Oh, honey, this world is out of control
It is so full of sadness
Confused by madness
And stained by the "what if" and "if only"
We are caught feeling lonely

Oh, honey, this world is out of control
But although it is tragical
We still find it somewhat magical
And in the ashes of the life we wished for, we find
A new beginning, blank pages, so we don't really mind

Oh, honey, this world is out of control
But if honesty is our only option
We don't like taking precaution
And before every jump, close every eye
Because for at least a few seconds, we will fly

Oh, honey, this world is out of control
But, honey, we have both gone mad
It's not necessarily bad
We're just different, not standing in line
Not like the rest, and that is just fine

Because honey, this world is out of control
But so are you, and so am I
i.l.t 13/11/17

1. Smaskar när de äter. Hur svårt kan det vara att stänga munnen? Jag vill inte se din mat brytas ner till geggig sörja med saliv skvättande, och jag vill inte höra dig glafsa. Man tappar ju aptiten.

2. Babblar på bio. Det är nästan alltid någon glappkäft i biopubliken, eller är det bara för mig? Någon som känner sig tvungen att föra konversation med filmens karaktärer hela tiden eller babbla på till sina vänner, vad är grejen? Fått bita mig i tungan många gånger för att inte explodera.

3.  Dom som alltid är bäst (och är dom inte bäst så är det alla andras fel). Om det händer en någonting roligt så får man inget direkt "grattis" eller "fan va bra jobbat!" utan antingen en föreläsning om hur de är bättre, eller en uppläxning om hur fel det är och hur synd det är om dom. Var lite glada för tusan.

4. Biter på isglass. Vem gör det? Tyvärr många. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det. Fy.

Bildkälla: länk

5.  Pratar med mat i munnen. Hur kan någon över 12 år tro att detta är okej? Nej tack kompis, jag vill inte ha dina salivdränkta potatisbitar i ansiktet, var snäll och håll igen. "Låt maten tysta mun" är ett underbart uttryck som fler borde leva efter.

6. Smaskar när de pratar. Man kanske inte alltid kan rå för det, men jag får gåshud bara av att tänka på det. I skolan skulle vi se en film om det centrala nervsystemet, och berättarrösten smaskade när hon pratade. Man kunde verkligen höra hur saliven stod som en vattenslang ur munnen. Tog kanske 5 minuter sen var jag tvungen att gå ut för jag klarade inte av det, ville kräkas.

7. Renoverar lägenheten utan att meddela grannarna. Händer ofta, och det är så himla respektlöst. Hur svårt är det att sätta upp en lapp på porten och skriva "Vi ska renovera, kommer ta cirka 2 veckor och hålla på större delen utav dagarna. Mvh" ?? Då vet man iallafall ungefär hur länge man ska plågas.

Bildkälla: länk

8. Vill inte ha eget -tar av mitt. Nu pratar jag om ätliga saker. T.ex. om jag är med någon och vi är i affären, jag är sugen på lite lösgodis och köper det. Den andra personen vill absolut inte ha något och har inget sug alls, helt bestämd. Ändå hinner man knappt ut från affären innan de ska stoppa ner händerna i min påse. Jag tycker det är äckligt när andra stoppar händerna i något jag ska äta, vill bete mig som en fyraåring och vrida "tusen nålar" på deras händer. Det handlar inte om att jag är snål, för många gånger erbjuder jag mig att köpa något åt dom men nej då de ska inget ha. Men jag tycker verkligen det är så himla äckligt när andra pillar på mina ätbara saker. Usch.

9. Klickar upptaget i telefonen -skickar sms om varför de ej har tid att svara. Detta gör inte många i min närhet (som tur är), men det gör mig tokig. Att svara och säga "jag har inte tid just nu, jag hör av mig senare" går tio gånger snabbare och är mycket trevligare.

10. Skakar med benet. Om du sitter själv; skaka loss, det skiter jag i. Men när jag sitter precis bredvid så behöver du inte sitta och skaka så det känns som att sitta bredvid en centrifugerande tvättmaskin. Man blir ju förfan sjösjuk.


