senaste genom mobilen


2020-07-08 @ 18:32:04
Laxlunch i solen



Vaknade tidigt så tog en blåbärspromenad



Vinmyskväll med en saknad vän



Myste runt i stor tisha (det var cirkus 30 grader den dagen, nu är det typ..13? Vad hände?)



Quornsallad, bad och sol




Bakisgrill (älskar halloumi, märks det om ni kollar tallriken i hörnan? Megahög med halloumi)


Molliemys<3



Hittade ny älsklingströja för 40:- och jag var (är) megaglad


Kass bild men var såå fint häromnatten, skapligt mys


Mer myslunch, nej jag gör inget annat än äter



Vin i solnedgången är ju livets finaste



Jorråsatteeee



Mysfika i stugan



Tyckte det var fint vid stugan inatt



Jag fortsätter mysa och må bra, som ni ser. Spenderar den mesta tiden i stugan med människor som gör mig glad. Jag har skrattat så mycket och känt så mycket glädje och tacksamhet för livet den senaste tiden, vet inte om det är solen eller bara att jag är på en bra plats just nu, men jag njuter till fullo. Känner verkligen att jag bara vill hålla mig undan all form utav negativitet och få må såhär så länge jag möjligtvis kan.

Hur mår ni?



bubble


2020-06-28 @ 20:44:43
 

En jäkla massa bilder från häromdagen då jag fick en liten fotoidé och bad min kära lillasyster knäppa lite kort på mig. Vad tycker ni om dem? Själv älskar jag dem faktiskt.



Jag spenderar mina dagar med härliga människor; badar, grillar, skrattar, mår bra. Riktigt bra till och med. Kan inte minnas senast jag mådde såhär bra under så lång tid, jag tror aldrig det hänt? Oavsett så njuter jag utav varje sekund.



midsommar med tjejerna


2020-06-20 @ 16:43:14

Igår var det midsommar, så kvällen spenderades i Annies sommarstuga tillsammans med några underbara tjejer. Vi åt en massa god mat, kämpade med (läs: svor åt) blomkransar (verkligen inte min starka sida haha!), sjöng snapsvisor, skrattade och pratade långt in på småtimmarna. En helt perfekt midsommarafton!♥

Hur firade ni midsommar?



Jag vet att uppdateringen här varit lite gles, och det kommer förmodligen bli så ett tag. Det är mycket som pågår och min fokus ligger inte alls på bloggen just nu. Livet är helt enkelt väldigt mycket viktigare. Men jag kikar in och gör något inlägg när det känns skoj. 



Vlogg - Tar hand om en skadad fågel♥


2020-06-14 @ 11:49:33





Alla som känner mig vet att jag älskar fåglar, alltså ä l s k a r. Förra helgen fick jag rycka ut och hjälpa en liten kaja som var skadad, rädd och som skatorna gav sig på. På bara några dagar fick vi ett sånt himla band, jag trodde verkligen inte att jag skulle få ett sådant band till en fågel, men det fick jag. Hon satt på min axel hela tiden; jag gick runt överallt och hon bara satt där (hon satt liksom där när jag gick på toa till och med haha). Jag döpte henne till Aryah Berit. I vloggen kan ni följa dagarna vi hade tillsammans♥



samma shorts och samma linne


2020-06-03 @ 17:47:38
Ibland känns det som att det står helt stilla, som att alla svettdroppar är för ingenting. Visserligen är träningen främst min ångestmedicin; mitt sätt att hantera allt det som annars hotar att slita sönder mig, och visserligen tycker jag oftast om mig själv. Älskar, till och med. Men jag vill ändå att det ska gå framåt, att någonting ska hända, att den psykiska styrkan även ska bli fysisk. Jag vill orka leva precis som jag vill. Och vissa dagar är hjärnspökena tillbaka; kallar mig elaka saker, hånskrattar åt det jag ser som framsteg. Vissa dagar känner jag mig äcklig, dålig och ful. Känslor så starka att jag liksom tappar andan, och jag ser på mig själv med besvikelse. Hur kunde jag tro att jag kommit någonstans? Viljan att slå sönder speglar kommer tillbaka och tankarna om att aldrig duga gör så jävla ont. Jag vill inte ha sådana dagar, men de liksom kommer iallafall. Jag kan inte hjälpa det. Det känns som om jag börjar om från ruta ett.

Men det är så viktigt att se vart man började, hur ruta ett verkligen såg ut, påminna sig själv om hur oändligt många steg man faktiskt tagit. Andra kanske inte ser skillnaden, alla kanske inte förstår den, men jag gör. För jag minns varje millimeter utav vägen som tagit mig dit jag är idag. Jag minns varje promenad, varje löptur, varje styrketräning, varje intervall. Jag minns alla asfalterade vägar, tyngdökningar, stigar i skogen, flåsande backar. Varje panikgråt i duschen, jävlar anamma, träningsvärk från helvetet, besvikna suckar, och varje stolt endorfinberusat gapskratt. Jag minns varje låt som spelats i hörlurarna; hur de fått mig att pusha mig själv lite till; springa några meter till, höja vikterna lite, bara ett set till, ta en omväg. Jag minns varje klädesplagg jag så gärna ville bära, men inte vågade sätta på mig. Jag minns allt. Och jag ser det i dessa bilder.

