Igår såg jag filmen A Girl Like Her och jag tyckte att det var en väldigt bra film. Den är inspelad som en dokumentär, vilket jag tycker gör den bättre. Filmen handlar framförallt om Jessica och Avery, två jämngamla tjejer som går i samma skola. Jessica är den blyga och tillbakadragna med endast en vän, Brian. Avery är skolans populäraste tjej, som alla hälsar på i korridoren och ser upp till. Men för Jessica är Avery en mardröm. Avery har bestämt sig för att förstöra livet för Jessica, genom elaka ord, hot, knuffar och så vidare. Hon är på Jessica hela tiden, överallt, och trakasserar henne. Tills Jessica inte klarar mer.

Denna film är väldigt tung att se, tycker jag, men borde vara obligatorisk att se när man är skolungdom. Helst av allt borde skolorna visa den för alla första veckan av högstadiet, och sedan gå igenom hur man upplevde filmen och vad man tar med sig. Den är viktig då den visar konsekvenserna som alldeles för ofta sker vid mobbning, den visar smärtan för offret och rädslan för familjen. Den visar också ur mobbarens synvinkel, vilket jag också tycker är bra, skulden och skammen att ha krossat en annan människa. Som sagt, en väldigt bra film som borde ses utav alla.

 

Jag uppdaterar dåligt här och det vet jag, men jag tänker inte ursäkta mig för det, för jag känner inte riktigt att bloggen är någon prioritering i min vardag just nu. Sanningen är den att jag kämpar så in i helvete för att ens kliva upp ur sängen varje dag, vissa dagar spenderar jag stirrandes i väggen, andra klarar jag att gå ut och göra enklare saker utan att bryta samman fullständigt. Jag har gått i DBT-grupp ett tag, har regelbundna möten på psykmottagningen, försöker hålla det minimala hoppet vid liv. Fick ny medicin (igen) som jag blev fysiskt sjuk av (igen) så den togs bort och min läkare vågar inte skriva ut någon mer medicin om jag inte läggs in, vilket jag totalvägrar. Ångesten verkar ha kommit för att stanna denna gång, och jag börjar acceptera det faktum att glädje är en simpel illusion. Snart är julen här och jag försöker tycka att det är roligt -att övertyga andra om det är enkelt, att övertala mig själv tycks vara omöjligt. Självhatet sitter som ett skal på min kropp, låter ingen komma in och ingenting komma ut. Försöker öppna mig, men det skapar bara mer ångest och orken finns inte riktigt där. Har försökt vara en bättre människa, tänkte att om jag bara kunde vara tillräckligt bra så skulle jag kanske sluta straffas för något jag inte vet att jag gjort. Men det är uppenbart att mina läppar inte är gjorda för att le. Jag får acceptera det.

 

 

Living with the uncertainty
That I'll never find the words to say
Which would completely explain
Just how I'm breaking down

 

 

Igår var jag också hemma, träffade Anna en stund och sedan kom Alva till mig. Massa mysigt prat och god tacos. Guld värt.

Läkaren bad mig att förklara det. Ångest. Hur kan man få någon som aldrig känt det att förstå känslan? Dom flesta har någon gång känt rädsla, sorg, ilska, panik, oro och utmattning. Men tänk er att alla dessa fruktansvärda känslor exploderar inom er på samma gång. Tänk att alla dessa känslor, som var för sig är hemska, trycks ihop och sedan spränger erat hjärta och själ. Lämnar, förutom tomhet, endast trasiga spillror efter sig. Som att någon våldtagit ens själ och lämnat den söndertrasad i mörkret. Efteråt skäms man, för att man varit svag. För att man inte kunde kämpa emot, för att ångesten var starkare. Och det enda man verkligen, verkligen kan tänka på är att få hamna under jord. Att befria sig själv från smärtan. Men man gör det inte, och han undrade varför, läkaren. Kanske finns det, långt inom mig, en liten gnutta hopp kvar. Men mest är det på grund av dom jag bryr mig om, jag vill aldrig att de ska känna dom vidriga känslor som jag känner. Jag bär hellre på smärtan själv än lägger den på någon annans axlar. Jag stoppar i mig mina receptbelagda mediciner, som panodil fast för själen. Och hur stor min dödslängtan än är, så är min kärlek till mina närmaste större. Så jag fortsätter kämpa, haltar fram genom det eviga mörkret. Då och då kommer någon med en fackla, lyser upp vägen och får mig att se vart jag sätter mina fötter. Går bredvid mig och gör vägen lättare att vandra. Och det är för er jag lever, mina fackelbärare.

