 4 om?" frågar sig Saga Olsson, och det är inte svårt att förstå att hon inte riktigt kan se något buskap i denna säsong. Säsong 1 handlade ju om Eva, om hur svartsjuka förstör förhållanden, om hjärtekrosset när man själv är anledningen till att det tar slut. Säsong 2 var ju den ascoola Noora som fick Norges mest älskade badboy på fall och många gånger blev tvungen att ifrågasätta sina egna fördomar. I säsong 3 kom äntligen Isak ut som homosexuell, något som egentligen skrämde skiten ur honom, mycket då han trodde att hans föräldrar och vänner skulle se annorlunda på honom. I tredje säsongen visades det också mycket om psykisk ohälsa, både genom Isaks mamma och Even. Men vad tusan handlar då säsong 4 om?

Jag skulle vilja säga att säsong 4 handlar om att vara vilsen. Att önska man vore en person, men inte veta hur man faktiskt ska bli den. Att älska någon men inte riktigt veta vad man ska göra med känslorna. Att låta andras fördomar om en forma en till någon man varken är eller vill vara, låta någon annans ovetande ord eka så högt i huvudet att de blir till verklighet. Att vilja, känna och tänka så mycket på samma gång att man inte kan få ut någonting. Att våga leta efter sitt unika Jag i en värld fylld utav kopior som pekar finger och viskar bakom ryggen. Även om jag och Sana är två helt olika individer, så gör hennes smärta så fruktansvärt ont i mig -därför att den smärtan har varit min. Min ensamhet, min förvirring, mitt krossade hjärta, min knivfyllda rygg, min förtvivlan, min osäkerhet, min impulsiva ilska, min vilsenhet. Min smärta.
 
 
Så, jag förstår att budskapet kan kännas lite luddigt, och kanske är det meningen. Kanske behöver vi mer subtila buskap för att få chansen att själva känna efter, istället för att känna det vi blir tillsagda. Kanske har jag tolkat "Skam" såhär just därför att det är så jag känt, och någon annan tolkar det baserat på sina egna erfarenheter. Vi har upplevt olika, känt olika, gjort olika -men det gör ingen resa mindre viktig. Inte heller Sanas.


Kommentera gärna era egna åsikter; Håller ni med eller inte? Vad känner ni kring sista säsongen utav "Skam"?

Sveriges Nationaldag


Nationaldagen i all ära vill jag lista 9 saker som gör mig stolt att bo i allas vårat landet lagom:

1) Friheten.
Är du HBTQ-person? Det är okej. Är du ateist, kristen, muslim, buddist? Inga problem. Har du flytt och behöver en trygg plats att börja om? Välkommen. Vill du gå en promenad i skogen? Gör det. Vilket även för mig till nästa punkt..

2) Allemansrätten. Vi får röra oss nästan fritt i naturen (så länge vi inte stör eller förstör såklart), vilket jag tycker är helt fantastiskt. Jag älskar att vara i naturen och är så tacksam för allemansrätten.

3) Vår vackra natur. Vi har faktiskt en väldigt vacker natur i Sverige, alla fina skogar fyllda med både djur- och växtliv, alla sjöar och så många öppna landskap.

4) Blandade kulturer. Ja, många gånger har det blivit kulturkrockar vilket jag tycker är så jäkla tråkigt, för vi har så mycket att lära av varandra! Samhället kan inte föras framåt om vi inte introduceras till nya ting, och att möta människor med andra kulturer än du själv är ett bra sätt för utveckling.

5) Sjukvården. Jag kan bryta benet, få det röntgat och gipsat -utan att behöva bli luspank på köpet. Nej, skattepengarna används inte alltid på helt rätt sätt (enligt mig), men gratis (och när vi blir vuxna; förbannat billig) sjukvård är verkligen är fantastiskt skäl att betala skatt. Dessutom har vi högkostnadsskydd på både vård och mediciner, just för att vi inte ska behöva gå i personlig konkurs för att vi blir sjuka.

6) Skolan. Hur fantastiskt är det att vi har gratis skolgång, och när vi kommer upp i gymnasieålder får vi t.o.m studiebidrag? I de flesta länder får man betala för all utbildning, och alldeles för många får därför aldrig gå i skolan. Detta är något vi verkligen bör uppskatta!

7) Betald semester. Sola, bada, slappa och inte bli pank. Vilken jävla lyx ändå.

8) IKEA. Måste ju ändå vara lite av Sveriges stolthet, typ. Jag personligen älskar IKEA, jag och min bestbud är helt tokiga i det och blir supertaggade såfort vi planerat in en tripp.

