Vi är inte som gjorda för varandra
Jag fann min stora kärlek som 15-åring, blev störtförälskad i en människa som i mina ögon var perfekt. Han tog fram något i mig som jag inte trodde fanns, och fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut. Men det var ärligt talat förvirrande för mig, på många sätt, men främst därför att vi inte hade något gemensamt mer än några låtar vi båda gillade. Felix och jag är verkligen inte som gjorda för varandra, vi är inte den stereotypiska "perfect match" som filmer gärna målar upp. Vi tycker olika om det mesta; vi gillar sällan samma kläder eller musik, vi har otroligt olika syn på de flesta saker, vi har helt skilda intressen, vi har varsitt liv som vi delar med varandra. Väldigt många har sagt "ni är verkligen ett omaka par, varandras raka motsatser" och det är helt sant, för vi har egentligen bara en riktig sak gemensamt; Vi älskar varandra och vill vara tillsammans.
" Kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val "

Hur många gånger har man inte fått höra människor som gjort slut för "vi var så olika" eller "vi hade inte samma intressen"? Men det är ju egentligen inte olikheterna som gjort slut på relationen, det är personerna i den. Tar ett förhållande slut så har en eller båda parter gett upp, och visst kan olikheterna bidra till detta, men kan man inte vara med någon för att man är olika personer -då är det inte riktig kärlek. "Love conquers all" sägs det ju, och jag helt säker på att det är sant. Kärlek kan övervinna allt, men inte på egen hand. Många människor tror att en motgång innebär att man då inte är menade att vara tillsammans, men låt mig berätta en hemlighet; Det finns inga som är menade för varandra. Jag tror absolut på ödet, två personer kan mötas av en anledning, men vad som sker därefter är ens eget beslut. Om du lägger hela ditt kärleksliv i händerna på ödet eller universum, då kommer du aldrig finna kärleken. Du måste vara beredd att ge blod, svett och tårar. Så enkelt är det.
Kärlek är aldrig givet. Alla sorters känslor är en berg-och-dal-bana, och så även kärlek. Alla känslor är under ständig förändring. Men kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val; ett val att kämpa, ett val att leva tillsammans, ett val att älska. Man kan inte bestämma vem man fattar tycke för, men man kan bestämma vem man kämpar för, och det är där kärleken tar riktigt fart. När man hittar någon som är värd att ge allt för, som är värd det arbete ett förhållande faktiskt är -då har man hittat kärlek.
" Vi får varandra att se världen på nya sätt "
-Felix och jag lyssnar vanligtvis inte på samma musik; men detta får oss att upptäcka nya artister vi annars aldrig hade lyssnat på.
-Jag är väldigt impulsiv medan han gillar genomtänkta beslut; detta gör att han håller mina fötter på jorden och jag får honom att vara mer spontan.
-Han är en känslomässigt tyst person, medan jag bär känslorna utanpå; jag får honom att öppna upp sig mer, och han hjälper mig att kontrollera mina känslor.
-Vi gillar väldigt olika kläder; men det öppnar upp en värld av nya stilar vi annars inte hade sett.
-Vi har helt olika intressen; men detta gör att vi alltid har något att prata om och lära varandra.
-Vi tycker om olika resmål; vilket gjort att vi tagit varandra till platser vi annars inte fått uppleva.
-Han är en "konkret" person som föredrar fakta, medan jag är den typiskt konstnärliga personen; men detta gör att han alltid har koll på läget och får mig att förstå världen bättre, medan jag får honom att se det vackra och drömmande i allt. När vi reser har han alltid koll på vart vi är och vart vi ska, medan jag är förtrollad av omgivningarna.
Vi får varandra att se världen på nya sätt, ger varandra nya perspektiv. Vi är varsin hjärnhalva och kompletterar varandra.