But being and feeling alone was too much to face. Though everyone said that she was so strong, what they didn't know is that she could barely carry on.

Större delen utav mitt liv har jag lidit rejält utav min psykiska ohälsa; i perioder har jag inte klarat enkla vardagssaker såsom att gå ut bland folk eller överhuvudtaget ta mig ur sängen, haft kraftiga hjärtklappningar och andra fysiska problem p.g.a panikångest/ångest. Jag har år utav självskadebeteende i bagaget, tusentals nätter utav panikslaget gråt och skakningar, slagit sönder speglar för att jag hatat personen som tittat tillbaka på mig. Så många gånger jag i ren panikångest rivit sönder mina ben med naglarna, slitit hår från mitt eget huvud, slagit i väggar eller dunkat huvudet i dörrar tills jag nästan svimmat. Så många gånger min ångest fått mig att hyperventilera tills det faktiskt svartnat för ögonen.

Jag kan inte räkna alla gånger jag fått höra att jag ska skärpa mig, vara positiv, försöka tänka på annat, att det blir bättre om jag kommer ut lite eller att jag bara ska sluta vara så nere. Att om jag bara gör si eller så, då blir det bättre. Som att jag själv valt att känna såhär, att må såhär, att vara orkeslös. Som att jag inte redan kämpar hårdare än ni någonsin kommer behöva göra, som att jag inte försökt med allt men ingenting verkar hjälpa. Som att ni, som aldrig har sett döden som den enda utvägen, skulle veta mer om mitt mående än jag själv.

Jag får ofta höra utav psykologer, läkare och sköterskor att jag är väldigt medveten om mitt mående och hur jag själv fungerar. Och visst är det sant, jag känner i förväg när ångesten närmar sig osv, men jag kan ändå inte göra någonting åt den så vad hjälper det? Vad hjälper det att veta när den kommer, om den ändå kommer bemästra min kropp och mitt sinne, styra varje steg jag tar och varenda tanke som far genom mitt huvud? Är det verkligen bättre att en människa som insjuknat i obotlig cancer vet om att den ska dö så den får oroa sig och känna rädsla, istället för att den bara får somna in?

 

Jag vill inte ha medlidande, jag vill ge er en chans till att förstå. Det är alldeles för många som lider utav psykisk ohälsa, och ännu fler som inte har den minsta förståelsen för det. Men vem är jag att döma, för vem vet egentligen hur det känns att flyga om man aldrig haft vingar?

Måste hitta tillbaka, följa mina egna spår för att finna vad jag en gång tappat bort. Måste gå genom de djupaste dalar för att en dag kanske kunna nå toppen. För jag kan se den där uppe ovan molnen, men det är inte alltid lätt att klättra när man inte kan hitta något fäste. Så man ramlar handlöst mot botten igen, ingen chans att rädda sig själv. Eller kanske fanns det någon gång en chans, men man var alldeles för blind för att se den. Kanske är vi så upptagna av att hitta vårat lyckliga slut, att vi helt glömt bort glädjen i själva resan. Kan det vara så att jag så länge försökt rädda andra, att jag inte märkt att jag själv sjunker djupare? Som att panikslaget trampa vatten tills det sista hoppet försvinner ur kroppen och den slutligen ger upp. Jag brukade tro att allt har en mening, att varje snedsteg är en lärdom, att varje falsk vän leder dig till en äkta. Men vad är egentligen meningen med att känna sig så vilsen? Är det värt att tappa bort sig själv i jakten på den eviga lyckan? Jag tycker inte det, ändå verkar jag på något sätt ha förlorat både glädjen och mig själv på samma gång. Så jag går samma vägar tillbaka för att kanske en dag hitta tillbaka, jag slåss mot samma demoner och blir psykiskt misshandlad utav samma hjärnspöken. Försöker intala mig själv att det är okej att vara vilsen och irra runt likt en huvudlös höna, men jag vet så väl att det är en lögn. Det är inte bra, det kommer aldrig att bli bra. Kanske blir det okej, men aldrig bra.