hör du mig nu?


2019-05-23 @ 18:11:00
 



helgen genom mobilen


2019-05-20 @ 08:48:04
Min helg har varit skön; på dagarna har jag gjort lite olika och på kvällarna har jag bara umgåtts med godingar.


I fredags hade jag hundar, så gick promenader i skogen och gosade för fullt. Det var även 15 år sedan min fina morfar gick bort, så tänkte lite extra på honom såklart♥

Ja, jag är en klant som haft sönder hela knät på byxorna, och är även totalt värdelös på att sy så dom får fortsätta se ut så ett tag, haha.

 


På lördagen vaknade jag totalt genomtäppt i alla bihålor (öppna fönster + katter på bröstet = en sjuhelvetes allergi) och helt slut i kroppen. Dock hade jag haft mycket ångest under natten som höll i sig, så jag behövde bli av med den energin. Så gav mig ut och körde en halvmils intervaller, såå skönt. Men kunde knappt stå efteråt haha, slutkörd.

Btw så förstår jag alla med midjeväska nu, köpte en för att ha när jag springer och jag har fasen aldrig haft något så praktiskt. Helt frälst.

Efter dusch och ombyte åkte jag ner till stan för lite marknad och kaffe med mamma. Supermysigt som alltid!


Igår vaknade jag och kände att jag verkligen inte ville lämna sängen, så istället kom Jennie och Ludde så hade vi sänghäng hela dagen. Vi flyttade in tv:n, gosade ner oss under filtar, åt en massa gott, pratade, lyssnade musik, kollade serier och bara hade det supermysigt. En ganska perfekt söndag med andra ord!
 


Har ni haft en bra helg?



Alabama tar ett gigantisk kliv bakåt för kvinnorna


2019-05-17 @ 00:17:37

Delstaten Alabama, USA, har röstat för att kriminalisera och införa totalförbud för utförande av abort. Det spelar ingen roll om du är 13 år, blir våldtagen av din egen pappa och därmed blir gravid –du måste fullfölja graviditeten och föda barnet. Det är endast om graviditeten innebär livsfara för bäraren som abort får utföras lagligt. “Pro-
life” kallar de detta maktspel, även om denna lag kommer få betydligt mer död till följd än lagliga aborter.




Utförande av abort kan ge mellan 10 till 99 års fängelse

I USA används "class" eller "level" för att beskriva brottets allvarhetsgrad (straffskala). Alabama använder sig utav class A, B och C, där A är den mest allvarliga graden. Här nedan kan ni se några exempel på hur olika brott klassas i delstaten; till exempel ser vi att mord, våldtäkt och mordbrand är class A brott, medan brott såsom rån, dråp och stalking generellt ger lägre straff.
Några korta förklaringar till tre utav de ovannämnda brotten:

Murder: när någon uppsåtligen (medvetet) dödar en annan person.
First degree burglary: Den mest allvarliga graden utav inbrott, och innebär kort sagt att någon går in i en bostad med avsikt att begå ett brott och att denne eller en medhjälpare är beväpnad (under entrén, under tiden eller under flykt) och/eller skadar någon.
First-degree manslaughter: är när någon uppsåtligen (medvetet) dödar en annan person, men vissa omständigheter gör att det anses mindre grovt.

Detta är alltså ganska allvarliga brott vi snackar om. Med detta i åtanke:



Det är alltså inte olagligt för en kvinna att genomgå en abort, men läkaren som utför aborten ställs inför ett fängelsestraff på 10 upp till 99 år. Utförandet av abort ska alltså straffas i samma grad som mord och våldtäkt. Detta innebär ju därmed att inga medicinskt kunniga kommer våga utföra säkra aborter. Men om de faktiskt tror att detta kommer minska antalet aborter, så tror jag att de har druckit lite för mycket moonshine i sina dagar.

 


Osäkra aborter är en av de största dödsorsakerna bland kvinnor

Pro-lifers hävdar ju ofta att ett abortförbud ska minska antalet aborter, vilket statistiskt sett inte alls stämmer, något de skulle veta om de faktiskt baserade sina argument i fakta. 

– Vi har så mycket bevis för att om man gör tillgången till aborter mer restriktiv leder det till fler aborter och fler osäkra aborter. Forskningen säger detta så tydligt, ändå ignoreras det. Det är så skrämmande, säger Kristina Gemzell Danielsson, professor på Karolinska institutet, i SVT:s artikel från 2017Samma artikel fortsätter: "Varje år dör 47.000 kvinnor på grund av en abort som inte utförts på ett säkert sätt. Det gör osäkra aborter till en av de största dödsorsakerna bland kvinnor i världen."

I länder där abort är olagligt, genomförs generellt sett fler aborter, jämfört med länder där lagliga aborter uförs. Så antalet aborter minskar inte. Istället kommer lagen innebära FLER aborter på skitiga källargolv, FLER infektioner, FLER döda kvinnor, ÄNNU MER utnyttjande utav kvinnor i utsatt position, FLER spädbarn i containrar -det kommer INTE bli färre aborter, bara plågsammare utgångar. Hur kan man påstå att man är "för liv", när man samtidigt skriver under för tusentals kvinnors död? Jag undrar om det är brist på kunskap, en världsbild på sniskan, föråldrat kvinnohat eller bara ren, sjuklig sadism som ligger bakom beslutet?