Han är min raka motsats, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Tack vare honom fortsätter jag ständigt att utvecklas som person och får en helt annan förståelse för saker jag tidigare inte ens sett. Han har gjort min värld så mycket större. Man behöver inte vara lika för att vara tillsammans, man behöver bara vara öppna för nya saker och vilja vara med varandra.
Håller ni med eller tycker ni att jag är galen? Hur ser ni på kärlek?❤
F.T.S - I.L.T



När man lider utav kronisk osäkerhet -hur vet man att man är älskad?
" Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger "
Så länge jag kan minnas har jag velat vara andra människor till lags. Jag vill aldrig att någon ska bli ledsen, och detta begär är så pass stort att jag många gånger förstört för mig själv för att inte verka bättre än andra. Samtidigt är jag extremt rak och ärlig, till den grad att när mina vänner ber mig om råd frågar jag alltid "vill du att jag ska vara helt rak eller ska jag linda in det?". Dessa två saker krockar i mig, då jag aldrig vill riskera att trampa någon på tårna men har väldigt svårt att bara hålla käft. Jag tror att det är mycket är på grund utav detta som jag är så osäker; jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.
Detta har såklart rubbat min självkänsla, en hel del. Att jag dessutom alltid blev kallad elaka saker i skolan och utav ex, det har ju bara förvärrat allt. Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger. Jag blir nervös när någon ger mig en komplimang, vad det än gäller. Det gör mig obekväm, för jag vill inte tro att personen som säger den är en lögnare, men jag kan bara inte tro något bra om mig själv. Detta gör ju också att när någon säger "jag älskar dig" så slår alarmklockorna igång inuti mig; stora, blinkande bokstäver: L Ö G N A R E . Det går automatiskt, och jag får slåss mot de upprörda känslorna. Jag hör själv hur sjukt det låter, men det är den smärtfyllda sanningen.
" Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt "
5 år. Så lång tid tog det för mig att lita på Felix. Jag har aldrig direkt trott att han ska vara otrogen eller behandla mig illa, för sådan har han aldrig varit. Men jag trodde inte han brydde sig om mig, jag vägrade tro det. Jag trodde att om jag blev bekväm så skulle jag få ångra det. Som att jag skulle "jinxa" våran relation om jag litade på honom. Jag trodde att om jag berättade mina mörkaste tankar och känslor, så skulle han i hemlighet tänka att jag var sinnessjuk och jobbig. Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt.
Jag har kämpat med detta varje dag under mitt liv, precis exakt varje dag. Och äntligen kommer belöningen: Jag vet att jag är älskad. Inte bara för att han säger det, för ord är ingenting om man inte ger dem en betydelse. Men därför att han visar mig det, hela tiden.
• När det är min tur att diska, och jag haft riktig ångest, skickat ett sms med "jag har hemsk ångest idag, så jag kanske är på dåligt humör ikväll, det har inget med dig att göra, så du vet" och släpat mig hem från jobbet. Hemma möts jag utav en tom diskho och en glänsande diskbänk. Då känner jag mig älskad.
• När jag haft några jobbiga dagar och får ett meddelande "glöm aldrig att du är bäst, och jag älskar dig mest av allt i hela världen, är lycklig med dig, ha en bra dag puss". Då känner jag mig älskad.
• När han tittar på mig och ler. Då känner jag mig älskad.
• När han, som är tokig i kinder maxi och aldrig vill dela med sig utav den, ger mig halva. Då känner jag mig älskad.
• När det har hänt mig någonting bra och jag skyndar mig hem för att berätta för honom, och han säger "du är så duktig, jag är så stolt över dig". Då känner jag mig älskad.
• När jag gråter och försöker knuffa bort honom, ber honom att lämna mig, och han fortsätter att tyst hålla om mig tills jag sjunker ihop i hans famn. Då känner jag mig älskad.
• När han har haft en tuff dag på jobbet och frågar om vi inte bara kan sätta oss i soffan och hålla om varandra en stund, för att det får honom att må bättre. Då känner jag mig älskad.
• När vi går på någonstans ute och han tar min hand. Då känner jag min älskad.
• När han vet att jag behöver skratta, så han gör allt han kan för att få mig att skrika av skratt. Då känner jag mig älskad.
• När han har stannat kvar varje dag i över 7 års tid, förlovat sig med mig, skaffat katter med mig, pratar om en livslång framtid med mig, ständigt visar att han vill vara i mitt liv, då känner jag mig inte bara älskad, jag vet att jag är det.

Det är så befriande och fantastiskt att kunna säga högt att jag VET att jag är älskad. Jag vet att jag har någonting som är värt att kämpa för, till och med värt att dö för. Om sanningen ska fram så är det den mest helande känsla jag någonsin har känt. Jag tillåter mig själv att känna mig älskad. Det är okej att alla inte tycker jag är tillräcklig, det är okej att alla inte vill vara i mitt liv, för världens bästa människa vill vara med bara mig. Det är allt jag behöver veta.
NOSTALGI: Bilder ni troligtvis inte har sett #2

Cirka 2009-2011. Kommer ni ihåg när de där "galler-brillorna" var populära? De som jag har i rosa på flera utav bilderna här? Vad var det de hette..shuttershades va? Herrejävlar vad de är gräsliga, hahaha.

