Tänk om vi räcker till?

[En förkortad version utav denna text har publicerats på min instagram]


Vi målar upp bilder i huvudet; hur det borde vara, hur det är för alla andra, hur det måste bli. Vi sätter upp orimliga mål, placerar ribban så högt att den inte går att nå, och låter oss själva krossas utav nederlaget när vi inte kan nå upp till omöjliga krav. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar -tills oro är det enda som fyller våra kroppar. Vi stressar upp oss kring scenarion vi byggt upp under nätter som aldrig tycks ta slut, och tvingar oss själva att gå genom någonting som inte ens har hänt. För att vi borde vara mer; bättre, vackrare, snällare, häftigare, roligare, starkare, smartare. Vi borde vara mer därför att vi aldrig kan vara bra nog för oss själva. Vi viftar bort komplimanger som lögner, men sväljer förolämpningar som sötat gift; låter det förlama vår personlighet tills vi inte ens har kraft nog att finna oss själva. Kroniskt vilse i sökandet efter en perfektion som inte existerar.
 
Människan är en girig varelse, som alltid vill ha mer och ständigt ser det gröna gräset genom staketets springor; blinda för det faktum att allt gräs fryser på vintern. Vi delar inspirerande citat på sociala medier, inbillar världen att alla är bra nog samtidigt som vi förgäves försöker övertala oss själva om detsamma. Vi ser på andra människor med en slags fascination; vi gör en 3 sekunders granskning och kommer alltid till samma slutsats; de har något vi inte har. Samtidigt är vi fullkomligt ovetandes om verkligheten; att även vi är människor som andra ser på och önskar sig kunna efterlikna. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar - och inbillar oss att ingen annan har tryckt på en liknande självförstörelseknapp. Och så överrumplas vi utav den bittra smaken av ensamhet. Ingen annan känner som jag.
 
Alla har allt som inte vi har, förutom livets negativa aspekter för dessa har vi samlat likt troféer för självhat. Vi ställer dem på dolda hyllor, låter våra pokaler bli en ständig påminnelse om att våra själar är defekta. Vi vill inte att någon ska veta att vi är inkompletta, men använder självhatet som självskadebeteende; låter våra brister bli ammunition för att spränga självkänslan i småbitar. Vi ler, skrattar, pratar, socialiserar oss med den yttre världen; Sedan kniper vi händerna så hårt att fingrarna vitnar, ber till Gud att ingen ska veta, och gråter oss till sömns.
 
Vi fastnar i vakna mardrömmar likt evig sömnparalys och spenderar livet åt att försöka vakna, hellre än att möta rädslorna och avvärja vår känslomässiga död. Vi pratar om mobbning och den emotionella undergång det medför, utan att inse det öppna hyckleriet i att vi trampar på oss själva dagligen. Vi säger att "man ska behandla andra såsom man vill bli behandlad själv", men fortsätter att sparka undan våra egna ben. Vi borde behandla oss själva såsom vi behandlar andra; se oss i spegeln och se att våra brister gör oss mänskliga snarare än dåliga -men vi kan inte. Vi fick någon gång höra att vi var oälskade utav någon annan, och är nu inkapabla till att älska oss själva, därför att vi inte tror oss vara värdiga ens vår egen kärlek. Så vi spottar, slår och sparkar, samtidigt som vi motsätter oss tortyren i mobbning. Paradoxal existens. För genom våra egna ögon är alla andra bättre och det gör oss automatiskt värdelösa.

Men vad händer om vi sätter stopp för vårat självhat? Vad händer om vi slutar se oss själva och varandra som fiender, om vi viftar vit flagg för våra inre krig? Vad händer om vi placerar bromsklossar i våra hjärnspökens vägar, förhindrar dem från att skrika åt oss likt evighetslång tinnitus i själen, inte välkomnar dem att krossa oss inifrån? Vad händer om vi kastar alla bilder vi målat i huvudet, och låter de blanka sidorna ge oss en chans? Vad händer om vi räcker till, precis såsom vi är?

Här är Jag. De senaste veckorna har jag varit värdelös större delen utav tiden, stundvis har jag varit någorlunda duglig, men mestadels värdelös. Mina vänner och familj säger motsatsen; att jag räcker till, att jag är bra, att jag är älskad. Och jag känner deras ord vibrera i mina trumhinnor. Men självhatet hånskrattar och injicerar gift i mina tankar, gör mig oförmögen att kunna se klart; vrider och vänder tills de varma orden får blodet att frysa. Här är Jag. Senast för några timmar sedan var jag värdelös, men för tillfället är jag helt okej. För tillfället accepterar jag mig själv. Om några timmar kommer mina hjärnspöken knacka på igen, krossa mig tills jag knappt existerar. Men tills dess är jag helt okej. En dag kommer det inte finnas plats för hjärnspöken och självhat, en dag kommer jag vara starkare än dom, en dag kommer jag se mina rädslor i ögonen och skrika Här.Är.Jag. Men fram tills dess är jag fullkomligt nöjd med att vara helt okej ibland.


n e o n

Inuti denna fyrkantiga låda är allting grått
Så jag gör vad jag kan för att fly
Samhället är inskränkt, tänker alltid smått 
Men jag behöver en bredare vy


Så jag bygger luftslott för att glömma
Att universum saknar kulör
Blundar för att kunna drömma
Om saker som berör

 
Men innan själen tappar känsel
Ska jag ta mig härifrån
En dag ska jag greppa min pensel
Och färglägga världen i neon
i.l.t 09/nov/18

empty from the start

This is all we have, this is all we are
Blood and bones no Holy Ghost
Empty from the start
There’s nothing you can do honey
Nothing you can do that would save me
</div

Lördagspromenad


Hannes hämtade upp mig så åkte vi ut och tog en långpromenad i höstvädret, bara snackade skit och knäppte lite bilder. Var väldigt länge sedan vi umgicks så var himla mysigt! Det var dock väldigt disigt i luften så bilderna blev rätt oskarpa då linsen var fuktig hela tiden haha..



Just nu sitter jag och fryser, ska laga mat och ta en dusch snart. Ikväll blir det troligtvis lite party, om jag kan samla tillräckligt med kraft haha.

Vad gör ni idag?

Rise Against, Gröna Lund, 19/06/18


Några bilder från då Rise Against spelade på Gröna Lund i somras, hade glömt bort dessa bilder så kommer eventuellt fler framöver

blandat från veckan

Jag vet att jag är usel på att uppdatera här, men ärligt talat har jag varken tid eller ork just nu, för tillfället har jag kraschat en aning och behöver hitta fotfästet igen. Men jag kikar in och uppdaterar då och då, hoppas ni har överseende!




Världens bästa Persika fyllde år så bjöd på lunch♥





Här var jag bra sliten alltså haha, livshotande bakfylla ungefär





Vet att det är universums sämsta bilder men dom är ju så gosiga mina små hjärtan





Sänghäng





Halloween med min bättre hälft♥ Hade fullkomlig idétorka och kom på lite i sista sekund, så fick bli en väldigt simpel outfit, men det funkade ju det med!





Frukostdejt med mami & Lizzie





Att se pojkarna hjälpa varandra med sminket kan ju ha varit det sötaste jag sett, sån kärlek haha





Hur gosiga är dom inte då?? Mina katter har typ övergivit mig för honom haha, riktiga jävla traitors





hey guys, it's meh





När man vaknar vrålsjuk så finns det ingenting bättre än att få denna sötnos på bröstet♥





Hyfsat onyktra små älsklingar 





Myspromenad med Fishbun och vovvarna

RSS 2.0