digital insanity


2020-01-21 @ 07:11:26


Har eventuellt fastnat totalt för att göra såna här bilder, lite halvt psykotiska kanske men sååå stimulerande att sitta och pilla med. Mina personliga favoriter är "Men are bullshit" och "Boo, you whore", den förstnämnda är jag faktiskt sugen på att göra canvas av. Men vi får se.



Som vanligt så är jag usel på att uppdatera här, men jag har faktiskt bestämt mig för att försöka komma igång igen och blogga mer frekvent. Lovar. Förhoppningsvis.





Bilder från i julas


2020-01-07 @ 16:40:24
Det har inte varit så gott om uppdatering här, men i mitt försvar har det faktiskt varit både jul och nyår. Här är några bilder från julafton hos min syster.


 
Julafton spenderade jag först hos min syster med familjen; god mat, mysigt sällskap, Kalle Anka och en jäkla massa gos med lillskruttan såklart. Dock blev min stackars syster dålig så jag och mamma följde med henne in till sjukhuset och spenderade några timmar där. På kvällen var jag hemma med Jennie, Alex, Ludde och Sebbe -julmys med ligan när det är som bäst.



Nu har jag legat sjuk i 1,5 vecka -åkte på en jävla influensa och fick bihåleinflammation så har varit helt paj ett bra tag, sovit 90% utav tiden ärligt talat haha, men det börjar äntligen gå åt rätt håll iallafall. Nyårsafton fick därför bli en lugn kväll hemma; tur i oturen så var mina kära babes lika sjuka som jag, så vi kollade på fyrverkerierna genom vardagsrumsfönstret, lyssnade på musik och åt en massa gott. Jag klagar inte, det var jättemysigt och bättre sällskap går nog inte hitta.

Har ni haft en bra jul/nyår?



"Den största skillnaden är egentligen inte kroppen"


2019-12-16 @ 21:25:00

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska publicera detta eller inte. Jag har skrivit och raderat, om och om igen. Jag tror att jag mest varit rädd för hur andra ska reagera på det. Men nu har jag bestämt mig för att jag skiter fullständigt i allt som har med negativitet att göra. Jag tänker fortsätta sprida allt mitt hopp, all min glädje och all min kärlek. Oavsett vad någon annan tycker och tänker.




För lite mer än 1,5 år sedan var jag väldigt självdestruktiv, olycklig, ständigt trött och jag hade minst 2 panikattacker om dagen.
Ibland gick det veckor utan att jag klarade av att lämna hemmet. Jag ville helst inte träffa någon, inte prata med någon, vilket i sin tur skapade en plågsam känsla utav ensamhet. Oftast klarade jag inte ens av att dra upp persiennerna. Jag isolerade mig med mitt självhat, lät det slita mig i bitar utan att säga emot. Att självskada var mitt stora beroende, även på "bra dagar" låste jag in mig i badrummet och skapade rispor i huden, jag kunde liksom inte låta bli; jag var tvungen att straffa mig själv. För jag förtjänade det ju. Läkarna skrev ut medicin efter medicin, som alla gjorde mig fysiskt dålig vilket försämrade min psykiska hälsa desto mer. Jag slogs mot min panikångest, mot mitt dåliga samvete (för alla problem i hela världen var ju mitt fel) och även när jag skrattade med vänner så satt jag och funderade ut olika sätt jag kunde ta mitt liv på där och då. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag inte var en person, det fanns liksom inget Jag riktigt, bara ett skal och ett söndertrasat inre.


Några månader senare blev jag väldigt sviken, jag förlorade all tillit till människor runtomkring mig, och jag tvingades möta min största rädsla; Att vara ensam. Jag hade ingen att riktigt luta mig mot, och insåg att det är nu eller aldrig; Antingen så tar jag mitt liv, eller så slåss jag för det. Och jag minns att jag stod och såg mig i spegeln en kväll och tänkte "hur kan jag hata mig själv? Jag finns ju inte ens" och tanken skrämde mig, samtidigt som den väckte något i mig; Ett hopp om att det kanske skulle bli bra, om jag bara vågade finnas till. Och ett kanske var mer än jag någonsin haft.

