h a l l o w e e n


2019-11-04 @ 11:40:30

I lördags stod halloweenfest på schemat, och jag gick som Queen of hearts. Vi hade bokat lokal och fixat i ordning, och jäklar vilken fest det blev. Jag var så himla taggad (och lite för ostadig haha) hela natten, gick ut och dansade och hade jätteroligt. Snubblade in hemma någon gång på morgonen, sov kanske 2 timmar, sedan fick jag sota för det haha.

Igår körde jag bakiskäk med Carro, sen städade jag lokalen med Lizzie & Emil, och sedan däckade jag runt 19 på soffan hahaha! Är inte helt återställd ännu, och är dessutom fortfarande sjuk (sen 1 vecka tillbaka nu), så idag ska jag mysa med hundarna och kurera mig.


Vad klädde ni ut er till på halloween?



sjuk, trött och på gränsen till vansinnig


2019-10-30 @ 16:06:37
Denna dag har gjort allt för att driva mig till vansinne; imorse vaknade jag helt genomförkyld och med en röst som påminner om en 13-årig pojke. Sedan hällde jag kokande vatten över handen, snubblade och flög tvärs över halva vardagsrummet, råkade riva ner hela gardinstången över mig, drog en skåpslucka i pannan...ja, ingen kanonstart på dagen kanske. Men jag åkte och hade en skön dag med Caroline & barnen; allihop var sjuka så vi har mestadels bara myst och busat. Kom nyss hem, och innan jag hann stänga dörren bakom mig så tappar jag telefonen och skiten går sönder, så jag måste åka och lämna in den också. Försöker hålla humöret uppe, men känner hur blodet kokar nu alltså haha!

Ska åka en sväng till affären med mami snart iallafall, sedan ska jag bara duscha, sova och dricka té hela kvällen. Måste ju bli frisk till helgen, tänker fasen inte missa halloween!

Bilderna är uppenbarligen inte från idag, för idag ser jag verkligen ut att ha blivit överkörd av en stridsvagn och nedskiten av fiskmåsar. Fräscht.





myshörna


2019-10-29 @ 16:26:11
Imorse vaknade jag strax efter 05 och trodde att min högra äggstock skulle explodera (älskar att vara kvinna ibland), så jag bestämde mig för att jag behövde en riktig mysdag. Flyttade runt lite i vardagsrummet, bäddade på en madrass och gjorde ordning en myshörna. Och där har jag (förutom promenader med hundarna) spenderat hela dagen; ätit gott, druckit kaffe, kollat Bones, spelat piano, gosat med hundar och katter, lyssnat musik, skrivit... bara tagit hand om mig själv. Förutom ägglossningen från helvetet, så har jag haft en underbar dag. Man behöver ordentlig egentid ibland!

Tips: gott & gräddat-bröd med färskost (tomat och örter), vegosalami med paprikasmak, avokado, salt och oregano...såååå gottttt! Prova!


Nu ska jag slänga ihop någon mat, sedan ska jag återgå till min myshörna och ha det bra.

Hur har eran dag varit?