Incest eller våldtäkt spelar ingen roll


"Svedin & Bancks rapport från 2002 visar att ungefär 6-7 procent av flickor i Sverige har utsatts för incest. Russells studie från 1984 visar att 16 procent av alla kvinnor i USA har varit utsatta för incest", skriver Tjejjouren. De skriver också att mörkertalet är väldigt stort, att det är vanligare än man tror, och att det är ett växande problem. Tänk då hur många utav dessa unga flickor som faktiskt blir gravida, och tänk sedan att dessa BARN ska tvingas fullfölja en 9 månaders lång graviditet, bärandes ett barn de ofrivilligt delar med en pappa/bror/morfar etc.

Under 2015 anmäldes 1988 våldtäkter i Alabama, där 23% utav offren var mellan 13 och 16 år, och 91% av offren var kvinnor. Det är alltså cirka 1809 anmälda våldtäkter mot kvinnor. Vi säger att en tiondel utav dessa slutar i graviditet: Det skulle alltså innebära nästan 181 oönskade barn, eller 181 livsfarligt utförda aborter, och högst troligt en sorglig dödssiffra. Och nej, det behöver inte vara så mycket som en tiondel som slutar i graviditet, men med tanke på det enorma mörkertal som råder kring våldtäkter, så kan vi nog alla räkna ut att det årliga antalet högst troligt ändå är högre än 181.

För nej, att du utsatts för ett brott såsom våldtäkt och/eller incest ska inte längre ge dig inte rätt till laglig abort. Endast om du, som gravid kvinna, svävar i livsfara så kan en laglig abort tillåtas. Hur många tror ni kommer utsätta sig själva för t.ex. våld för att få genomgå en laglig?

 


Beslutet togs utav vita män

Republikanerna i Alabama, som röstade genom lagförslaget, består utav 27 vita män. Två utav dessa män röstade inte alls, och de övriga tjugofem männen röstade för att förbjuda abort. Det är alltså TJUGOFEM män som röstar för att bli morfar till sina våldtagna döttrars barn, tjugofem män som röstar för fler källaraborter, tjugofem män som tar de mänskliga rättigheterna ifrån sina döttrar, fruar, mammor, vänner och kollegor. Tjugofem män anser sig ha rätt att kontrollera den kvinnliga befolkningens kroppar. Tjugofem män, som aldrig någonsin kommer att bära ett foster i sina kroppar, tycker att det är rätt att tvinga kvinnor vara gravida. Tjugofem män har bestämt ödet för tusentals kvinnor. Tjugofem priviligierade jävla gubbjävlar, på ren svenska.

Men de närstående kvinnorna till dessa herrar behöver säkerligen inte oroa sig. När deras älskarinna blir på smällen kommer ingen någonsin se henne med en stor mage -de kommer kringgå sin kära lag för egen vinning. Såklart. 

Här är vad de kvinnliga senatorerna hade att säga:



Vivian Davis Figures lägger fram ett förslag för ett tillägg på lagen; att vasektomi (manlig sterilisering) ska göras lika illegalt som abort, alltså ett A-klassat brott. Åtminstone lite mer jämställt i frågan med andra ord. Männens åsikt i den frågan görs ganska tydlig med skratt och meningen "I urge you to vote no, members". Kontroll är ju trots allt bara skoj när man inte är den som kontrolleras, eller hur?



Abort görs inte för skojs skull

När jag var nyss fyllda 16 år vaknade jag utav illamående och kräkningar. Efter några dagar kissade jag på en sticka och läste 2 minuter senare "Gravid 3+". Jag gick i högstadiet, hade endast haft pojkvän några månader, och var definitivt varken redo eller mogen för att bli förälder. Jag visste att jag aldrig skulle kunna ge barnet den trygghet och stabilitet som krävs, jag var ju inte ens vuxen själv. Trots det så var beslutet allt annat än lätt; Jag grät konstant och var helt förkrossad.

Jag kom in på sjukhuset runt kl 9 på morgonen, gavs tabetter och smärtstillande. Mina två bästa vänner följde med som stöd. Efter en stund började jag känna av en molande smärta i magen, men då jag är van vid väldigt kraftig mensvärk så tänkte jag att "detta kan jag härda ut". Men det blev snabbt värre. Till slut gjorde det så ont att jag bara skrek och skrek, jag var i sådan smärta att mina vänner bröt ihop -de hade, trots livslång vänskap, aldrig sett mig så. Jag fick värmedynor och TNS, samt ytterligare smärtstillande som lika gärna kunnat vara sockerpiller, för kort därefter ramlade jag ur sängen. Jag låg i fosterställning nedanför, skakade och kräktes och kunde inte ta mig upp. De gav mig ännu en morfinspruta och fick lyfta upp mig i sängen igen. Efter några timmar hade jag fått tillräckligt med smärtstillande, och däckade mitt i ett skrik. Jag sov cirka 2 timmar. Runt klockan 09 klev jag in. Strax efter kl 16 klev jag ut. Och jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver göra det igen.

Abort är inte en kul grej man gör i brist på sysselsättning, abort är ett tufft och jobbigt beslut som man endast tar därför att man av någon anledning måste. Vad anledningen är har ingen annan med att göra, för det ska vara kvinnans eget beslut.


Jag har hört människor som anser att abort är "inhumant", men jag håller inte med.
Att frånta någon rätten över sin egen kropp, det är inhumant.
Att sätta ännu fler kvinnor/flickor i en väldigt utsatt position, det är inhumant.
Att sätta oönskade barn till världen, det är inhumant.
Att ett våldtäktsoffer ska behöva bära förövarens barn, det är inhumant.
Att tvingas riskera sitt liv för en abort, det är inhumant.
Att öka antalet övergivna/döda spädbarn, det är inhumant.
Att använda människor som mänskliga kuvöser, det är inhumant.
Att göra sitt yttersta för att kontrollera den kvinnliga befolkningen, det är inhumant.
Att sätta barn till världen som ingen egentligen vill ha, det är inhumant.

