KÄLLARTRAPPAN | en text om psykisk ohälsa
vemodigt vacker nostalgi
Äntligen fått pump!
Vården trodde till en början att jag hade typ 2, troligen graviditetsdiabetes. Jag krävde som sagt väldigt lite insulin och mådde väl inte direkt dåligt (som jag sa, hög ribba). Men det gick snabbt nedåt och jag krävde mer och mer insulin. Jag försökte hålla det i schack med god kosthållning och motion, men det blev bara värre. Mitt glukos började skifta väldigt mycket. Det togs nya prover lite mer än en månad senare, som visade på normalt C-Peptid och kraftigt förhöjda GAD-antikroppar. Jag skickades då över från vårdcentralen till medicinmottagningen. Där upptäcktes det även att sköldkörteln var i totalt uppror, vilket (för mig) var betydligt värre då sköldkörtelproblemen fick mig att må extremt dåligt både fysiskt, psykiskt och kognitivt och jag tvingades avbryta mina studier då jag bokstavligen gick från A rakt igenom kursen, till att inte förstå mina egna inlämningar. I samma veva förlorade jag dessutom flera närstående och hade svårt att smälta...allt. Kombinationen var väldigt tuff och jag gick bara på survival mode. Hursomhelst.
Diabetesen har sedan skiftat upp och ned som en bergochdalbana. När pollen började komma mer och mer, runt mars, fick jag alltmer problem att kontrollera mitt glukos. Jag tog insulin och ingenting hände på flera timmar, sedan störtdök det plötsligt och jag blev otäckt låg (som lägst angav mätaren "low" istället för ett värde, då är det illa). Så höll det på. Jag har inte vågat ge mig ut ensam på t.ex. långpromenader i rädsla att det ska störtdyka och jag inte ska hinna känna av. Nattetid har värdet skenat uppåt och trots att jag gått upp och tagit insulin har jag vaknat med ett fastevärde på 15-22 (!!). Det innebär att jag haft ketoner, vilket jag inte riktigt förstod först, och vaknat med huvudvärk, illamående, slö i både kropp och hjärna, extrem törst och dimsyn. Det har känts som precis innan en influensa bryter ut rejält, nästan dagligen. Jag har ju, såklart, därmed inte heller fått sova, så trots insomningsmedicin har jag inte varit utvilad alls. Stressen av detta har sedan förvärrat glukoset. Det har varit...fruktansvärt, ärligt talat. Jag tror inte riktigt folk förstår hur dåligt jag faktiskt mått (hur ska de veta, liksom?). Att må såhär och samtidigt ha Bipolär är dessutom en livsfarlig kombination. Min psykolog frågade mig i början av sommaren om vi kommer ses efter semestern, han vet så väl hur min dödslängtan värker. Jag svarade "jag tänker inte lova någonting, för du vet att jag aldrig ger löften jag inte vet att jag kan hålla, men jag ska göra mitt bästa". Imorgon har vi möte igen och jag har överlevt sommaren. Jag vet faktiskt inte hur jag stått ut. Jag har nog bara förträngt så mycket jag kunnat och försökt leva sekund för sekund.
Men! Igår var jag äntligen på pumpstart och fick insulinpump. Min sköterska sa att det var roligt att jag var så otroligt positivt inställd till att få pump (jag var lycklig när hon först sa att jag skulle få den), då många snarare känner tvärtom. Men jag har levt i ett helvete och känner att pumpen är en chans att få tillbaka mitt liv. Få sova? Inte känna mig sjuk hela tiden? Våga ge mig ut och t.ex. springa/träna ensam? Kanske få min hjärna tillbaka och kunna tänka klart? Få en chans att kunna återuppta studier? Få LEVA? Att ha en liten slang och dosa på magen är fan i mig ingenting i jämförelse. Innan jag fick diabetes hade jag verkligen ingen aning om hur svårt och komplicerat det är att leva med. Jag visste att det inte direkt var roligt, men jag hade verkligen ingen aning.
Inatt har jag sovit min första hela natt på... många månader. Jag vaknade strax efter 06 imorse och kände mig utvilad. Kollade på telefonen och såg skärmen utan att det var som gegga i synen. Satte mig upp och huvudet pulserade inte. Satte på kaffe och kände inte att jag höll på att kräkas. Gick ut och matade fåglarna och kände mig BRA. Normal. Som man ska. Jag fattar ju att det kanske inte kommer vara perfekt alla dagar, det är en förjävlig sjukdom, men idag känner jag en sådan enorm tacksamhet för att vakna helt och hållet normal. Det lär jag aldrig ta för givet igen.
I eftermiddag har jag ännu ett vårdbesök. Fram tills dess ska jag koppla av och fortsätta gå igenom bröllopsbilder (denna gång med normal syn, äntligen!!), mysa i stugan med Youssef och Cera. Efteråt ska jag hem och vila, beroende på hur jag mår efter besöket. Just precis nu ska jag fylla upp ännu en kaffekopp och mata mina kära änder som står utanför och väntar ivrigt på lite frön, haha.
Önskar er alla en fin dag!
Barbie: Den moderna förebilden
Är Barbie verkligen ohälsosam för våra barn,
eller skuldbelägger vi henne för att vi ska slippa "leva som vi lär"?
Vilken påverkan har den vuxna omgivningen på barns synsätt, självbild och hälsa?
Vem kom egentligen först; Barbie, eller de vuxna fördomarna?
Barbie introducerades först till samhället i en tid då en kvinnas främsta uppgifter förväntades fokusera på ombesörjande av hem och hushåll –samt att vara vackra fruar och outtröttliga mödrar. På grund av synen på kvinnors samhällsroll blev Barbie, i linje med de dåvarande sociala förväntningarna, därför känd som en hemmafru och en fashionista. När den feministiska revolutionen kom, och kvinnor äntligen började värderas för kunskap och förmåga, blev Barbie istället utstött och anklagad för att främja ohälsosamma kvinnliga stereotyper. Trots att Barbie genomgått en anmärkningsvärd utveckling genom åren så anser många ännu att hon inte bara orsakar negativa psykologiska effekter hos barn, utan ser henne till och med som en antifeministisk symbol. Även om jag är väl införstådd i vad denna uppfattning grundas i, så anser jag att Barbie gjort sig förtjänt av en andra chans och att denna välkända, ibland ökända, docka till och med är något som barn verkligen kan dra nytta av.
Trots att Barbie bevisligen kan ha många positiva effekter på barn så har hennes utseende alltid varit ett väl omtalat ämne. Den generella bilden av Barbie kan beskrivas som en väldigt smal midja, ljus hy och långa, slanka ben –något som kan få barn att jämföra och ifrågasätta sina egna utseenden. Detta är dock något som Barbies tillverkare tog i beaktande när de skapade ett brett utbud av dockor i hopp om att bli mer inkluderande. Idag finns Barbie i alla kroppstyper och etniciteter, i rullstol och med Downs syndrom. Detta initiativ har mottagit mycket positiv respons från allmänheten, eftersom det inte bara främjar acceptans utan även omfamnar våra olikheter.
Vidare anser jag att barns självvärde inte bör förlita sig helt på en docka, utan på det omgivande samhället. En docka kan göra mycket, men den kan inte göra allt – åtminstone inte på egen hand. Det är vårt ansvar som vuxna att lära våra barn att skönhet finns i alla former, samt att motivera och uppmuntra deras förmågor och intressen. Det välkända talesättet "barn gör inte som vuxna säger, utan som vuxna gör" understryker vikten av att leva som man lär och föregå med gott exempel i största möjliga mån. Om du som förälder, närstående eller pedagog exempelvis har en negativ syn på vikt och utseende så är det beydligt mer troligt att ditt barn följer dina spår och börjar granska både sin spegelbild och omgivningens utseende, snarare än att en docka ska orsaka detta. Faktum är ju att vi inte föds med vare sig fördomar eller kroppsliga åsikter, detta är något vi lär oss utav omgivningen och som allt som oftast medför både fysisk och psykisk ohälsa på både kort och lång sikt.