Samma shorts och samma linne. Två år. -48 kg.

Den första bilden är tagen för 2 år sedan. Jag körde min allra första intervallträning, ganska lugnt, och jag har aldrig varit så slut som då. Jag minns hur benen skakade, munnen fylldes utav blodsmak och jag trodde att jag skulle svimma. Vi tog en kort paus och personen jag körde tillsammans med sa "ska jag ta en bild på dig, så du har någonting att jämföra med sen?" och jag minns hur hjärtat nästan stannade. Ta en bild, på mig? På hela mig? Jag avskydde att se mig själv på bild, jag tyckte att jag var äckligast i hela världen. Och inte en chans att jag skulle ha någonting att jämföra den med sen, jag var för dålig, för lat. Jag låg ju bara i sängen och grät 90% av min lediga tid. Detta lilla pass var en engångsföreteelse. Jag skulle aldrig ha orken att ta mig ur sängen om ingen släpade mig. Jag ville ju bara få gå hem och lägga mig igen. Men jag vågade inte erkänna att jag inte alls trodde på mig själv, så jag sa okej. Motvilligt. När jag såg bilden ville jag kräkas, och jag fick hålla andan för att inte börja gråta. "Spara den" sa han. "Du kommer tacka mig."

Den andra bilden är tagen idag. Jag var ute på en liten promenad med hundarna och en vän, och insåg att jag hade samma kläder som på den där bilden från två år sedan, så jag bad henne att knäppa ett kort. Jag ville sätta bilderna sida vid sida och se hur det kändes, om jag skulle se någon skillnad. När hon höjde mobilen för att ta bilden så kände jag inget sug i magen, inget hugg i bröstet, inga hjärnspöken som sa ifrån. Det var liksom ingenting jag ens reflekterade över. När jag såg bilden så kände jag inget självhat. Inte så att jag tänkte "jävlar, vilken pudding", men det var ju bara jag. Inga konstigheter liksom.


Den vänstra har jag aldrig visat. Min kära mor hade tagit en smygbild när jag fotograferade bröllop, och när jag hittade den för bara några veckor sen så brast jag ut i asgarv. Samtidigt sved det lite i magen. För jag vet att om jag hade sett den bilden när den togs, så hade jag velat dö. På riktigt. Jag kände mig nästan elak som skrattade, för jag vet hur dåligt jag hade mått om jag sett den för två år sedan.

Jag tänker tillbaka på hur jag fick kämpa för att gå den där 15 minuters promenaden till jobbet, hur jag flåsade och kroppen blev helt slut. Jag tänker på när jag lekte med barn i min närhet och var tvungen att sätta mig efter en kort stund därför att jag knappt kunde andas. Jag tänker på hur det enda jag gjorde på min lediga tid var att lägga mig i soffan eller sängen. Jag tänker på hur ont jag hade i kroppen, hela tiden. Och ännu mer; Hur ont jag hade i själen.
Så ser jag på mig själv nu. Jag är fasen aldrig stilla. Jag gymmar, promenerar med hundarna, leker med barnen, springer. Sitter jag still för länge så kryper det i hela kroppen. Jag kan inte ens laga mat utan att dansa som en idiot. Den enda värken jag har nu är träningsvärk, all den andra fysiska smärtan är borta. Och jag är glad nästan hela tiden.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag kommer aldrig fokusera på hur jag ser ut, utan alltid på hur jag mår inombords. Men faktum är att det yttre ibland speglar det inre; Nu är jag piggare, jag orkar mer, jag har kraft (och vilja) att leva. För två år sedan var jag glad ibland, men ändå alltid ledsen och svag. Nu är jag ledsen ibland, men ändå alltid stark och lycklig. Och just den skillnaden, den är ändå vad som fortsätter hålla mig motiverad.



mer än en konsert


2020-05-17 @ 20:31:00

Det är mer än en konsert.

Det är att få stå framför någon man ser upp till, någon vars musik förändrat en och kanske även räddat en. Att få uppleva personen som mer än en tvådimensionell bild eller video, att få uppleva dennes mänsklighet. Få höra små bristningar i rösten när en text betyder något, att tillsammans få uppleva det meningsfulla bakom varje ton. Att vara mänskliga ihop.


Det är att få känna hur musiken rör sig genom hela kroppen. Hur de glada låtarna får ansiktet att skina, hur de kärleksfulla orden pirrar i fingertopparna, hur de sorgsna tonerna biter tag på det mest bitterljuva sätt. Få föras tillbaka till varje gång man tryckt hörlurarna i öronen, skriksjungit på fester, hållit varandra nära, svettats på dansgolv, sett världen åka förbi genom en bilruta, och sjunkit ihop i tårar. Till varje skratt, varje skrik, varje gråt, varje lyckorus och varje långt samtal då bakgrundsmusiken hjälpt att styra känslorna. Få vara på alla platser samtidigt; Uppleva den mest poetiska nostalgi tillsammans med tusentals andra.