Att vilja motverka allt detta, är inte inhumant. Det är mänskliga rättigheter. Men de mänskliga rättigheterna gäller kanske inte vaginabärare?



Tycker några KVINNOR att detta är rätt, undrar jag?

Vi som faktiskt har ensamt talföreträde i abortfrågan. För nej, jag anser inte att män har någon som helst rätt till min kropp när jag är gravid; precis som de inte har någon rätt till min kropp på nattklubben eller på vägen hem eller närsomhelst när det är MIN kropp. Jag är ledsen men ni män har ingen rätt till en åsikt gällande abort, när det gäller ERA kroppar så är ni välkomna in i diskussionen, men tills dess önskar jag ärligt talat att ni kunde hålla käften.

Men, tyvärr, så har ni tydligen all talan. Och tyvärr så har ni svikit oss, igen. Och nej, alla män har inte gjort det. Precis som alla män inte gömmer sig i buskage på lördagskvällarna, så har inte alla män tagit beslutet. Alla män är inte hemska. Jag är omgiven utav män som är min trygghet, som älskar mig, som stöttar mig, som stärker mig -så jag vet hur fantastiska män kan vara. Men faktum kvarstår; den manliga delen har svikit den kvinnliga. Igen. Ni tar kontroll över oss. Igen. Och oss som säger emot vill ni helst tysta ner. Igen. Men vi kommer att slåss. Igen och igen och igen. För vi kommer inte att acceptera ett fortsatt liv i förtryck. Vi kommer inte sluta stå upp för våran rätt till att kallas människor. Det är fan nog.


Så, vad tycker ni egentligen om att Alabama vill ta ett jättekliv mot att förverkliga "A Handmaid's Tale", är ni för eller emot?

Personligen så brinner jag inombords.
 


Källor:
https://www.criminaldefenselawyer.com/resources/class-a-felony.htm 
https://www.criminaldefenselawyer.com/resources/criminal-defense/felony-offense/alabama-felony-class.htm 
https://www.criminaldefenselawyer.com/resources/burglary-and-home-invasions-alabama.htm
https://www.theguardian.com/us-news/2019/may/14/alabama-abortion-ban-white-men-republicans
https://www.theguardian.com/us-news/2019/may/14/abortion-bill-alabama-passes-ban-six-weeks-us-no-exemptions-vote-latest
https://www.google.com/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://tjejjouren.se/sites/default/files/media/incestutsatta_tjejer_-_stockholm_tjejjour_0.pdf&ved=2ahUKEwjylui20Z_iAhXh0qYKHf71C00QFjAFegQIBxAB&usg=AOvVaw2j0ujFbl8QTtrRcjxplZiX
https://polisen.se/lagar-och-regler/lagar-och-fakta-om-brott/dodligt-vald/
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/osakra-aborter-en-helt-onodig-epidemi
https://www.nbcnews.com/health/health-care/abortion-rates-go-down-when-countries-make-it-legal-report-n858476
http://acaralabama.org/statistics/
https://youtu.be/3rLVyiI-8sk

Bilder:
https://i.amz.mshcdn.com/O2ApI_qNyrjpsSjZKuVBX55fy4Q=/1200x630/2016%2F06%2F03%2F75%2FGettyImages519606544.53b9b.jpg
https://www.theguardian.com/us-news/2019/may/14/alabama-abortion-ban-white-men-republicans
https://www.gannett-cdn.com/presto/2019/05/09/USAT/fbb3c04a-d13e-4c2a-867a-4a1fcc6db7a5-AP_Abortion_Legislation.JPG?width=1200&format=pjpg&auto=webp
https://media.swncdn.com/cms/RT/44315-abortion-tools-facebook.800w.tn.jpg
https://previews.123rf.com/images/luislouro/luislouro1403/luislouro140300135/26747521-scared-young-girl-with-an-adult-man-s-hand-covering-her-mouth.jpg
https://www.space.ca/wp-content/uploads/2018/01/Handmaids-Tale.jpg






små bitar


2019-05-15 @ 00:38:00




En äldre text jag hittade bland bortglömda papper



Denna är för alla oss som slitits i bitar. För alla oss som tillåtit någon att slita oss i bitar. För alla gånger vi har slitits itu. Alla nedlåtande huvudskakningar, alla "ska du verkligen se ut sådär?", och alla suckningar. Alla "du kan om du vill", fnysande hånskratt, alla gånger man gjort sitt bästa men ändå inte varit bra nog. Den är för alla brutna löften, tårar i kudden, alla "du överdriver" när man äntligen vågat berättat hur man känt. Alla maträtter man slutat äta, kläder man slutat bära, saker man slutat säga, känslor man stängt inne, musik man slutat lyssna på; alla tusentals sätt man låtit andra slipa ner en för att passa in bättre i deras liv. Jag har skrattat för högt och gråtit för ofta, varit för klängig och kallats känslokall, tyckt allt för mycket och varit för mycket Jag. Och jag pratar inte om en specifik person, utan generellt. För de flesta omkring en försöker mer eller mindre forma en lite, lite grann efter deras behov, och jag gör det garanterat omedvetet jag också. Jag tror att vi gärna vill passa ihop, med alla vi håller av, och jag ser inget fel i det. Felet uppstår när någon faktiskt älskar mest; balansen blir ojämn, ena sidan drar hårdare åt sitt håll och istället för att skapa ett liv så blir vi en del utav deras. Så vi låter dom plocka isär oss, en bit i taget. Kanske är det därför man säger att man "älskar någon så man går sönder"; för att vi bokstavligen går sönder, bit för bit. Och sanningen är att jag inte tänker rikta kritik mot de människor som ändrat mig, för den enda jag är besviken på... är mig själv. För att jag gång på gång givit mitt allt, utan en tanke på konsekvenserna; Att när man ger bort allt, så finns det inte riktigt någonting kvar sedan. För att jag aldrig prioriterade kärleken till mig själv. För att jag glömde bort att jag fanns.