Många vuxna är av den generella missuppfattningen att barns frågor kring kroppar och utseende ställs med samma underton som en vuxen persons, vilket sällan är fallet. En vuxen person som frågar t.ex. "varför är hen så tjock/smal/lång/kort?" har mest troligt en nedvärderande och hånfull underton – detsamma gäller däremot inte om frågan ställs av fyraåring. Det generella barnet är nämligen inte naturligt elakt eller nedvärderande, utan nyfiket. Barn vill veta och deras enda sätt att samla information är genom att fråga. Därför frågar de personer som de känner tillit för; Vuxna i deras omgivning. Problemet uppstår när vi applicerar ett "vuxet synsätt" på ett barns fråga eller påstående och således automatiskt förolämpas och/eller känner skam. Detta leder till att vi svarar något i stil med "så säger man inte!" vilket för barnet betyder att den sagt något "fult". På så sätt har vi, oftast omedvetet, använt en oskyldig fråga för att så ett ruttet frö och alltså börjat forma barnets uppfattning om vad som är "rätt och fel utseende" genom projicering av våra egna osäkerheter och fördomar. Hur vi som vuxna hanterar barns nyfikenhet är alltså avgörande för hur deras världsbild och självbild formas.
I Folkhälsomyndighetens delrapport Barns och ungas livsmedelskonsumtion (2025) framgår det att det är få barn och unga som når rekommendationerna gällande frukt och grönsaker. I samma rapport skrivs det även att "För att främja folkhälsan och förebygga sjukdomar som tjock- och ändtarmscancer, hjärt-kärlsjukdom, diabetes och njursjukdomar behöver konsumtionen av charkprodukter och rött kött minska". Vidare framgår det att 94% av barn i åldrarna 11-17 äter för lite fullkorn, medan nästan samtliga barn i Riksmaten ungdom och Riksmaten småbarn (Livsmedelsverket, 2018) hade ett för högt intag av salt, något som är kopplat till högt blodtryck och som i sin tur är den främsta riskfaktorn för ohälsa och förtida död i Sverige.
Med andra ord finns det många sätt för barn att vara ohälsosamma, sätt som en docka inte har någon som helst makt över utan där vuxna behöver acceptera ansvaret. Ingen kan allt, men alla kan lära sig mer; Vad behöver barnen för att må bra? Hur får du ditt barn att lyssna och hur lyssnar du på barnet? Vad för typ utav kost erbjuder du egentligen ditt barn och vad innebär detta för barnets fysiska, psykiska och kognitiva hälsa? Hur pratar du runt barnet? Hur pratar du med barnet? Vilken ton använder ni i diskussioner i hemmet? Vad säger du om andra människor bakom stängda dörrar? Hur bemöter du barnets känslor? Hur visar, hanterar och diskuterar du dina egna känslor? Är dina "skämt" verkligen barnvänliga eller riskerar de att påverka barnets värderingar? Vad har du egentligen för värderingar? Hur ser du på människovärde? Hur ser du på dig själv? Hur pratar du om dig själv? För alla dessa frågor är direkt relaterade till den kanske viktigaste frågan utav dem alla: Hur vill du att ditt barn ska se sig själv?
Personligen tycker jag att det är ett väldigt omoget förhållningssätt till verkliga samhällsproblem; Att skylla på ett livlöst objekt. Eller nja, lite omoget är när man sparkar i foten och i affekt svär åt tröskeln eftersom det uppenbart är tröskelns fel att tån nu pulserar – att klandra en docka för vår egen systematiskt felprogrammerade hantering av djupt rotade och dysfunktionella samhällsproblem och ideal är inte bara omoget; Det är vansinnigt, verklighetsfrånvänt och livsfarligt. Roten till problemet är inte, och har aldrig varit, Barbie; Roten till problemet fortsätter vara vuxenvärldens konstanta projicering av skeva samhällsideal i kombination med en vägran att ansvara för hur det påverkar barnens hälsa, både i nutid och framtid. Självinsikt är avgörande för en hälsosam utveckling på både individ- och global nivå, men är dessvärre en bristvara i dagens samhälle. En positivt inriktad evolution startar inom varje enskild människa och kan inte uppnås förrän majoriteten förstår vikten av att älska sig själv och därmed skapa en kedjereaktion som skakar genom kommande generationer och lär dem att kärlek, förståelse och respekt är kärnan i ett välmående samhälle. Och det är inte Barbies ansvar, det är Vårat.
Så, istället för att anklaga Barbie för att ”förstöra våra barn” och motverka den feministiska rörelsen, bör vi tacka henne för att hon inger acceptans, förståelse och empati hos våra barn, samtidigt som hon visar att en kvinnas roll i samhället bör vara direkt relaterat till vadhelst kvinnan själv vill, snarare än vad förlegade fördomar kräver av henne. Vi har mycket att lära; Från Barbie, och från och för våra barn.
Om Barbie kan utvecklas till en mångsidig och öppensinnad förebild för våra barn, så bör vi som samhälle vara stora nog att sluta döma henne för vad hon varit –och istället välkomna och omfamna henne för den hon nu blivit. Annars finner vi oss själva plötsligt på fel sida om historien; Otacksamma för och oförmögna att erkänna en kvinnas samhällsviktiga arbete.
Källor och referenser
1. Gerson, S. (2022, February 6). Playing with dolls helps children talk about how others feel, study finds. The Guardian. https://www.theguardian.com/society/2022/feb/06/playing-dolls-helps-children-talk-about-how-others-feel-study
2. Gerson, S., Lillard, A. S., & Mareschal, D. (2022). The impact of doll play on social processing in children. Developmental Science, 25(3), e13163. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1111/desc.13163
3. Ali, S. (2020, February 7). Can Barbie help to teach self-care? Psychology Today. https://www.psychologytoday.com/us/blog/modern-mentality/202002/can-barbie-help-teach-self-care
4. Mattel. (2025). Barbie dolls collection. Mattel Shop. https://shop.mattel.com/collections/barbie-dolls
5. Folkhälsomyndigheten. (2025). Barns och ungas livsmedelskonsumtion: En delrapport inom regeringsuppdraget om att förbättra barns och ungas livsmedelskonsumtion med särskilt fokus på socioekonomiska skillnader. Folkhälsomyndigheten. https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/b/barns-och-ungas-livsmedelskonsumtion/?pub=140795
6. The Toy Insider. (2020). [Barn som leker med Barbiedockor]. The Toy Insider. https://thetoyinsider.com/wp-content/uploads/2020/09/barbie_kids-playing.jpg
7. Mattel. (2025). [Collage av blandade Barbiedockor]. Mattel Shop. https://shop.mattel.com/collections/barbie-dolls
8. Livsmedelsverket. (2018). Riksmaten ungdom 2016-17 – Del 1 Livsmedelskonsumtion. Livsmedelsverket. https://www.livsmedelsverket.se/globalassets/publikationsdatabas/rapporter/2018/2018-nr-14-riksmatenungdom-huvudrapport_del-1-livsmedelskonsumtion.pdf
9. Livsmedelsverket. (2018). Riksmaten ungdom 2016-17 – Del 2 Näringsintag och näringsstatus. Livsmedelsverket. https://www.livsmedelsverket.se/globalassets/publikationsdatabas/rapporter/2018/2018-nr-23-riksmaten-ungdom-del-2-naringsintag-och-naringsstatus.pdf
10. OpenAI. (2025). [AI-genererad illustration av en sliten Barbie med protesterande människor]. ChatGPT. Genererad med hjälp av AI i samtal med ChatGPT.
11. Microsoft Copilot. (2025). [AI-genererad illustration: Serie av flicka och mamma framför spegel]. Genererad via AI i samtal med Microsoft Copilot.
12. Microsoft Copilot. (2025). [AI-genererad illustration: Flicka och mamma håller händer]. Genererad via AI i samtal med Microsoft Copilot.