 

 

Men för mig har alltid det absolut mest berörande varit samhörigheten. Att få stå i ett stort publikhav fyllt med så oerhört många olika personligheter. Oändligt med människor från världens alla hörn; så olika bakgrunder, religioner, politiska åsikter, sexualiteter, åldrar, uppfostran, utbildningar, familjesituationer, erfarenheter, utseenden, språk och syn på världen. Jag har lagt armarna om pensionärer, dansat med tuppkammar, skrattat med barn, gråtit med spanjorer, sjungit med till mina favoritlåtar tillsammans med människor jag aldrig ens veta namnen på. Vi har kanske ingenting gemensamt, ingenting förutom det faktum att det som strömmar ur högtalarna på någon sätt berör oss, betyder så mycket mer än vad vi kan förklara. Vi kommer från olika delar utav världen, men just där och då talar vi ändå samma språk; Musiken. Hundratals, kanske tusentals, människor som kanske aldrig skulle ses tillsammans, men som just nu hör samman. Allihop. Varje konsert jag varit på har jag sett mig omkring, noterat alla våra olikheter och fått ett rus utav det. Man känner sig liten, men på ett positivt sätt. Inte som att man är betydelselös, snarare tvärtom; Som att man är en del utav något så mycket större än en själv. I detta hav utav människor spelar det ingen roll vad för misstag som håller dig vaken om nätterna, vem som krossat ditt hjärta, eller ens vad du drömmer om för framtid, ingen kommer att döma dig eller ens bry sig om vem du är. Här är du en del utav en gemenskap, en kärleksatom. Tusentals människor som aldrig samlats förut och troligtvis aldrig samlas igen, men som för all framtid är sammanbundna utav denna delade stund. Och vad som än händer så delar man förevigt ett minne fyllt med alla känslor själen orkar med.

 


Så det är mer än en konsert. Det är så mycket större än en själv, större än artisten, till och med större än musiken. För några timmar blir denna konsert en plats att samexistera utan några som helst åsikter kring människorna som omger en, utan den stress, de förutfattande meningar och de krav som vardagligen präglar oss. För några timmar är vi alla en.









b l u e


2020-05-06 @ 10:45:23

Alltså, jag har sagt det förut och jag säger det igen; Dessa byxor är underbara. Alla som känner mig vet att mjukiskläder är det bästa jag vet, och dessa magiskt sköna brallor har hängt med ett bra tag nu. Problemet är att de börjar bli aningen söndernötta (har hittills sytt ihop åtminstone 30 småhål, överdriver verkligen inte), men de finns ju inte att köpa och jag älskar dem så innerligt haha. Jag köpte dem på Karlsson för max 100kr för många år sedan, och jag önskar att jag hade köpt ett helt jäkla lager haha. Alla jag hittat i "samma stuk" är alltid tjockare material eller osköna. Dessa är supertunna, luftiga och så mjuka att det känns som att vara naken. Någon som vet vart man kan få tag i liknande? Skulle bli överlycklig.



Imorgon fyller jag år, och ska för första gången på några år "fira" (fika med familjen och stugmys med några favvisar), så idag ska jag städa, handla, packa och baka lite.

Vad gör ni idag?



dansa i regnet


2020-05-04 @ 13:13:53

"Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Tacksam för känslan när regndropparna landar i mitt ansikte, för långa samtal om saker som betyder något, för att få skriksjunga med till musik. Tacksam för att sprudla utav energi, för ljudet av regn som smattrar mot bilrutan, för hur den första klunken kaffe smakar, för att stå och dansa i kön på affären. Men mest av allt är jag tacksam för att jag är här och får uppleva det, alltihop. För att jag inte gett upp.

Kära dagbok, jag vill inte dö längre. Åtminstone inte hela tiden.
För alla dessa små saker är så överväldigande vackra, så obeskrivligt underbara. Jag förstår inte hur jag under så många år kan ha missat dem; hur jag kunnat vara blind inför all den magi som omvärlden besitter. För det är verkligen magiskt. Jag vet inte hur annars jag ska beskriva denna pirrande förälskelse jag känner. Under så många år var jag död, hela själen kliade utav likmaskarna som åt upp mig inifrån. Trodde jag. Nu vet jag att det inte var likmaskar. För nu har de blivit till tusentals fjärilar i magen, som får hela kroppen att kittla på det mest fantastiska sätt.

Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Så jävla tacksam för att jag existerat länge nog att äntligen få leva. Länge nog för att få uppleva lycka, och länge nog för att få förälska mig i livet. För jag är verkligen kär i det, livet menar jag. Att vara levande. Ibland gör det ont och ibland orkar jag inte tjafsa mer, men jag antar att det är så det är att vara kär. Vissa dagar vill man skrika och lämna, vissa dagar drivs man nästan till vansinne. Men man slutar aldrig kämpa för vad man älskar. För hur jobbigt det än känns ibland, så är det värt det. Värt att kämpa för att få uppleva magin som kärlek är."




heavy from the hurt inside my veins


2020-04-28 @ 22:03:24

'Cause I can promise if you knew me you would probably walk away, no you wouldn't want to stay.
Oh, Mama said gonna be all right, but mama don't know what it's like in my mind.
Mama said that the sun gon' shine, but mama don't know what it's like to want to die.
I can't carry this anymore, heavy from the hurt inside my veins.
I can't carry this anymore, wonder what it's like to be okay.
I know I'll be fine it's just that everytime this comes back tell my maker up above that I have had enough.



Q/A - SVAREN


2020-04-21 @ 08:27:17

Herrejesus vilken tid detta tagit, att svara på frågorna alltså. Inte jättemånga, men jag är ju sämst på att svara kort hahaha... Jaja, varsågoda.




Hur skulle du beskriva din drömkille?
Emil Hansius. Ni som sett hans youtube förstår. Nej men ja, svårt att svara på exakt egentligen, när det är rätt så är det ju rätt och då spelar det liksom ingen roll vad man har för tankar och förhoppningar innan, eller hur? Men jag skulle säga att min drömkille är någon som är min allra bästa vän som jag kan få pussa halvt ihjäl. Simple as that.


Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Nja, fysisk attraktion vid första ögonkastet absolut, men det är ju inte kärlek -att du attraheras till någons utseende är ju inte detsamma som att du vill spendera livet med den. Riktig kärlek kan man bara uppleva med en person man känner utan och innan.


Känner du nånsin att du saknar att va i förhållande?
Ja men det gör jag, även om jag trivs otroligt bra som singel så är jag en väldigt omhändertagande och kärleksfull person, jag älskar verkligen att vara kär och det kan ibland kännas lite tomt att inte vara det.


Vad är det bästa och sämsta med singel vs förhållande, o vilket föredrar du?
Kör bara bästa, då jag faktiskt inte tycker det finns någonting negativt med endera bara man har en hälsosam relation till sig själv/sin partner.

Singel: Att lägga 100% fokus på mig själv, att göra saker jag vill göra när jag vill göra dem, att bara ha mig själv att tänka på liksom. Ha plats och tid att ta reda på vem jag är och ta hand om mig själv.
Förhållande: Att vara kär, att ha någon att överösa med kärlek, få vara någons trygghet, pussar och kramar (mysigaste som finns), någon att berätta allt för eller bara ligga tyst med, ligga och lyssna på mysig musik och skratta. Alltså, när man är kär så är ju precis allt underbart så länge man får vara nära den.

Just nu föredrar jag singel, då jag inte har känslor för någon och känner att jag inte riktigt "har tid" för någon annan just nu. Men faller jag pladdask så kommer jag självklart vilja ha en relation med personen. Som sagt, allt beror på känslor.


Drömdejt?
Alltså, jag är en väldigt "enkel" person. Jag föredrar en kaffetermos och promenad framför lyxmiddag, alla dagar i veckan. Men iallafall, skulle nog säga att om någon skulle säga "jag har kaffe, kom så åker vi och matar änder" så hade det smält mitt hjärta lite (kaffe och djur<333).



Hur får man dig på fall?
Det får man inte. Nej fy vad hemskt, skoja. Men jag har extremt svårt för att få känslor, jag måste känna mig helt trygg med personen och ha en väldigt nära relation under en tid för att kunna få det. Jag är en sån som går runt utan att vara kär och sedan PANG så vaknar jag och tittar på personen och bara älskar den fullkomligt. Så jag kan faktiskt inte svara på den frågan riktigt. Var dig själv och stämmer det så stämmer det. (Något som dock charmar sönder mig är när någon bara lägger armarna om en och dansar lugnt, behöver inte ens vara musik till, som bara håller om en och dansar för att det är mysigt. Tycker jag om dig som människa och du gör det så kommer mitt hjärta antagligen smälta lite grann för dig haha)



Hur många har du legat med?
Enmiljardtrehundratusenåttiosjuochfemtio. Eller?


Vad tycker du om otrohet och varför tror du folk är otrogna? Tror du "once a cheater always a cheater"? Ditt ex va väl de så tänker hur du ser på det?
Detta är en väldigt "stor" fråga, och dessutom ganska individuell då det garanterat skiljer sig från person till person. Jag avskyr, som de flesta andra, otrohet då jag tycker det är äckligt rentav, men sedan anser jag att det är skillnad på någon som "sätter i system" att vara otrogen, någon som gör ett misstag en gång, och någon som råkar falla för någon annan. Tycker också att ärligheten väger tungt; om man bryr sig om sin partner är man ärlig, bryr man sig bara om sig själv så ljuger man. Vad mitt ex gjorde och inte spelar ingen roll nu, han fick oavsett känslor för någon annan och då är det, i min värld, en självklarhet att han skulle vara med henne. Jag tror inte det var deras mening att göra mig illa, de blev helt enkelt bara kära i varandra. Känslor kan man inte styra, endast hur man agerar på och kring dem och hanterar situationen.