Det tar tid att hitta sig själv, och visst finns det ingen garanti på att man någonsin gör det. Men om vi fortsätter att låta andra ta våra bitar, så garanterar jag att vi alltid kommer vara lite för trasiga, och lite för tomma.



mobilbilder från senaste tiden


2019-05-14 @ 21:35:27
Uppdateringen är fortsatt gles, så här kommer en massa blandade vardagsbilder (och gifs) från senaste tiden.


Är väldigt originell av mig. Typ


En tripp till Göteborg med min älskade Fishbun



En massa älsklingar♥ Vilken glädje det är att få spendera dagarna med dessa sötnosar



Haha skaplig skillnad på <inget smink VS. full makeup>? På den vänstra har jag precis smörjt in mig med babyolja, inget smink alls med andra ord. Och på den högra har jag till och med målat ögonbrynen (vilket sker kanske 1 gång varannan månad, högst). I mitten bara chillar jag. Tänker att ni troligtvis finner denna information ytterst livsviktig.



Ställde ju in min födelsedag då jag ville vara ifred, så istället spenderade jag dagen ensam i stugan, iklädd otroligt komfortabla mjukiskläder. Jag målade, gick promenader, gick upp på berget en sväng, åt god lunch, lyssnade på musik och bara mådde bra. På kvällen fick jag ju även se Liverpool krossa Barcelona med 4-0, och det första jag sa var "detta är nog fan min bästa födelsedag" haha.




Mollie (även känd som drunk Yoda) njuter skapligt    /     Solig dag i stugan


Partypeople, babes and friendos. Valborg var skoj, men eventuellt lite för skoj vilket kändes dagen efter haha. Fishbun i Göteborg (igen cuz she cute). Jag & Lizzie tog första doppet 21/4, gick lika snabbt att hoppa upp på bryggan som ner i vattnet kan jag lova, det var precis askallt. 



En väldans massa väldans god mat. Allt ifrån glorifierade äggmackor till hundmatsliknande halloumi- & potatisgryta. Gudmligt gott alltihop, trots deras smått frånstötande utseende.



Lite kaffe vid vattnet så är jag rätt nöjd




Mollie & Liverpool är två saker som ytterst sällan gör mig besviken



Myslunch med ena pappan...


...och lite avkopplande fiske i regnet (och kaffe i bilen) med andra pappan
 

 
Kaffe, kulglass och Katjakaj var tre saker som gjorde denna tisdag jäkligt fint. Jag åt kokos & passionsglass, samt hallonsorbet, och rekommenderar alla att prova kombon för det var magiskt. Ta med er Lizzie och lite kaffe så blir det ännu bättre, promise.




Där har ni en massa blandade mobilbilder (och gifs) från den senaste tiden. När man sätter ihop bilder såhär så blir det ju som lite "highlights of the month", har ni tänkt på det? Det är ju rätt sällan man gör värsta collaget med bilder på när man ligger på soffan med dubbelhaka, äter frusen mango direkt ur kartongen, och Netflix för femte gången idag frågar "Är du kvar?" för att hånfullt indikera avsaknaden av aktivitet. Eller har jag fel, brukar ni göra det? Kanske borde börja med det. Å andra sidan är det många roliga saker som inte fångas på bild, så det kanske går jämnt ut. 

Ja, jag är jättetrött nu, går på överskottsenergin och babblar därför på helt meningslöst hahah... men har varit uppe sen 06 så det är ändå acceptabelt. Nu ska jag tvätta av sminket och lägga mig framför lite serie till jag däckar tror jag. Natti



"Det blir ingen födelsedag, den är inställd"


2019-05-06 @ 17:48:49
Att fylla år brukar vara en anledning att fira; släkt och vänner vill gratulera, det ska umgås, det ska skrattas, det ska ätas tårta och bakelser, och det ska öppnas presenter. För de flesta är födelsedagen en rolig högtid. Men inte för alla.

Jag har alltid haft det jobbigt runt min födelsedag, enda sedan jag var barn. Visst var jag tacksam att få roliga saker, bjuda in alla kompisarna på kalas, bli väckt utav familjens sång -men jag var aldrig glad. Varje år har jag en klump i magen, tio ton sten i bröstet och gör allt jag kan för att inte bryta ihop.Så jag har alltid firat min födelsedag för andras skull, för att de vill fira, för att man "ska" vilja fira sin födelsedag. Men aldrig har jag gjort det för att jag själv velat eller mått bra utav det.

 

24 timmar per dygn så har jag ångest. Jag somnar gråtandes, väcks utav min egen hyperventilering, och startar nästan varje dag med att kräkas till följd utav min konstanta inre panik. Vissa dagar är jag okej; då kan jag umgås, prata i telefon, svara på meddelanden, skratta och faktiskt må ganska bra. Men de flesta dagar är det precis tvärtom; jag vill inte träffa någon, jag ignorerar samtal, trycker bort meddelanden, kämpar mot min dödslängtan och undrar om jag någonsin kommer att känna glädje igen. Senast igår spenderade jag 3 timmar i sängen utan att röra mig eller sova, jag bara låg där och stirrade i taket, därför att jag inte orkade någonting annat. Och det är såhär jag levt större delen utav mitt liv, vilket många har svårt att förstå men de flesta accepterar ändå att jag behöver vara ifred. Förutom när jag fyller år.