De saker som tidigare hjälpt mig hantera min ångest fungerade inte längre, så jag var tvungen att hitta någon ny strategi. Ångest har alltid gett mig en väldig energi, men en negativ sådan som jag alltid använde på självdestruktiva sätt. En dag hade jag sådan panik att jag inte kunde vara stilla; jag gick fram och tillbaka över golvet, kroppen skakade, jag pressade naglarna in i händerna och jag andades häftigt. Ja, ni som haft ångest kan nog relatera. Så jag slet fram träningskläderna och gick ut på en rask promenad. Jag ökade takten, mer och mer, tills jag slutligen sprang. Tårarna rann under hela löpturen och jag nästan skrek utav gråten. Jag blev stannad flera gånger utav människor som blev oroliga när de såg mig. Men desto tröttare jag blev i kroppen, desto piggare kände jag mig i huvudet. Som om det för första gången var mina tankar som snurrade; inga hjärnspöken, inga ekande ord, -bara jag. Jag sprang liksom inte från min ångest, jag sprang rakt över den, och varje andfått steg kändes som ett kliv över mållinjen. Jag sprang ytterligare två turer den dagen. När jag kom hem efter den sista på kvällen tog jag en dusch, lite vatten och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag och insåg att det varit den första kvällen på flera månader som jag inte hade skurit mig. Jag hade liksom glömt bort att straffa mig själv. Och jag var så jävla stolt.

Så motion hjälpte mig att hantera min ångest; jag fick ut energin på ett icke-skadligt sätt, huvudet rensades på smärtsamma tankar och jag fick sova bättre. När jag kände en panikattack komma (de gånger jag hann med innan den vällde över mig) drog jag på mig löparskorna och stack ut en sväng; främst på intervaller. Ibland 1 km, ibland 8 km - men alltid tills mitt begär att skada mig kom under kontroll. Vissa dagar behövde jag inte springa alls, och andra sprang jag både natt och dag. När de hjärnspöken som tidigare skrikit i mitt huvud började förlora makt, kunde jag tänka klarare och sakta men säkert börja bygga upp mig själv; bli en person jag kunde tycka om.

Jag har fallit tillbaka i självhatet och mitt destruktiva beteende gång på gång, men jag har rest mig och fortsatt kämpa. För första gången så kämpar jag nu inte för någon annans skull, utan för min egen. För att jag är värd att kämpas för.

Mitt mål har aldrig varit viktnedgång; jag har aldrig känt något behov av att nå en viss vikt eller en speciell kroppstyp. Det allra största problemet satt ju i mitt huvud, och jag vet att mitt utseende egentligen inte har någonting med det att göra. Som tonåring var jag ätstörd, och smal. Men jag kände precis likadant då, som jag gjorde för 1,5 år sedan. Så min första prioritering genom detta har alltid varit, och kommer alltid vara, min psykiska hälsa. Att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag har fortfarande en hel del extrakilon; jag har lår som rör sig, en mage som putar, och jag är ingen direkt pudding underifrån. Men det stör mig faktiskt inte alls, inte för en sekund. Jag tycker om mig själv. För ett tag sedan stod jag hos en kompis i ett tajt linne, klappade mig på magen och sa högt "vet du vad? Jag gillar min mjuka mage. Här inne förvarar jag extraresurserna av glädje" och skrattade.


Det skiljer lite mer än 1,5 år och cirka 40 kg mellan dessa bilder. Och det är kanske allt vissa ser, det enda vissa tar med sig från detta inlägg; en kropp som ändrats. Men den största och viktigaste skillnaden är ju egentligen inte kroppen. Den viktigaste skillnaden är kärleken till mig själv. Jag bryr mig om, lyssnar på och värdesätter mig själv. Jag har varit självskadefri i flera månader. Så jag struntar i vad någon annan tycker är fint eller fult, bra eller dåligt, med mig. I slutet av dagen är det jag som ska tycka om den jag är, och så länge jag gör det är alla andras åsikter irrelevanta.



Motion är inte den enda anledningen till att jag mår bättre idag, jag har kämpat på många sätt. Läs t.ex. mina inlägg "Att trivas i sitt eget sällskap -hur gör man egentligen?" och "Att vägra bli tagen för givet" .


Mår du dåligt? Klicka på bilden för att se flera hjälp-alternativ:




Jag hatar inte alla män, men


2019-12-11 @ 11:08:24

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att jag inte är säker i mitt eget hem;
Jag hatar att om jag inte svarar på sms och chatt
Tar ni reda på min adress och skriver att ni ska våldta mitt lik i natt
Jag hatar att ni inte låter mig vara
Jag hatar att behöva övertala mig själv om att det inte är någon fara
Jag hatar att ljud i trapphuset när mörkret fallit på
Får mitt hjärta att stanna en sekund eller två
Jag hatar skåpbilen som följde mig hem och männen som tittade in
Att jag var nio år och inte fick känna mig trygg någonsin 

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att aldrig gå säker hem;
Jag hatar att hålla telefonen redo att slå 112
Att alltid vara redo att springa för livet vart än jag ska gå
Jag hatar att jag var femton år när du följde varje steg jag tog
Bilder, videor, och våldsamma hot när jag sa att det var nog
Jag hatar när jag vill dansa och ni tar på min kropp 
Att ni inte bryr er om att jag säger stopp
Jag hatar att ni trycker upp mig mot väggen och kysser min hals
Fastän jag säger att jag inte vill alls
Jag hatar att ett "nej" verkar trigga er desto mer
Jag hatar er som inte hjälper till trots att ni ser
Jag hatar att ni ser mig som en ägodel
Att allt ni gör anses rätt även när det är fel
Jag hatar när ni sluter upp i gäng
Och följer mig med raska steg hela vägen hem
Jag hatar att dra igen porten efter mig i panik
Jag hatar att undra om någon skulle höra mina skrik