Om vi ska prata om personer som är otrogna gång på gång så tror jag att det handlar om ett enormt bekräftelsebehov och en släng av egoism; de är så pass osäkra i sig själva att de måste ha ständig bekräftelse från andra människor. Jag tror att de kanske bryr sig om att de sårar människor, men att det i stunden känns viktigare att få egot matat. Man vet ju trots allt någonstans att man krossar sin partner, men som sagt; egot är viktigare. Såna personer behöver lära sig att vara själva; hitta sig själva, vara sin egen trygghet, och ha egna positiva åsikter om sig själva. Tills de gör det tror jag aldrig de kommer ha en hälsosam kärleksrelation, och heller aldrig vara trogna.

Så nej, jag tror inte att "once a cheater, always a cheater"; jag tror att alla människor KAN förändras till det bättre. Kanske naivt, men det är vad jag väljer att tro.


Har du någonsin funderat på att börja med youtube?
Haha, har faktiskt börjat, fast bara för det är roligt liksom. På min egen kanal lägger jag i stort sett bara upp videor från konserter, men jag & Carro har startat en tillsammans för att spara minnen osv. Ni hittar den HÄR



Vad använder du för mascara? Eller har du lösfransar? Tycker dina fransar är så fina:)
Tack, vad gullig du är! Det är mina egna haha, är väldigt glad att de växt ut ordentligt igen då jag tappade väldigt mycket hår (och därmed fransar) när jag mådde som värst. Jag använder en vattenfast från Dollarstore och det är den bästa jag någonsin haft, testade den för några år sedan och har sedan dess aldrig köpt någon annan. Den håller bra (har tagit x antal efter-krogen-dopp med den haha) men är lätt att tvätta av, och kostar dessutom 40 kronor. Tips tips!



Favoritgodis?
Ferraribitar. BITAR, inte bilar. Kan köpa en hel påse med bara såna.


Har du några "fix idéer"?
Haha ja, en hel del (typical ocd haha). T.ex. måste jag alltid använda toarengöring, även om jag bara snytit mig och kastat pappret haha, annars har jag en idiotidé om att jag ska bli magsjuk (fobi för illamående, japp). Om jag äter färsk mozzarella så måste jag skölja av den i kallt vatten innan jag kan äta den. Kaffe smakar bättre i genomskinliga muggar, allt annat är godast i plastglas. Etc.


Hur lärde du dig skriva så bra? Har du några tips om man vill bli bättre? Känns som att jag typ bara skriver samma saker hela tiden
Men åh, tack! Vad gulligt sagt. Alltså, jag har alltid skrivit mycket, enda sedan jag först lärde mig läsa & skriva så har jag älskat det. Jag skriver väldigt mycket som ingen har fått läsa, skojar inte när jag säger att jag nog skriver iallafall ett femtiotal texter i månaden, långa och korta, dikter, ångesttexter, fakta, debatt, låtar -allt. Jag tror det viktigaste är att bara skriva, skriva och skriva. Vartän du finner inspiration så använd den. Tvinga inte fram något utan när du känner orden flöda så skriv, skriv, skriv. Oroa dig inte för att det ibland tar stopp, för det kommer tillbaka igen. Sen är ju jag väldigt mycket för bildspråk, jag älskar att förklara saker genom att måla upp en bild eller använda metaforer, etc. Synonymer är också en stor hjälp, om man känner att det blir samma text om och om igen så kolla upp synonymer till vissa ord och försök skriva kring det, oftast ändrar sig hela språket därefter.


Vad skulle du säga att du har för typ av stil? Följt här ett tag o tkr du har ändrat mkt på den sen du blev singel typ?:)
Jag skulle nog säga att jag inte har någon stil alls. Mitt motto är "kan lika gärna gå naken" = är det inte lika skönt som att gå näck så vill jag inte ha det på mig, hahah... Nja asså ändrat och ändrat vet jag inte, däremot trivs jag bättre i mig själv och bryr mig inte alls vad andra tycker om mitt utseende längre, vilket gör att jag vågar se ut hur jag än vill.



Vad har du för diagnoser? Dina texter om psykisk ohälsa är så "verkliga" typ asså man kan känna dom verkligen, men du verkar så glad jämt ändå? Vad gör dig riktigt glad?
Jag har typ A-Ö. Nej men jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD, PTSD, tvångssyndrom. I depressiva episoder har jag även återkommande social fobi.

Jag ÄR en glad person, en lycklig person till och med. Jag brukar säga att jag är en lycklig person som vill dö ibland, snarare än tvärtom. Oavsett om de depressiva episoderna ofta är långa och smärtsamma, så väljer jag att fokusera på allt som är bra, om det så bara varar några sekunder. När jag mår skit så mår jag sämre än vad många någonsin behöver göra, men jag njuter också av livet mer än va de flesta någonsin gör. Utan min positivitet hade jag inte levt. Diagnoserna är något jag HAR, lycklig är något jag ÄR.

