Som barn trodde jag att den rätta kärleken var den där man passade perfekt tillsammans; där ens tycke och smak överensstämde med partnern, där åsikterna aldrig riktigt gick åt varsitt håll, där man var "two peas in a pod". Jag trodde att när man hittade den rätta så skulle allt kännas enkelt och bra, hela tiden. Man skulle vara samma person i två kroppar. Men så är ju inte riktigt fallet.


Jag fann min stora kärlek som 15-åring, blev störtförälskad i en människa som i mina ögon var perfekt. Han tog fram något i mig som jag inte trodde fanns, och fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut. Men det var ärligt talat förvirrande för mig, på många sätt, men främst därför att vi inte hade något gemensamt mer än några låtar vi båda gillade. Felix och jag är verkligen inte som gjorda för varandra, vi är inte den stereotypiska "perfect match" som filmer gärna målar upp. Vi tycker olika om det mesta; vi gillar sällan samma kläder eller musik, vi har otroligt olika syn på de flesta saker, vi har helt skilda intressen, vi har varsitt liv som vi delar med varandra. Väldigt många har sagt "ni är verkligen ett omaka par, varandras raka motsatser" och det är helt sant, för vi har egentligen bara en riktig sak gemensamt; Vi älskar varandra och vill vara tillsammans.


" Kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val "



Hur många gånger har man inte fått höra människor som gjort slut för "vi var så olika" eller "vi hade inte samma intressen"? Men det är ju egentligen inte olikheterna som gjort slut på relationen, det är personerna i den. Tar ett förhållande slut så har en eller båda parter gett upp, och visst kan olikheterna bidra till detta, men kan man inte vara med någon för att man är olika personer -då är det inte riktig kärlek. "Love conquers all" sägs det ju, och jag helt säker på att det är sant. Kärlek kan övervinna allt, men inte på egen hand. Många människor tror att en motgång innebär att man då inte är menade att vara tillsammans, men låt mig berätta en hemlighet; Det finns inga som är menade för varandra. Jag tror absolut på ödet, två personer kan mötas av en anledning, men vad som sker därefter är ens eget beslut. Om du lägger hela ditt kärleksliv i händerna på ödet eller universum, då kommer du aldrig finna kärleken. Du måste vara beredd att ge blod, svett och tårar. Så enkelt är det.


Kärlek är aldrig givet. Alla sorters känslor är en berg-och-dal-bana, och så även kärlek. Alla känslor är under ständig förändring. Men kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val; ett val att kämpa, ett val att leva tillsammans, ett val att älska. Man kan inte bestämma vem man fattar tycke för, men man kan bestämma vem man kämpar för, och det är där kärleken tar riktigt fart. När man hittar någon som är värd att ge allt för, som är värd det arbete ett förhållande faktiskt är -då har man hittat kärlek.


" Vi får varandra att se världen på nya sätt "


-Felix och jag lyssnar vanligtvis inte på samma musik; men detta får oss att upptäcka nya artister vi annars aldrig hade lyssnat på.
-Jag är väldigt impulsiv medan han gillar genomtänkta beslut; detta gör att han håller mina fötter på jorden och jag får honom att vara mer spontan.
-Han är en känslomässigt tyst person, medan jag bär känslorna utanpå; jag får honom att öppna upp sig mer, och han hjälper mig att kontrollera mina känslor.
-Vi gillar väldigt olika kläder; men det öppnar upp en värld av nya stilar vi annars inte hade sett.
-Vi har helt olika intressen; men detta gör att vi alltid har något att prata om och lära varandra.
-Vi tycker om olika resmål; vilket gjort att vi tagit varandra till platser vi annars inte fått uppleva. 
-Han är en "konkret" person som föredrar fakta, medan jag är den typiskt konstnärliga personen; men detta gör att han alltid har koll på läget och får mig att förstå världen bättre, medan jag får honom att se det vackra och drömmande i allt. När vi reser har han alltid koll på vart vi är och vart vi ska, medan jag är förtrollad av omgivningarna.

Vi får varandra att se världen på nya sätt, ger varandra nya perspektiv. Vi är varsin hjärnhalva och kompletterar varandra.



Han är min raka motsats, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Tack vare honom fortsätter jag ständigt att utvecklas som person och får en helt annan förståelse för saker jag tidigare inte ens sett. Han har gjort min värld så mycket större. Man behöver inte vara lika för att vara tillsammans, man behöver bara vara öppna för nya saker och vilja vara med varandra.