12. Microsoft Copilot. (2025). [AI-genererad illustration: Barbie, den moderna förebilden]. Genererad via AI i samtal med Microsoft Copilot.
picknick under stjärnorna och relationstankar
Igår visste vi att det fanns chans för norrsken, så vi bestämde oss för att packa ihop en kvällspicknick, åka ut och bara umgås lite i den stilla våren. Något särskilt norrsken blev det tyvärr inte, molnen tjocknade ordentligt när det väl började, men vi var mer än nöjda med kvällen. Vi satt i flera timmar i detta underbara lugn, med helt stjärnklar himmel, såg ett tiotal stjärnfall, åt gott, drog filten runt benen och pratade om allt och ingenting. Så lugnande, vackert och viktigt.♥
Det blir så lätt att man "glömmer bort" varandra; Att man går som passerande skepp i hemmet och fastnar så i sitt eget huvud att man liksom glömmer hur viktigt det är att prioritera tiden man har tillsammans –en minut eller en vecka är egentligen densamma; Det är ju Hur man spenderar tiden tillsammans. Visst är vi duktiga på att uppskatta och prioritera varandra; Alltid noga med att varje dag både tala om och visa hur vi värdesätter allt vi gör och är; En konstant öppen dialog för att kommunicera tankar, känslor och behov; Med angränsning till övertydlighet för att förstå och för att undvika missförstånd. Och det är så himla viktigt, för den konstanta uppskattningen förhindrar liksom det där som så många halkar ned i; Att ta varandra för givet. Jag kommer aldrig anta att vi ska vara tillsammans i all evighet –självklart är det min önskan, men aldrig någonsin mitt antagande. Jag vet hur snabbt livet kan vända, men istället för att leva i rädsla för att det ska ta slut så lever jag i uppskattning och tacksamhet för varje ögonblick. Men ibland händer det såklart ändå att vi båda, på samma gång, har lite för mycket i huvudet och stress, trötthet eller ångest gör det nästintill omöjligt att vara Där i stunden. Man fastnar i sitt eget huvud, som sagt. Och då är dessa stunder livsavgörande; Allt pausas, huvudet tystnar och man kan kliva ut ur sitt huvud och in i den lugnande bubblan man delar och bara få vara en stund. Och så skapar hjärnan automatiskt nya kopplingar mellan lugnet och glädjen i stunden och personen man delar den med; Och så blir uppskattningen och tacksamheten än mer gripande; Och så är man inte längre passerande skepp, utan fyrar som leder genom dimman och vinden som sätter seglet och kompassen som visar riktning; Och så går man från att passera varandra till att färdas tillsammans, ibland med varandra som flytväst när bröstkorgen fyllts med sten; Och så lever man inte bara sida vid sida utan invirade i varandra som ett konstant flöde utav Yin och Yang; Det ljusa med det mörka, varma med det kalla, det man saknat blir det man nu har och man kompletteras för att helas och just så blir man hel. Genom varandras ögon blir perspektivet alltid breddat; Världen blir större och på något vis så även lugnet. En liten stund spenderad helt och hållet tillsammans; Där och då, här och nu, tillsammans. Och så lägger man sig för att sova och andetaget tycks nå varje millimeter utav kroppen; Och så talar man om hur högt man värdesätter dessa stunder och Varandra; Och så lindar man in sig i trygga armar och vaggas till sömns utav andetag i takt. Sedan vaknar man på morgonen och oavsett hur tungt livet än må vara så bär själen flytväst och man vet någonstans att det nog blir bra till slut. Allt blir bra så länge man inte glömmer bort att man delar något mer än yta; Man delar livet. Och livet är ju som vackrast när det faktiskt levs.
kaffe, depression och dissociation
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
2 0 2 4: Recap och tankar
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
JULAFTON 2024
Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.
Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.
Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.
Hur firade ni jul?
i ärlighetens namn
Ibland blir jag så fångad inuti mitt huvud, speciellt när jag under så lång tid kämpat för att hålla mig själv på en armlängds avstånd; Att aldrig riktigt låta mig själv tänka eller känna allt det där som ju behövs tänkas och kännas för att man ska kunna läka. Livrädd för att mitt hjärta inte ska klara av smärtan som osynligt tynger och drar det ned likt gammal sjö kring en kapsejsad båt; Med en spegelblank yta som döljer de korsande strömmar som sliter sjön åt alla håll. En perfekt metafor. Ett imperfekt inre.
Ibland har jag försökt tillåta mig själv att tänka på allt som skett, känna vad som behövs få kännas; Tvingat mig själv att tänka på varje liten detalj. Men smärtan försätter själen i chock; Den är för stor, för tung, för mycket. Och så plötsligt står man där igen och skrattar fastän man inte känner glädjen inuti och säger att allt är bra fastän man inte riktigt känner något alls och tvingar sig själv att låtsas vara någon man behöver vara för att orka med att egentligen inte vara alls.
Jag minns inte senast jag kände mig som mig själv, på riktigt. Min hjärna fungerar inte som den gjorde förut. Innan. Det tar all min energi att förstå simpla saker och sedan är jag för trött för att orka någonting mer. Några sladdar har klippts inom mig, så elektroderna som ska anslutas till varandra istället skickar tomma stötar och med en knastrande huvudvärk tar det stopp. Helt plötsligt kan det ta stopp; Mitt i en mening, i en diskussion, när någon berättar något. Helt plötsligt tar det stopp och jag förstår inte längre vad de eller jag pratar om, förstår inte sammanhanget, förstår inte alla ord som sägs. Som om hela världen talar ett språk jag inte lärt mig ännu och jag står utanför allt det jag borde veta och förstå. Jag har kraschat förut; Kört huvudet rakt genom betongväggen och kämpat för att ta mig tillbaka. Men inte såhär. Det är inte bara utmattning, trötthet, sorg. Det är urkoppling och frånkoppling och aldrig någonsin avkoppling. Det är två hjärnhalvor som plötsligt är mil ifrån varandra och så desperat försöker nå fram men aldrig räcker till. Det är år efter år utav sorg efter sorg och ändå förväntas existera normalt. Det är att äntligen se en framtid och sedan se den rasera. Det är att för första gången våga hoppas på en mening och sedan falla tillbaka in i meningslösheten. Det är ett hjärta som förtvivlat försöker hålla sig själv samman med några ynka trådar likt ett söndertrasat segel i en orkan. Det är att göra och säga vad man tror de orkar höra men aldrig riktigt säga som det är. Det är att aldrig känna sig frisk men inte riktigt få kalla sig för sjuk. Det är en kronisk klump i bröstet men aldrig gråta. Det är att möta alla motgångar med en klackspark och sedan sparka på sig själv när man ligger ned. Det är känslan av att inte känna alls. Känslan av att leva i en glasbubbla och världen alltid är precis utom räckhåll men aldrig riktigt intill och att höra deras mumlande ord men aldrig tillräckligt högt för att tyda vad som sägs. Försöka förstå och relatera till någons oklara meningar medan man bläddrar i sitt emotionella lexikon och inser att man inte alls förstår någonting längre. Det är att få en dag utav fullkomlig klarhet och intala sig själv att det går åt rätt håll, bara för att vakna nästa morgon med bruset från vågorna i huvudet och drunkna igen och igen. Det är att konstant gaslighta sig själv; Tänka att man överdriver, så farligt är det inte, andra klarar ju av det, man är bara klen. Alltid känna att man borde vara, orka, göra, kunna –mer. Med tyngden på axlarna ska man desperat krypa framåt och inte klaga för man har ju så mycket och det man inte har ska man inte fastna i. Men det är ju precis vad man gör. Och det förminskar inte tacksamheten kring vad man har, för visst är man så tacksam hela tiden. Men det man saknar kan ibland få en att sakna ihjäl sig och det är bara ett faktum man måste lära sig att leva med.
Ibland försöker jag minnas hur jag var förut; Innan. Hur jag kände, tänkte, gjorde. Hur jag skrattade när det kändes i magen. Hur jag pratade när jag kunde binda samman tankar och idéer och inte glömde bort vad orden betydde. Hur jag var innan alla sladdar klipptes i hopp om att desarmera innan explosionen kom men istället desarmerade hela livet och inga känslor riktigt kan gnistra till. Ibland glömmer jag bort att låtsas och ansiktet blir blankt. Hjärnan tom och överfull på samma gång. Men så påminns jag och marionettspelaren inuti drar i trådarna och så lyfts mungiporna och allt är som det ska igen. Allt är precis som det ska igen. Fastän kanske... kanske aldrig mer.