"Mammas fenixtårar" - vändpunkten


2019-10-24 @ 12:08:46


Jag såg hur hon försökte hålla tillbaka tårarna; hur hon spände hela kroppen i ett försök till att stålsätta sig mot vågorna som tryckte under ögonlocken. Hon stannade bilen, lät händerna ligga kvar över ratten, och tog ett djupt andetag medan blicken sökte ut genom vindrutan efter något att fästa sig vid. Och jag tänkte att jag skulle vara tyst, för jag kunde se tankarna snurra runt i hennes huvud, och hur hon försökte fånga den rätta tanken att sätta ord på och formulera högt. Jag känner min mamma väl, så jag vet att en lång paus betyder att det är på riktigt, nu är det allvar, detta är viktigt. Gråten i halsen satt fast som en äppelbit; vass, upprivande och försvårade andningen. Jag svalde gång på gång för att försöka kväva den, försöka trycka ner den under ytan, där den hörde hemma. "Jag har gjort mamma ledsen" tänkte jag, och tanken slog luften ur mig. Hon snörvlade till, svalde hårt, tog ännu ett djupt andetag. "Men jag då? Vad skulle jag göra utan dig?" sa hon, och tårarna droppade nu från hennes haka. Hon tittade fortfarande ut genom vindrutan. "Jaa.." sa jag, "du skulle väl sörja ett tag och sedan gå vidare." Så fort jag sagt det högt ångrade jag mig. Vilka fruktansvärda ord. Jag såg hur hon höll andan några sekunder, nästan som om hjärtat stannade. Hon vände ansiktet mot mig, och såg mig rakt i ögonen utan att vända bort. "Gå vidare? Tror du att jag någonsin skulle kunna leva utan dig?" gråten fick hennes röst att spricka. "Du är min dotter, jag satte dig till världen för att älska till mitt sista andetag, kan du inte förstå det? Att du tar ditt liv kommer inte få mig älska dig mindre, det kommer bara slita sönder mig tills det inte finns något kvar." Nu kunde jag inte hålla inne längre, och alla tårar sköljde över tillsammans med ett hest läte. Jag skakade på huvudet. "Men mamma, det gör så ont, och jag drar ner dig också. Jag är inte värd att må dåligt för. Jag är så jävla sjuk" viskade jag. Mamma la sina händer över min ena, lyfte upp den och kramade om den. "Ja, älskling, du är sjuk, det kan du inte rå för. Men sjuk är långt ifrån allt du är. Du är så smart, så omtänksam, så klok och så kreativ. Du är mycket mer än sjuk. Du är mångas bästa vän och stöttepelare. Du är min bästa vän. Det är ju dig jag ringer till för att prata strunt, eller när jag behöver skratta. Den jag pratar med när jag behöver ventilera, och som alltid finns där och får mig att känna mig uppskattad. Du och din syster är det viktigaste jag har, snälla förstå det." Hon kramande min hand hårdare. "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner. Vi kan lösa detta, jag hjälper dig genom allt och vi kommer fixa det. Men om du tar livet av dig Bella, då kommer jag aldrig återhämta mig. Jag kan inte leva utan dig."

Vi satt där i bilen en stund; grät tillsammans, släppte ut mörkret och suddade ut det med kärlek. Innan jag stängde bildörren vände jag mig om och sa "Jag lever för dig, mamma. Bara så du vet."


När jag kom upp till lägenheten möttes jag utav tystnad, och den tog över mig. Jag kunde höra pulsen dunka i hela huvudet, mina andetag lät ansträngda och när jag svalde nästan krasade det i halsen. Hjärtslagen kändes som en tickande bomb, redo att närsomhelst få hela bröstet att explodera. Jag stapplade in i sovrummet, öppnade den översta lådan och tog fram en liten pappersbit med en tunn tofs hårt virad runt den. Jag slet av tofsen, vecklade upp pappret och såg på det lilla rakbladet med små fläckar utav torkat blod på, tog det i ett fast grepp mellan vänster tumme och pekfinger, använde långfingret som ett stöd för att hålla det stadigt. "Jag måste bara få ut lite mörker" viskade jag, som för att ursäkta mig inför universum. "Fysisk smärta är det enda som kan lätta min psykiska börda." Självhatet gjorde sig väl påmint, och hjärnspökena skrek åt mig så högt att trumhinnorna värkte. Det blir bättre om jag dör. Allt blir bättre om jag dör. Men när jag tryckte bladet mot min högra underarm hörde jag mammas ord i huvudet; "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner". Meningen gick på repeat i mitt huvud; blandningen utav kärlek och rädsla i hennes röst spred sig ut i varje millimeter av min hjärna, och jag liksom pausades. Jag vände upp huvudet, såg det söndergråtna ansiktet se tillbaka på mig i spegelns reflektion. Mammas ord blev högre och högre, de slogs mot skriken från de inre demonerna, båda försökte desperat överrösta varandra och vinna makten över min känslostyrda kropp. Andningen blev häftig och högljudd, sådär som det låter när någon blir jagad i en skräckfilm.
Ett lågt, klingande ljud fick allting att tystna. Jag vände blicken mot mina skakande ben. Där, mellan fötterna, låg det; Beviset på att jag hade vunnit. Ett litet rakblad med små fläckar utav torkat blod på. Jag förstod inte själv att jag hade släppt det, lyfte upp min vänsterhand framför ögonen för att försäkra mig om att jag såg rätt. Och visst var handen tom. För första gången någonsin insåg jag att det fanns någonting starkare än mitt självhat och min dödslängtan; Kärleken till och från mamma, och min rädsla att göra henne illa. Jag såg återigen min spegelbild i ögonen, och skrattade medan tårarna fick hela ansiktet att blänka i det svaga skenet från ljusslingan på väggen. Sedan plockade jag ned den lilla svarta boken från hyllan, öppnade en sida och skrev.