Håller ni med eller tycker ni att jag är galen? Hur ser ni på kärlek?❤

 

Jag har alltid varit en osäker person. Inte så att det egentligen märks utåt sett; jag är social och framåt, en självständig person, kan ta ansvar, har bra initiativförmåga, kan ofta hålla mig lugn om något händer, och är helt okej intelligent. Men på insidan har jag alltid varit ett enda kaos. Alltid vilsen. Alltid ingenting.

" Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger "

Så länge jag kan minnas har jag velat vara andra människor till lags. Jag vill aldrig att någon ska bli ledsen, och detta begär är så pass stort att jag många gånger förstört för mig själv för att inte verka bättre än andra. Samtidigt är jag extremt rak och ärlig, till den grad att när mina vänner ber mig om råd frågar jag alltid "vill du att jag ska vara helt rak eller ska jag linda in det?". Dessa två saker krockar i mig, då jag aldrig vill riskera att trampa någon på tårna men har väldigt svårt att bara hålla käft. Jag tror att det är mycket är på grund utav detta som jag är så osäker; jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Detta har såklart rubbat min självkänsla, en hel del. Att jag dessutom alltid blev kallad elaka saker i skolan och utav ex, det har ju bara förvärrat allt. Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger. Jag blir nervös när någon ger mig en komplimang, vad det än gäller. Det gör mig obekväm, för jag vill inte tro att personen som säger den är en lögnare, men jag kan bara inte tro något bra om mig själv. Detta gör ju också att när någon säger "jag älskar dig" så slår alarmklockorna igång inuti mig; stora, blinkande bokstäver: L Ö G N A R E . Det går automatiskt, och jag får slåss mot de upprörda känslorna. Jag hör själv hur sjukt det låter, men det är den smärtfyllda sanningen.

" Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt "

5 år. Så lång tid tog det för mig att lita på Felix. Jag har aldrig direkt trott att han ska vara otrogen eller behandla mig illa, för sådan har han aldrig varit. Men jag trodde inte han brydde sig om mig, jag vägrade tro det. Jag trodde att om jag blev bekväm så skulle jag få ångra det. Som att jag skulle "jinxa" våran relation om jag litade på honom. Jag trodde att om jag berättade mina mörkaste tankar och känslor, så skulle han i hemlighet tänka att jag var sinnessjuk och jobbig. Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt.

Jag har kämpat med detta varje dag under mitt liv, precis exakt varje dag. Och äntligen kommer belöningen: Jag vet att jag är älskad. Inte bara för att han säger det, för ord är ingenting om man inte ger dem en betydelse. Men därför att han visar mig det, hela tiden.


• När det är min tur att diska, och jag haft riktig ångest, skickat ett sms med "jag har hemsk ångest idag, så jag kanske är på dåligt humör ikväll, det har inget med dig att göra, så du vet" och släpat mig hem från jobbet. Hemma möts jag utav en tom diskho och en glänsande diskbänk. Då känner jag mig älskad.

• När jag haft några jobbiga dagar och får ett meddelande "glöm aldrig att du är bäst, och jag älskar dig mest av allt i hela världen, är lycklig med dig, ha en bra dag puss". Då känner jag mig älskad.

• När han tittar på mig och ler. Då känner jag mig älskad.

• När han, som är tokig i kinder maxi och aldrig vill dela med sig utav den, ger mig halva. Då känner jag mig älskad.

• När det har hänt mig någonting bra och jag skyndar mig hem för att berätta för honom, och han säger "du är så duktig, jag är så stolt över dig". Då känner jag mig älskad.

• När jag gråter och försöker knuffa bort honom, ber honom att lämna mig, och han fortsätter att tyst hålla om mig tills jag sjunker ihop i hans famn. Då känner jag mig älskad.

• När han har haft en tuff dag på jobbet och frågar om vi inte bara kan sätta oss i soffan och hålla om varandra en stund, för att det får honom att må bättre. Då känner jag mig älskad.

• När vi går på någonstans ute och han tar min hand. Då känner jag min älskad.

• När han vet att jag behöver skratta, så han gör allt han kan för att få mig att skrika av skratt. Då känner jag mig älskad.

• När han har stannat kvar varje dag i över 7 års tid, förlovat sig med mig, skaffat katter med mig, pratar om en livslång framtid med mig, ständigt visar att han vill vara i mitt liv, då känner jag mig inte bara älskad, jag vet att jag är det.