Imorgon fyller jag 24 år. Det är stort, med tanke på att jag varje år varit säker på att jag inte kommer finnas där för nästa födelsedag. Så tro mig, att jag överlevt i 24 år är enormt. Men jag orkar inte fira. För en person som lever i depression, och som oftast önskar att man slapp leva, så är inte ens födelsedag någonting roligt eller exalterande; det är rent av plågsamt. Att sitta och låtsas vara glad medan ångesten äter upp mig inuti, det känns inte riktigt värt det trots att man "borde". Det jag verkligen behöver just nu är att vara ifred, rensa tankarna, bearbeta. Så jag har gett mig själv den bästa födelsedagspresenten jag kan få; Ensamtid. Jag har ställt in min födelsedag.

 

Det är svårt att lyssna på sitt mående, för man VILL så mycket. Jag vill samla alla jag älskar, jag vill baka i flera timmar, jag vill prata på om allt och ingenting, jag vill sätta kaffet i halsen för någon säger något roligt, jag vill vara glad. Men jag har tyvärr ingen on/off-knapp för min ångest, jag kan inte längre trycka bort ångesten och låtsas som att den inte finns. Hur mycket jag än vill göra alla dessa saker, så orkar jag inte. Att det är 24 år sedan jag föddes ändrar tyvärr inte på det.

Till en början blev min familj och mina vänner besvikna, de vill fira mig och jag förstår det, för de älskar mig ju. Och jag har haft så jäkla dåligt samvete, men varför egentligen? Det är min födelsedag och borde jag då inte få välja hur jag spenderar den? Men jag har förklarat, och jag tror att de förstår nu, då de vet hur jag kämpat den senaste tiden. Tack vare dessa människor så har jag ändå i stort sett allt jag behöver i livet, för deras stöd och kärlek är Allt. Och jag är tacksam, varje sekund är jag tacksam att de finns i mitt liv. Men just nu behöver jag vara egoistisk, sätta mig själv först, prioritera mitt mående. Så det enda jag önskar mig i år är en chans att hämta andan lite.


Hur ser ni på födelsedagar och att fylla år; Hur viktigt är det egentligen att fira?



Q


2019-04-22 @ 10:12:46
Jag har ju gått och blivit moster till den mest perfekta lilla tjejen, och i fredags fick jag (efter att en rejäl omgång feber & förkylning äntligen försvunnit) mysa lite med henne. Kan sitta hur länge som helst, går ju inte att stirra sig mätt på henne. Mosters lilla skrutta, för dig ska jag göra allt♥


Helgen har varit rätt fullpackad; I fredags var det familjemiddag som sedan övergick i vinkväll med min lillasyster och hennes vänner. I lördags vaknade jag med vinskallen från helvetet, men åkte hem till mamma för att fira Pelle & äta påskmat, och på kvällen tog jag det bara lugnt med en vän. Igår åkte jag, Lizzie & Alex till stugan för första doppet vilket var precis svinkallt och jag lyckades även bränna axlarna, sedan var det fotboll i soffan som gällde resten utav eftermidagen/kvällen.

Idag vet jag inte om jag blivit sjuk igen eller om det är allergin som tar död på mig haha, men paj är jag. Ska sätta på lite kaffe så jag kan bli (lite mer) som folk.

Har ni haft en bra påskhelg?



droppar utav tändvätska


2019-04-17 @ 13:15:00
 



några frukostfavoriter


2019-04-12 @ 10:20:54
Jag älskar frukost, tycker att det är det godaste och roligaste målet på dagen. Så här kommer några av mina favoriter från den senaste tiden

Detta åt jag igår, jäklar vad gott det var! Omelett fylld med fetaost, tomater, bladspenat och purjolök. Sedan en sallad på samma + groddar, gurka och zucchini.


Jag mår alltid illa när jag vaknar, så vissa dagar kan jag endast äta saker som känns "friskt" att äta såsom frukt och grönt. Då är detta en bra, simpel och väldigt god frukost! (Blev en självklar favvo eftersom jag åt den med Tom sovande mot bröstet)



Blåbärspannkakor med vaniljgrädde och frysta blåbär



Ja, jag gillar omelett. Här en basic omelett serverad med körsbärstomater & färsk mozzarella. Till det en hallon-, blåbär- & vinbärssmoothie, vaniljlatte och en liten ingefärashot.



Brunch med bästisar♥ Allt som involverar vin & bästa vänner förtjänar en plats på favvolistan



Tunna pannkakor med sylt & grädde, färska jordgubbar och frysta blåbär. Älskar pannkakor, tröttnar aldrig haha


Vilken frukost gjorde er mest sugna? Vad brukar ni själva äta på morgonen?



andra måndagen i april


2019-04-08 @ 18:00:00
Ett tag sedan jag uppdaterade (igen), men ni överlever. Helgen har iallafall varit superhärlig! Har haft lägenheten full utav mina favvobabes och bara haft så jäkla roligt. Behövde den energipåfyllningen kan jag lova!

Igår åkte jag, mamma & Pelle ut till min styvfarmor för lite middag♥ Det var så länge sedan jag var där, så frågade om vi inte kunde göra det, få umgås lite med familjen!

Jag stod för matlagningen, så det blev min älskade quornfärslimpa med bandpasta, tsatsiki och sallad med egen dressing.


Till efterrätt blev det digestivekladdkaka med vaniljglass och varma hallon. 
 
Det var såå fint på vägen hem, och dessutom hur mycket hjortar som helst överallt, både dov och kron. Ja, jag älskar djur, haha..