Och så säger jag godmorgon fastän natten aldrig tycks ta slut och så säger jag ja fastän allt jag känner är nej och så skrattar jag fastän jag inte förstår det roliga och så går jag till sängs med betongblocket i bröstet och så vaknar jag imorgon och gör samma sak en gång till. Allt...allt är precis som det ska. Normaliserad tomhet och det är precis som det ska vara. Precis, precis som det ska vara.
Och kanske går jag in och raderar orden jag skrivit för att slippa prata, för jag vill ju inte prata. Jag kan inte. Jag förstår inte riktigt hur. Och jag har ju aldrig riktigt varit den som pratar om men alltid den som pratas med och det är så jag trivs bäst. Men jag går till psykologen och försöker reda ut men tycks alltid glömma bort allt i en handvändning och stirrar på ingenting med en blank hjärna som kanske vet vad som behövs pratas om men inte kan ansluta munnen till tanken så marionettspelaren börjar desperat dra i alla trådar och rep och så spelar man livets bästa roll som inte-alls-trasig och så går man därifrån och har ingen aning om vad som precis har hänt. Det är så mycket lättare att hålla sig själv på en armlängs avstånd. Andra tror att det är dem man inte släpper in, men det stämmer ju inte; Man släpper inte in sig själv. För gör man det blir man sjösjuk under ytan och kanske hade man lärt sig simma bättre med tiden men just nu är det lugnare att sitta på sin öde ö och inte vara alls. Precis som man ska vara.
ur mina anteckningar; kritik och utveckling
Att inte tycka om att mottaga kritik är inte nödvändigtvis synonymt med märkbara svårigheter i mottagandet eller nedsatt villighet att få kritik; Och ogillande kring mottagen kritik behöver inte vara direkt associerat med vägran till utveckling eller förbättring. Jag tror att de flesta människor i någon grad ogillar att ha fel och upplever en tillfällig ökning i dopamin när de har rätt; Det är varför vi skapar och berikar nyfikenheten och så strävan efter kunskap och därmed ett utbrett vetande, och medvetande, utvecklas.
Men var går då gränsen mellan ogillande och vägran till acceptans? Är det när vi upplevs som defensiva i vårt bemötande utav kritik? Vi måste ju till någon grad få möjligheten att agera beskyddande kring det vi tror är rätt utan att det behöver innebära att vi inte med ett djupt andetag och en lätt nickning vågar acceptera att motbevisas genom diskussion och argumentation. Kanske är det snarare när vi helt stänger ute andra perspektiv och kunskaper och låser oss vid att ha rätt när vi egentligen har fel, vägrar diskussionen i sin helhet och därmed utesluter alla möjligheter till personlig utveckling? För att vilja ha rätt innebär inte nödvändigtvis att vägra ha fel, även om det självklart kan uppfattas på så vis eller till och med stämma i vissa fall. Men att vilja ha rätt bör leda vägen för viljan att förstå och veta tillräckligt mycket för att tillåtas fyllas med dopamin, även om det innebär att vara tvungen att ha fel några gånger på vägen mot det högre vetandet.
Och om vi tar en chans som visar sig gå i fel riktning och utfallet resulterar i något vi aldrig hade trott, var det då rätt eller fel att ta chansen? Att ha rätt är ju inte nödvändigtvis en antonym till att ha fel, utan allt är relativt och alldeles för subjektivt för att någonsin hållas objektivt i diskussionen. Att sträcka armarna utanför bergochdalbanans aluminiumvagn är inte direkt livsomvälvande, men kanske kan kittla tillräckligt i magen för att få omvärlden att kännas ny och spännande igen? Ett riktigt sug i magen kanske är allt vi behöver för att våga ta felaktigt korrekta chanser, pressa ansiktet mot bilrutan och se vad som är där utanför? Och även om slutresultatet inte blev vad våra beräkningar egentligen hade räknat med så är ju ofta det vackraste i livet det vi aldrig trodde skulle ske; Noterna vi aldrig riktigt kunde vara med på i förväg, men som ändå skapade den vackraste musik våra själar någonsin berörts utav. Att ta en chans och våga hoppas bör alltid ses som rätt beslut även när det går fel, för det betyder ju att vi vågar; Vågar kliva utanför, vågar se med nya ögon, vågar leva. Och oavsett det slutgiltiga resultatet så har chansen vi tog gett oss chansen till utveckling och den karmiska relation vi delar med allt vi varit, är och blir kan på så vis återansluta till varandra och tillåtas läka, så vi kan nå ett högre emotionellt vetande och återfödas utan att behöva dö; Fria från skuld och tyngder.
Aurora, stjärnstoft och att färglägga själen
När jag i våras fick se ett svagare norrsken var jag så himla lycklig, men jag har alltid velat se ett starkare. Det har liksom stått överst på min bucket list sedan barnsben. Hela kvällen kikade jag ut genom fönstret och såg...ingenting –förutom moln. Jag klickade in och ut ur väderappar som alla sa samma sak: Heltäckande molnighet hela kvällen och natten. Men vi bestämde oss ändå för att chansa, så runt 20:30 satte vi oss i bilen och försökte lista ur var vi skulle åka för att ha störst chans att få se något. Jag kom på ett ställe där jag tänkte att det både skulle vara mörkt och lätt att se åt alla håll. Vid cirka kl 21 hade vi parkerat bilen, gått den lilla promenaden ned i kolsvart mörker och hittat vad som kändes som rätt plats. Vi stod en bra stund vid vattenbrynet med den kyliga blåstet bitandes i ansiktet, i sådant mörker att vi knappt såg varandra på någon meters avstånd. Jag stirrade på de mörka molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Av och till såg vi ett svagt, pulserande ljus genom molnen, men molntäcket var fortfarande alldeles för tjockt för att verkligen se något. Genom en liten spricka såg jag ett tydligt stjärnfall, så jag slöt ögonen och önskade att vi skulle få se norrskenet. "Snälla universum, jag önskar mig en blåst som för iväg molnen så vi får se norrsken på riktigt. Jag behöver det." Jag vet att de flesta kanske inte tror på kraften i stjärnfall, men för mig är det som en bön; Universum är vad jag tror på och stjärnfall är som en tillfällig förbindelse mellan universum och människa. Som universums sätt att tala om att avståndet för några sekunder är oväsentligt. Vi är ju alla byggda utav stjärnstoft.
Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Väderapparna sa fortfarande samma sak. Men, inom några minuter började det blåsa kraftigt, molnen skingrades och himlen färgades sakta men säkert i dansande färger; Först svagt synliga bakom oss –sedan ökade de i intensitet. Efter en liten stund var det som om någon tände himlen; På någon sekund lyste den upp i starka sken och plötsligt såg vi både varandra och omgivningen tydligt. Jag tänkte för en sekund att allt kändes så klart. Hela livet; Det som känts så överväldigande tungt, skymmande mörkt och ensamt under så lång tid, kändes plötsligt tydligt. Som om någon drog bort den sorgsna slöjan som täckt ögonen, och jag kunde se. Känna. Finnas till. Vara en liten del utav allt stjärnstoft som hör samman med universum. I mitt huvud hörde jag tonerna till "Song for Sienna", som jag ju så ofta gör när själen kan andas och livet äntligen orkar vända blad. Jag kramade Youssef. "Jag säger ju att universum kräver balans. Ja, vi hade det värsta året någonsin och trodde vi skulle dö utav sorg. Allt var grått. Men i år... i år har vi fått tillbaka så mycket. I år får vi tillbaka färgerna. Jag är så tacksam."