"Idag vann vi, mamma. Idag var vi starkare än allt det som sliter mig i bitar. Kanske är kriget inte över, men vi fick demonerna att retirera och skamset slinka tillbaka till sina hålor. Så idag, idag vann vi, mamma. Och jag lovar att utkämpa varje slag tills kriget är över. Tills all denna smärta är ett minne blott. Just nu lever jag för dig mamma, men en dag ska jag leva med dig. Utan det nervgift ångest är, utan att du ska behöva se dig om för att se om jag ännu andas. Innan livet är slut ska jag leva."








Detta skrev jag för knappt 2 månader sedan. Jag har genomgått många år utav självdestruktiva beteenden, 24 år utav dödslängtan, konstant ångest, självmordsförsök, fram och tillbaka till psyk, och sedan en sommar som på många sätt var den bästa, men som även slet mig itu. Jag kan inte räkna hur många gånger jag ringde min mamma för att ta farväl, ibland flera gånger per dag. Jag ville verkligen inte leva mer. Men när jag såg min älskade mamma den kvällen, inte bara tittade utan verkligen såg henne; så smärtsamt panikslagen, livrädd att förlora mig -då bestämde jag mig för att det är nog. För kanske har jag gjort någonting för att förtjäna all smärta, men inte hon. Aldrig hon.

Varje dag därefter har jag försökt basera mina beslut på hur det kommer få mig att må om ett år. För jag tror stenhårt på att alla val jag tar idag, stora som små, påverkar hur mitt liv kommer att se ut, ett år framåt. Alla val är inte enkla, vissa gör förbannat ont i stunden, men är ändå nödvändiga för framtiden. Självklart finns det även rum för snedsteg, jag är precis lika mänsklig som alla andra, men när jag gör något "fel" sätter jag mig nu och reflekterar kring det, försöker finna kunskap i misstagen för att istället kunna göra bättre nästa gång. Lite som när man blev underkänd i ett prov i skolan; då fick man plugga lite hårdare, få en bättre förståelse för ämnet, så man kunde utvecklas.

Jag är helt säker på att jag kommer falla hundra gånger till. Och jag vet att det finns många som velat se mig misslyckas, men jag kommer inte att ge dem den njutningen. Så det är okej att jag faller, så länge jag vägrar att ge upp.

 

 

 

 




dokument


2019-10-21 @ 21:34:34
 



lite från senaste


2019-10-03 @ 10:16:12

Dessa gjorde jag för några veckor sedan (ni kan ju själva gissa vilken vecka i månaden jag kom på dessa chokladbomber hahaha). Dom är extremt goda, men nästa gång ska jag göra dem lite mindre då det knappt gick att få i sig en hel haha. Dessa är resultatet av vad jag brukar kalla latmaskbak; det är enkelt, snabbt och det mesta är redan färdigt. Kanske ska göra dem igen och denna gång ge er recept?


En väldans massa blandade bilder; mys med en massa älsklingar, lite kladd, lite dator, lite allt möjligt. Någon som såg fotbollen igår (Liverpool, självklart)?? Älskade den, flög runt som en galning i soffan hahaha!



Imorse vaknade jag illamående, trött och försent. Hade tvätttid vid 7, men glömde ladda mobilen under natten så vaknade i panik vid 8. Jaaaajaaa, det redde ut sig.


Någon som har tips på vad man kan göra mot illamående? Är frisk, men kan inte sluta må illa och det driver mig till vansinne. Skulle sätta en kniv i magen om det fick illamåendet att försvinna, skojar verkligen inte, illamående är det absolut värsta jag vet.



the princess diaries


2019-10-01 @ 17:21:33



Som ni kanske märkt har bloggen legat nere i nästan en vecka, detta då jag hade strul med min domän. Men nu är det äntligen löst och allt ska fungera som vanligt igen!

Jag har hursom legat sjuk hela helgen; lyckades dra på mig magsjuka, förkylning och feber, men nu är jag på bättringsvägen och är mest helt slutkörd i både kropp och själ. Måste egentligen gå till affären, men det är så fruktasvärt kallt så struntar i det haha. Ska spela lite och invänta en vän istället.



Expressen och deras incelmän.