11. Går före i kön. Människor som gör detta borde skickas ut i rymden utan rymddräkter. Få saker får mig att svära så intensivt som människor som anser sig ha rätten att gå före i kön. T.ex. när jag köade till utförsäljning på en butik, jag och en kompis hade köat i över TVÅ TIMMAR men hamnade bara längre och längre bak då det stod två personer lika länge som oss, som sedan drog dit tjugo kompisar som absolut inte har någon rätt att stå där. Var fasen är er uppfostran? Att ni inte skäms.

12. Hosta eller nysa utan att hålla för. Detta måste ju ändå alla hålla med mig om att det är extremt äckligt?! Jag uppskattar då inte att få dina bakterier sprayade över mig. Kräks.

13. Sätter fötterna på mitt bord. Alla mina vänner (och sambo såklart) vet om detta, då de fått ett par tillsägelser haha. Men jag äter liksom på bordet, jag lägger mina smörgåsar direkt på det, och jag vill inte ha dina snuskiga fötter till frukost, thank you very much.

Bildkälla: länk

14. Lägger sig under täcket med kläder på. Ryser bara jag tänker på det. Kläder är smutsiga, de drar med sig smuts, de ska inte ner under mitt täcke! Felix har en hemsk ovana att sova med underställ vintertid, men jag tycker det är så äckligt att jag på riktigt blir arg. Hellre tio täcken i sängen, än ett par kläder. Blä.

15. Avbryter när man pratar. Detta är nog det värsta av allt, det är den saken på denna lista som får mig att tända till direkt, det finns ingenting mer respektlöst än att avbryta någon som pratar. Tyvärr så är ju min kära sambo en sådan person som avbryter, hela.jävla.tiden. Han kan avbryta mig för att säga att han inte alls avbryter mig (logiken?!).Ibland kan jag bli så arg så jag bara går ut ur rummet och smäller igen dörren och kan inte prata med honom på en stund. För mig är det som att säga "jag hör att du pratar men jag skiter i vad du har att säga, allt jag säger är ändå viktigare".


Har ni något speciellt som gör er tokiga?

När det pratas om flyktingpolitiken är det nästan alltid någon som slänger ur sig "Vi måste hjälpa våra egna först", och jag har alltid haft svårt att förstå vad som egentligen menas med just "våra egna". Vilka är det vi "bör" räkna till våra egna, finns det några speficika riktlinjer att följa för att få tillhöra denna omtalade grupp?

Är det de personer som första gången öppnade sina ögon innanför Sveriges gränser som är våra egna? Är det de som bott här större delen utav sitt liv? Är det de med samma hudfärg som du själv? Är det de som delar dina åsikter? Är det de som delar din religion? De personer som gillar samma mat som du? De som pratar flytande svenska? De som skrattar åt samma skämt? De som byggt ett liv här? De som sjunger med till samma låtar? De som delar dina intressen? De som berörs utav samma saker? Är det de som du anser passar in i din alldeles egna värld, som är våra egna?

Är mina "våra egna" endast kvinnor i åldern 20-25 med brunt hår, gröna ögon, blandad musiksmak, intresse för det kreativa, födda tryggt på sjukhus, med psykiska problem och som ej äter kött? Eller är mina "våra egna" de som samhället anser vara okej att kalla våra egna? Är jag fri att välja själv, eller får jag endast välja personer innanför samhällets fyrkantiga ram? Vem tusan är mina "våra egna"?

Det pratas ofta om hur farligt det är med "vi och dom", hur man aldrig ska placera människor i fack -ändå är det precis det som händer, precis hela tiden. Vi sorterar in människor efter våra personliga åsikter om dem, ger dem ingen chans att förklara eller försvara, trycker in dem i trånga hus långt ifrån oss själva och ger dem ingen information om hur Sveriges samhälle fungerar -sedan beskyller vi dem för att inte vilja bli en del utav samhället som vi fullkomligt uteslutit dem från. Men äh, det spelar väl ingen roll att deras liv blir helt jävla omänskligt, landet drar ju in gott med cash att stoppa i fickorna på de som behöver dem minst. När de sedan begår brott kallar vi dem kriminella och otacksamma -vi ger blanka fan i vilket fruktansvärt liv de levt och ännu lever, för vi har redan tryckt ner dem i vårat prydliga fack, långt innan något brott begicks. Vi skapar brottslingar och bestraffar dem sedan för vad vi gjort. Hagamannen kom ut med skattepengar vällande ur fickorna, men familjer som sett sina nära dö på sin långa, farliga väg hit i hopp om ett bättre liv -de människorna struntar vi i. De är ju inte "våra egna".