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att ni tvingat mig i säng;
Jag hatar att ni lagt er tyngd över mig
Att ni skrattat när jag gråtit "flytta på dig" 
Jag hatar alla blåmärken jag fick hitta på lögner om
Och jag hatar att andra faktiskt trodde på dom
Jag hatar att ni ansåg er ha rätten att göra vad ni vill 
Jag hatar handen runt min hals och ett väsande "ligg still"
Jag hatar att känna varje millimeter era händer stal
Att min kropp därefter känts som ett smutsigt skal 
Jag hatar att jag till slut blundade och höll andan
Och jag hatar att ni fick mig tro på den jävla propagandan 
Att allting var mitt fel, att jag bad om det som skett
Jag hatar att jag under många år trodde att ni hade rätt

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att de flesta jag känner blivit slagna utav en;
Jag hatar när du blev arg när jag grät den där dagen
Och när "håll käften" inte funkade kom de första slagen
Jag hatar alla knuffar, alla smällar och allt spott
Att du loskade mig i ansiktet och skrattade "det där var väl gott?"
Jag hatar att jag dagligen fick trösta dig
Trots att det var du som misshandlat mig
Jag hatar att min förlåtelse verkade fungera som ett "okej"
Att det var okej att göra mig illa så länge du efteråt
Tryckte fram några tårar och sa "älskling, förlåt"
Jag hatar att vänner kommit hem helt blå
Och hittat på historier om att de varit så fulla att de inte kunnat gå
Jag hatar att vi varit så rädda att sanningen ska komma ut
Jag hatar att döden känts mer okej än att göra slut
Jag hatar att vi gömt märken i rött, blått och lila 
Och jag hatar att det ändå är vi kvinnor som kallas ostabila

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att alltid undra om du är en fiende eller vän;
Jag hatar att jag fått lära mig att jag måste vara på ett sätt för att inte råka illa ut
Jag hatar att det manliga våldet aldrig tar slut
Jag hatar att jag rycker till så fort någon rör vid min hand 
Jag hatar att tystnadskulturen blivit obligatorisk i detta land
Jag hatar att ni kan slå oss, våldta och döda
Och att det ändå är kvinnors gnäll som anses vara en samhällsbörda 
Jag hatar att veta att ni har sådan makt
Att ingen frågat mina våldtäktsmän varför de känner sådant kvinnoförakt
Men jag, jag hatar män, och jag är hysterisk och radikal 
Bara för att jag vill ha samma rättigheter att existera som varenda man har
För att jag vill vara trygg, eller bara vid liv
Istället för att dödas av en man med ett påhittat motiv 

Så jag hatar er, jag hatar er, och jag hatar er igen
Ni får väl förvrida min historia, säga att jag hatar alla män
För om alla män är som dem jag beskrivit, kapabla att överfalla
Ja, då hatar jag er, då hatar jag er, då hatar jag er alla
i.l.t







liten uppdatering


2019-12-02 @ 18:22:30
I lördags var det utgång med tjejerna som gällde, jag dansade hela natten och somnade väldigt gott runt 04. I söndags tog spriten ut sin rätt, så jag gick runt lite smådräggig i favvotröjan och drack kaffe (och myste med hundarna och katterna, såklart). Hann även med att veckohandla, blev helt slut och däckade på soffan tidigt haha!



Idag har jag gått promenader med hundarna, bakat bars, kört ett benpass med Lizzie (och fått henne gilla mina bars, är väldigt stolt) och gjort en massa matlådor. Nu är jag helt slut, vill gå och lägga mig redan nu men eftersom klockan inte ens är halv sju ännu så lär jag ju vakna vid 01, så försöker hålla mig vaken ett tag till haha. Plågsamt.


Vad har ni gjort idag?
 



lite mobilbilder från senaste tiden


2019-11-29 @ 07:45:22
Stockholm; stan, slottet, julmarknad och konsert (Dermot Kennedy!!!!♥) med fina människor. Vi åkte lördag-måndag och herregud så mysigt vi hade det! Fyllde verkligen på med positiv energi, ibland behövs en liten weekend med personer som får en må bra. Har tyvärr inga bilder från konserten, men han var otroligt nog bättre live, helt fantastisk.