Som ett barn på julafton rentav studsade jag runt, så oförmögen att stå still när de positiva känslorna porlade som en kolsyrad bäck genom kroppen. Var jag än vände blicken så dansade himlen framför mig. Pulserade; Och jag kände hur ljusen for genom mina kärl; Färglade mörkret; Hjälpte själen att återuppstå. Inte så att allt det där smärtsamma försvann, men så att det blev lite lättare. Vackrare. Jag tänkte på alla gånger jag inte velat leva, alla gånger jag inte kunnat se något ljus i tunnelns slut. Men här var jag nu; Kanske inte i tunnelns slut, men inuti regnbågen. Inuti livet. Levande. Så magiskt det är att få vara mitt i, istället för vid det överhängande slutet. Jag överväldigades utav hur vackert det var. Så lycklig. Och så oändligt tacksam.
När vi kom hem stod jag kvar utanför porten i några minuter. Andades djupt och lugnt. Tittade upp mot himlen hela tiden. Hjärtat, som så ofta försökt slita sig ur bröstkorgen, kändes tryggt; Det slog varma slag. Fyllt med färger. Så kom ännu ett stjärnfall, rakt ovanför. Jag log och slöt ögonen. "Jag har ingen mer önskan nu. Jag vill bara säga tack; Tack, universum. Tack snälla."
Tips för en regnig höstdag: 5 sevärda dokumentärer
Fem dokumentärer jag inte kan slita mig ifrån:
Signs Of A Psychopath (2020-2024)
7 säsonger (1-5, 7-8) finns att se på Max
Betyg på IMDb: 7,6 / 10
Denna dokumentärserie granskar några utav världens farligaste mördare och låter oss genom nyhetsinslag, förhör och intervjuer följa utredningens gång. Genom varje avsnitt får vi ta del utav expertutlåtanden som ingående analyserar och diskuterar de tecken på antisocial personlighetsstörning, även kallat psykopati, som gärningsmännen uppvisar.
Specialavsnitt som dyker in i specifika teman:
Now They Lay Me Down To Sleep -Part 1 and 2, S1 A8-9
Den dödsdömde fången John Hummel går med på en sista intervju bara veckor innan hans bestämda avrättning.
How To Spot A Psychopath, S5 A11
I detta avsnitt listas och undersöks några utav de vanligaste dragen hos en psykopat, och ges exempel på genom ökända brottslingar och mördare som tidigare nämnts under seriens gång.
Ties That Bind, S7 A9
Här gräver experter i de brott som begåtts utav så kallade "familjeförintare"; Psykopater som utan skuld mördar sina egna familjer.
Birth of a Psychopath, S8 A10
Experter undersöker de tidiga varningstecknen hos psykopatiska mördare som grips som tonåringar och unga vuxna. Vilka tecken finns det?
Vad tyckte jag om dokumentären?
Från första avsnittet var jag helt fast, förmodligen då denna dokumentärserie innehåller den perfekta mixen utav förfäran, brott och psykologi. Den är otroligt informativ utan att någonsin bli långdragen, vilket gör det lätt att behålla intresset och hänga med. Detta är, enligt mig, en utav de absolut bästa dokumentärserier som gjorts.
Knots: A Forced Marriage Story (2020)
1 timme 16 minuter, finns att se på bl.a Youtube (länk)
Betyg på IMDb: 7,4 / 10
I denna korta men gripande dokumentär dyker vi in i en värld utav tvångs- och barnäktenskap i USA, genom intervjuer med och historier från de som genomgått och tagit sig ur det.
Vad tyckte jag om dokumentären?
För några månader sedan skulle jag skriva en argumentativ uppsats om arrangerade äktenskap för min engelskakurs. Då jag inte hade någon ingående kunskap i ämnet ägnade jag självklart många timmar åt research. Jag snubblade då över denna dokumentär, som sedan blev grundpelaren kring vilken jag byggde och utvecklade mina argument. Jag hade önskat att den var lite längre, men trots sin korta tid (1h 16m) så anser jag att den har en välbyggd struktur som är lätt att följa och samtidigt berör på djupet. Jag har sett att andra anser att den återkommande performancekonsten (dansen) gör det rörigt, men jag är av motsatt åsikt; Jag tycker att den sammanbinder delarna och uttrycksfullt beskriver det som annars är svårt att sätta ord på. Sammanfattningsvis tycker jag att detta är en välgjord, sorglig, stark och otroligt viktig dokumentär som alla borde se.
Läs mer om dokumentären på https://www.knotsthefilm.com/
Keep Sweet: Pray and Obey (2022) (Svensk titel: Keep Sweet: I polygamisektens klor)
Miniserie i 4 delar, finns att se på Netflix
Betyg på IMDb: 7,3 / 10
Vad tyckte jag om dokumentären?
"Keep Sweet: Pray and Obey" är lika välarbetad och analyserande som den är chockerande och förskräcklig. Då jag har en viss fascination kring sekter hade jag läst en hel del om FLDS redan innan miniserien släpptes och var därför snabb att se dokumentären. Den ger verkligen en djupare insyn i denna hjärtskärande och brutala sekt, samt den sjuka man som med järnhand styr medlemmarnas varje andetag. Det är en dokumentärserie som är otroligt sevärd, men som definitivt är tung att se.
Om du istället vill lyssna på poddar som berör FLDS kan jag tipsa om dessa, klicka på länkarna nedan:
Spöktimmen: Sekter 4 (De berättar om FLDS fr.o.m 24:40). På svenska.
Sekter: FLDS - Polygamisekten På svenska.
Unfinished: Short Creek (E1) –Detta är en podcastserie i 10 delar som kort sagt undersöker nuvarande och f.d medlemmar i FLDS, relationen sinsemellan i området där de bor, samt påverkan efter Warrens gripande. På engelska.
A Faking It Special (2021-2024)
Serie i fristående avsnitt, finns att se på Max
Betyg på IMDb saknas
Experter inom kroppsspråk, tal och rättsmedicinsk psykologi analyserar och ger ett bredare och mer ingående perspektiv på omtalade fall och kända brottslingar.
Vad tyckte jag om dokumentären?
Denna dokumentärserie faller mig rätt i smaken då den diskuterar brott genom de mer psykologiska aspekterna, samt hur vi omedvetet avslöjar oss själva genom kroppsspråk, mimik, tonläge och ordval. Om man, som jag, fascineras utav dessa saker så är denna dokumentär extremt intressant och lätt att fastna vid. Det ska dock tilläggas att jag inte ännu sett de fyra nyaste avsnitten (från 2024), främst då jag precis upptäckte att det komit fler. Men nu vet jag vad jag kommer att se på ikväll iallafall!
Your Worst Nightmare (2014-2020)
5 säsonger (2-6), finns att se på Max
Betyg på IMDb: 7,1 / 10
Genom en kombination utav berättande, dramatiserande och verkliga intervjuer återskapas hårresande, oväntade och brutala brott.
Vad tyckte jag om dokumentären?
Detta är en dokumentärserie jag tipsat om förut, då jag tycker att den är väldigt bra. Dramatiseringen utav olika händelseförlopp tillsammans med berättarrösten gör det väldigt enkelt att följa varje avsnitt och får det att kännas som en blandning mellan tv-serie och dokumentär. Många utav brotten som skildras i serien är fall som kanske inte alltid blivit så omtalade eller uppmärksammade globalt, vilket också gör den mer intressant. "Your Worst Nightmare" är en utav mina favoriter, men jag skulle ändå våga påstå att den är lite av en "nybörjardokumentär", om ni förstår hur jag menar? Den är inte speciellt ingående, utan fokuserar mest på berättandet utav fallen. Med det sagt vill jag ändå, ännu en gång, understryka att den är väldigt bra.
Sidenote: De flesta avsnitt är väldigt hemska, obehagliga och/eller brutala, men det som etsat sig fast i mig är S2 A3: Unexpected Company. Det berättar den fruktansvärda historien om hur paret Sumner utnyttjas, kidnappas och mördas på det mest hjärtlösa sätt –och ändå håller fast vid sin kärlek till sista andetaget. När jag ser det vrider sig magen och jag bryter ihop, det gör fysiskt ont i mig att se på. Kanske drar jag paralleller till mina egna föräldrar som är i samma ålder, kanske för att sättet de dör alltid varit min största mardröm, eller kanske helt enkelt för att det är ett hjärtskärande fall. Oavsett anledning så får jag en klump i bröstet bara av att tänka på det.