Om vi suddar ut alla streck på alla kartor, struntar i allt som gör oss olika och istället fokuserar på att vi alla är MÄNNISKOR, alla gjutna i kött och blod, med känslor, tankar och idéer -vilka är då "våra egna"? Istället för att låta våra olika erfarheter och upplevelser dra oss isär, så kan vi lyssna och lära oss, öppna ögon vi tagit för givet varit blinda, skapa en värld med en framtid utan hat och rädsla. En värld som inte generaliserar, som inte är nedlåtande, som inte separerar. En värld som är till för alla.

Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark. Inte alltid söndertrasad, men aldrig hel. Inte alltid sämst i världen, men aldrig bra nog. Mörkret livnär sig på min själ, äter upp mig från insidan, gör mig till ett skal. Försöker känna efter, känna vad som helst, känna något, men vad är det meningen att jag egentligen ska känna? Känslomässig amnesi. Jag kan minnas platser där jag varit oförstörbar, stått på toppen med pumpande adrenalin, och jag besöker dem i mina drömmar. I mina mardrömmar. Platserna är inte längre starka eller ljusa, de är befläckade utav smärtan att vara föredetta. Föredetta lycklig, föredetta positiv, föredetta älskvärd, föredetta stark, föredetta någon. En sorgligt dyster föredetting. "Vem vill du vara?" Vem som helst. Vem som helst utom ett skal. Vem som helst utom jag. Vem som helst. Kämpar för att bibehålla förståendet, men det har kanske redan flytt. Är jag på väg att bli galen? Försöker pussla ihop alla söndertrasade själsbitar, försöker finna tillbaka. Men till vad? Vem är jag utan detta tillintetgörande mörker? Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark.

Blogg.se har en pågående tävling som handlar om självpepp ( #urbanchallenge) vilket jag tycker är superbra, det behövs verkligen! Veckans utmaning är att dela med sig av sitt bästa självboost-citat. Jag har verkligen en hel drös med citat som jag tänker på när jag behöver knuffa mig själv framåt, och jag kan inte ta med alla (då tar inlägget aldrig slut haha) men jag tänker ändå dela med mig utav några stycken. Så här kommer dom:

#1 Jag har alltid älskat just detta citat av karaktären Luna Lovegood i Harry Potter. Jag må vara aningen partisk då hon är min absoluta favorit i filmerna (jag har inte läst böckerna, hemskt jag vet) men detta citat gör mig både full i skratt och peppad. Jag känner mig många gånger helt knäpp, jag tror allra mest precis när jag kommit ur en av mina hypomaniska episoder, och då brukar jag tänka på detta citat. Det känns som att det är okej att vara knäpp ibland, det är vi alla.

 

#2 Jag har så många rädslor och fobier, så många saker jag undviker att göra enbart på grund av en känsla utav obehag, så har det alltid varit. Men många gånger har jag pushat mig rakt igenom rädslan, och jag lovar att utsikten från andra sidan är rätt så jävla fantastisk. T.ex. är jag extremt höjdrädd(jag menar verkligen extremt, blir snurrig av att stå på en stol), men har trots det åkt London Eye, stått högst upp i Empire State Building och WTC, t.o.m klättrat upp längs ett berg med skakande ben efter att ha tappat balansen och trillat ner. Och jag har aldrig känt mig mer levande än då.

Hösten är min favoritårstid, den jag längtar efter hela året och blir överlycklig när den väl är här. Många tycker jag är lite knäpp som avskyr sommaren och bara vill ha höst, men här ska ni få 10 anledningar varför jag älskar hösten:


1] Lukten av höstregn
Vårregn och sommarregn är också härligt, men inget slår lukten utav höstregn. Direkt blir jag som Lorelai i Gilmore Girls blir med snön,
men istället "I smell autumn rain", jag kan stå och bara njuta verkligen.

 

2] Jag kan andas
Jag har pollenallergi, så hela våren och sommaren går jag runt med täppt, rinning näsa och röda, kladdiga ögon.
På vintern är jag  a l l t i d  förkyld, vilket gör att hösten är den enda årstiden då jag kan andas ren, underbar luft.