Alltså, det är ärligt talat väldigt lätt att göra mig glad. Musik, laga (och äta) mat, kramar, prata om allt och ingenting, solnedgångar, en kaffe med någon jag håller av, skriksjunga i bilen, när någon berättar om något den brinner för, djur, promenader, lukten av regn, dansa runt i vardagsrummet, pilla någon i håret, gå runt i pyjamas, när ljuset är vackert...Ja, jag blir glad av oändligt med saker. Som sagt, jag njuter av livet och uppskattar därför precis allt som inte gör ont.


Vad tycker du gör en människa rolig och tråkig?
Jag är en extremt översocial och pratgalen person, och trivs bäst med människor som kan "keep up with me" liksom. Inte så att man måste sitta och babbla varje dag, men när man väl träffas vill jag lägga ifrån telefonerna och bara snacka. Jag kan uppfatta det som respektlöst när folk drar upp telefonen mitt i en diskussion eller bara sitter med den, och tröttnar då lätt på att umgås med personen. Dock finns det dom som faktiskt KAN göra två saker samtidigt och då är det fine, men kan man det inte så blir man tråkig och jag kommer inte känna sug att hänga mer. Har tålamod med typ allt förutom tråkiga människor haha... Rolig blir man genom att prata på med mig hahaha, berätta saker; saker man läst, gjort, åsikter, allt. Jag älskar att lära känna människor, på riktigt.


Har du någon favoritmat (som man kanske kan få bjuda på;))?
Äter typ allt, är inte kinkig. Nä men jag vet inte, jag älskar grönsaker och husmanskost, så en sallad eller typ raggmunk, kroppkakor, potatismos etc. Kan fan inte bestämma mig, älskar mat. Tackar väldigt sällan nej till att få äta men den där ";)" får mig nog att kanske tacka nej ändå..heh.

 



Vad är din "typ" av kille och vad är ett "big no-no"?
Jag vet inte riktigt om jag har någon exakt "typ"? Jag gillar män som är chill men spralliga, som kan argumentera med mig (hålla bra diskussion utan tjafs, älskar att argumentera), som kan driva med sig själva, som skrattar mycket, som tycker om att vara utomhus, som gillar mycket närhet men också kan ta egentid, som är trygga i sig själva, etc. Jag klarar inte av folk som är osäkra, svartsjuka, för klängiga/needy, överkänsliga/trivs i offerkoftan, tråkiga (aldrig vill hitta på något), "macho" och det absolut mest avtändande jag vet i hela världen är män som är hetsiga och/eller slåss for no reason (skillnad på att försvara sig själv/någon annan eller att leta bråk), det är ett tecken på lågintelligens och jag behöver en mental jämställdhet för att känna attraktion. Sorry not sorry.




att få andas igen


2020-04-19 @ 01:49:00
" Häromdagen brakade jag ihop fullständigt, igen. Och jag blev så fruktansvärt besviken, arg och ledsen -på mig själv. Varför gjorde jag sådär? Varför kunde jag inte skärpa till mig? Varför, varför, VARFÖR? Jag hade inga svar, jag visste inte alls varför jag kände som jag gjorde, och jag blev så otroligt frustrerad över att inte kunna besvara frågorna. "Är jag totalt dum i huvudet eller?" tänkte jag, medan jag låg i fosterställning med tussar av mitt hår avslitna i de hårt knutna händerna.

Men sedan gjorde jag det jag gör bäst: Jag bytte perspektiv. Det är något jag övat på hela livet; att se saker från olika håll, att ställa mig utanför ångestens kärna och försöka hitta nya sätt att möta problemen. Så jag tog ett kliv bakåt, och såg på mig själv som någon jag älskar. Någon som är förtvivlad, trasig, uppgiven och självdestruktiv. Någon som känner sig liten och ensam, och som kommit till mig för hjälp. Någon som lider så fruktansvärt mycket utan att veta varför. Någon som behöver mig. Hur hade jag tacklat det? Hade jag blivit frustrerad och upprörd över bristen på svar? Hade jag vänt den ryggen? Hade jag kallat den dum i huvudet? Nej, aldrig. Jag hade talat om för den att ibland gör det sådär jävla ont, ibland vet man inte alls vad det beror på, men det är okej så länge man inte ger upp. Jag hade sagt att det är okej att gråta tills tårarna tar slut, det är okej att gå lite sönder, men att man inte ska gräva ner sig för djupt. Jag hade hållit om den, sagt att den inte är ensam, att den är så, så värdefull. Jag hade behållit lugnet, låtit den få ut alla känslor i tryggheten av min närvaro, försiktigt tagit händerna i mina och viskat att vi fixar detta, jag är här och jag älskar dig. Jag lämnar dig inte. Sedan hade jag övertygat den om att låta mig göra något för den, vadsomhelst som den finner lite lugn och glädje i. Jag hade visat den förståelse, uppskattning och kärlek. Jag hade inte låtit den ge upp.

Så där låg jag i fosterställning, med en kropp som var så utmattad efter panikattacker och kräkningar att den rörde sig häftigt i krampliknande skakningar. Jag släppte försiktigt tussarna av hår, knöt händerna i varandra och viskade om och om igen "det är okej, jag klarar detta". Sedan somnade jag.