Källor och bilder, kronoligiskt listade efter inlägget:
[Signs of a Psychopath]
Bild. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.comingsoon.net/wp-content/uploads/sites/3/2024/01/Signs-of-a-Psychopath-Season-4.jpg
IMDb, Signs of a Psychopath. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.imdb.com/title/tt13530014/?ref_=fn_al_tt_1
Max, Signs Of A Psychopath, (2020-2024). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.max.com/se/sv/shows/signs-of-a-psychopath/3d1d8419-deed-410b-a4c8-9815cb21af8b
[Knots: A Forced Marriage Story]
Bild. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://metadata-static.plex.tv/4/gracenote/495c4cafdbb233dd1f3407723153680d.jpg
IMDb, Knots: A Forced Marriage Story. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.imdb.com/title/tt10016640/?ref_=fn_al_tt_1
KNOTS: A FORCED MARRIAGE STORY Award Winning Full Exclusive Documentary English HD 2021. (2020). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.youtube.com/watch?v=pF7JIANcLaU
Knots: A forced marriage story Website (2020). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.knotsthefilm.com/
[Keep Sweet: Pray and Obey]
Bild. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://truecrimesource.com/wp-content/uploads/2023/02/Keep-Sweet-Pray-and-Obey.jpg
IMDb, Keep Sweet: Pray and Obey. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.imdb.com/title/tt20560404/?ref_=nv_sr_srsg_0_tt_8_nm_0_in_0_q_keep%2520sweet
Netflix, Keep Sweet: Pray and Obey, (2022). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.netflix.com/title/81292539
[A Faking It Special]
Bild/Screenshot. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.max.com/
Max, A Faking It Special, (2021-2024). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://play.max.com/search/result?q=a+faking+it+special
[Your Worst Nightmare]
Bild. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://static.digit.in/OTT/v2/images/tr:w-1200/your-worst-nightmare-751709.jpg
IMDb, Your Worst Nightmare. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.imdb.com/title/tt4111430/
Max, Your Worst Nightmare, (2014-2020). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://play.max.com/show/94d7e7b2-ca5a-4897-b981-d6001b0d37ea
Vad är musik?
Många lyssnar enbart på melodierna, medan andra fokuserar på texten som sjungs. De flesta gör nog som jag; Anser att de båda är lika avgörande för att skapa musik. Jag har en väldigt varierad smak, men jag har, som de flesta, några genrer som jag ändå skulla våga påstå är mina favoriter; Punk/rock, samt mer klassisk och instrumental musik (speciellt piano och fiol). Det sistnämnda anser jag vara konst; Att förmedla känslor och berättelser utan ett ord. Motpolen till poesi, som gemensamt bildar strömmar inombords och tillåter en att känna vad än man behöver känna. Instrumental musik är generellt öppen för tolkning vilket, enligt mig, gör den så mycket mer kraftfull. En låt jag aldrig hört har förmågan att framkalla minnen som legat gömda i det undermetvetna, och en låt jag hört hundratals gånger har kapaciteten att få mig känna olika saker varje gång. När livet känns alltför överväldigande lyssnar jag på musiken dagarna i ända och tillåter den att riva upp såren så de äntligen kan läka rätt. Jag tror att vi alla tolkar musik så som vi behöver, behärskar och kan; I varje tonändring placerar vi automatiskt minnen, tankar och känslor och tilldelar därmed melodierna oändliga andemeningar. Vi förser tonerna med de bemärkelser vi är kapabla till och gör dem till en del utav oss själva; Blandar arv och miljö med känslor och hopp och samtycker till att sammanfläta allt vi var med allt vi är och önskar bli. Och så blir musiken plötsligt en symbol; För en tid vi saknar eller överkommit, känslor som stormat eller brunnit ut, för oss. För våra innersta Jag. Den är onekligen mäktig, musiken. Och dess obegränsat ändlösa innebörd.
Jag har några listor med instrumental musik som jag lyssnar på när jag behöver existera utan att existera; Fyllda med musiken som gör rum för mig. Och självklart tolkar jag varje låt på olika sätt, baserat på allt som format min identitet. Nedan har jag plockat ut några utav mina favoriter och ska här försöka förmedla vad de betyder för just mig. Kanske har ni en interpretation som inte alls överensstämmer med min, eller kanske sluter ni ögonen och nickar instämmande till tolkningen jag gjort? Oavsett vad ni känner inombords, så är dessa låtar fantastiska. Sätt på er hörlurar, luta er bakåt och låt musiken ta er vartän ni behöver vara.
1.
Song for Sienna, av Brian Crain.
Brian Crain är min go-to musik, och denna låt har i många år varit min favorit. Den har hjälpt mig genom så mycket i livet, räddat mig. När jag tror att jag inte ska orka mer, då är det denna låt som spelas om och om igen i hörlurarna.
För mig är denna låt att sätta punkt i ett kapitel, och påbörja det nästa. Den är sorgen och saknaden efter det som redan varit, mixat med den skräckblandade förtjusningen i att få börja om på nytt. Rädslan i att behöva gå vidare och modet att faktiskt göra det. Den är sista kvällen man gråter sig till sömns och första gången man kommer på sig själv att skratta. Den är de där svidande tårarna som äntligen får tyngden att lätta lite i taget. Den är ett krossat hjärta och en pirrande förälskelse. Den är daggen som får världen att glittra innan samhället vaknat till liv. Andetaget innan något stort sägs. Känslan av att det är okej att inte vara okej. Det förvånade rycket när man plötsligt känner en omfamning medan man gråter. Den är första gången man väcks utav solstrålarna genom persiennerna efter en vinter man aldrig trott ska ta slut. Styrkan att våga stanna en dag till.
2.
The Approaching Night, av Philip Wesley.
Denna sång har jag målat säkert 80% utav mina tavlor till, utan att överdriva. Den försätter mig i automatisk djupandning.
Den är utrymmet där alla känslor får finnas; Där de kan samexistera utan att riva, slita, slå eller sparka. Den är de sista sekunderna innan man somnar; Där man känner kroppen försvinna och sinnet sakta flyta med och flyta ut i det undermedvetnas djupblå vågor. Den är hjärnans motorväg; Där alla tusentals tankar får varsin körfil och ingen någonsin krockar eller åker fel; Där de bara kan vara. Finnas till. Lugnet i att inte tvingas vara lugn. Den är en plats utan gravitation; Dit vi kan ta med vårt bagage utan att tyngas till marken och låtas sväva i allt och ingenting. Aldrig behöva nudda mark igen.
3.
Comptine d'un autre été, l'après-midi, av Yann Tiersen.
För mig är denna låt en outtalad beskrivning på känslan av förvirring, ensamhet och att vara lite vilsen. Att se omvärlden genom glasväggar; Vara så nära, men aldrig nära nog. På andra sidan. Som att se världen svischa förbi genom bilens smått fläckiga ruta och känna sig separerad från allt det man inte riktigt hinner se på en vinande sekund. Undra om man någonsin kommer ha en plats att höra hemma; Den existensiella krisen av att vilja vara en del utav något utan att sudda ut sig själv fullständigt. Att kasta tusen stenar i sitt glashus men aldrig få se väggarna krackelera runt en; Fängslad i plexiglas; Distansierad. Aldrig nära nog.
4.
Début, av Mélanie Laurent.
Denna låt är naturen; Vågorna som slår mot berget och blir till skum; Den gröna mossan som får marken att se sådär romantiskt trolsk ut; Bäcken som likt blodkärlen ger liv till tystnaden; Brisen som tycks vara hundraprocentigt syre; Fåglarna som svävar utan en rörelse. Den är ett krusat himlahav och en horisont målad i pastell. Den är sättet skymningen målas orange och den är gryningen som smyger genom träden. Den är varje dolt läte som endast kan höras när tystnaden omger en och tillåter knakande grenar och rasslande vindar att bilda musik i själen. Den är tryggheten i att vara en del utav universums kretslopp och finna mening i att vara just här och just nu.
5.
