Det är okej att vilja dö ibland


2018-08-14 @ 09:42:37
TW: Detta inlägg kan verka triggande för vissa med psykisk ohälsa och suicidrisk.


Den senaste månaden har jag, som ni vet, tvingats gå genom helvetet.
Att ens s.k "bästa vän" och sambo ska gå bakom ryggen på en är aldrig något man förväntar sig, så det har varit en rejäl känslostorm för mig. Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt, samtidigt som jag aldrig mått så bra, vilket är extremt förvirrande och jag har svårt att hitta någon stadig punkt att stå på.

Jag grät konstant i 10 dagar, sedan kom ilskan och hatet, och det liksom tryckte undan ångesten lite. Men jag har hela tiden vetat att jag måste gråta, jag har inte gråtit färdigt och om jag inte släpper på trycket så kommer jag explodera. Jag försökte få mig själv att gråta i flera veckor; jag lyssnade på sorgsen musik, kollade "try not to cry"-videor, jag satte till och med igång Titanic -men fortfarande ingenting. Jag gjorde så att jag själv mådde riktigt illa (har illamående-fobi) i försök att framkalla tårar, men vad jag än gjorde så kunde jag inte gråta. Jag fick, vad läkarna tror, något fel på gallan vilket var den värsta smärtan jag någonsin känt och jag mådde fruktansvärt, och jag kom på mig själv med att tänka "men varför gråter jag inte?". Jag började till och med undra om jag blivit känslokall, om det hade blivit för mycket så allt bara stängdes av. Jag, som alltid varit en känslosam människa och haft nära till tårar, kunde inte gråta.

Men igår kom explosionen jag väntat på, värre än jag trodde. Jag vaknade gråtandes, och kunde endast lugna mig kortare stunder innan jag bröt samman igen. Jag pratade med min läkare från psyk, vilket slutade med att jag grät och skrek "allt är så jävla svart nu, ingenting har någon mening, hur fan kan du säga åt mig att jag måste leva när jag inte vill? Jag är så jävla färdig!". Jag satt och kedjerökte för att försöka stilla ångesten. Jag ville inget annat än att dö, jag kunde verkligen inte se någon mening med att fortsätta kämpa. Jag stod i köket med en näve tabletter i handen och det enda jag kunde tänka var "finns det någon som ens skulle gråta på min begravning, eller blir dom bara lättade?". Jag hämtade mina färdigskrivna brev, fyllde ett glas vatten, satte mig på köksstolen. Jag var 100% redo, utan minsta tvekan, det var nog. Men så kom båda mina älskade katter. Den ena hoppade upp i knät, den andra på bordet, och de skrek högt för att få min uppmärksamhet. De bröt min besatthet en sekund, och en sekund var allt som krävdes för att jag skulle inse att det inte var värt det. De människorna är inte värda det. Det är sjukt att människor man gjort allt för, som man älskat av hela sitt hjärta och som tidigare varit anledningar till att kämpa, ska bli anledningen till att man vill ge upp.

På kvällen gick jag ut och gick i över 1 timme, jag var egentligen sjuk och inte särskilt pigg, men jag visste att jag var tvungen att göra mig av med min ångestfyllda energi annars skulle jag bli destruktiv igen. 


Saken är den att jag tänker på döden varje dag, det har jag gjort hela mitt liv. Jag har alltid haft en väldigt romantiserad syn på döden; att man får själsligt lugn, all smärta försvinner, man blir fri, och man får träffa dem man förlorat. Så för mig är döden något fint, vilket nog ökat min besatthet. Jag har en kronisk dödslängtan som jag lärt mig att leva med, och oftast kan jag hantera det. Det låter fruktansvärt och jag kan se hur många av er som skakar på huvudet och tyst säger "men herregud", men om sanningen ska fram så är det okej. Det är okej att vilja dö ibland, att undra hur det skulle kännas, längta efter friheten. Det är okej att inte vilja kämpa mer, att känna sig färdig, att vilja ge upp. Det är känslor, och det är okej, så länge man inte agerar på dem. Ja, självmord är extremt själviskt, och jag tycker aldrig man ska göra det, men samtidigt har jag tråkigt nog full förståelse för dem som gör det. Jag förstår, för jag står på samma avsats redo att ta steget, men jag väljer att stå kvar lite till. Jag vet inte hur många gånger jag satt upp en "deadline" för mitt eget liv; bestämt mig att är det inte bättre tills detta datum, då är jag klar. Men saken är den att känslor går upp och ner, och hur djupt ner det än går så kommer det alltid gå upp igen, förr eller senare. Så det är inte värt det.