Det är så befriande och fantastiskt att kunna säga högt att jag VET att jag är älskad. Jag vet att jag har någonting som är värt att kämpa för, till och med värt att dö för. Om sanningen ska fram så är det den mest helande känsla jag någonsin har känt. Jag tillåter mig själv att känna mig älskad. Det är okej att alla inte tycker jag är tillräcklig, det är okej att alla inte vill vara i mitt liv, för världens bästa människa vill vara med bara mig. Det är allt jag behöver veta.

När jag och Felix firade 7 år tillsammans i början av december så ville jag ge honom någonting speciellt, någonting personligt. Så jag köpte en fin burk och målade dit "I♥U" (cheesy but still cute), och sedan satt jag lääänge och skrev lappar där jag berättade om olika saker jag älskade med honom. Jag skrev alla på ett lite tjockare "kartongaktigt" papper och la i burken. Sedan skrev jag ett mini-brev där jag skrev bl.a att om han någonsin tvivlade på mina känslor så ska han ta en lapp i burken, och så knöt jag om ett rött band om det. Det är en enkel och billig present, men mer personligt än så blir det nog inte.


Har ni gett bort någon årsdagspresent någon gång? Vad gav ni? 🎁

Häromkvällen lånade jag mammas dator en sväng, och upptäckte att hon hade masssssor utav gamla bilder (då menar jag alltså från ca 2005/2006 och framåt). Jag älskar att sitta och kolla igenom gamla bilder som man trodde var borta, eller som jag inte ens sett själv. Tänkte dela med mig utav ett gäng här, men jag delar upp dem i olika inlägg då det blir en jäkla massa bilder annars haha!

Idag fyller Felix år, så självklart gick jag upp tidigt för att göra pannkaksfrukost, slå in paket och sedan väckte jag honom med min vackra (om aningen falska, smått tondöva) "ja må han leva". Jag har sagt till honom i över 1 månad att han inte får några presenter för han varit sur och bara suttit vid datan hahaha (vem tror ens på det? Jag älskar att ge presenter) så han blev lite smått överraskad när han jag kom in med flera stycken. Dock blev det stora paketet inte så snyggt (läs: mosat med flera små hål) då jag hade två galna katter som gick till attack mot både det roliga, prasslande pappret och fantastiskt skojiga snöret...kattjävlar haha. Jag hade iallafall köpt en parfym + deodorant från Diesel, en marinblå kostym och en bukett med 30 rosor.

Idag ska vi handla, plocka lite här hemma och ikväll ha kalas. Samma sak imorgon. Mysigt :)


Vad gör ni idag?

Jag åkte ju till Gotland i tre dagar, och hade det såå bra. Innan hade det stått att vi skulle få regn alla tre dagarna, men när vi kollade smhi på tisdagsmorgonen så hade det ändrats helt och vi slapp regnet, bortsett från några droppar innan vi åkte hem igen på torsdagskvällen.

Första dagen spenderade vi med att mest strosa runt på gator och se oss omkring innanför murarna. Det är något väldigt speciellt med Visby tycker jag, det känns som man kommer utomlands till en mysig gammal by. Hela Gotland känns speciellt i och för sig. Jag upptäckte att Mathilda är väldigt fotogenisk (och inte alls kameraskygg, yay!) så hon fick vara med på många bilder. Vi avslutade kvällen med middag på Munkkällaren, jag åt halloumiburgaren och den var sååå god (←tips).

Igår spenderade jag ett par timmar i stugan med Felix, Anna, Stoffe och självklart goseknosen Aska. Vi fiskade, fikade, pratade strunt och hade det bara jäkligt mysigt! Verkligen en dag jag hoppas få många repriser på i sommar♥



Nu ligger jag på soffan inlindad i 2 filtar och fryser som tusan, ska nog gå och värma ännu en kopp té. Hoppas ni har en bättre (och friskare) måndag än jag!

Jag kan inte räkna hur många gånger jag fått frågan "Hur har du och Felix gjort för att hålla ihop så länge?", både i verkligheten och här på bloggen. Folk säger att de haft perfekta relationer som ändå inte hållt, eller att de inte vet om de orkar kämpa för en relation mer, etc. Alla verkar tro att det finns någon stor hemlighet till att få ett förhållande att hålla, men jag trodde redan att alla visste den enda ingrediensen som är oumbärlig för en relations överlevnad; Kärlek. Jag menar visst, alla Hollywood-filmer kanske har satt ribban högt, men de visar alltid att kärlek är limmet för att hålla två personer tillsammans, och så är faktiskt verkligheten. Om man inte har kärlek i relationen, så vad är då meningen med att hålla fast vid den? 