Cirka 2012-2014. Osäker på vilka år dessa är ifrån, men gissar på runt då. Alla är ifrån utlandsresor. Gillar när jag och Felix försöker stå på händerna i vattnet (när blir man för gammal för att göra det? Aldrig va?) och han var då tusan inte bra på det haha!

j a r





När jag och Felix firade 7 år tillsammans i början av december så ville jag ge honom någonting speciellt, någonting personligt. Så jag köpte en fin burk och målade dit "I♥U" (cheesy but still cute), och sedan satt jag lääänge och skrev lappar där jag berättade om olika saker jag älskade med honom. Jag skrev alla på ett lite tjockare "kartongaktigt" papper och la i burken. Sedan skrev jag ett mini-brev där jag skrev bl.a att om han någonsin tvivlade på mina känslor så ska han ta en lapp i burken, och så knöt jag om ett rött band om det. Det är en enkel och billig present, men mer personligt än så blir det nog inte.
Har ni gett bort någon årsdagspresent någon gång? Vad gav ni? 🎁
NOSTALGI: Bilder ni troligtvis inte har sett #1




Så, det var dagens nostalgitripp. Fler kommer någon dag, kanske redan imorgon :)
7 YEARS
Idag har jag och Felix firat 7 år tillsammans, galet att det redan gått så lång tid haha. Vi firade med middag på Guldkant tillsammans med mamma och Pelle. Väldigt gott och väldigt mysigt, precis som det ska vara!




Kärlek är
Kärlek är att ha olika åsikter och låta dem skapa intressanta diskussioner, att vakna klockan 03:30 av hans snarkningar och hålla emot viljan att knuffa honom ur sängen, att dela med sig av sin mat trots att han sa att han inte var hungrig.
Kärlek är att få höra "jag tar disken, sätt dig och ta det lugnt du", att överösa honom med så mycket komplimanger att han blir generad, att hacka löken smått för att han avskyr stora bitar.
Felix har gett mig många underbart fina saker under våra snart 7 år tillsammans; allt ifrån vackra blomkbuketter till att bjuda med mig på resor. Han är en generös och omtänksam person, och jag vet att han gör dessa saker endast för att göra mig glad, vilket säger mycket om hans personlighet. Men jag måste säga att de saker som gör mig absolut varmast i hjärtat är de gånger han bara verkligen funnits där;
Den gången för några år sedan när jag hade extrem urinvägsinfektion och inte vågade resa mig från toaletten alls, hade så ont att jag grät och inte kunde slappna av. Så han kom in i badrummet med täcke och kudde, och la sig på golvet för att jag skulle slippa vara själv.
Alla gånger han hållit om mig genom min ångest, och när jag sagt att jag inte orkar mer har han alltid svarat "älskling vi klarar detta, du och jag" för att försäkra mig om att jag aldrig är ensam.
Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont utav hostan, och jag sover just nu på soffan för att kunna sitta upp ordentligt, men jag kände mig så svag och kunde inte alls somna. Så han la sig på soffan utan varken täcke eller kudde, och höll min hand hela natten.
Jag kan räkna upp hur många saker som helst, men jag tror att ni förstår min poäng. Det är dessa tillfällen jag har känt mig så oerhört älskad, känt att jag verkligen har någon som finns där för mig. Det går inte sätta en prislapp på de sakerna, de är ovärdeliga och det är kärlek.