Jag har mycket att leva för, många människor som bryr sig om mig, så många roliga stunder kvar att uppleva, platser att besöka, främlingar att skaka hand med. Jag måste bara påminna mig själv om att jag inte vill missa allt.



LATEST


2018-08-12 @ 00:06:00
Senaste dagarna har jag...
 
 
Svettats halvt ihjäl efter att ha valt lite för varma kläder. Det var 30°C ute, långbyxor var väldigt dumt.
 
 
Fiskat kräftor med min storasyster och mina pappor. Jag frös nästan ihjäl, var fruktansvärt kallt under natten.
 
 
Hunnit ut 30 sekunder och sedan öppnade himlen sig och den förbannade åskan torterade mig (är väldigt rädd för åska).
 
 
Varit på bio med två favoriter; mamma och Therese. Vi såg den nya Mamma Mia-filmen och jag älskade den! Så mysigt.
 
 
Skrivit en hel jäkla del poesi på min instagramsida "iltpoetry"
 
 
Idag har jag varit helt slut efter kräftfisket, var hemma runt 8 imorse så sov i kanske 2 timmar innan jag skulle upp igen. Gick bort till Therese några timmar och hjälpte henne göra sig i ordning inför bröllop, mysigt som alltid! Sedan har jag verkligen bara varit hemma; sovit av och till, tvättat, duschat, kollat serie, möblerat om lite i sovrummet och bäddat rent (finns det något bättre än att lägga sig nyduschad i en nybäddad säng??). Nu ligger jag och glor Youtube och tror att jag är på väg att bli sjuk, inte alls pigg. Jaja. Sov gott vänner och ovänner.
 
 
 
 
 

</div



10 SANNINGAR OM MIG


2018-08-10 @ 10:07:28

1] Jag är tokig i att bada (ute alltså). Går jag i så vill jag aldrig gå upp. Jag älskar att dyka efter saker också, plocka upp skräp från sjöbotten. Det är delvis roligt att se vad man hittar, men känns också jäkligt bra att man faktiskt tar bort skräp från vattnet.

Detta plockade jag upp från sjöbotten vid stugan i förrgår


2] Jag kollar väääldigt mycket på Youtube. Men jag kollar nästan enbart på David Dobrik, Liza Koshy och DALLMYD.


3] Jag är en väldigt omtänksam och snäll person, som bryr mig om alla och har alltid fått höra att jag förlåter för lätt. MEN, när du väl korsat min gräns så finns det ingen återvändo, då stänger jag av allt för dig och skulle inte ens bry mig om du dog.


4] Min musiksmak är väldigt blandad. Några av mina obsessions just nu är:




5] Jag gillar bara kalla makaroner, inte varma. Helst med kycklingkrydda, pommeskrydda eller aromat på.


6] När jag känner mig stressad klarar jag inte att stå i kö. Stod i kö en gång och tjejen längst fram var extremt långsam, och skulle ha hjälp med saker som inte är personalens jobb (inte när det står 30!!! personer i kö iallafall). Jag bet ihop så hårt att jag bet sönder en tand. Så glad var jag.


7] Jag älskar att stå i köket, men gör det sällan till bara mig. När jag inte har någon annan att laga mat/baka till blir det lätt att jag struntar i det helt, vilket inte är så bra då jag kan gå flera dagar utan att äta något annat än någon frukt eller en drickyoghurt liksom. Men ska någon annan äta också så kan jag utan problem laga mat/baka i flera timmar!
Många utav dessa finns recept till under kategorin: "Recept" (några, äldre, ligger istället under "Någonting att äta")


8] Fåglar, katter och elefanter är mina favoritdjur. Alltid varit fascinerad utav fåglar (vill också kunna flyga), katter har jag haft hela mitt liv och älskar, och elefanter är bara så otroligt majestätiska djur!