RAIN, av Tony Ann.
Det märks så oerhört tydligt att den inspirerats utav regnet. En perfekt melodisk skildring.
Och denna låt känns just så; Som regn, inuti. Hela mitt liv har jag älskat regnet; Hur det låter, luktar, hur det känns mot huden. Det känns renande; Som att det är universums sätt att tvätta bort allt det som gör ont. Jag vänder ansiktet uppåt och låter det skölja bort sorgen, hårda ord och svek; Droppe för droppe. Alla färger som målats på mig för att vilseleda mig, få mig tro att jag måste ändras på –de sköljs av. Ut. Bort. Och kvar blir jag, precis så som jag är.
6.
Travelling, James Spiteri.
Denna låt känns, för mig, nostalgisk. Inte för att den är särskilt gammal, men därför att den förflyttar mig bakåt i tiden. Den får mig att känna som om jag är tonåring och sitter med ena benet hängande ut genom fönstret medan P!nk's senaste album spelas om och om igen på cd-spelaren. Vilsen, ångestfylld och med miljarder tankar som höll mig vaken hela nätterna, eller ibland i flera dygn. Jag gjorde det hela min uppväxt; Satt i fönstret. Mina föräldrar var inte glada i det, och som vuxen kan jag verkligen förstå varför. Men att sitta där i fönstret; Med ett ben på varje sida, vind i ansiktet och se ut på gatan, på himlen, på träden en bit upp –det fick mig att känna mig hemma. Välplacerad. Förstådd, på något vis. Som om jag hade kontroll. Kanske var det den bokstavliga metaforen i att ha en fot över kanten som fick min fysiska gestalt att för en gångs skull existera parallellt med mitt mentala tillstånd och därför ingav den falska tryggheten i att vara precis där jag borde. Jag kunde sitta där flera timmar i streck. Ibland hela nätter, då i tystnad. Lyssnade till de dolda ljud som pryder natten. La en skrivbok i knät och försökte förstå varför jag var så väldigt oförstådd. Sökte meningen. Sökte mig.
Dit tar denna låt mig. Och den låter mig liksom läka de där bitarna som slets itu för så många år sedan; Gå ur mig själv och låta åren som gått trösta varandra.
7.
I Dream of You, av Robin Spielberg.
Åh, denna låt. Denna vackra, glädjefyllda melodi.
Denna låt är verkligen en kärleksförklaring; Den pirrande glädje som tar över varje cell; Elektriciteten i fingertopparna; Lättnaden som ligger i att älskas i gengäld; Lukten i nacken; Lugnet i en famn. Den är kärlek vid första ögonkastet och stegen längs altargången. Den är känslan av att finna sitt hem i någons närhet. Den är slaget hjärtat hoppar över och sättet det rusar. Den är att kunna vara utan, men att aldrig igen vilja. Den är det aktiva valet att älska till sista andetaget.
Några fler utav mina favoriter (klicka på namnen för att länkas till spotify):
Evenscene - Thad Fiscella
When Leaves Fall - Thad Fiscella
Atlantico - Robert Cacciapaglia, Royal Philharmonic Orchestra, Michele Fedrigotti
The Heart Asks Pleasure First/The Promise - Michael Nyman
Opera 24 n.2 in re bemoelle Magg.: Notturno - Maurizio Mastrini
To the Sky (Moderate) - Dirk Maassen
Butterfly Waltz - Brian Crain
Ambre - Nils Frahm
For Chris - Brock Hewitt: Stories in Sound
La Clairière - Piano Novel
från veckorna som gått
Det var lite bilder från veckorna som gått. Jag är inte på topp varken psykiskt eller fysiskt, men jag fick igår eventuellt positiva nyheter så jag håller krampaktigt tag i dem och blåser liv i hoppet igen. Man måste ju inte vara på topp jämt, egentligen. Det är okej att inte orka ibland. Det är iallafall vad jag intalar mig själv medan jag försöker komma ihåg att äta och sova och gråter till allt och ingenting. Ibland sköljer livet över en lite, helt enkelt. Det måste inte nödvändigtvis betyda att man drunknar. Kanske behöver man få huvudet under vatten en stund för att inte bränna ut sig. Kanske är det universums sätt att säga åt en att sakta ner, andas, bearbeta. Så man kan kliva upp och orka lite till. Kanske, kanske inte. Oavsett så tillåter jag mig själv att dras under, bara för en stund. Jag måste det; Vattna lite. Annars bränner det hål i själen. Det är okej att inte orka ibland. Det är helt okej.
video: vi pratar ut
Jag vill informera om att vi tar upp ämnen som kan vara känsliga och/eller triggande för vissa.
Om du eller någon i din närhet mår psykiskt dåligt finns det alltid hjälp att få. På mind.se finns mycket bra information kring var du kan vända dig för stöd och råd [Klicka här].
Även 1177 har bra tips, råd och kontaktförslag. Se 1177.se för att se vad som gäller i din region.
Tips i vintermörkret: Mina favoritspel (PC)
#1 HORIZON ZERO DAWN Complete edition
Horizon ZD är ett post-apokalyptiskt spel som utspelar sig långt in i framtiden; Där världen vi känner till har utplånats utav robotteknik och girighet. Det är nu en värld och mänsklighet som försöker bygga upp sig igen; fylld med dödliga maskiner och förlorad kunskap.
Det är svårt att förklara hur extremt genomtänkt detta spel är; från bakgrund, historia, karaktärer och deras relationer -till maskiner, landskap och layout, väderomväxlingar, dygnsrytm, förlopp och vapen. Allt är så otroligt välarbetat och fantastiskt skapat att man verkligen lever sig in i och fastnar i världen man utforskar. Dessutom är alla de starkaste och bästa karaktärerna kvinnor, vilket jag tycker om –det är tydligt att skaparna haft detta i åtanke när de lagt upp storyn.
I inledningen möter vi Aloy; en bebis som blivit utstött ur Norastammen vid födseln, och som överlämnats till Rost för att uppfostras och tas omhand. Rost hjälper Aloy att träna inför prövningen; ett slags test där hon, om hon visar sig bra nog, kan välkomnas in i Nora igen. Aloy, som har en längtan efter att förstå sin bakgrund och finna den mor hon aldrig känt, tränar hårt och länge för att kunna accepteras utav stammen. Men vid prövningen attackeras de, och plötsligt måste Aloy ge sig ut i världen hon aldrig tidigare besökt för att stoppa ett hot så mycket större än hon anar.
I kartan kan du se över världens olika delar, uppdrag, samlingsföremål, maskinrevir, resa till olika platser, etc. Kartan är stor (detta är inte riktigt hela); betydligt större än vad den uppfattas i denna bild, med väldigt mycket att upptäcka.
Samla, köp och uppgradera vapen och kläder för att bli starkare och bättre; du kan samla modifikationer för att förbättra både vapen och kläder. Olika brygder skyddar mot olika typer utav skador eller återställer hälsan. Samla resurser för att bl.a. tillverka ammunition, brygder eller sälja för metallskärvor (valutan).
Du kan uppgradera dina färdigheter genom att klara uppdrag, slutföra ärenden, etc. Det finns även specifika samlingsföremål att hitta, samt datapunkter kvarlämnade från den gamla världen. Det kan tyckas "onödigt" att läsa/se/lyssna på alla datapunkter, men man får så mycket information genom dessa att jag anser de nödvändiga för en mer ingående historia och förståelse för spelet.
Upptäck gömda platser och bortglömd kunskap...
Slåss för att övervinna maskiner och mänskliga fiender...
Horizon ZD har verkligen en helt fantastisk story, och det är ett spel jag aldrig riktigt vill ska ta slut (kanske är det därför jag spelar det om och om igen...). Jag gillar verkligen att det är Open World så man har tid och möjlighet att utforska denna fantastiskt vackra värld, för det finns ju så otroligt mycket att upptäcka. Jag gillar också hur genomtänkt allt är och att allt har mening, samt att det finns så många sidouppdrag som man inte måste genomföra för att klara ut spelet, men som ger väldigt mycket mer information om världen, till och med dolda uppdrag som hintar om nästa spel...