Många har även förväxlat fysisk attraktion med kärlek, de tror att bara för det pirrar till lite i kroppen när dom träffar någon riktig snygging så är det kärlek. Fysisk attraktion är endast fysisk attraktion, och om det är det enda ni delar så kommer ni aldrig ha kärlek. För att riktig fyverkerier-i-magen-världen-stannar-vadsomhelst-för-dig-kärlek ska uppstå så krävs det att man känner någon utan och innan -allt det bra och allt det dåliga- och vill vara med den. För kärlek är inte att vilja vara med någon TROTS det dåliga, utan att vilja vara med någon MED det dåliga, att se någon precis så som den är och älska den.



Jag och Felix blev tillsammans när vi var 14 & 15 år, och om knappt 2 veckor har vi varit tillsammans i 6½ år. Folk verkar tro att det är rätt enkelt att hålla ihop, att det bara är att tuta och köra liksom, men så är det inte. En relation är ett arbete som aldrig tar slut, man måste alltid jobba på den. Så bara för att jag säger att kärlek är den enda ingrediensen som är oumbärlig, betyder det inte att det är den enda ingrediensen som behövs. Jag menar vi var förfasen knappt halvfärdiga ungdomar när vi träffades, vi hade inte alls fått ihop pusslet om vilka vi var eller vad vi ville göra. Vi växte upp tillsammans, och man kan nog säga att när man träffas så unga så uppfostrar man varandra lite i relationen. Och det har många gånger varit tufft, men det betyder inte att man bara ger upp. Felix har flera egenskaper som kan göra mig totalt galen, och ibland måste jag gå ut och räkna till tio, men samma egenskaper gör honom till den han är och den personen jag älskar. T.ex; Han kan vara superimpulsiv och när något roligare dyker upp vill han hellre göra det, men det är samma impulsivitet som gjort att vi åkt på spontana resor och att han överraskar mig. Han kan vara den största retstickan i hela världen och vara en jäkla pain in the ass, men det är hans fåniga sätt att driva med mig som alltid får mig att brista ut i asgarv.

Vi tog med oss Mollie och fiskespöt och åkte ut till stugan en sväng i det härliga vädret (Russin fick vara hemma då hon ej gillar att följa med ut, ska försöka vänja henne). Mollie tyckte det var superroligt, hon var så nyfiken att hon trillade i vattnet, fast hon brydde sig knappt då hon fått syn på en liten fisk haha! Nu ska vi göra lite kvällsmat och kolla kök på IKEA.

Vad har ni gjort idag?

Ingenting som personer utifrån skulle se på som något stort eller kanske inte ens märkbart -men som för mig fyller på mitt energiförråd tillräckligt för att orka kämpa lite längre. Lite tändvätska på min livsglöd. 

Jag kom ut ur duschen, klädde på mig och Felix satt i soffan med telefonen. Jag la mig med huvudet lite snett i hans knä, så jag kunde se hans ansikte. Sedan lyssnade vi på låtar ur Ed Sheeran's nya album, sjöng med, pratade och skrattade. I över en timme låg jag där, flyttade upp huvudet tillräckligt för att känna vibrationerna i hans bröst medan han sjöng med och skrattade. Jag var så..lätt. 

I en timme var jag fri från all smärta, all ångest, allt självhat, all rädsla, all frustration, all sorg, all tyngd -allt som annars gör mig illa fanns inte riktigt där. Jag var väl medveten om att världen fanns runtom, men den spelade liksom ingen roll, den kunde inte skada mig. Det enda som var viktigt var stunden. 

Jag tänkte att "om det här är lycka, så förstår jag varför alla vill ha den, och om detta inte är lycka då vill jag ändå bara känna precis såhär". Jag fick kämpa för att alla överväldigande positiva känslor inte skulle svämma över genom tårkanalerna -tårar har jag så många ändå, jag behöver samla skratt. Gång på gång tänkte jag även "det här är varför jag kämpar, det här är vad som är värt att kämpa för", som ett smått desperat försök att pränta in i mitt eget huvud att inte ge upp sen när ångesten återfått makten.

För någon annan var vi ett par som hade en mysig och rolig stund -för mig var detta en stund att leva, så jag orkar överleva andra stunder.