9] Jag föredrar att sova ensam. Enda gången jag tycker om att sova med någon är när jag är riktigt kär, annars vill jag gärna att du går, I need my space.


10] Mina vänner brukar skoja om att jag är en bitch, bara för jag är väldigt rak och ärlig, speciellt mot män. Tydligen är det manliga egot väldigt skört... Haha nemen jag gillar inte att linda in saker, tycker jag något så säger jag det, orkar inte med en massa larv.



SENASTE GENOM TELEFONEN


2018-08-08 @ 11:49:11



Kvällsmys vid vattnet med min vargkompis



Svalungar i stallet, så himla små



Torstenfis



Världens snällaste mor tyckte det var dags för nya skor och skämde bort mig med ett par, finaste♥



SHE'S BACK Y'ALL


 
Mina polare



 



Den enda som behöver älska mig


2018-08-04 @ 18:05:33
Här är jag. Nyvaken, utan minsta antydan till smink, med ofixade ögonbryn, oborstat hår slängt bakom, påsar under ögonen som skvallrar om lång tid med för lite sömn, med märken och ärr. Här är jag, precis som jag är.


När jag ser dessa bilder vill jag kräkas. Jag vill skrika, jag vill slå, jag vill gråta. Faktum är att när jag skulle ta dessa skrek jag rakt ut flera gånger, sa högt "fyfan så jävla äcklig", kritiserade varje millimeter av mig själv. Självhatet jag byggt upp under så många år är extremt kraftfullt och sliter mig dagligen i småbitar. När jag är bland människor tänker jag aldrig på hur de ser ut eller deras brister, för jag är så upptagen med att höra självhatet som ett smärtsamt eko i huvudet. "Nu ser dom hur ful och äcklig jag är, fyfan varför gick jag ens ut? Jag skulle stannat hemma, jag kan inte visa mig ute mer, detta blir sista gången" skriker ångesten inom mig. Jag kan inte räkna alla gånger jag låst in mig hemma dagar i streck, inte klarat att någon ska ens titta på mig, stått och skrikit rakt ut i spegeln, äcklats av mig själv till den grad att jag kräkts. Och varje gång någon gjort mig illa har det liksom matat självhatet, ångesten har använt andras handlingar som bensin på elden, talat om för mig att det är för jag aldrig kommer vara bra nog, aldrig vara värdefull nog.

Jag trodde att det räckte att bli älskad utav någon, att det var vad jag behövde, och när jag blev så väldigt sviken anklagade jag mig själv för att vara värdelös, att jag skulle dö utan hans kärlek. Men efter all skit som hänt senaste tiden har jag insett att det aldrig var hans kärlek min själ längtade efter; det var min egen. Det spelar ingen roll hur många som älskar en, om man hatar sig själv. Den viktigaste personen i mitt liv är jag, det måste vara jag, och jag är tvungen att lära mig att jag ska vara min egen prio 1. För tillfället vill jag inte ha någon som får mitt hjärta att slå extra slag eller som älskar mig, för det är inte var jag behöver. Jag behöver lära mig att se på mig själv med glädje, att ge mig själv den kärlek jag alltid lagt på andra, att inse mitt eget värde.

Kanske tar det veckor, kanske månader och kanske tar det flera år, men jag är fast besluten om att älska mig själv en dag. Jag behöver veta hur viktig jag är i MITT liv, först då kan jag släppa in någon annan i det igen.



10 fåniga "dejtingregler"


2018-08-02 @ 17:06:43
Efter lite slösurfande på telefonen hamnde jag på någon artikel om vilka "dejtingregler" man borde följa, och kände direkt att de inte kan mena allvar? Var tvungen att googla vidare lite, och hittade ett flertal "regler" som jag aldrig skulle följa (och skulle bli uttråkad om någon annan använde). Så jag har sammansatt några här!