9) Sist men absolut inte minst; Fika. Våran älskade, berömda fika. Det är mysigt, det är gott, det är en hedrad svensk tradition och det är en perfekt ursäkt att både träffas och äta något litet sött. Är erat land rikt? Starka soldater? Äsch det är väl ingenting?! Vi har ju förfan fika!


Vad är ni glada/tacksamma för i Sverige?

transparent



En sådan dag. Då telefonen stängs av, Netflix gör desperata försök till underhållning, varannan timme spenderas i sömn och ensamheten känns smärtsamt trygg. En sådan dag. När man behöver vara ifred, helt och hållet, bara få bosätta sig tillfälligt under täcket och försöka intala sig själv att världen utanför inte finns. En sådan dag. När smärtsamma tankar lagts på gigantiska högar och slutligen faller över en som en raserad byggnad. En sådan dag.

Jag är nog på bättringsvägen. Bara inte hela tiden.

7 anledningar till varför jag avskyr sommaren:

Jag vet att man "ska" älska sommaren, och att folk tittar jävligt snett när man rentav avskyr den, trust me I know. Jag älskar hösten och våren, är okej med vintern men sommaren är verkligen ingen favorit hos mig. Helst av allt skulle jag leva på en plats där det aldrig går över 15 grader men är tillräckligt varmt i vattnet för att bada. Hur som helst, folk tycker att man är jättekonstig om man inte älskar sommaren för HUR kan någon inte göra det?? Det ska jag tala om för er här:


Min kropp hanterar inte värme jättebra, vilket fungerar om jag kan ligga i sjön hela tiden liksom, men annars är det rentav plågsamt för mig. Jag får riktiga panikkänslor när jag blir så extremt varm.


Jag har riktig fobi för allt med för mycket ben, som jag brukar säga. Spindlar, myror, getingar, skalbaggar, fästingar -you name it. Och på sommaren kryllar det av dom, de försöker ta över världen såfort solen kommer ut. Ännu värre att jag verkligen inte kan döda dom då jag får så dåligt samvete att jag gråter haha. Ondsinta jäklar.


Folk kan gå hela hösten/vintern/våren och ba "usch är så trött på att dricka", sen såfort termometern visar 20 grader så ba "PARTYYYYY". Ja, jag har alltid varit en av de idioter som håller på sådär, och varje höst har jag tänkt att shit vad ovärt det är, jag gillar ju inte ens att dricka alkohol egentligen. Dessutom är jag extremt obekväm bland onyktra människor, om en kompis är på fest och ringer en natt så svarar jag inte ens för att jag hatar fulla människor så mycket. Nu har jag slutat helt och hållet, inte ens ett glas vin till maten. Jag föredrar vatten eller mjölk.


Japp, det är inte bara småkryp det kryllar utav; alla människor smyger sig ut ur sina hålor och helt plötsligt måste du reservera bord på donken två veckor i förtid. Typ.


Jag tycker om att vara brun då jag tycker det är fint, men jag HATAR att sola. Fråga bara min familj hur det är att åka på solsemester med mig (trots att jag är vuxen): "ska vi göra något?", "hur länge till måste vi ligga här?", "jag är uttråkad", "kan vi bada istället?", "kan vi inte åka någonstans, typ nu?", "sååå varmt jag orkar inteee", "kan vi snälla gå nu?" ←Isabelle Thörner efter 5 minuter i solstolen. Ska ni åka med mig utomlands så välj inte solsemester, you will hate me.
 


Okej, detta kan jag erkänna ansvar i, men jag tänker ändå gnälla, cuz I can. Minst 5 gånger varje sommar får jag supervätskebrist. Då menar jag inte "oj lite törstig bäst jag dricker", utan jag blir allt mer slö, sprängskalle, snurrig, väldigt torr i munnen (sandpapper-tunga typ) och det händer att jag svimmar. Då blir det sängläge, vätskeersättning och litervis med vatten i svalt rum. Det kan ta flera dagar innan jag känner mig helt okej igen. Ja, jag är dum som glömmer dricka, men jag skyller ändå på solen.


Vi har ju vattenbrist; det har inte snöat och regnat tillräckligt och sedan varit rekordvarmt=inte bra för vattenståndet. Gör mig ganska förbannad att folk ändå fortsätter duscha 45 minuter eller på andra onödiga sätt förbrukar vatten. Om alla drar sitt strå till stacken kanske vi kan undvika att behöva få vattenbrist som samhällsproblem.


Och bara för att inte vara alltför negativ, här kommer
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0