Ett gäng bilder från igårkväll då jag och Felix satt inlindade i filtar vid stugan♥


Jag vill trännaaananana, har så jobbigt mycket energi och samtidigt magkatarren från helvetet tillsammans med nästintill andnöd då pollenallergin försöker kväva mig och medicinerna knappt hjälper. Älskar att vara helt täppt i hela skallen och klia sönder ögonen, life at its finest. Nä fyvale, ingen bra dag. Ska krypa ner i soffan och fortsätta kolla Netflix, räddaren i nöden.

För mer än 6 år sedan var jag 15 år och nykär, störtförälskad faktiskt. Jag hade hela kroppen fylld utav fjärilar, en ständig längtan efter din närhet. Men jag var inte trygg, tvärtom så var jag livrädd. Hade någon frågat mig för 6 år sedan om jag trodde att vi skulle hålla ihop, hade jag sagt nej utan att tveka. Inte för att jag inte ville vara med dig, och inte för att jag inte älskade dig. Utan därför att jag var helt säker på att om någon fick se alla mina sidor, skulle jag aldrig bli älskad igen. Att någon skulle acceptera och tycka om mig precis som jag var, det fanns inte ens. Självhatet, osäkerheten, rädslan -det åt upp mig, jag övertalade mig själv att du inte tyckte om mig, att det var något slags sjukt skämt. Vissa gånger när du sa att du älskade mig så blev jag nästan arg, hur kunde du ljuga mig rakt upp i ansiktet? Jag förstod inte varför någon som du, ville vara med mig. Du, som var den snällaste människan som fanns, som ingen hade något ont att säga om, som alltid ställde upp för alla och kunde få alla att skratta. Du, med dina bruna ögon som kunde få vem som helst knäsvag. Du, som var så perfekt en människa kan bli. Vad fasen såg du hos mig, som bara var...jag?

Men genom alla mina panikångestattacker stod du kvar; höll mig hårt när jag skakade, torkade mina tårar, fick mig att andas när jag trodde jag skulle kvävas. Varje gång jag går ner i ett depressivt skov så ber jag dig att lämna mig, jag skäms och känner skuld att du ska behöva se mig på det sättet, jag säger att jag skulle förstå om du inte orkade. Och det skulle jag, för jag tror inte att jag själv skulle klara av det, att se personen man lever med förändras och sitta fast i sådant mörker månader i sträck. Men du stannar. Varje gång jag känner mig ensam och obetydlig, så håller du mig och säger att du älskar mig, att vi klarar detta. Att du tänker stanna, att det är du och jag, att ingenting kan ändra på det.

Jag tror inte någon kan förstå hur mycket du gör för mig, inte ens jag själv. Alla nätter du vaknat av att jag sitter på toaletten och försöker kväva gråten, alla dagar du kommit hem och mötts utav mig skakandes i soffan, alla gånger du brutit ihop för min smärta gör ont i dig, allt det mörker som du ständigt kämpar för att fylla med ljus. Under mer än 6 år har jag fått leva med dig, växa upp med dig som min bästa vän, stora kärlek och klippa. Det är så lätt att glömma bort det som är bra, speciellt när det är jobbigt. Därför skriver jag det; ibland i långa brev, ibland i sms eller små lappar, ibland här på bloggen. För att påminna oss båda om vilken fantastisk människa du är.

Så tack, Felix; För att du finns vid min sida, för att du bryr dig om mig, för att du håller mitt huvud ovan ytan när jag är på väg att drunkna. För att du alltid vet hur du ska få mig att skratta, för att du fortfarande håller min hand genom läskiga filmer, för att du skyndar dig hem när det åskar därför att jag är rädd för den, för att du lyssnar när jag babblar på om allt och ingenting, för att du kallar mig vacker när jag känner mig äcklig, för att du på något sätt lyckas hålla mig på jorden när impulsiviteten sätter igång. För allt.

Jag älskar dig
Då, nu, förevigt

Idag mår jag lite bättre, även om jag fortfarande är jäkligt sjuk och matt så fungerar huvudet lite iallafall haha. Har gått igenom lite bilder från resan så nu kommer jag äntligen börja lägga upp dom. Vi behövde verkligen denna resa, både för våran skull individuellt och som par. Längtar tillbaka något galet, det var verkligen magiskt.♥

Dessa bilder är från första dagen; utsikten från vårat rum, frukost och lång promenad genom Central Park