Morgonen därpå vaknade jag med en lättnad i bröstet. Jag tog djupa andetag och kände hur luften äntligen nådde ut i kroppen. Jag klädde på mig, gick till gymmet och vände den sista negativa energin till glädje. Jag tog en långpromenad, köpte frukost, hämtade favvoboken, och gick till en utav mina favoritplatser. Där låg jag på en filt i solen och läste, åt frukost och bara andades. För varje andetag kände jag tacksamhet, sån oerhörd tacksamhet att kunna andas smärtfritt. Sedan firade jag påsk med familjen, och spenderade kvällen och natten i stugan.


Jag är så jävla glad att jag övat på att byta perspektiv, och att jag aldrig gett upp i kampen om att tycka om mig själv. Att acceptera vem jag är. Utan allt mitt hårda jobb, så hade jag inte stått här. Jag hade inte orkat. Hur mycket jag än älskas utav andra, så räcker det aldrig riktigt till om jag inte älskar mig själv. För när jag ligger där i mörkret och tror att jag ska dö, då är det jag själv som måste våga stå upp mot demonerna och hålla mig själv om ryggen. Då måste jag vara min egen stöttepelare. Ingen annan kan hjälpa mig, om jag inte försöker hjälpa mig själv. Så jag bestämde mig för att fortsätta älska mig själv på samma sätt som jag älskar andra; med brister och fel, med öppenhet, och med acceptans.


Jag älskade mig själv tillräckligt för att acceptera att alla frågor inte har svar, men att alla problem ändå har lösningar. Allt går om man vill, hur ont det än gör så vaknar man en dag och påsen över huvudet är borta, man kan andas. Jag vet att det inte var mitt sista krig mot min ångest, jag vet att jag säkerligen har hundratals precis likadana kvällar framför mig. Men jag vet också att jag kommer få andas igen. Och jag vet att det är värt det. "
 
 

Text skriven några dagar efter mitt senaste breakdown.



lite ätbara bilder


2020-04-14 @ 16:21:32

Förra veckan gjorde jag sweetchililax i ugn tillsammans med en god sallad och avokadoröra, det var otroligt gott faktiskt, och superenkelt. Kommer bli en fräsch stuglunch-favorit i sommar. Ska göra liknande igen snart så jag kan dela med mig av recept!





Plättar och fralla till brunch för några veckor sedan. Tror jag ska försöka mig på att slänga ihop något najs recept på veganska bananplättar när jag har tid och lust, vet inte varför men är himla sugen på det. Om (eller när) jag gör det så ska jag försöka notera vad jag lägger i så ni kan prova haha!




De senaste dagarna har jag känt mig så himla trött och seg, jag har haft jättesvårt att somna och vaknar dessutom flera gånger i timmen, vilket såklart då gör att jag känner mig som en zombie hela dagarna. Meeen men, det går väl över. 



pink n yellow


2020-04-13 @ 07:45:39
hatt - H&M  //  tröja - Busfrö (secondhand)  //  byxor & jacka - Lager 157  // solglasögon - Dollarstore  //  skor - Din Sko



Den senaste veckan spenderade jag ute i stugan; jag behövde ett break, få komma bort och vara ifred. Och det var minst sagt underbart. Jag drack morgonkaffet i soluppgången, lekte med hundarna, gick skogspromenader och snubblade runt i berg, blev kompis med en svan, drack rosé i solnedgången, löste kordsord, testade ny mat och bara njöt av ensamtiden. Det behövdes. Jag skulle dock behöva ännu längre tid ensam där ute då jag fortfarande är helt paj psykiskt, men då jag inte kan ta med katterna (Russin blir sönderstressad av att vara utanför lägenheten tyvärr, och jag vill inte bara ta med Mollie) blir det lite jobbigt att behöva åka fram och tillbaka hela tiden. Dock, om vädret tillåter, så tar jag nog med mig hundarna och åker ut en sväng över dagen bara, de älskar att vara där ute.

Nu har jag lite Jansson i kylen som jag tänker värma på och käka till frukost (ääälskar mat till frukost, bästa som finns).


Har ni haft en trevlig påsk? Vad har ni gjort?



-


2020-04-09 @ 20:04:54
Nu får alla tycka vad de vill, för jag orkar inte bry mig längre. Jag orkar inte oroa mig för vad någon ska tycka eller tänka, vem som blir upprörd eller tar illa vid sig, vem som överhuvudtaget har en åsikt. Jag orkar inte vara glada, stöttande, förstående, peppande, positiva Bella. Jag ORKAR verkligen inte.

De senaste 2 månaderna har jag känt mig konstant stressad och orolig, och jag har gjort allt jag kunnat för att hålla fast vid min positivitet, tänka att det bara är tillfälligt, att jag ju egentligen är lycklig. Och kanske är jag inte helt olycklig hela tiden, det har ju varit värre, men det är såhär det börjar. Bit för bit bryts jag ned tills precis allt gör för ont för att vilja någonting alls. Bit för bit försvinner allt jag tycker om med mig själv, allt jag kämpat för, alla anledningar till att kliva ur sängen. En plågsam bit i taget dör jag inombords.