Min kärlek fyller år ♡










Idag fyller Felix år, så självklart gick jag upp tidigt för att göra pannkaksfrukost, slå in paket och sedan väckte jag honom med min vackra (om aningen falska, smått tondöva) "ja må han leva". Jag har sagt till honom i över 1 månad att han inte får några presenter för han varit sur och bara suttit vid datan hahaha (vem tror ens på det? Jag älskar att ge presenter) så han blev lite smått överraskad när han jag kom in med flera stycken. Dock blev det stora paketet inte så snyggt (läs: mosat med flera små hål) då jag hade två galna katter som gick till attack mot både det roliga, prasslande pappret och fantastiskt skojiga snöret...kattjävlar haha. Jag hade iallafall köpt en parfym + deodorant från Diesel, en marinblå kostym och en bukett med 30 rosor.
Idag ska vi handla, plocka lite här hemma och ikväll ha kalas. Samma sak imorgon. Mysigt :)
Vad gör ni idag?
Gotland dag#1 i bilder
Första dagen spenderade vi med att mest strosa runt på gator och se oss omkring innanför murarna. Det är något väldigt speciellt med Visby tycker jag, det känns som man kommer utomlands till en mysig gammal by. Hela Gotland känns speciellt i och för sig. Jag upptäckte att Mathilda är väldigt fotogenisk (och inte alls kameraskygg, yay!) så hon fick vara med på många bilder. Vi avslutade kvällen med middag på Munkkällaren, jag åt halloumiburgaren och den var sååå god (←tips).






















Vad tycker ni om bilderna? Mina favoriter utav dessa är Fabian & Felix i ruinen, Mathilda på gågatan och brödvagnen
Fiske, Fika & Fint Folk










Nu ligger jag på soffan inlindad i 2 filtar och fryser som tusan, ska nog gå och värma ännu en kopp té. Hoppas ni har en bättre (och friskare) måndag än jag!
Kärlek, dyrkan eller fysisk attraktion?

Många har även förväxlat fysisk attraktion med kärlek, de tror att bara för det pirrar till lite i kroppen när dom träffar någon riktig snygging så är det kärlek. Fysisk attraktion är endast fysisk attraktion, och om det är det enda ni delar så kommer ni aldrig ha kärlek. För att riktig fyverkerier-i-magen-världen-stannar-vadsomhelst-för-dig-kärlek ska uppstå så krävs det att man känner någon utan och innan -allt det bra och allt det dåliga- och vill vara med den. För kärlek är inte att vilja vara med någon TROTS det dåliga, utan att vilja vara med någon MED det dåliga, att se någon precis så som den är och älska den.

Jag och Felix blev tillsammans när vi var 14 & 15 år, och om knappt 2 veckor har vi varit tillsammans i 6½ år. Folk verkar tro att det är rätt enkelt att hålla ihop, att det bara är att tuta och köra liksom, men så är det inte. En relation är ett arbete som aldrig tar slut, man måste alltid jobba på den. Så bara för att jag säger att kärlek är den enda ingrediensen som är oumbärlig, betyder det inte att det är den enda ingrediensen som behövs. Jag menar vi var förfasen knappt halvfärdiga ungdomar när vi träffades, vi hade inte alls fått ihop pusslet om vilka vi var eller vad vi ville göra. Vi växte upp tillsammans, och man kan nog säga att när man träffas så unga så uppfostrar man varandra lite i relationen. Och det har många gånger varit tufft, men det betyder inte att man bara ger upp. Felix har flera egenskaper som kan göra mig totalt galen, och ibland måste jag gå ut och räkna till tio, men samma egenskaper gör honom till den han är och den personen jag älskar. T.ex; Han kan vara superimpulsiv och när något roligare dyker upp vill han hellre göra det, men det är samma impulsivitet som gjort att vi åkt på spontana resor och att han överraskar mig. Han kan vara den största retstickan i hela världen och vara en jäkla pain in the ass, men det är hans fåniga sätt att driva med mig som alltid får mig att brista ut i asgarv.

Folk tror att man måste vara lika för att få ett förhållande att fungera, men har vi något att lära av magneter så är det att ett + och - går bättre ihop än två ++. Felix och jag är så olika det bara går, alla säger det jämt, vi är nästan varandras motsatser. Men våra olika intressen gör att vi alltid har saker att prata om, olika åsikter ger oss nya saker att lära varandra, och olikheterna får oss att öppna varandras ögon för nya vägar vi kanske inte hade sett annars. Hade vi tyckt lika om allt så hade vi inte blivit långvariga, det blir tråkigt och stillastående. Alla relationer borde vara under ständig utveckling. Man brukar ju säga "när man slutar utvecklas, då är man död" och det gäller även relationer och kärlek. Vi behöver utvecklas för att må bra, och det är när vi utvecklas tillsammans som vi bygger starka band.
Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helt knäpp? Kommentera gärna och dela med er utav era åsikter!
En vacker kväll med min favoritperson



















Ett gäng bilder från en kväll för några veckor sedan då jag och Felix åkte ut till stugan och fiskade medan solen gick ner, så himla vackert och mysigt. Såna kvällar är medicin för själen♥
Kan inte alla dagar vara såhär?