Dejtingregel #1: "Se till att han/hon tar första steget"
Hur ska man någonsin få kontakt om ingen vill ta första steget? Det är ju bara larvigt. Ska man sitta och tänka "hoppas den hör av sig så vi kan få kontakt"? Då finns det ju aldrig någon chans. Verkar någon intressant så ta steget och prata med personen!
hip hop squares GIF by VH1


Dejtingregel #2: "Hör inte av dig igen förrän han/hon har svarat"
Så fånigt så det finns inte, endast för man inte ska verka "för på". Men om personen inte svarat och du har något att säga eller fråga, ska du då sitta och vänta som ett fån? Jag personligen glömmer ofta att svara, tror många gånger att jag har svarat trots att jag inte har det, och skulle inte tycka personen var dum i huvudet om den hörde av sig igen. Skulle snarare tycka det var lite sött att personen vill prata med en.



Dejtingregel #3: "Få lite övertag; verka lite bättre än andra eventuella kandidater"
Ja, denna regel hittade jag verkligen. Det är en sak att berätta om ens framgångar, men en annan sak att skryta och försöka framstå som bättre än andra -det finns inget mer avtändande än en uppblåst skrytmåns. Träffade en kille vars första mening var "jag har precis köpt en ny *någon flashig bil*, jag tjänar jävligt bra vet du, säkert mer än andra du träffat" och jag svarade inte ens, jag bara vände och gick. Jag vill gärna höra om ditt liv, och om det går bra för dig är det superroligt, men det finns en stor skillnad mellan att konversera och skryta.
behold k-pop GIF


Dejtingregel #4: "Spela svårfångad, och vänta en stund innan du svarar när den skriver, verka upptagen"
Känns som det är taget ur en halvtaskig chick flick där paret gjorde slut rätt snabbt. Om du inte svarar mig så kommer jag inte tänka "oj vilken intressant människa, honom vill jag prata mer med" utan jag kommer rycka på axlarna och gå vidare, simple as that. Sen behöver man ju inte svara varje minut, verkligen inte så jag menar, för man har ju faktiskt ett liv. Och att spela svårfångad, vad är det ens för larv? Vet människor som sätter sig med telefonen läääänge bara för att verka "obrydda", och då skulle jag gå därifrån. Antingen är man intresserad eller så är man inte, svårare än så är det faktiskt inte.


Dejtingregel #5: "Du vet vad du känner och vill, men hon/han behöver inte veta det direkt"
Känner bara: bitch what? Om jag träffar någon så vill jag gärna ha ett hum om vad personen vill ha ut av relationen. Jag tycker alltid att ärlighet varar längst, så vill jag vara vänner säger jag det, vill jag något mer säger jag det, och vill jag bara ha lite nattligt sällskap säger jag det. Man behöver inte krångla till det så djävulskt.
season 3 flirting GIF by Bachelor in Paradise


Dejtingregel #6: "Berätta inte för mycket om dig själv, var lite mystisk"
Svårtolkad regel ärligt talat. Det är inte så att man behöver sätta sig och berätta detaljerna om morgonens toabesök liksom, men att vara öppen är en egenskap jag värdesätter högt. Jag är en väldigt öppen person (som ni antagligen vet eftersom ni läser min blogg), och jag trivs i sällskap där andra är på samma sätt. Jag älskar att diskutera, argumentera, prata på djupet, lära känna en människa. Jag är väldigt intresserad av andra människors åsikter och erfarenheter, så jag vill att du ska säga vad du tycker och tänker utan censur.
spooky the mindy project GIF by HULU


Dejtingregel #7: "Mannen ska alltid betala"
Ja, om han är din sugardaddy kanske. Annars är ni båda vuxna människor som kan betala. Vissa vill betala allt, vissa vill dela notan -och alla alternativ är helt okej så länge ni är med på det båda två. Men träffa inte någon med inställningen att den måste betala allt, det är bara fult.
jerry maguire money GIF


Dejtingregel #8: "Skratta, men inte för mycket, du vill inte verka galen"
Jag vet att det är svårt att tro att någon skulle sätta detta som en regel, men denna hittade jag. Jag skrattar väldigt mycket, jag är en utåtriktad och glad människa som älskar att skratta (trots att jag låter som en onykter långben när jag gör det). När jag träffar någon är något av det absolut viktigaste att man kan skratta tillsammans, oavsett vad man har för relation så vill jag kunna ha roligt! Mer skratt åt folket!
mad bela lugosi GIF