Vill äta hotellfrukost varje dag<333



Så fort jag kom hem så kom Natta & Quinn till mig, jag var barnvakt några timmar och sedan sov de hos mig. Så himla mysigt! Den där lilla skruttan alltså, finns nog ingenting jag älskar mer<3
Morgonen därpå åkte vi till Carro och hade mysfrukost, sedan hade vi en härlig dag tillsammans. Kolla på de små som sitter och leker, hjärtat svämmar över!!


Jag♥myskläder



 
Jag var barnvakt åt Melwin medan Carro var i stallet, men han sov som en stock så jag passade på att fixa lite sconesfrulle tills hon kom hem. Mys!




Igår var jag äntligen nere och fixade träningskortet igen, körde även lite armar/axlar/bröst och jävlar vad det känns att man inte tränat på länge, kan knappt klä på mig själv idag haha! Men så jäkla skönt, mår så bra av det. 

Idag ska jag ner på stan en sväng med tjejerna, bara strosa runt och kolla lite affärer. Ikväll blir det en liten lugnare utgång, bara kul att komma ut och träffa folk!



h a l l o w e e n


2019-11-04 @ 11:40:30

I lördags stod halloweenfest på schemat, och jag gick som Queen of hearts. Vi hade bokat lokal och fixat i ordning, och jäklar vilken fest det blev. Jag var så himla taggad (och lite för ostadig haha) hela natten, gick ut och dansade och hade jätteroligt. Snubblade in hemma någon gång på morgonen, sov kanske 2 timmar, sedan fick jag sota för det haha.

Igår körde jag bakiskäk med Carro, sen städade jag lokalen med Lizzie & Emil, och sedan däckade jag runt 19 på soffan hahaha! Är inte helt återställd ännu, och är dessutom fortfarande sjuk (sen 1 vecka tillbaka nu), så idag ska jag mysa med hundarna och kurera mig.


Vad klädde ni ut er till på halloween?



sjuk, trött och på gränsen till vansinnig


2019-10-30 @ 16:06:37
Denna dag har gjort allt för att driva mig till vansinne; imorse vaknade jag helt genomförkyld och med en röst som påminner om en 13-årig pojke. Sedan hällde jag kokande vatten över handen, snubblade och flög tvärs över halva vardagsrummet, råkade riva ner hela gardinstången över mig, drog en skåpslucka i pannan...ja, ingen kanonstart på dagen kanske. Men jag åkte och hade en skön dag med Caroline & barnen; allihop var sjuka så vi har mestadels bara myst och busat. Kom nyss hem, och innan jag hann stänga dörren bakom mig så tappar jag telefonen och skiten går sönder, så jag måste åka och lämna in den också. Försöker hålla humöret uppe, men känner hur blodet kokar nu alltså haha!

Ska åka en sväng till affären med mami snart iallafall, sedan ska jag bara duscha, sova och dricka té hela kvällen. Måste ju bli frisk till helgen, tänker fasen inte missa halloween!

Bilderna är uppenbarligen inte från idag, för idag ser jag verkligen ut att ha blivit överkörd av en stridsvagn och nedskiten av fiskmåsar. Fräscht.





myshörna


2019-10-29 @ 16:26:11
Imorse vaknade jag strax efter 05 och trodde att min högra äggstock skulle explodera (älskar att vara kvinna ibland), så jag bestämde mig för att jag behövde en riktig mysdag. Flyttade runt lite i vardagsrummet, bäddade på en madrass och gjorde ordning en myshörna. Och där har jag (förutom promenader med hundarna) spenderat hela dagen; ätit gott, druckit kaffe, kollat Bones, spelat piano, gosat med hundar och katter, lyssnat musik, skrivit... bara tagit hand om mig själv. Förutom ägglossningen från helvetet, så har jag haft en underbar dag. Man behöver ordentlig egentid ibland!

Tips: gott & gräddat-bröd med färskost (tomat och örter), vegosalami med paprikasmak, avokado, salt och oregano...såååå gottttt! Prova!


Nu ska jag slänga ihop någon mat, sedan ska jag återgå till min myshörna och ha det bra.

Hur har eran dag varit?