Vi tog med oss Mollie och fiskespöt och åkte ut till stugan en sväng i det härliga vädret (Russin fick vara hemma då hon ej gillar att följa med ut, ska försöka vänja henne). Mollie tyckte det var superroligt, hon var så nyfiken att hon trillade i vattnet, fast hon brydde sig knappt då hon fått syn på en liten fisk haha! Nu ska vi göra lite kvällsmat och kolla kök på IKEA.
Vad har ni gjort idag?
Lite tändvätska på min livsglöd
Livet har varit tufft de senaste månaderna, mitt mående påverkar inte bara mig utan alla i min närhet och jag tror det är fler än mina krafter som börjar ta slut. Jag har fällt lika många tårar som jag tagit andetag, och mina leenden har alltmer sällan varit äkta. Därför är det så otroligt viktigt att skriva ner och minnas de stunder då stenen i bröstet mer liknat ett sandkorn och andetagen plötsligt slutat göra ont. Ikväll var en sådan stund.

QUIET











Ett gäng bilder från igårkväll då jag och Felix satt inlindade i filtar vid stugan♥
Jag vill trännaaananana, har så jobbigt mycket energi och samtidigt magkatarren från helvetet tillsammans med nästintill andnöd då pollenallergin försöker kväva mig och medicinerna knappt hjälper. Älskar att vara helt täppt i hela skallen och klia sönder ögonen, life at its finest. Nä fyvale, ingen bra dag. Ska krypa ner i soffan och fortsätta kolla Netflix, räddaren i nöden.
Tack för allt
Men genom alla mina panikångestattacker stod du kvar; höll mig hårt när jag skakade, torkade mina tårar, fick mig att andas när jag trodde jag skulle kvävas. Varje gång jag går ner i ett depressivt skov så ber jag dig att lämna mig, jag skäms och känner skuld att du ska behöva se mig på det sättet, jag säger att jag skulle förstå om du inte orkade. Och det skulle jag, för jag tror inte att jag själv skulle klara av det, att se personen man lever med förändras och sitta fast i sådant mörker månader i sträck. Men du stannar. Varje gång jag känner mig ensam och obetydlig, så håller du mig och säger att du älskar mig, att vi klarar detta. Att du tänker stanna, att det är du och jag, att ingenting kan ändra på det.
Jag tror inte någon kan förstå hur mycket du gör för mig, inte ens jag själv. Alla nätter du vaknat av att jag sitter på toaletten och försöker kväva gråten, alla dagar du kommit hem och mötts utav mig skakandes i soffan, alla gånger du brutit ihop för min smärta gör ont i dig, allt det mörker som du ständigt kämpar för att fylla med ljus. Under mer än 6 år har jag fått leva med dig, växa upp med dig som min bästa vän, stora kärlek och klippa. Det är så lätt att glömma bort det som är bra, speciellt när det är jobbigt. Därför skriver jag det; ibland i långa brev, ibland i sms eller små lappar, ibland här på bloggen. För att påminna oss båda om vilken fantastisk människa du är.
Så tack, Felix; För att du finns vid min sida, för att du bryr dig om mig, för att du håller mitt huvud ovan ytan när jag är på väg att drunkna. För att du alltid vet hur du ska få mig att skratta, för att du fortfarande håller min hand genom läskiga filmer, för att du skyndar dig hem när det åskar därför att jag är rädd för den, för att du lyssnar när jag babblar på om allt och ingenting, för att du kallar mig vacker när jag känner mig äcklig, för att du på något sätt lyckas hålla mig på jorden när impulsiviteten sätter igång. För allt.
Jag älskar dig
Då, nu, förevigt

MYSKVÄLL
Jag har ägnat kvällen åt städning/plockning, handla ihop med mami, lagat middag och ätit ihop med min babe och sedan gjort god efterrätt till oss(Felix var helt slut efter jobbet så tyckte han behövde det). Nu ska jag gå tillbaka till soffan och mysa framför tvn.


I-landsproblem
När sjuka pojkvännen sover som en stock i ens knä och man ligger så djävulskt oskönt, fryser och är uttråkad men han är för söt för att väcka

NEW YORK #1
Dessa bilder är från första dagen; utsikten från vårat rum, frukost och lång promenad genom Central Park