3] Mysig belysning
Tända ljus (helst doftljus för en doftljusnarkoman som jag), små ljusslingor med varmt ljus, små lampor här och var... Jag älskar det! (Köpte till och med en ny liten batteridriven borslampa igår, ska visa er någon dag)
4] Alla serier blir automatiskt bättre
Det kan ta mig tusan ingen säga emot! Alla serier blir bättre när man ligger nerbäddad under gosiga filtar, med en kopp te eller varm choklad, hör vinden susa utanför och regnet slå mot rutan.. Mina favoritserier att se på hösten är Gilmore Girls, The Vampire Diaries, Bones, Outlander, O.C, Hart of Dixie, Sex And The City, The 100. Tro mig när jag säger att jag kommer plöja igenom alla dessa gång på gång.

5] Regn mot fönstren
Det är nog mitt favoritljud i hela världen, mysfaktorn skjuter i höjden såfort man hör hur regnet
börjar slå mot fönsterrutan. Såå avslappnande.

6] Höstkläder, såklart
Mysiga koftor, stickade tröjor, stora halsdukar, sockor, höstboots, fingervantar. Längtar ni inte bara ni läser det??


7] Varma drycker
Det är helt enkelt inte lika härligt att dricka varma drycker när det är 25°C och man svettas som en gris. På hösten är det ju magiskt att dricka te, varm choklad, chailatte etc. Helst klädd i gosig morgonrock och mjuka sockor.

8] Det är okej att vara likblek
Jag har gått i långbyxor större delen utav sommaren (tappade bort påsen med alla kjolar och shorts hahah...), och har dessutom varit sjuk ca 7-8 veckor utav 15 med feber och hela köret vilket inneburit att jag haft koftor och tjocktröjor när jag jobbat. Detta har självklart gjort att jag nästan är självlysande haha, tror aldrig jag varit så blek en sommar! Men på hösten är det okej, för vem tusan går barbent på hösten? Embrace the zombie-look my friends.

9] Allt ändrar färg
Finns det ens någonting vackrare? 'Cause I don't think so.

Harry Potter och den flammande bägaren

Det är egentligen inte just hans död som är sådär fruktansvärt smärtsam, man hinner trots allt inte lära känna honom alltför väl även om man får förståelse för att han är en bra person. Det som gör sådär magkramp-klump-i-halsen-vill-bara-skrika-ont är hans pappas reaktion när han förstår att hans son är död. Hans pappa är såå stolt innan Cedric går in i labyrinten, och hans plågade skrik när han ser Cedric på marken ger mig svårt att andas. Jag kan inte se den scenen utan att bryta ihop totalt. Youtubelänk

---

Kristendom, Sikhism, Judendom, Islam, Buddhism, Hinduism. En tro på högre makt, större mening, något mer än det vi kan se och röra. En tro på att någon, eller något, ser oss och kan vägleda oss. Är religion en tröst och ett hopp, eller något som sprider skräck?


Religion har alltid varit ett väldigt hett ämne, många anser att religion tar livet utav människor, jag anser snarare att religion är vad som hjälper människor ur lidande. De människor som begår fruktansvärda brott i religionens namn använder endast religionen för att skapa mer hat och större klyftor mellan andra, brotten hade tveklöst begåtts oavsett om religion existerade eller ej, och vi kan knappast beskylla någon människas tro för all världens mörker. De monster vars existens kretsar kring att sprida lidande har en förkärlek till att gömma sig bakom religion, men de kommer ALLTID hitta något att gömma sig bakom, vare sig det är religion eller favoritmusik. Detta ger ingen rätten att döma ut miljoner andra människor vars tro ger dem styrka, hopp och trygghet.