"Mammas fenixtårar" - vändpunkten


2019-10-24 @ 12:08:46


Jag såg hur hon försökte hålla tillbaka tårarna; hur hon spände hela kroppen i ett försök till att stålsätta sig mot vågorna som tryckte under ögonlocken. Hon stannade bilen, lät händerna ligga kvar över ratten, och tog ett djupt andetag medan blicken sökte ut genom vindrutan efter något att fästa sig vid. Och jag tänkte att jag skulle vara tyst, för jag kunde se tankarna snurra runt i hennes huvud, och hur hon försökte fånga den rätta tanken att sätta ord på och formulera högt. Jag känner min mamma väl, så jag vet att en lång paus betyder att det är på riktigt, nu är det allvar, detta är viktigt. Gråten i halsen satt fast som en äppelbit; vass, upprivande och försvårade andningen. Jag svalde gång på gång för att försöka kväva den, försöka trycka ner den under ytan, där den hörde hemma. "Jag har gjort mamma ledsen" tänkte jag, och tanken slog luften ur mig. Hon snörvlade till, svalde hårt, tog ännu ett djupt andetag. "Men jag då? Vad skulle jag göra utan dig?" sa hon, och tårarna droppade nu från hennes haka. Hon tittade fortfarande ut genom vindrutan. "Jaa.." sa jag, "du skulle väl sörja ett tag och sedan gå vidare." Så fort jag sagt det högt ångrade jag mig. Vilka fruktansvärda ord. Jag såg hur hon höll andan några sekunder, nästan som om hjärtat stannade. Hon vände ansiktet mot mig, och såg mig rakt i ögonen utan att vända bort. "Gå vidare? Tror du att jag någonsin skulle kunna leva utan dig?" gråten fick hennes röst att spricka. "Du är min dotter, jag satte dig till världen för att älska till mitt sista andetag, kan du inte förstå det? Att du tar ditt liv kommer inte få mig älska dig mindre, det kommer bara slita sönder mig tills det inte finns något kvar." Nu kunde jag inte hålla inne längre, och alla tårar sköljde över tillsammans med ett hest läte. Jag skakade på huvudet. "Men mamma, det gör så ont, och jag drar ner dig också. Jag är inte värd att må dåligt för. Jag är så jävla sjuk" viskade jag. Mamma la sina händer över min ena, lyfte upp den och kramade om den. "Ja, älskling, du är sjuk, det kan du inte rå för. Men sjuk är långt ifrån allt du är. Du är så smart, så omtänksam, så klok och så kreativ. Du är mycket mer än sjuk. Du är mångas bästa vän och stöttepelare. Du är min bästa vän. Det är ju dig jag ringer till för att prata strunt, eller när jag behöver skratta. Den jag pratar med när jag behöver ventilera, och som alltid finns där och får mig att känna mig uppskattad. Du och din syster är det viktigaste jag har, snälla förstå det." Hon kramande min hand hårdare. "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner. Vi kan lösa detta, jag hjälper dig genom allt och vi kommer fixa det. Men om du tar livet av dig Bella, då kommer jag aldrig återhämta mig. Jag kan inte leva utan dig."

Vi satt där i bilen en stund; grät tillsammans, släppte ut mörkret och suddade ut det med kärlek. Innan jag stängde bildörren vände jag mig om och sa "Jag lever för dig, mamma. Bara så du vet."


När jag kom upp till lägenheten möttes jag utav tystnad, och den tog över mig. Jag kunde höra pulsen dunka i hela huvudet, mina andetag lät ansträngda och när jag svalde nästan krasade det i halsen. Hjärtslagen kändes som en tickande bomb, redo att närsomhelst få hela bröstet att explodera. Jag stapplade in i sovrummet, öppnade den översta lådan och tog fram en liten pappersbit med en tunn tofs hårt virad runt den. Jag slet av tofsen, vecklade upp pappret och såg på det lilla rakbladet med små fläckar utav torkat blod på, tog det i ett fast grepp mellan vänster tumme och pekfinger, använde långfingret som ett stöd för att hålla det stadigt. "Jag måste bara få ut lite mörker" viskade jag, som för att ursäkta mig inför universum. "Fysisk smärta är det enda som kan lätta min psykiska börda." Självhatet gjorde sig väl påmint, och hjärnspökena skrek åt mig så högt att trumhinnorna värkte. Det blir bättre om jag dör. Allt blir bättre om jag dör. Men när jag tryckte bladet mot min högra underarm hörde jag mammas ord i huvudet; "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner". Meningen gick på repeat i mitt huvud; blandningen utav kärlek och rädsla i hennes röst spred sig ut i varje millimeter av min hjärna, och jag liksom pausades. Jag vände upp huvudet, såg det söndergråtna ansiktet se tillbaka på mig i spegelns reflektion. Mammas ord blev högre och högre, de slogs mot skriken från de inre demonerna, båda försökte desperat överrösta varandra och vinna makten över min känslostyrda kropp. Andningen blev häftig och högljudd, sådär som det låter när någon blir jagad i en skräckfilm.
Ett lågt, klingande ljud fick allting att tystna. Jag vände blicken mot mina skakande ben. Där, mellan fötterna, låg det; Beviset på att jag hade vunnit. Ett litet rakblad med små fläckar utav torkat blod på. Jag förstod inte själv att jag hade släppt det, lyfte upp min vänsterhand framför ögonen för att försäkra mig om att jag såg rätt. Och visst var handen tom. För första gången någonsin insåg jag att det fanns någonting starkare än mitt självhat och min dödslängtan; Kärleken till och från mamma, och min rädsla att göra henne illa. Jag såg återigen min spegelbild i ögonen, och skrattade medan tårarna fick hela ansiktet att blänka i det svaga skenet från ljusslingan på väggen. Sedan plockade jag ned den lilla svarta boken från hyllan, öppnade en sida och skrev.