Jag var svintrött när jag kom hem igår, tänkte "jag drar några game innan jag lägger mig" och piggnade självklart till vilket resulterade i att jag nu varit vaken i 33 timmar (tror jag? Min hjärna är lite avstängd). Det finns människor som klarar att vara vakna i flera dygn - jag är inte en utav dessa. Har knappt fungerat alls idag, är helt förstörd haha. Men fick väldigt underbara nyheter förut idag, så har gråtit av lycka för första gången på jag vet inte hur länge, helt magiskt♥



Vem har rätt till sjukskrivning?


2019-03-27 @ 19:29:24

Nu ska jag vara ärlig, för jag är så jävla utmattad.
Trött på att ständigt känna att jag måste försvara mig; i sociala sammanhang, i arbetslivet, i dejtingvärlden, i vården -överallt. Jag försvarar mig själv därför att jag är fel; Jag gör fel, säger fel, känner fel, ÄR fel. I alla fall om man ser på mig genom de dömande ögonen av ett samhälle vars normer känner sig hotade.
 


Jag har varit sjukskriven av och till under större delen utav mitt liv. Inte för att jag är lat, eller för att jag är bortskämd. Och inte för att jag tycker om att gå hemma, eller för att jag inte kan ta ansvar. Den verkliga anledningen till min sjukskrivning är otroligt simpel; Därför att jag är sjuk. Ja, jag är sjuk. Periodvis ganska allvarligt dessutom. 


Du kan inte ta en snabb titt på mig och se att jag är sjuk, inte ens när det är som värst. De flesta dagar ser jag pigg och kry ut; jag är social och framåt, skrattar och visar inga tecken på någon smärta eller obehag. Jag har varit sjuk så länge att jag vet precis hur jag ska dölja det när jag är bland människor, jag är en expert på camouflage. Så du kommer antagligen inte märka det. Du kommer antagligen inte notera att jag smiter undan på toaletten för att hyperventilera, eller att jag sliter i min högra tröjärm. Du kommer inte se att jag pressar naglarna mot händerna eller att mina ben inte kan vara stilla. Jag kommer vara glad och du kommer köpa det. För vem ifrågasätter någons glädje? En person som tar så mycket plats kan väl inte vara sjuk, eller? 
 
Och ännu mer; En person som verkar så glad och stark måste väl för fasen kunna arbeta? Eller hur? 
 
Jag har inte sovit en hel natt utan mediciner i hela mitt liv, inte.en.enda. Jag vaknar alltid flera gånger; när jag kartlagt min sömn har jag kommit fram till att jag sover i genomsnitt sammanlagt 2 timmar per natt -högst. Jag har plågsamma mardrömmar som letar sig in i verkligheten som en slags sömnparalys, där jag tvingas återuppleva traumatiska händelser igen och igen och igen. Jag vaknar aldrig lugnt och stilla, utan alltid med hjärtat i halsgropen och tårar på kinderna. Jag får hjärtklappning när någon skickar ett sms därför att jag stundvis inte klarar av att ens läsa meddelanden jag får. Jag spenderar dom flesta dagar ensam, därför att allt umgänge är för intensivt för att jag ska tycka det är roligt, det gör bara ont i mig. Minsta lilla någon höjer rösten när den pratar så känns det som att ha tre black metal-konserter i huvudet. När jag väl orkar umgås är jag fullständigt utmattad efteråt, jag orkar inte ens se på tv eller lyssna på musik. Jag minns kanske 30% av vad folk berättar, därför att min hjärna är för överbelastad för att få plats med ny information. Jag får använda orimligt mycket energi till att inte självskada. Stundvis stängs alla mina känslor av och jag blir iskall, därför att jag känner så intensivt hela tiden att själen går sönder om den inte får en paus. Jag får även minnesluckor när jag varit under mycket hög stress. 
 
Jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD och PTSD. Min PTSD tar ut sig på liknande sätt som en utmattningsdepression vilket gör att jag är konstant dränerad. Jag har även vad dom kallar en “kroniskt förhöjd suicidrisk” p.g.a. min eviga dödslängtan. Så ja, jag är sjuk. Att du inte ser det betyder inte att det inte är sant, och jag kommer aldrig igen låta någon förminska mitt mående. För det är inte såhär livet är menat att vara, jag vägrar tro det. Den dagen jag lutar mig tillbaka och accepterar mitt liv, är dagen då sjukdomarna blir min död. 

 

Men, frågan kvarstår; Borde jag inte kunna arbeta? 
 
Låt oss titta lite på saken.
 
 
Du vaknar på morgonen och känner direkt att du har en infektion i kroppen; näsan är täppt, ögonen rinniga, varenda muskel värker och när du tar tempen visar den 39°C. Så, självklart, ringer du jobbet för att tala om att du är hemma. Visst hade du kunnat tvinga dig dit, men du hade inte kunnat göra ett bra arbete; du hade varit ofokuserad och rörig, och du hade inte mått bättre –snarare tvärtom. Så självklart ska du stanna hemma och vila upp dig. Ligg på soffan och kolla tv under en filt, ta några panodil och sov.  
 
Jag dömer dig inte, för du är ju sjuk. Din kropp orkar inte, och jag ser inget fel i det, för vem som helst kan bli sjuk. 
 