Jag påverkas mycket utav min omgivning och de senaste månaderna har ångesten strömmat tillbaka i skrämmande fart. Ångesten som tog mig många, många år att hantera och övervinna. Jag har smärtsamma krampanfall i magen minst 5 gånger dagligen, så kraftiga att jag antingen kräks eller ligger i fosterställning och bara skriker. Jag har konstant huvudvärk och känner mig hängig, sover allt mer men känner mig aldrig utvilad. Min själ är så utmattad att den tar kroppen med sig i fallet. Och det känns som om jag kvävs, bokstavligen. Som att jag inte kan andas. Som att hela livet är en påse knuten runt mitt huvud. Jag måste få andas. Sortera tankarna. Hitta tillbaka. Återfå kraften. Minnas vem jag är och varför det är värt att kämpa. För just nu...just nu minns jag inte alls. Just nu finns inte riktigt någonting annat än påsen över huvudet. Just nu finns jag inte riktigt.

Är det inte läskigt hur fort man kan gå från att älska att leva, till att inte leva alls? Från att känna sig stark och lycklig, till att väckas utav sina egna skrik? Det tog mig över 24 år att hitta mig själv och tycka om personen jag fann, men bara några veckor att gå sönder igen. Organismen sjöng "Rom byggdes inte på en dag, men brinner ner på en natt" och det är så det känns; som att allt jag byggt blivit till aska. Och jag vet att jag kan resa mig, jag vet att jag kan göra en fågel Fenix och ta mig själv tillbaka till livet igen. Men jag minns inte varför jag borde göra det. Borde jag ens göra det? Jag vet ärligt talat inte vad som vore bäst. För jag minns inte om det är värt det.

Jag har känt mig som en så fruktansvärt dålig vän, syster, dotter - överhuvudtaget människa. Otillräcklig. Jag har inte hört av mig ordentligt, jag har inte orkat planera. Och anledningen låter så fruktansvärt egoistisk och vidrig, men här kommer den; Jag har glömt bort er. Totalt. Mitt huvud har gått på ett sådant högvarv att det liksom inte funnits plats för någonting annat än att överleva; att ta mig genom dagarna, några sekunder i taget. Jag har inte riktigt velat prata, därför att jag innerst inne vetat hur hårt jag slagit i botten och jag har inte varit redo att möta sanningen. Jag visste att om jag väl började prata så fanns en stor risk att slussarna skulle spricka och allt skulle ösa ut. Kanske hade det varit bra, kanske hade det egentligen behövts. Men jag var helt enkelt inte redo för det.

Men, jag har alltid varit en envis jävel. Jag har aldrig varit den som ger upp, som accepterar livets negativa sidor. Jag är ju trots allt en sån jävla fighter. Så jag gör det enda jag kan och försöker en gång till. Ge upp kan jag göra imorgon. Eller i övermorgon. Idag måste jag kämpa. Även om jag för tillfället inte förstår varför.

De flesta av er har ingen aning om hur dåligt jag mått den senaste tiden, och det är inte erat fel, jag har inte velat acceptera att jag fallit tillbaka i samma hål som tog mig hela livet att klättra ur. Så jag har hållt käften. Förnekat det. Låtsats som ingenting. Försökt köra på "fake it until you make it". Men jag kan inte låtsas längre. Det första steget i läkningsprocessen, är att acceptera att man gått sönder. Jag kan inte bearbeta problem om jag låtsas som att de inte existerar. Det går inte att laga själen med silvertejp. Jag är tvungen att inse att det gått åt helvete ännu en gång. Jag är tvungen att börja om från ruta ett. Så det är vad jag gör nu. Jag accepterar att det gör så jävla ont. Jag accepterar att jag är trasig. Och nu... nu ska jag påbörja lagningen.

Ta inte illa upp om jag inte svarar, om jag inte hör av mig, eller om jag glömmer att ni hört av er. Jag har väldigt, väldigt lite ork just nu, och väldigt lite plats inom mig för något annat än att ta mig genom varje dag. Jag vill inte planera saker, därför att det gör mig stressad. Jag kan få extrem ångest av något så litet som ett meddelande. Helt utan anledning. Jag arbetar 24 timmar om dygnet med att försöka få ordning på oredan som just nu vrider mina tankar ut och in. Alla runtom mig är underbara, fina stöd -men det är JAG som måste resa mig upp, och jag måste göra det själv. Jag vet vart ni finns och jag vet att jag inte är ensam. Men jag måste lära mig att andas utan att använda er som respirator. Jag måste återfå viljan till att gå ur sängen och återigen finna glädjen i att leva. Så... jag behöver tid.






magique


2020-04-05 @ 08:03:41
Hoodie & jacka - Gina Tricot   //   Jeans - Lager 157   //   Skor - H&M   //   Smycken - vet ej, gamla