"Idag vann vi, mamma. Idag var vi starkare än allt det som sliter mig i bitar. Kanske är kriget inte över, men vi fick demonerna att retirera och skamset slinka tillbaka till sina hålor. Så idag, idag vann vi, mamma. Och jag lovar att utkämpa varje slag tills kriget är över. Tills all denna smärta är ett minne blott. Just nu lever jag för dig mamma, men en dag ska jag leva med dig. Utan det nervgift ångest är, utan att du ska behöva se dig om för att se om jag ännu andas. Innan livet är slut ska jag leva."








Detta skrev jag för knappt 2 månader sedan. Jag har genomgått många år utav självdestruktiva beteenden, 24 år utav dödslängtan, konstant ångest, självmordsförsök, fram och tillbaka till psyk, och sedan en sommar som på många sätt var den bästa, men som även slet mig itu. Jag kan inte räkna hur många gånger jag ringde min mamma för att ta farväl, ibland flera gånger per dag. Jag ville verkligen inte leva mer. Men när jag såg min älskade mamma den kvällen, inte bara tittade utan verkligen såg henne; så smärtsamt panikslagen, livrädd att förlora mig -då bestämde jag mig för att det är nog. För kanske har jag gjort någonting för att förtjäna all smärta, men inte hon. Aldrig hon.

Varje dag därefter har jag försökt basera mina beslut på hur det kommer få mig att må om ett år. För jag tror stenhårt på att alla val jag tar idag, stora som små, påverkar hur mitt liv kommer att se ut, ett år framåt. Alla val är inte enkla, vissa gör förbannat ont i stunden, men är ändå nödvändiga för framtiden. Självklart finns det även rum för snedsteg, jag är precis lika mänsklig som alla andra, men när jag gör något "fel" sätter jag mig nu och reflekterar kring det, försöker finna kunskap i misstagen för att istället kunna göra bättre nästa gång. Lite som när man blev underkänd i ett prov i skolan; då fick man plugga lite hårdare, få en bättre förståelse för ämnet, så man kunde utvecklas.

Jag är helt säker på att jag kommer falla hundra gånger till. Och jag vet att det finns många som velat se mig misslyckas, men jag kommer inte att ge dem den njutningen. Så det är okej att jag faller, så länge jag vägrar att ge upp.

 

 

 

 




dokument


2019-10-21 @ 21:34:34
 



lite från senaste


2019-10-03 @ 10:16:12

Dessa gjorde jag för några veckor sedan (ni kan ju själva gissa vilken vecka i månaden jag kom på dessa chokladbomber hahaha). Dom är extremt goda, men nästa gång ska jag göra dem lite mindre då det knappt gick att få i sig en hel haha. Dessa är resultatet av vad jag brukar kalla latmaskbak; det är enkelt, snabbt och det mesta är redan färdigt. Kanske ska göra dem igen och denna gång ge er recept?


En väldans massa blandade bilder; mys med en massa älsklingar, lite kladd, lite dator, lite allt möjligt. Någon som såg fotbollen igår (Liverpool, självklart)?? Älskade den, flög runt som en galning i soffan hahaha!



Imorse vaknade jag illamående, trött och försent. Hade tvätttid vid 7, men glömde ladda mobilen under natten så vaknade i panik vid 8. Jaaaajaaa, det redde ut sig.


Någon som har tips på vad man kan göra mot illamående? Är frisk, men kan inte sluta må illa och det driver mig till vansinne. Skulle sätta en kniv i magen om det fick illamåendet att försvinna, skojar verkligen inte, illamående är det absolut värsta jag vet.



the princess diaries


2019-10-01 @ 17:21:33



Som ni kanske märkt har bloggen legat nere i nästan en vecka, detta då jag hade strul med min domän. Men nu är det äntligen löst och allt ska fungera som vanligt igen!

Jag har hursom legat sjuk hela helgen; lyckades dra på mig magsjuka, förkylning och feber, men nu är jag på bättringsvägen och är mest helt slutkörd i både kropp och själ. Måste egentligen gå till affären, men det är så fruktasvärt kallt så struntar i det haha. Ska spela lite och invänta en vän istället.



Expressen och deras incelmän.