Jag vaknar på morgonen med ett blodtryck på nästan 140. Min puls borde vara lugn eftersom jag sovit, men jag kan känna hur varje hetsig pulsering håller på att få kärlen att explodera. Jag har svårt att andas, är yr i huvudet, och hela kroppen skakar som om jag håller på att förfrysa. Runt min högerarm sitter toapapper och tejp hårt lindat. Jag kollar i kylskåpet och kommer på att jag inte ätit något på nästan 3 dagar. Jag tittar på den fulla tvättkorgen med en klump i magen, men mina ben orkar inte stå länge alls så jag lägger mig i sängen igen. Men jag kan självklart inte sova, så jag ligger och stirrar i taket. Ungefär 3 gånger om dagen kräks jag till följd av ångest. Så, självklart, stannar jag hemma från jobbet. Visst hade jag kunnat tvinga mig dit, men jag hade inte kunnat göra ett bra arbete; jag hade varit ofokuserad och rörig, och jag hade inte mått bättre -snarare tvärtom. Men det är inte självklart att jag ska stanna hemma och vila upp mig. Jag får inte riktigt ligga under täcket och försöka överleva dagen, det är fel att ta mina mediciner och sova. Du ser ner på att jag äter piller, trots att mina mediciner är desamma som dina; Bara att min panodil är för själen, istället för kroppen. 
 
Du har ingen rätt att döma mig, för jag är sjuk. Min själ orkar inte, och det är inget fel med det, för vem som helst kan bli sjuk. 


Psykisk ohälsa handlar inte om lathet eller ovilja att arbeta/gå i skolan, jag har gått till jobbet med 40 graders feber och hjärtmuskelinflammation, och när jag sedan lades in på hjärtintensiven var min första fråga “Får jag gå till jobbet imorgon?”. Så tro mig, jag är inte lat eller ovillig. Psykisk ohälsa handlar om ett värre lidande än ni kan föreställa er. Det handlar om att ständigt jämföra sig, se att man är annorlunda, känna sig konstig och utanför. Det handlar om att vara sin egen värsta fiende, att stå framför spegeln och se sig själv i ögonen och snörvla fram “lite till, snälla kämpa lite till”, att ha så fruktansvärt ont hela tiden men aldrig kunna dämpa smärtan. Det handlar om att känna sig vilsen, att inte veta vem man är eller vad man vill, att slitas sönder inombords av alla känslor. Det handlar om att gråta sig själv till sömns men ändå tvingas gå upp med ett leende. Det handlar om att sakta dra sig undan allt man älskar, att vilja bli lämnad ifred, att inte orka mer. Det handlar om att vara SJUK. 
 
Människor är så otroligt rädda för ordet sjuk, för det är liksom lite fult, speciellt om det gäller din mentala hälsa. Det har skapats någon slags skev bild av att alla med psykisk ohälsa ligger fastspända och skriker i madrasserade rum, eller mördar en massa människor, eller överhuvudtaget på något sätt är en fara för allmänheten. Men sanningen är att du säkert passerar 20 “normala” människor varje dag, som lider i det tysta. Och de flesta är aldrig en fara för andra, men ständigt en fara för sig själva. Så istället för att sätta på skygglappar eller springa skrikandes därifrån; Prova att lyssna. Inte för att du ska ge ett bra svar eller vinna en diskussion, utan för att kunna få förståelse.  
 
 

Jag vill inte vara sjukskriven. Jag älskar att arbeta, att göra saker, att orka. Men i perioder så kan jag inte, därför att jag är för upptagen med att slåss för mitt liv varje sekund. Och precis som du har rätt att få vila när du har en infektion i kroppen, så har jag rätt att få vila när jag har en infektion i själen. Du valde inte att bli sjuk, men det gjorde faktiskt inte jag heller. Min högsta dröm är att vara frisk nog att kunna ha en fungerande vardag, att må bra. Men jag måste kämpa tusen gånger hårdare än de flesta andra för att ens ta mig ur sängen. Min psykiska ohälsa är ett arbete där jag aldrig får rast, aldrig en sekund att hämta andan.

Så kära “normala” människa; Sluta säg åt mig att jag “inte borde vara sjukskriven”, för du har ingen aning om hur jag kämpar.
 



något att lyssna på


2019-03-23 @ 09:38:00


Några av mina faves just nu, hela listan HÄR


Idag är det lördag och jag sitter för tillfället och tvingar i mig ett väldigt mjöligt äpple, bara så ni vet liksom haha. Ska strax sätta på lite kaffe och hoppa in i duschen. Sedan ska jag till Överum för att träffa några babes och umgås lite med dom. Mys.



att vägra bli tagen för givet


2019-03-17 @ 08:07:12
Vissa människor kommer att ta dig för givet, så är det bara. De kommer förvänta sig att du ska finnas till hands när det passar dem, och att du ska ställa upp i vått och torrt. Men de kommer inte göra detsamma, och de kommer inte uppskatta dig. Du kommer vara deras vän, men de kommer inte vara din. Något utav det jobbigaste i livet är att inse att människor man bryr sig om kanske inte riktigt bryr sig om dig, men trots att det kan göra ont så är det inte jordens undergång. Du dör inte.

Istället för att gå under för andra människor; lär dig att släppa dem. Det finns ingen människa i världen, oavsett relation, som är värd att må dåligt för. Om någon får dig att känna dig otillräcklig eller på något sätt mindre värd; Släpp den. Du kan aldrig kräva att någon ska vara i ditt liv, så sluta hålla fast i någon som inte tycks vilja stanna.

"Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger [...] därför att jag är lätt att ta för givet"

 


Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger, av både vänner, pojkvänner, kollegor (etc.) därför att jag är lätt att ta för givet. Simple as that. Jag bryr mig inte lite grann; bryr jag mig om någon så gör jag det med allt jag är, och jag gör allt för dessa människor. Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där. Hela mitt liv har psykvården sagt åt mig att "du måste sluta gå sönder för andra människor" men jag har aldrig vetat hur. Förrän nu.