Dejtingregel #9: "Var inte den som frågar vad ni är för varandra"
Återigen en regel jag tycker är rentav larvig. Jag förstår att det kan vara väldigt känsligt och sårbart att blotta sina känslor på det sättet, men vad har du att förlora? Jag har aldrig haft känslor för någon utan att tala om det, för antingen känner personen på samma sätt eller så gör den inte det -och oavsett så får du ju veta. Det finns inget värre än att gå och undra hur någon känner för en, så go for it!


Dejtingregel #10: "Ha aldrig sex förrän tidigast tredje dejten"
Börjar det inte bli lite väl gammalt att försöka styra andra människor sexliv? Hur sexuellt aktiv man är som person är ju väldigt individuellt, och alla har olika tankar om hur det bör vara. Vissa vill inte ha sex förrän man är officiellt tillsammans, vissa vill ha sex direkt -och båda är helt okej!
umbrella middle finger GIF


Några saker som bör tillhöra allmän vetskap om att träffa någon: Var öppen och ärlig, ha roligt och var respektfull. That's it.


Har ni hört några "dejtingregler" som ni tycker är fåniga, eller kanske några ni faktiskt följer?



31 JULI


2018-07-31 @ 09:56:11
Det blir inte några dagliga uppdateringar, och kommer nog inte bättra mig riktigt ännu, tyvärr. Jag växlar mellan att ha "the time of my life" och skaka av ångest, men det är okej, för jag kommer framåt. Efter allt som hänt trodde alla, inklusive jag själv, att jag bara skulle klappa ihop helt och sluta fungera -men titta på mig? Visst har jag fortfarande ångest (vem skulle inte ha efter sådan omställning och svek?) men jag försöker göra saker jag mår bra av med människor som får mig att skratta, och jag har haft så jäkla mycket roligt nu. Det är en process och jag har kommit långt på så kort tid, för jag längtar inte alls tillbaka längre, det känns som ett helt annat liv, och nu känns det som jag börjar bli mig själv igen. Så yeah, livin' and breathin' era jäklar.



Mosters älskling♥

Mysfika hos Shpresa

Mina allt, som ska sova på mig hela tiden haha, gosfisar


Bästa favvopennie


Kunde inte sova efter en utekväll, så gick ut på en 40min pw/jogg vid typ halv 6 på morgonen, otroligt lugnt och stilla så var väldigt renande


Welcome to the hood y'all


Målade lite igår. Fick inte bra bild där man ser färgerna ordentligt vilket suger då jag jobbade med många lager för att få som jag ville. Men men.



Dina Ord


2018-07-27 @ 17:13:49


Jag minns det som igår

När jag blundar ser jag dig stå där
Första gången dina känslor uttalades högt
När du såg på mig och sa att du var kär


Och jag levde på dom orden
Och de formade min själ
Dom värmde mig om natten
När du inte var där


Varje dag och varje natt
Ville jag bara vara nära dig
Reflekterade knappt om du ännu
Kände samma sak för mig


Att höra dig säga dom tre små orden
Blev det största i mitt liv
Så även när du blev känslomässigt passiv
Var min kärlek så massiv
Att jag inte kunde se att jag själv var så naiv


Så fort du åkte hemifrån ville jag ha dig tillbaka
Jag saknade din doft, och ditt skratt
Och hur dina läppar brukade smaka


När du såg på mig så var det som om
Inget annat fanns
Jag tänkte dagligen och undrade
Hur fan jag kunde ha någon chans


Hur kunde jag som var så värdelös
Få äran att kallas din?
Min naiva sida förblindade mig
För du var nog aldrig riktigt min


Du sa 'jag älskar dig' så ofta
Att dina läppar inte formades efter orden
Ändå var jag dum nog att inbilla mig
Att jag var lyckligast på hela jorden


När du sa att jag var allt för dig
Nästa dag var jag patetisk och svag
Då var det inget fel på dig, nej, jag undrade
Hur du ville vara med någon som jag?