När jag var 5-12 år var vi en grupp på 5 tjejer som var bästa vänner, vi gjorde allt tillsammans och jäklar vad roligt vi brukade ha! Vi var jämngamla och hade turen att gå i samma klass både låg- och mellanstadie. Vi var alla väldigt olika personer, vi tyckte olika om det mesta, vi kände olika, såg olika ut -men det ändrade inte vår vänskap. En utav oss var en troende kristen, och hon fick mycket skit för det i skolan. Folk hånade hennes tro och betedde sig illa, enbart för att hon trodde på något annat än vad de gjorde. Jag minns en gång, jag tror vi gick i fjärde klass, när en tjej sa till henne "Gud finns inte, du är ju förfan sjuk i huvudet som tror att någon gubbe styr allt", -det ska tilläggas att det var helt och hållet oprovocerat, min vän var ingen provocerande person. Vet ni vad hennes svar var? "Du har rätt till att känna som du gör, jag accepterar att du tycker och tror något annat än vad jag gör. Det enda jag ber om är detsamma tillbaka". När jag senare frågade hur hon kunde vara så lugn, jag själv hade ju blivit vansinnig, sa hon "Att någon annan tycker annorlunda är okej, sättet hon uttrycker det på kanske inte är okej, men det är inte upp till mig att bestämma vad för person hon ska vara, det angår mig inte". Jag får gåshud bara jag tänker på det, för än idag tycker jag att hon var så jäkla cool som trots all skit hon fick aldrig slutade stå upp för sig själv eller sin tro och aldrig var elak mot någon. Hennes tro gjorde att andra var elaka mot henne, men det var även hennes tro som fick henne att aldrig sjunka till deras nivå. Så säg mig; På vilket sätt skapar hennes tro mer lidande än din ignorans?

Men, så har vi ju inläggets stora fråga; Är JAG religiös?

Det beror faktiskt lite på hur man definerar religiös; måste jag tro på att det finns en Gud som har makten att förlåta eller förgöra oss alla för att anses religiös, eller innebär "religiös" att jag kan tro på att det finns något större, mer meningsfullt än du och jag utan att nödvändigtvis tro på en Gud? Faktum är att jag tror på mycket, och jag är övertygad om att det finns många saker som vi inte kan sätta fingret på men som påverkar oss alla. Jag tror på ödet, att många saker är förutbestämda, men att ödet är sammankopplat till karma och vi på så sätt delvis har chansen att forma vårat eget öde. Jag tror att allt levande har en själ, och att när vi dör så delas vår själ i 3; en del påbörjar ett nytt liv, en annan blir fri tillsammans med andra själar, och en tredje del stannar kvar som en del i själarna på de som älskar oss. Jag tror att det finns så mycket lidande för att vi ska kunna finna villkorslös kärlek och förenas som medmänniskor. Jag tror på kärlek, vilket är lika osynligt som en religiös tro och egentligen endast är en känslomässig övertygelse om att höra ihop med någon annan. Jag tror på själsfränder, att vi är sammankopplade till många andra människor, och att när vi finner någon utav dem skapas en känsla utav trygghet och samhörighet, som en pusselbit till sig själv. Som sagt, jag tror på mycket saker som inte går att sätta fingret på. Men jag låter er avgöra om jag kan anses som religiös eller ej, då det för mig är ganska oviktigt att sätta en etikett på min egen tro.


Vad anser ni om allt detta? Håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?

 

Skam. Den norska serien som fick alla att börja "snakke norsk" och som med sina tydliga tonårsproblem skapade känslan av att vi återigen blivit halvfärdiga vuxna på jakt efter kärlek, vänskap, fester och våran alldeles egna plats i världen. Jag har blivit mer betagen för varje avsnitt, men alla känner inte likadant.

Igår snubblade jag över ett delat inlägg på facebook, en länk till en text med rubriken "Eftersnack: "Skam" har tappat greppet" -och eftersom jag är hopplöst förälskad i allt vad "Skam" heter, och även är otroligt intresserad av andras tyck och tänk kring saker jag själv har åsikter om, så var jag självklart tvungen att läsa. Inlägget är skrivet av en tjej vid namn Saga Olsson, och redan efter ingressen är det uppenbart att den senaste säsongen utav den norska succéserien inte riktigt träffat henne i hjärtat. 

Jag kan hålla med om att Williams återkomst stal ett moment som skulle tillhöra Sana -Noora och William har haft sin säsong kan man tycka. Jag hade på något sätt velat att Sana fick ha sitt rampljus lite längre, men samtidigt så låg jag och skrek av förtjusning när William steg ur bilen och gick fram till en chockad Noora. Jag hade under flera avsnitt undrat vad tusan Sana gjorde med Nooras lösenord (vi fick ju se att Sana hade lappen med Nooras lösen), jag var rentav livrädd att hon skulle satt en kniv i ryggen på sin bästa vän. Så förtjusningen i att William kom tillbaka gav inte enbart hopp för hans och Nooras relation, utan även för Sana och Nooras, vilken jag anser är den av alla relationer i säsong 4 som är viktigast.