2019-09-23 @ 12:07:00

Häromdagen skrev Expressen en artikel om "Incels" i Sverige, tyvärr är artikeln låst så jag ej kunnat läsa hela, men jag tvekar på om jag skulle vilja läsa resten. Att en så pass stor tidning anser att män i denna rörelse har rätt till att få sina röster hörda, att uppmuntra dem till att offentliggöra sitt kvinnoförakt och garanterat utöka rörelsen -det är skamligt. Expressen är tyvärr inte den första, och garanterat inte den sista, nyhetssidan att visa upp dessa mäns åsikter och värderingar. Jag är helt för yttrandefrihet, men inte när det innebär fara för andra människor.

Skärmdump från Expressen 


För er som inte vet vad Incel är, så står det för involuntarily celibate; på svenska ofrivilligt celibat. Det är framförallt heterosexuella män som kallar sig själva incels, och det innebär alltså att de vill ha sex, men de hittar inte någon som vill ha det med dem. De är med andra ord, generellt sett, "män" som exploderar utav hat gentemot kvinnor, för att ingen vill ligga med dem. The Psychotic Blue Balls Group vore ju också ett passande namn.

Det finns en del forum för s.k incels, där det ofta förekommer heta diskussioner om hur de hatar kvinnor, hur kvinnor ska få betala för deras ovilja, hur de ska våldta, misshandla och döda kvinnor, etc. Hatet de känner för kvinnor är den röda tråden som genomsyrar hela rörelsen.

2014 blev namnet Elliot Rodger känt över världen, många av er känner säkerligen igen honom från nyheterna. Han delade en youtube-video där han sitter i sin bil och berättar om sitt hat mot kvinnor, och avundsjukan han känner för män som faktiskt var sexuellt aktiva -och sina planer på att döda dem. Videon är väldigt obehaglig, delvis för de extremt sjuka saker han säger, men nästan ännu mer på grund utav hans iskalla sätt att prata om det. Och det faktum att han efter denna video gav sig ut på jakt; där han dödade 6 personer och skadade 14. Sedan tog han sitt eget liv. Allt på grund av att ingen ville ha sex med honom.



Källa


Efter denna fruktansvärda händelse blev Elliot Rodger ett stort namn inom incelrörelsen. De höjer honom till skyarna, och han kallas t.o.m för en hjälte. Sedan 2014 har flertalet mord och massmord begåtts utav självutnämnda incels, som anser att alla förutom de själva är problemet, och att kvinnor är ett problem de måste "rätta till". Ja, ni hör ju själva att allt inte står helt rätt till hos dessa.

Men eftersom de känner en sådan avsky gentemot kvinnor -varför vill de då ha sex med kvinnor? Det har jag lite svårt att förstå. Varför vill man ha sex med någon man hatar och rentav vill döda? Troligtvis handlar det betydligt mer om ett maktbegär än om ett sexuellt behov; de vill inte ha sex med kvinnor, de vill äga dem.

Allt är kvinnornas fel. Precis exakt allting.

Att de går år efter år utan att ha sex, det har ingenting att göra med deras sociala inkompetens, att de antagligen sprutar ur sig desperation åt alla håll och kanter, eller att de uppenbarligen har ett par skruvar som sitter skrämmande löst. Nej, det är kvinnorna som är problemet, ondskan i vaginan. För alla kvinnor är ju naturligt onskefulla varelser med -hör och häpna- en FRI vilja??? VA?!?! När skedde detta och vem tusan lät det ske? När fick kvinnor börja bestämma över sina liv och sina kroppar? Vi måste genast stoppa alla starka, intelligenta, lyckliga kvinnor från att härja fritt på våra gator. De kan ju hjälpa världen att utvecklas, och det är farligt, livsfarligt till och med. De säger ju förhelvete nej till sex med klart överlägsna män, då måste ju någonting vara fel??? Nej fy fan, tillbaka till häst och vagn, lagliga våldtäkter, kvinnor beroende utav män, pesten och annat mysigt. Stoppa dessa otäcka kvinnor från att existera, snabbt innan de tar över! Rädda de ensamma stackars männen från ofrivilligt celibat. All makt åt penisen, vår befriare.