Så när du sa att allt var över
Att du skulle gå ifrån mig
Då slutade jag andas en stund
För min enda dröm var ju att få vara med dig


Dina ord hade format min själ
Men hela jag var smustigt avfall
När jag försökte hålla om dig tänkte jag
'Hur kan någon varm kännas så isande kall?'


Inte fan visste jag att du hade min bästa vän
Som höll dig varm på natten nu
Efter nästan åtta år så trodde jag ju
Att det var jag och du


Men bakom stängda dörrar
Flög lögnerna vilt omkring
Vem fan brydde sig att ni båda
Fortfarande bar ring?


Vem fan brydde sig att det ni gjorde var fel?
Eller om att ni trasade sönder mig så fullständigt
Att jag nog aldrig mer blir hel?
Inte ni


Se i mina ögon, tala om vad ni har gjort
Se på mig och erkänn att ni är för fega för att tala om vad som skett
Se på mig och övertala mig
Att det vidriga ni har gjort, är rätt


Jag litade på er
Ni sa att jag var allt och utan mig var ni ingenting alls
Hur kan någon som verkar så äkta
Egentligen va så jävla falsk?


Jag gjorde allt för er och ni gjorde allt emot mig
Ni krossade allt jag var, men
Kanske var det bra

Kanske kan jag börja om och bli bättre
Utan dina ord som formar min själ
Och kanske kan jag bli starkare utan din närvaro här
Kanske hittar jag någon som faktiskt vill mig väl
För kanske var det bästa vi någonsin sagt till varandra
'Farväl, min älskling, farväl'




Jag skriver för att bearbeta saker och kunna gå vidare, poesi är ett sätt jag alltid använt för att hantera min ångest och vända den till styrka, så även här. Det blir lättare för mig att sätta punkt när jag först fått sätta ord på känslor och händelser, så just nu känner jag mig så mycket lättare. Jag skriver alltså inte för att på något sätt smutskasta för det skulle bara vara larvigt, utan för att resa mig ur askan. Jag skriver för den viktigaste personen i mitt liv; Jag själv.




torsdag


2018-07-26 @ 09:04:00
Fortsätter spendera mina dagar med härliga människor, umgås och har roligt. I förrgår var jag till veterinären med Mollie, hon får fasen aldrig vara frisk min stackars älskling. 
 
Igår åkte jag och pappa ut till Natta en sväng, gick promenad i 35°C (plågsamt varmt) och hade mys, sedan träffade jag Jennie ett par timmar innan jag och Therese åkte ut för kvällsdopp och prata lite skit. En supermysig dag/kväll med andra ord!
 


 
 
 
Snälla allihop nu; Kan ni sluta ställa anonyma frågor om mitt ex och min f.d bästa vän, och sluta skriva elaka saker om dem? Jag får på riktigt typ 5 anonyma kommentarer om dagen gällande dom två?!?! Nej, jag gillar dem såklart inte heller och ja de har varit riktigt vidriga mot mig, men jag vill inte ha med dem att göra för jag bryr mig verkligen inte vad som händer med dem och kommer därför inte ens svara på era kommentarer utan raderar dem bara. Har ni något att säga om dem så skriv det inte till mig, de kan få höra det istället för jag är så jävla färdig, okej? Acceptera det nu.
 
Nu menar jag självklart inte er som faktiskt hör av er direkt till mig och är så fina, för ni är bara omtänksamma och goa.</div



Lever


2018-07-21 @ 19:28:00
Senaste veckorna har verkligen varit kaos, och för några dagar sedan brakade helvetet lös. Nu känner jag mig tacksam att ha fått se vilka som faktiskt är äkta och vilka som inte förtjänar en plats i mitt liv. Självklart känns allt jäkligt jobbigt, men nu vet jag att jag förtjänar så mycket mer och jag kommer gå starkare ur detta, omringad utav människor som stärker och glädjer mig.
 