Saga Olsson skriver även: "Men det fick mig också att inse att denna säsongen saknar det vi fått tidigare. Ett djup." och även om jag förstår hur någon kan känna så, så håller jag inte med alls. Många har pratat om att denna säsong "gått segt" -framförallt då Sana spenderar mycket tid ensam och vi fått långa stunder då hon inte gjort så mycket mer än suttit och stirrat eller fällt några tårar. Först kände jag lite likadant, men sen insåg jag att anledningen till varför jag ville korta ner de stunderna var inte för att de var tråkiga; Det var för att de gjorde mig obekväm. Iman Meskini gör rollen som Sana så bra att under de långa, tysta stunderna känner jag mig precis lika ensam som Sana, och även om jag inte vill så blir jag nästan lite obekväm av hennes smärta. Hennes kroppsspråk och blick gör fysiskt ont i hela mig och jag vill bara att det ska ta slut. Just detta gör hela säsong 4 så jävla viktig; Den låter oss inte titta bort eller låtsas som ingenting när någon lider.
"Men, vad handlar egentligen säsong 4 om?" frågar sig Saga Olsson, och det är inte svårt att förstå att hon inte riktigt kan se något buskap i denna säsong. Säsong 1 handlade ju om Eva, om hur svartsjuka förstör förhållanden, om hjärtekrosset när man själv är anledningen till att det tar slut. Säsong 2 var ju den ascoola Noora som fick Norges mest älskade badboy på fall och många gånger blev tvungen att ifrågasätta sina egna fördomar. I säsong 3 kom äntligen Isak ut som homosexuell, något som egentligen skrämde skiten ur honom, mycket då han trodde att hans föräldrar och vänner skulle se annorlunda på honom. I tredje säsongen visades det också mycket om psykisk ohälsa, både genom Isaks mamma och Even. Men vad tusan handlar då säsong 4 om?

Jag skulle vilja säga att säsong 4 handlar om att vara vilsen. Att önska man vore en person, men inte veta hur man faktiskt ska bli den. Att älska någon men inte riktigt veta vad man ska göra med känslorna. Att låta andras fördomar om en forma en till någon man varken är eller vill vara, låta någon annans ovetande ord eka så högt i huvudet att de blir till verklighet. Att vilja, känna och tänka så mycket på samma gång att man inte kan få ut någonting. Att våga leta efter sitt unika Jag i en värld fylld utav kopior som pekar finger och viskar bakom ryggen. Även om jag och Sana är två helt olika individer, så gör hennes smärta så fruktansvärt ont i mig -därför att den smärtan har varit min. Min ensamhet, min förvirring, mitt krossade hjärta, min knivfyllda rygg, min förtvivlan, min osäkerhet, min impulsiva ilska, min vilsenhet. Min smärta.

 

Så, jag förstår att budskapet kan kännas lite luddigt, och kanske är det meningen. Kanske behöver vi mer subtila buskap för att få chansen att själva känna efter, istället för att känna det vi blir tillsagda. Kanske har jag tolkat "Skam" såhär just därför att det är så jag känt, och någon annan tolkar det baserat på sina egna erfarenheter. Vi har upplevt olika, känt olika, gjort olika -men det gör ingen resa mindre viktig. Inte heller Sanas.


Kommentera gärna era egna åsikter; Håller ni med eller inte? Vad känner ni kring sista säsongen utav "Skam"?

Nationaldagen i all ära vill jag lista 9 saker som gör mig stolt att bo i allas vårat landet lagom:

1) Friheten. Är du HBTQ-person? Det är okej. Är du ateist, kristen, muslim, buddist? Inga problem. Har du flytt och behöver en trygg plats att börja om? Välkommen. Vill du gå en promenad i skogen? Gör det. Vilket även för mig till nästa punkt..