Men alltså, ofrivilligt celibat. Vad är det ens? Jag tvekar på om något sådant ens existerar. För är det inte ett aktivt val att spy ur sig kvinnoförnedring? Är det inte ett aktivt val att anse sig högre i näringskedjan än alla vaginabärare i hela världen? Är det inte ett aktivt val att vara en jävla idiot? Vilka kvinnor år 2019 VILL bli kränkta, våldtagna, ifråntagna alla sina mänskliga rättigheter? Inga, absolut inte en enda. Det är ju ingen direkt nyhet. Så är det då inte incels eget val att agera på ett sätt som de vet skrämmer bort alla potentiella sexkandidater? Är det inte incels fria vilja att bete sig så illa att ingen vill ta i dem?
Det finns oändligt med män (MÄN, inte patetiska pojkar med för mycket luft) som har sex med starka kvinnor på bådas villkor. Det finns miljontals män och kvinnor som har ett rikt och lyckligt sexliv. De existerar i alla samhällsklasser, i alla länder, med alla olika utseenden och personligheter. Och de får ligga. Så, kanske ligger problemet trots allt hos ER, och endast ER? Kanske har det något att göra med era skeva värderingar, er oförmåga att se och ta eget anvsar för era liv, eller helt enkelt för att era personligheter är så oattraktiva att inte ens en strumpa fylld med bodylotion vill komma nära er? Kanske, bara kanske, så är det dags att ni hoppar av era höga hästar, och växer upp?



Nästan alla kvinnor jag känner har någon gång utsatts för någon form utav sexuella övergrepp och/eller trakasserier. Jag själv inkluderad. Under min högstadietid blev jag våldtagen fler än 1 gång, jag blev hotad till sex, jag blev tvingad oavsett hur många gånger jag sa nej, oavsett hur mycket jag grät, oavsett hur mycket jag bad om att bli lämnad ifred. Jag fick anonyma hot på internet, där jag skulle bli våldtagen och dödad, och de skulle även döda min dåvarande pojkvän för att han "hade mig". Jag blev förföljd och fotograferad, och tillsagd att om jag berättade för någon skulle hela min familj dödas. Jag blev hotad och tafsad på nästan dagligen, jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad, jag blev så nedbruten att jag till slut trodde att våld och kärlek gick hand i hand. Jag var 15 år gammal och trodde att misshandel och övergrepp var detsamma som ömhet och kärlek. "Han gör ju bara så för att han tycker om dig".

Så jag gjorde som incelmännen; Jag la all skuld på mig. Ja, mitt hår var fult idag. Ja, mjukisbyxorna satt nog ändå lite för tajt över rumpan. Ja, jag kysste ju faktiskt honom också. Ja, jag hade nog för många killkompisar. Ja, jag skrattade ju åt hans skämt. Ja, jag hade lite för mycket smink. Ja, det är ju jobbigt när jag gråter. Ja, mitt kroppsspråk kanske var inbjudande trots att jag sa nej. Ja, jag gjorde nog trots allt alla fel man kunde göra. Så det är väl självklart att det var mitt fel. Eller?

 


Jag hatade mig själv under så många år, för saker som hade gjorts MOT mig, inte av mig. För saker som jag inte bar något som helst ansvar för. För saker som inte överhuvudtaget var mitt fel. Idag har jag byggt upp mig själv, och hatet har jag riktat åt ett annat håll. Jag hatar inte mig själv. Men jag hatar er. Jag hatar att ni ännu anser er ha äganderätt till en annan människa, jag hatar att ni gör vad ni vill utan en tanke på vad den andra personen vill, jag hatar att det finns sådana as som ändå har mage att kalla sig själva män. För ni är inte män, ni är parasiter. Ni är en skam för alla de  män som dagligen stöttar, står upp för och älskar utan att kräva något i gengäld. Som är riktiga män. För nej, riktiga män behöver inte tjäna mest pengar, de behöver faktiskt inte tjäna en enda krona. De behöver inte ha makt över kvinnor, de behöver inte ha makt över någonting. Riktiga män ser kvinnor som jämlikar, inte någon de måste trycka ned och "hålla på sin plats", utan någon de står sida vid sida med och slåss för det som är rätt.


Till all nyhetsmedia som på något sätt ändå måste känna lite sympati för dessa män eftersom deras åsikter anses relevanta nog att intervjuas och publiceras så offentligt; Varsågoda att skriva om de miljoner kvinnor som tvingats till sex mot sin vilja. Varsågoda att lyssna på berättelser om barn, unga och vuxna som dagligen utsätts för övergrepp och trakasserier. Varsågoda att fråga en 12-årig flicka om hon nog inte provocerade sig till de där blåmärkena. Varsågoda att se en mamma i ögonen medan hon berättar om mordet på sin dotter. Varsågoda att inse att "incel" inte är någonting annat än ett finare ord för kvinnohat.