 
Jag spenderar mina dagar med mina bästa vänner, lever livet och skrattar tills tårarna rinner. Vilken otrolig tur jag har som har så många fina i omgivningen♡

 

</div



Tre tavlor


2018-07-16 @ 08:37:25
Den senaste veckan har jag mått fruktansvärt, som ni nog förstår, men under helgen har jag satt lurarna i öronen och penslarna i handen och faktiskt målat en del. Förvandlat smärtan till kreativitet. Hela 3 tavlor har det blivit!

"Destruction"
 


"Wise gold"
 


"Wave goodbye"
I denna är det faktiskt 5 olika färger, trots att det kanske ej ser ut så. Det är mörk turkos, mörk marinblå, vit, grön och svart. Denna blev en favorit för mig faktiskt.


Vad tycker ni, gillar ni någon av dem?



Vad kan man säga ens?


2018-07-13 @ 13:08:37
Jag bor för tillfället i stugan med min systers hund Torsten, försöker göra något för att tänka på annat, försöker att inte kvävas av min sorg. Men det är svårt. Han med stort H är borta, eller åtminstone inte längre min, och det gör så ont att det känns som att smärtan ska döda mig. Jag växlar mellan att gråta och få utbrott på de som försöker bry sig. Jag uppskattar er alla, det gör jag verkligen, men jag har helt enkelt ingenting att säga just nu, jag är tom och har svårt att lita på någon. Kan inte äta eller sova, och känner mig bara så väldigt trasig. Jag har ingen aning om vad jag ska göra nu, det känns som jag förlorat allt och jag vet inte ens vad som är värt något längre. Jag trodde att jag hade varit i plågor förut, men detta är en mardrömsliknande tortyr jag aldrig förut upplevt. Har alltid sagt att "jag har någon som älskar mig, så annat spelar ingen roll, jag kan klara allt då" och nu...nu har jag ingenting.

Ska försöka ge mig ut på en ordentlig promenad. Får se när jag orkar uppdatera här.


 



Det värsta.


2018-07-09 @ 05:43:00
Det värsta har hänt. Det känns som jag dör. Får ingen luft. Kommer jag någonsin sluta gråta med vetskapen om att jag nu är helt och hållet ensam? När ingen vill vara min längre, vad är då meningen?
 
</div



Fysisk, emotionell och mental tvångsmässig flykt


2018-07-06 @ 10:32:54
Jag är 3 år. Arg på mamma för något löjligt, sådär vansinnig som barn kan bli när deras vilja inte går igenom. Så jag rusar ut ur huset trots att det är mörk kväll och endast gatlamporna kastar ljus över mina fötter. Jag vägrar att stanna i en situation där jag inte blir bekväm, vägrar att ta konfrontationen.

Jag är 5 år. Börjar gråta hysteriskt och kastar en bok i väggen. Jag kan läsa, ganska bra till och med, men jag kan inte koncentrera mig så orden liksom flyter runt i mitt huvud och rör till allting. Jag känner mig dum, och dålig, och jag vill inte stanna i bokens övertag, så med en sida halvt utriven åker den i väggen.

Jag är 10 år. Råkar sparka ett hål i en tunn dörr i ren panik efter att min familj anklagat mig för att ha förstört datan, något jag vet att jag inte gjort. Jag klarar inte av att bli kallad lögnare och får ångest. När foten, till min stora förskräckelse, gått genom den tunna skivan i dörren så går min ångest från 3-100 på 0.2 sekunder och jag springer ut i skogen.


"Jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata"


Jag är 12 år. Skolan har ringt min familj efter att jag återigen har försvunnit från skolområdet. Jag mår inte alls bra och känner mig oförstådd i skolan, så av ren automatik flyr jag direkt. Mina närmaste vänner gråter och är oroliga. Mina föräldrar hämtar mig i stugan, ca 1 mil ifrån skolan.

Jag är 14 år. Jag klarar inte att sitta stilla i klassrummet, jag kan inte vara tyst när jag blir rastlös, blir frustrerad av att sitta kvar. En lärare påpekar mina skakande ben, trummande fingrar och knäppande med pennan. Säger åt mig att vara tyst, att jag stör. Alla stirrar, jag känner mig som ett djur på zoo, eller en utpekad cirkusattraktion. Jag reser mig upp och går därifrån.