2) Allemansrätten. Vi får röra oss nästan fritt i naturen (så länge vi inte stör eller förstör såklart), vilket jag tycker är helt fantastiskt. Jag älskar att vara i naturen och är så tacksam för allemansrätten.

3) Vår vackra natur. Vi har faktiskt en väldigt vacker natur i Sverige, alla fina skogar fyllda med både djur- och växtliv, alla sjöar och så många öppna landskap.

4) Blandade kulturer. Ja, många gånger har det blivit kulturkrockar vilket jag tycker är så jäkla tråkigt, för vi har så mycket att lära av varandra! Samhället kan inte föras framåt om vi inte introduceras till nya ting, och att möta människor med andra kulturer än du själv är ett bra sätt för utveckling.

5) Sjukvården. Jag kan bryta benet, få det röntgat och gipsat -utan att behöva bli luspank på köpet. Nej, skattepengarna används inte alltid på helt rätt sätt (enligt mig), men gratis (och när vi blir vuxna; förbannat billig) sjukvård är verkligen är fantastiskt skäl att betala skatt. Dessutom har vi högkostnadsskydd på både vård och mediciner, just för att vi inte ska behöva gå i personlig konkurs för att vi blir sjuka.

6) Skolan. Hur fantastiskt är det att vi har gratis skolgång, och när vi kommer upp i gymnasieålder får vi t.o.m studiebidrag? I de flesta länder får man betala för all utbildning, och alldeles för många får därför aldrig gå i skolan. Detta är något vi verkligen bör uppskatta!

7) Betald semester. Sola, bada, slappa och inte bli pank. Vilken jävla lyx ändå.

8) IKEA. Måste ju ändå vara lite av Sveriges stolthet, typ. Jag personligen älskar IKEA, jag och min bestbud är helt tokiga i det och blir supertaggade såfort vi planerat in en tripp.

9) Sist men absolut inte minst; Fika. Våran älskade, berömda fika. Det är mysigt, det är gott, det är en hedrad svensk tradition och det är en perfekt ursäkt att både träffas och äta något litet sött. Är erat land rikt? Starka soldater? Äsch det är väl ingenting?! Vi har ju förfan fika!


Vad är ni glada/tacksamma för i Sverige?

Jag vet att man "ska" älska sommaren, och att folk tittar jävligt snett när man rentav avskyr den, trust me I know. Jag älskar hösten och våren, är okej med vintern men sommaren är verkligen ingen favorit hos mig. Helst av allt skulle jag leva på en plats där det aldrig går över 15 grader men är tillräckligt varmt i vattnet för att bada. Hur som helst, folk tycker att man är jättekonstig om man inte älskar sommaren för HUR kan någon inte göra det?? Det ska jag tala om för er här:


Min kropp hanterar inte värme jättebra, vilket fungerar om jag kan ligga i sjön hela tiden liksom, men annars är det rentav plågsamt för mig. Jag får riktiga panikkänslor när jag blir så extremt varm.


Jag har riktig fobi för allt med för mycket ben, som jag brukar säga. Spindlar, myror, getingar, skalbaggar, fästingar -you name it. Och på sommaren kryllar det av dom, de försöker ta över världen såfort solen kommer ut. Ännu värre att jag verkligen inte kan döda dom då jag får så dåligt samvete att jag gråter haha. Ondsinta jäklar.


Folk kan gå hela hösten/vintern/våren och ba "usch är så trött på att dricka", sen såfort termometern visar 20 grader så ba "PARTYYYYY". Ja, jag har alltid varit en av de idioter som håller på sådär, och varje höst har jag tänkt att shit vad ovärt det är, jag gillar ju inte ens att dricka alkohol egentligen. Dessutom är jag extremt obekväm bland onyktra människor, om en kompis är på fest och ringer en natt så svarar jag inte ens för att jag hatar fulla människor så mycket. Nu har jag slutat helt och hållet, inte ens ett glas vin till maten. Jag föredrar vatten eller mjölk.








Vi har ju vattenbrist; det har inte snöat och regnat tillräckligt och sedan varit rekordvarmt=inte bra för vattenståndet. Gör mig ganska förbannad att folk ändå fortsätter duscha 45 minuter eller på andra onödiga sätt förbrukar vatten. Om alla drar sitt strå till stacken kanske vi kan undvika att behöva få vattenbrist som samhällsproblem.