Och till varenda incelsympatisör i hela världen; Jag hoppas att ni sätter era blå bollar i halsen och kvävs.

 




gårdagens


2019-09-20 @ 18:13:00
Klänning / Busfrö (second hand)  ,  tröja / lager 157  ,  skor / skopunkten  ,  klocka / ur&penn  ,  bälte / kappahl.. Väska, solglasögon och hatt har jag ingen aning om var de är ifrån haha, väldigt gamla!



Kom precis hem efter en heldag med en massa favoriter; först en sväng till segersgärde med Jennie, Carro, barnen & hundarna, sedan en kaffe med Lizzie, och sist en sväng på stan med mamma. En himla mysig dag! Nu är jag dock helt slut och mitt knä är åt helvete så ska byta om till myskläder och krypa ner framför lite The Vampire Diaries. Hoppas ni har en härlig fredag!



en sådan dag som man vill ha varje dag


2019-09-16 @ 21:05:19

Jag & Carro tog med oss barn och hundar, och åkte ut en sväng i det fina vädret. Vi drack kaffe, fick påhälsning av en massa kor, gick lite promenad och bara hade det så himla, himla bra. Vi båda sa det innan vi åkte hem; "gud vilken mysig och bra dag vi har haft". Det är dagar som denna som fyller på med så mycket energi och samtidigt så jäkla mycket lugn -den där magiska kombinationen som gör en lycklig.

Vad har ni gjort idag? :)



on the side of the road


2019-09-16 @ 20:34:45
Klänning och hoodie / H&M , strumpor / American Apparel , skor / skopunkten , keps / Liverpool , väska / New Yorker






farfars servis


2019-09-16 @ 20:17:41

Imorse åt jag favoritfrukosten på farfars servis, mycket mysigare så. Har blivit helt tokig i majskakor och knäcken med färskost, vegoskinka, grönsaker och grillkrydda -är jag hemma äter jag det till frukost, lunch, middag...haha! Såå gott.




Sommar'19 -video


2019-09-12 @ 09:50:36



Vi har skriksjungit på konserter. Vi har tagit en för många tequilashots och snubblat hem i soluppgången. Vi har dansat tills vi inte kunnat stå, skrattat tills magen gjort ont. Vi har åkt bil på nätter och pratat om allt och ingenting. Vi har gått långa promenader på tomma gator, suttit under stjärnorna och snackat skit, tagit nattdopp och grillat i solnedgången. Vi har lekt, myst och gått på picknick. Vi har fiskat, badat och solat. Vi har hållit varandra när det gjort ont. Vi har firat födelsedagar och firat livet. Vi har varit lyckliga med att göra ingenting alls.

Jag har stundvis varit på botten, men de underbara människorna i min omgivning har kastat mig upp till toppen och hjälpt mig att känna mig så obeskrivligt lycklig. Jag är så tacksam och glad över att få omges av så många energiknippen, och herregud vad roligt vi har haft. Vad jag älskar er. Vad jag älskat denna sommar. Och vad jag känt mig levande. 



Att trivas i sitt eget sällskap - hur gör man egentligen? Tips och råd för att tycka om sig själv


2019-09-08 @ 18:00:19



För mig har ensamhet alltid varit den största skräcken, men det var först för cirka ett år sedan som jag insåg allvaret i det.
Jag har varit rädd för att vara själv, för det är då ångesten krupit sig på, vilket gjort att jag automatiskt kopplat ensamtid till panikångest. Samtidigt har min ångest periodvis fått mig att isolera mig; jag har inte klarat att ens träffa vänner eller familj, utan stängt mig inne med mitt självhat, vilket i sin tur bara ökat både ångest och rädsla. Jag ansåg att ensamtid var lite överskattat, och jag vet att jag många gånger sagt att "jag tycker inte om att vara själv, så varför ska jag vara det?" Men förra sommaren ställdes jag öga mot öga med min stora fasa, då jag för första gången på över 10 år blev helt och hållet singel. Jag, som var van att somna med någon bredvid och alltid ha någon där, blev nu tvungen att lära mig stå på egna ben. Min självkänsla var i botten, och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Så det senaste året har jag fokuserat på min självständighet; att lära mig vara själv, ta tid ifred och prioritera mig själv. Jag skulle ljuga om jag sa att det varit enkelt, för det är utan tvekan det svåraste jag gjort i mitt liv. Det har tagit lång tid, dagligt arbete, hundratals misslyckanden, flertalet besök på psyk och säkert miljoner tårar -men det har varit värt varenda smärtsam sekund. Idag är egentiden min helande tid; då jag bearbetar, läker, växer, andas och mår som bäst. Äntligen kan jag stolt säga att jag trivs så jäkla bra i mitt eget sällskap, och i mig själv överhuvudtaget.