Jag är 15 år. Jag har precis upptäckt att min pojkvän varit otrogen, igen, och han vill prata om det. Jag kan inte stå ut i situationen så jag sliter mig ur hans armar och springer ut. Barfota, i linne och jeansshorts, i snö och nästan 10 minusgrader. Jag håller på att svimma av kylan när jag blir räddad av en underbar dam. Men jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata.

Jag är 23 år gammal och vill ständigt fly. När jag hamnar i ett situation där jag känner mig obekväm, konstig eller utpekad så vill jag springa för livet. Jag vill slå mig fri och aldrig se bakåt. Jag drabbas utav ren och skär panik när jag känner mig intryckt i ett hörn, och vill bara därifrån. 



Känslan av tvångsmässig flykt har suttit i hela livet, fast den har utvecklats och påverkat olika aspekter i mitt liv. Jag vill ofta lämna situationen fysiskt, men när det inte går så lämnar jag den emotionellt och mentalt, något jag är helt övertygad om att det är många som gör. Speciellt när en relation inte riktigt fungerar som vi vill, och kanske även behöver. Då behöver vi använda får fantasi för att fly, för annars står vi inte ut.

Jag och Felix har perioder då vi tjafsar mer och får kämpa betydligt hårdare för vår relation, och vi kan båda säga saker vi inte menar. När vi hamnar i ett bråk, då menar jag ett sådant som handlar om verkligt viktiga saker, och det känns som att vi aldrig kommer lyckas lösa det -då vill jag fly. Jag vill bara vända mig om och gå, gå och gå, till världens ände och tillbaka. Men det fungerar inte, så när den fysiska flykten är omöjlig slår jag på den mentala; den som stänger av det mesta av min förmåga att känna, och som trycker play på drömmandet. Jag står inte ut i den jobbiga situationen, så jag tar som vanligt till flykten. 

"Jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna"

Det stora problemet med mental flykt är att den inte är verklig. Vi kan drömma oss bort till vår egen fantasivärld, där alla får ett "happily ever after" och små blå fåglar klär på oss på morgonen. Vi kan fantisera om att vår partner vill alla samma saker som vi, och de enda känslor vi känner är underbara. Vi kan tänka, längta, drömma och fantisera hur mycket vi vill, men det kommer ändå aldrig bli verklighet. Och när jag tänker efter så vet jag inte om jag vill att det ska vara verkligheten heller. Självklart önskar jag att alla kunde få vara lyckliga hela tiden, men lycka är en kortvarig känsla, en sådan som kommer enstaka stunder. Lycka hade endast varit vardaglig glädje om den var där konstant. Och jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna. 

Istället för att ha ett kronisk tvångsbegär i att sätta ribban högre än någon människa kan nå, så bör vi jobba med oss själva och vår syn på det fortsatta livet. Vi måste våga ifrågasätta oss själva och våra val; Varför gör jag si och så? Vad vill jag ha ut av detta? Vem vill jag vara? Vi kommer att ha dagar då allt känns förjävligt rent ut sagt, vi kommer bli irriterade för onödiga saker, och vi kommer att gråta oss till sömns. Men vi kommer också att ha stunder då vi känner oss trygga, då vi skrattar så käken gör ont, och då vi är riktigt lyckliga. Frågan är bara; Vilka stunder har vi tagit så pass tillvara på att de kommer påverka vår framtid?




Vad tror ni om detta? Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helknäpp? Dela med er utav era åsikter, jag är nyfiken!



Eminem Live in Stockholm


2018-07-03 @ 11:55:28
Igår var den bästa kvällen i hela mitt liv. Kvällen jag drömt om, längtat efter, hoppats på -sedan jag var barn. Jag fick kryssa för det som var nummer 1 på min bucket-list hela livet; Se Eminem live. Inte nog med att jag fick stå där, bland 57 520 personer, utan jag stod längst fram och kände musiken pulsera i hela kroppen. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var igår, det var verkligen den bästa kvällen någonsin!


Jag hinner inte gå igenom bilderna nu, men här får ni 6 videor jag filmade under kvällen:
(Se dem i HD för bästa kvalité)