2019-09-23 @ 12:07:00

Häromdagen skrev Expressen en artikel om "Incels" i Sverige, tyvärr är artikeln låst så jag ej kunnat läsa hela, men jag tvekar på om jag skulle vilja läsa resten. Att en så pass stor tidning anser att män i denna rörelse har rätt till att få sina röster hörda, att uppmuntra dem till att offentliggöra sitt kvinnoförakt och garanterat utöka rörelsen -det är skamligt. Expressen är tyvärr inte den första, och garanterat inte den sista, nyhetssidan att visa upp dessa mäns åsikter och värderingar. Jag är helt för yttrandefrihet, men inte när det innebär fara för andra människor.

Skärmdump från Expressen 


För er som inte vet vad Incel är, så står det för involuntarily celibate; på svenska ofrivilligt celibat. Det är framförallt heterosexuella män som kallar sig själva incels, och det innebär alltså att de vill ha sex, men de hittar inte någon som vill ha det med dem. De är med andra ord, generellt sett, "män" som exploderar utav hat gentemot kvinnor, för att ingen vill ligga med dem. The Psychotic Blue Balls Group vore ju också ett passande namn.

Det finns en del forum för s.k incels, där det ofta förekommer heta diskussioner om hur de hatar kvinnor, hur kvinnor ska få betala för deras ovilja, hur de ska våldta, misshandla och döda kvinnor, etc. Hatet de känner för kvinnor är den röda tråden som genomsyrar hela rörelsen.

2014 blev namnet Elliot Rodger känt över världen, många av er känner säkerligen igen honom från nyheterna. Han delade en youtube-video där han sitter i sin bil och berättar om sitt hat mot kvinnor, och avundsjukan han känner för män som faktiskt var sexuellt aktiva -och sina planer på att döda dem. Videon är väldigt obehaglig, delvis för de extremt sjuka saker han säger, men nästan ännu mer på grund utav hans iskalla sätt att prata om det. Och det faktum att han efter denna video gav sig ut på jakt; där han dödade 6 personer och skadade 14. Sedan tog han sitt eget liv. Allt på grund av att ingen ville ha sex med honom.



Källa


Efter denna fruktansvärda händelse blev Elliot Rodger ett stort namn inom incelrörelsen. De höjer honom till skyarna, och han kallas t.o.m för en hjälte. Sedan 2014 har flertalet mord och massmord begåtts utav självutnämnda incels, som anser att alla förutom de själva är problemet, och att kvinnor är ett problem de måste "rätta till". Ja, ni hör ju själva att allt inte står helt rätt till hos dessa.

Men eftersom de känner en sådan avsky gentemot kvinnor -varför vill de då ha sex med kvinnor? Det har jag lite svårt att förstå. Varför vill man ha sex med någon man hatar och rentav vill döda? Troligtvis handlar det betydligt mer om ett maktbegär än om ett sexuellt behov; de vill inte ha sex med kvinnor, de vill äga dem.

Allt är kvinnornas fel. Precis exakt allting.

Att de går år efter år utan att ha sex, det har ingenting att göra med deras sociala inkompetens, att de antagligen sprutar ur sig desperation åt alla håll och kanter, eller att de uppenbarligen har ett par skruvar som sitter skrämmande löst. Nej, det är kvinnorna som är problemet, ondskan i vaginan. För alla kvinnor är ju naturligt onskefulla varelser med -hör och häpna- en FRI vilja??? VA?!?! När skedde detta och vem tusan lät det ske? När fick kvinnor börja bestämma över sina liv och sina kroppar? Vi måste genast stoppa alla starka, intelligenta, lyckliga kvinnor från att härja fritt på våra gator. De kan ju hjälpa världen att utvecklas, och det är farligt, livsfarligt till och med. De säger ju förhelvete nej till sex med klart överlägsna män, då måste ju någonting vara fel??? Nej fy fan, tillbaka till häst och vagn, lagliga våldtäkter, kvinnor beroende utav män, pesten och annat mysigt. Stoppa dessa otäcka kvinnor från att existera, snabbt innan de tar över! Rädda de ensamma stackars männen från ofrivilligt celibat. All makt åt penisen, vår befriare.


Men alltså, ofrivilligt celibat. Vad är det ens? Jag tvekar på om något sådant ens existerar. För är det inte ett aktivt val att spy ur sig kvinnoförnedring? Är det inte ett aktivt val att anse sig högre i näringskedjan än alla vaginabärare i hela världen? Är det inte ett aktivt val att vara en jävla idiot? Vilka kvinnor år 2019 VILL bli kränkta, våldtagna, ifråntagna alla sina mänskliga rättigheter? Inga, absolut inte en enda. Det är ju ingen direkt nyhet. Så är det då inte incels eget val att agera på ett sätt som de vet skrämmer bort alla potentiella sexkandidater? Är det inte incels fria vilja att bete sig så illa att ingen vill ta i dem?
Det finns oändligt med män (MÄN, inte patetiska pojkar med för mycket luft) som har sex med starka kvinnor på bådas villkor. Det finns miljontals män och kvinnor som har ett rikt och lyckligt sexliv. De existerar i alla samhällsklasser, i alla länder, med alla olika utseenden och personligheter. Och de får ligga. Så, kanske ligger problemet trots allt hos ER, och endast ER? Kanske har det något att göra med era skeva värderingar, er oförmåga att se och ta eget anvsar för era liv, eller helt enkelt för att era personligheter är så oattraktiva att inte ens en strumpa fylld med bodylotion vill komma nära er? Kanske, bara kanske, så är det dags att ni hoppar av era höga hästar, och växer upp?