 

Jag vet att det finns alldeles för många som lider utav samma rädsla som jag gjorde, så detta inlägg är till er. Om en enda person får en sekunds smärtstillande av detta, så är det värt det. Så här kommer mina personliga tips, råd och tankar till dig som vill lära dig tycka om egentid (och dig själv).



Varför är det viktigt att kunna vara ensam?

• Relationen du har till dig själv är den viktigaste du har i livet. Vänner, partners och till och med familj kommer och går, men dig själv har du garanterat från det första till det allra sista andetaget.

• Att trivas på egen hand gör dig tryggare i dig själv -du blir mer självständig som person.

• ...till följd ökar självkänslan, vilket gör dig tryggare i alla situationer.

• Du lär dig att uppskatta dig själv på ett helt annat sätt, och du kommer känna dig mer värdefull.

• När du lärt dig vara ensam kommer du se att egentiden rensar ditt huvud från ångest och oro, istället för fyller det.

• Du kommer börja prioritera dig själv så mycket mer; Vad tycker Du om? Vad mår Du bra av? Vad ger Dig energi?

• ...detta kommer få dig att sluta ta skit du inte förtjänar, inte låta människor utnyttja dig, och våga säga nej till saker som drar ner dig.

• Självständighet är viktigt för alla människor, men jag tror det är ännu viktigare för oss med ångestproblematik, då det ofta är i ensamheten våra hjärnspöken är som starkast. Att trivas med lite ensamhet innebär att utmana ångesten och förhoppningsvis ta tillbaka makten över sitt eget huvud.

• Du kommer, och detta kan jag lova, känna dig mer fri som person.

Den viktigaste, största och mest givande kärleken en människa kan uppleva, är kärleken till sig själv.



Hur gjorde jag?

Jag började med att skriva en bucket-list, där jag listade saker jag ville klara av att göra på egen hand, och jag satte även upp "tider"; t.ex. sitta på en bänk i 1, 5 och 10 minuter. Och det var allt ifrån att ta en dusch utan musik (för att lämnas med mina tankar), till att äta ensam på restaurang -jag såg saker i filmer och serier jag ville tycka om, och satte dessa på min lista.

Jag startade lite lugnt i mitt eget hem; tog några timmar här och där då jag låg på soffan och lyssnade musik, läste, skrev, målade, hade spakvällar etc.
När jag börjat bli bekväm med att vara själv så ökade jag utmaningarna genom att göra saker där andra människor faktiskt kunde se mig vara ensam, vilket jag tyckte var oerhört påfrestande och ångestframkallande. De första veckorna var rentav fruktansvärda; jag vände ofta hem redan efter bara några minuter då paniken blev så intensiv. Jag tänkte att alla kollade på mig och jag skämdes över att ses som ensam. Men jag fortsatte försöka, varje dag. Jag gick utanför porten för att ta en cigarett, och stod kvar en stund och "bara var". Jag började med powerwalks/löpning på kvällar och nätter då det var lite mindre folk ute. Jag gick ner på stan ensam. Saker som de flesta kanske ser som självklara, men som många gånger fick mig att tänka att "nu dör jag, mitt hjärta kommer stanna här och nu". Jag gick på picknick; första gången klarade jag inte ens att sätta mig ner, andra gången klarade jag cirka 4 minuter innan jag gick hem. Igår tog jag med mig picknick och en bok, och la mig på en filt i över 3 TIMMAR, och jäklar vad bra jag mådde.

 
 

Mina tips och råd till dig som vill (eller behöver) tycka om ensamtid:

• Sätt upp många små mål istället för några få stora. Desto fler saker du klarar, desto mer energi och självkänsla kommer du få och därav klara ännu mer.