Det senaste året har jag tröttnat på att vara en slagpåse. Jag är trött på att vara den som ska lösa alla problem, den som måste ställa upp jämt, den som bara duger när det passar, den som alla bara tar för givet ska göra allt för dem oavsett vad som krävts. Jag har blivit krossad när jag insett att relationer varit ensidiga och oäkta, men det har också lärt mig att sluta ta skit jag inte förtjänar. För nej, jag förtjänar det inte. Relationer ska alltid vara ömsesidiga och jämlika, det spelar ingen roll om man är bästa vänner, gifta eller syskon -"ge och ta" är den gyllene regeln i allihop.

Jag har kommit till insikten att människor har sugit så mycket energi ur mig under så många år, att jag inte har någonting kvar att ge dem längre. Det är inte konstigt att jag känner mig psykiskt dränerad när andra människor och deras banala problem och orimliga krav bokstavligen sugit livsglädjen ur mig. Men inget ont som inte för med sig något gott; När jag har så lite energi, då vill jag lägga den på de människor som förtjänar den, och endast dem. Så när jag upptäcker att någon inte är "på riktigt" har jag inga problem med att klippa banden. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte tänker tvinga någon annan att göra det. Därför att jag förtjänar bättre. Och visst är det jobbigt, visst gör det ont, visst mår man skit ett tag -men det är tvunget om man ska komma framåt i sitt mående.

"Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där."

Ibland måste man ifrågasätta sig själv och sina val, se på människor och fråga sig själv "får denna person mig att må bra eller dåligt?". Oftast är det tyvärr inte riktigt så svartvitt och simpelt, utan många människor bryr sig när det passar dem (t.ex. när de vill ha/behöver något) vilket kan förvirra en till att tro att dom bryr sig på riktigt. Tänk igenom vad du vill ha i dina relationer, vare sig det är vänskap, kärlek eller familj - vad mår DU bra och dåligt utav? Sedan kollar du noga på din omgivning och känner efter vilka som är värda att ha ont för ibland, som skulle ha ont för dig också, vilka som är på riktigt. De andra släpper du taget om och går du vidare ifrån. Inte för att du inte älskar dem, inte för att du vill fortsätta utan dem, men därför att Du är viktigare än relationen.

 


Hur ser ni på det här med att bli tagen för givet, håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?



f r i d a y


2019-03-15 @ 16:47:35
Hallå godingar! Idag är jag på himla bra humör faktiskt, trots att min dag startade med lite mer klantigheter än vanligt (bl.a skurit mig i tummen och halkat ordentligt när jag gått ur duschen haha). Har precis gjort mig i ordning, så ska försöka torka mina kläder så jag har något att ha på mig. Sedan ska jag åka bort till Lizzie för lite girls night och utgång! Isolerar mig ju så mycket när jag mår dåligt så när jag väl är piggare vill jag passa på att träffa folk, så det ska bli jäkligt kul faktiskt! Ska försöka hålla det någorlunda lugnt iallafall, för imorgon ska jag upp tidigt och åka till släkten♥



Vad ska ni hitta på idag/ikväll?



flugan i fönstret


2019-03-14 @ 10:08:12

} Han ser på migskakar sitt huvud i missnöje, och jag vet att han ser mig som fånig. Jag har stått vid fönstret i tjugo minuter nu och kämpat. ”Varför ska du tvunget släppa ut flugan? Skit i den" säger han till mig. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Jag tittar på flugan som kryper mellan persiennernas springor; hur den drabbas utav paralyserande panik varje gång mina händer närmar sig, hur den stelnar och spelar död. Jag noterar de desperata försöken till flykt när jag kommer för nära, det sorgsna surret när fönsterrutan återigen stått som en genomskinlig barriär mellan flugan och dess frihet. Jag ser hur den varje sekund förlorar mer kraft, att den sista energin går till att försöka bli fri. Den vill inte vara till besvär, och den är livrädd för att hamna i vägen. Den vill inte vara här.


”Det är bara en fluga" säger han och gör sin suckande sorti, som alltid när jag gör något fel. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


För jag vet
 inte hur jag ska berätta att jag har mer gemensamt med flugan än med honom; att jag också är instängd, panikslagen, livrädd och omgiven utav osynliga väggar som håller mig ifrån allt jag vill och borde. Att även mina muskler stelnar när händer närmar sig, att jag också flyr när någon kommer för nära, att mina krafter också börjat sina. Vi båda gör vad vi kan för att överleva. Den enda egentliga skillnaden är att flugan spelar död, medan jag spelar levande. Den försöker övertyga mig om att dess hjärta har stannat, medan jag ständigt kämpar för atintala mig själv och andra att mitt hjärta ännu slår. Annars är vi likadana, jag och flugan.


”Låt den vara, den dör snart ändå" ropar han från hallen, och jag undrar för en sekund om det är så han tänker om mig också. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Så jag kan inte lämna flugan där i fönstret, det måste ni väl förstå? För jag vet hur det är att förtvivlat slå huvudet mot fönsterrutan gång på gång i hopp om att en dag få ta ett befriat första andetag. Hur kan jag neka någon sin frihet, när jag vet hur riktig längtan känns? Vem är jag att bestämma vem som har rätt till frigörelse och inte, när ångesten alltid tagit ifrån mig alla mina egna rättigheter? Jag vill inte att någon ska uppleva de känslor jag slåss mot dagligen. Inte ens en fluga i fönstret.


Efter en lång stunds räddningsförsök ser jag hur de små benen kryper mot öppningen, jag ser vingarna röra sig och hör det glada surret när den äntligen omges utav den friska vårluften.


Och jag tänker att en dag kanske, bara kanske, någon öppnar mitt fönster också. ~

 

 

 

En gammal text ur ångestdokumenten