Nästan alla kvinnor jag känner har någon gång utsatts för någon form utav sexuella övergrepp och/eller trakasserier. Jag själv inkluderad. Under min högstadietid blev jag våldtagen fler än 1 gång, jag blev hotad till sex, jag blev tvingad oavsett hur många gånger jag sa nej, oavsett hur mycket jag grät, oavsett hur mycket jag bad om att bli lämnad ifred. Jag fick anonyma hot på internet, där jag skulle bli våldtagen och dödad, och de skulle även döda min dåvarande pojkvän för att han "hade mig". Jag blev förföljd och fotograferad, och tillsagd att om jag berättade för någon skulle hela min familj dödas. Jag blev hotad och tafsad på nästan dagligen, jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad, jag blev så nedbruten att jag till slut trodde att våld och kärlek gick hand i hand. Jag var 15 år gammal och trodde att misshandel och övergrepp var detsamma som ömhet och kärlek. "Han gör ju bara så för att han tycker om dig".

Så jag gjorde som incelmännen; Jag la all skuld på mig. Ja, mitt hår var fult idag. Ja, mjukisbyxorna satt nog ändå lite för tajt över rumpan. Ja, jag kysste ju faktiskt honom också. Ja, jag hade nog för många killkompisar. Ja, jag skrattade ju åt hans skämt. Ja, jag hade lite för mycket smink. Ja, det är ju jobbigt när jag gråter. Ja, mitt kroppsspråk kanske var inbjudande trots att jag sa nej. Ja, jag gjorde nog trots allt alla fel man kunde göra. Så det är väl självklart att det var mitt fel. Eller?

 


Jag hatade mig själv under så många år, för saker som hade gjorts MOT mig, inte av mig. För saker som jag inte bar något som helst ansvar för. För saker som inte överhuvudtaget var mitt fel. Idag har jag byggt upp mig själv, och hatet har jag riktat åt ett annat håll. Jag hatar inte mig själv. Men jag hatar er. Jag hatar att ni ännu anser er ha äganderätt till en annan människa, jag hatar att ni gör vad ni vill utan en tanke på vad den andra personen vill, jag hatar att det finns sådana as som ändå har mage att kalla sig själva män. För ni är inte män, ni är parasiter. Ni är en skam för alla de  män som dagligen stöttar, står upp för och älskar utan att kräva något i gengäld. Som är riktiga män. För nej, riktiga män behöver inte tjäna mest pengar, de behöver faktiskt inte tjäna en enda krona. De behöver inte ha makt över kvinnor, de behöver inte ha makt över någonting. Riktiga män ser kvinnor som jämlikar, inte någon de måste trycka ned och "hålla på sin plats", utan någon de står sida vid sida med och slåss för det som är rätt.


Till all nyhetsmedia som på något sätt ändå måste känna lite sympati för dessa män eftersom deras åsikter anses relevanta nog att intervjuas och publiceras så offentligt; Varsågoda att skriva om de miljoner kvinnor som tvingats till sex mot sin vilja. Varsågoda att lyssna på berättelser om barn, unga och vuxna som dagligen utsätts för övergrepp och trakasserier. Varsågoda att fråga en 12-årig flicka om hon nog inte provocerade sig till de där blåmärkena. Varsågoda att se en mamma i ögonen medan hon berättar om mordet på sin dotter. Varsågoda att inse att "incel" inte är någonting annat än ett finare ord för kvinnohat.


Och till varenda incelsympatisör i hela världen; Jag hoppas att ni sätter era blå bollar i halsen och kvävs.

 




gårdagens


2019-09-20 @ 18:13:00
Klänning / Busfrö (second hand)  ,  tröja / lager 157  ,  skor / skopunkten  ,  klocka / ur&penn  ,  bälte / kappahl.. Väska, solglasögon och hatt har jag ingen aning om var de är ifrån haha, väldigt gamla!



Kom precis hem efter en heldag med en massa favoriter; först en sväng till segersgärde med Jennie, Carro, barnen & hundarna, sedan en kaffe med Lizzie, och sist en sväng på stan med mamma. En himla mysig dag! Nu är jag dock helt slut och mitt knä är åt helvete så ska byta om till myskläder och krypa ner framför lite The Vampire Diaries. Hoppas ni har en härlig fredag!