• Gör en bucket-list. Det behöver inte vara en resa runt jorden ensam, bara saker du anser jobbiga och vill klara av. Att få bocka av saker kommer göra dig stolt, och det hjälper dig även se framstegen när det känns som du står still.

• Ge inte upp för att du tycker det går långsamt.
Man brukar ju säga att "Rom byggdes inte på en dag" -och inte heller din självkänsla. Vi snackar om att omprogrammera din hjärna och dina känslor, och sånt tar tid. Låt det göra det.

• Lista saker du tycker om hos dig själv.
Kanske lagar du jäkligt god mat, eller har ett härligt skratt? Du kanske är en bra lyssnare, eller är envis? Kanske tycker du om dina ögon eller är duktig på matematik? Det ska vara egenskaper, kunskaper (etc.) som Du värderar högt hos dig själv, alltså inte andras åsikter. Sätt sedan upp listan någonstans där du ser den, och fyll på allt eftersom du kommer på nya saker (och det kommer du att göra). När du känner dig oduglig; snegla lite på listan och påminn dig själv om att det faktiskt finns grejer till och med du gillar med dig själv.

• Strunta i om 5 veckor -tänk om 5 år.
Jag vet att detta är svårt, speciellt om du är som jag och vill ha resultat på en sekund. Ännu mer när man ibland inte tror att man har 5 år kvar. Men detta är inte en sprint, utan ett sjuhelvetes maraton. Hur vill du vara om 5 år; isolerad med ditt självhat, eller gå rakryggad med stolthet?

• Det kommer troligtvis kännas totalt meningslöst ibland.
 Du kommer tänka att det inte hjälper, och att du "inte kan". Men kom då ihåg att varje minut du lägger på din psykiska hälsa idag, är en stor investering i din framtida livsglädje. Och kan jag, så kan du. Det är jag säker på.

• Bara för att du ska klara av att vara själv, så måste du inte göra det ensam. Det kommer finnas dagar då du gråter hejdlöst, känner dig misslyckad och inte alls kan se ljuset. Då kan du behöva någon som peppar dig och påminner dig om hur jäkla grym du är, eller bara låter dig må lite skit en stund.

• Sätt inte för höga krav på dig själv. Du behöver inte klara ett mål om dagen, eller ens ett mål i månaden, du behöver bara försöka. Kom ihåg:

• Att klara 1 minut är bättre än att klara 0.
 Varje sekund du överhuvudtaget kämpar mot ett mål, är en sekund du inte bara borde, utan ska vara stolt över.


Även om det är mitt maraton att springa, så har jag inte varit ensam. Mina föräldrar och styvföräldrar, syskon och syskonbarn, bästa vänner och bekanta, vänners föräldrar, andra släktingar  -alla har stått vid sidlinjerna och hejat på; hjälpt till att pusha mig när kraften tagit slut. De har trott på mig hela vägen, och hjälpt mig känna att jag klarar det.


Jag är så skrytsamt stolt över mig själv, på riktigt. För som sagt, även om många har varit där och hejat på, så är det jag som gjort jobbet, och det är jag som springer över mållinjen. Det har varit ett år fyllt utav varenda känsla ni kan komma på, om vart annat och ovanpå varandra. Jag har velat ge upp fler gånger än jag kan räkna; jag har varit så självdestruktiv, så hatisk, så "värdelös" att jag kördes till psyk 2 gånger på en helg, och jag sa rakt ut att "nu orkar jag inte mer, jag vill inte mer". Jag har varit redo att dö. Men jag har fortsatt, precis hela tiden. Jag har ramlat hundra gånger, sopat av knäna och fortsatt framåt. Jag har pushat, peppat, tröstat och stöttat mig själv. Och jag kommer antagligen ramla hundra gånger till, men det är okej, för jag vet att jag kommer resa mig varje gång. Tänk att trasiga jag, faktiskt är så jävla bra.



Några favoriter, lite sol och en del djur


2019-09-07 @ 23:08:43
Igår var det himla skönt väder, så jag hängde med Caroline & barnen på en spontanare för att kika på lite djur och mysa. Vi fick minst sagt en underbar dag och fyllde på energin rejält. Älskar sådana dagar!



Blir så glad när jag tittar på alla dessa bilder, vad jag är lyckligt lottad som får ha er i mitt liv♥