Det är ett Open World Action-RPG som är atmosfäriskt och genomtänkt, och där man kan välja svårighetsgrad (Berättelse-Lätt-Normal-Svår-Väldigt svår-Ultrasvår); där berättelse är för den som mest vill utforska spelet utan några särskilda hinder, medan ultrasvår är för den som vill ha en betydligt större utmaning i strider –det finns alltså något för alla. Jag har kört i olika svårighetsgrader, och jag skulle säga att normal är lagom om man inte spelat så mycket innan, men ultrasvår är definitivt roligast. Allt som allt är detta spel rentav magiskt. Jag älskar det.
Sidenote: Om man, som jag, gillar mytologier, skaparhistorier och betydelser så kommer man känna igen en del namn genom spelets gång. Kolla upp namnen du stöter på så kommer du se att till och med dessa är genomtänkta. Detta är inte nödvändigt för storyn, men det är en liten fun fact och något jag finner intressant.
#2 ORI AND THE WILL OF THE WISPS
Detta är uppföljaren till Ori and the Blind Forest, och vill man förstå storyn bättre kan man spela det först, men det är inte absolut nödvändigt för att förstå förloppet i detta spel.
Här spelar man som den lilla anden Ori som separeras från sin familjemedlem, uggleungen Ku, och gör sitt yttersta för att finna hen igen. Dessutom håller "Rötan" på att förstöra världen och dra ner alla i fördärvet, och Ori måste finna alla ljus för att återställa livet och rädda alla.
Det är en otroligt fin och mysig värld att spela i, med söta karaktärer och en väldigt gripande historia som får en att dra paralleller till världen vi lever i.
Det är ett ganska kort spel, jag tror att den generella medeltiden för att klara ut spelet ligger på ca 8-12 timmar (förutsatt att man spelar i normal och beroende på om man vill klara ut det eller få fullständiga 100%), men betydligt mer utmanande på högre svårighetsgrad. Detta var det första spelet jag verkligen fastnade i och spenderade varje ledig minut i Ori's värld tills jag spelat ut det. Och när jag väl spelade ut det så grät jag –mycket. Som sagt, storyn är väldigt gripande, och slutet lämnar inte ett öga torrt. Men det är omöjligt att inte förälska sig i detta spel. Själv har jag spelat ut det fyra gånger än så länge (och jag gråter varenda gång).
Se över uppdrag, teleportera dig, etc. genom kartan. Hela kartan syns inte här, det finns bra mycket mer att se än detta, och alla öppna/pågående uppdrag syns. Som i de flesta spel öppnar du kartan allt eftersom du upptäcker nya platser, men du kan också köpa bitar utav kartan hos karaktären Lupo som gömmer sig på olika platser genom spelet.
Träna dina stridskunskaper i olika Stridstempel där du möter olika fiender, eller tävla på tid i Andelopp för att öva din smidighet (och för att få 100%).
Slåss mot olika fiender längs vägen...(och stora fiender/bossar som jag inte tar med här för att inte spoila totalt).
Utforska de olika delarna utav världen...
Har ni tips på några roliga spel?
Det är ju verkligen säsong för att kura ner sig under en filt, ta med en stor kopp kaffe och spendera kvällarna vid datorn, men det är svårt att hitta nya spel att verkligen fastna i. Jag har annars spelat en del L4D2 och CS, men jag föredrar verkligen att spela själv och inte online/med andra då jag främst spelar för egentid och inte har tålamod för grinia män/pojkar. Jag har precis börjat köra Deliver Us The Moon och har även uppföljaren för att testa, även kört en del S.T.A.L.K.E.R men inte direkt fastnat. Gillar dock även simpla, mysiga hidden object så som de olika spelen i Mystery Case Files-serien.
RELATIONEN OCH DET EGNA VÄRDET
Denna text utgår ifrån partnerrelationer, men det mesta kan tillämpas även till andra relationer.
Hur många utav oss har mått dåligt i en relation? Svalt saker vi lovat oss själva att aldrig acceptera? Kompromissat vår mentala hälsa för att stanna kvar? Försökt passa in i någon annans liv? Prioriterat någon som inte prioriterat oss? Gråtit på toaletten när hen har somnat? Hur många utav oss har blivit onödigt arga? Sagt saker vi inte menat? Agerat på en tillfällig känsla? Hållit saker inom oss i stället för att kommunicera? Gjort saker vi ångrat? Hur många utav oss har egentligen valt en ohälsosam relation över vårt eget mående? Jag vet att jag har gjort det, många gånger. Och jag har ångrat det varje gång. Ändå fortsatte jag göra det. Tills jag en dag fick mitt hjärta krossat fullständigt, och insåg att jag måste förändras; Min syn på kärlek var tvungen att förändras. Så med mycket arbete utvecklade jag min relation till, och syn på, både mig själv och relationer. Jag har lärt mig att se mitt eget värde likaväl som min partners, och att på ett konstruktivt sätt kunna utveckla relationen vidare. Nu förstår jag även att det viktigaste inte är att man är tillsammans, utan hur man är tillsammans; Att man bemöter varandra med samma respekt, omtanke och förståelse man önskar att själv mötas utav.
Konsten att diskutera känslor -trots att man inte känner samma sak
Ifrågasätt aldrig vad din partner känner, det kommer inte att förändra känslorna, snarare förvärra dem. Fråga istället vad känslan beror på, och bemöt personen med öppenhet och förståelse.
Säg t.ex.: ”Jag förstår att du är ledsen just nu, kan du inte berätta vad det är som får dig att känna så?”, eller ibland kanske det räcker med något så enkelt som; ”Finns det något jag kan göra för dig?”
Kom ihåg att ni ibland kanske inte upplever och känner samma sak, men att det inte betyder att den andra känner ”fel”, utan helt enkelt att ni känner olika.
Bli inte arg för att din partner känner eller tänker på ett annat sätt; var istället tacksam för att ni kan vara öppna med det och ta chansen till en utvecklande diskussion. Detta är ett perfekt tillfälle att öka förståelsen för varandra.
Min partner har haft väldigt svårt att prata om saker och att vara ärlig med sina känslor, medan jag pratat känslor sedan jag först lärde mig prata, ungefär. Under vår första tid tillsammans så trodde han att om vi tyckte, tänkte eller kände olika saker, så skulle det automatiskt leda till bråk. Men jag har alltid sagt till honom att ”så länge du är ärlig mot mig, så kommer jag aldrig bli arg”, och det håller jag fast vid. Ibland kan jag självklart bli frustrerad när vi ”krockar”, men jag tar ett djupt andetag och påminner mig själv om att han har lika stor rätt till sina känslor som jag har, och att vi respekterar varandra tillräckligt för att försöka se och förstå den andres perspektiv.
Kommunikation kräver självinsikt och förståelse
Jag och mitt ex hade ingen bra kommunikation; Vi kunde inte diskutera känsliga ämnen utan att båda två blev arga/upprörda och detta ledde till oändligt många onödiga bråk som egentligen hade kunnat undvikas. När förhållandet tog slut var jag först arg och ledsen, men allra mest på mig själv. Jag kände frustration och skam över hur dålig självinsikt jag haft och hur många gånger jag agerat eller reagerat i affekt, i stället för att ta ett djupt andetag och försöka se bortom mitt eget perspektiv.
Jag vet att många efter ett uppbrott fokuserar på vad exet gjorde för fel, men det kändes så väldigt kontraproduktivt att lägga energin på saker jag inte hade kontroll över, och som dessutom inte var mitt ansvar. För mitt ansvar låg ju hos mig själv; det var vad jag kunde kontrollera och ändra på. Så jag lade otroligt mycket tid på att ”utvärdera” mig själv och mina prestationer i relationen -för att kunna utvecklas och växa som person. Hur hade jag önskat att jag agerade? Vilka situationer gav mig ångest i efterhand? Fanns det andra sätt att reagera som hade varit mer produktiva? Hade jag kunnat säga dessa saker på ett mer konstruktivt sätt? Vad behövde jag bli bättre på?
Jag skrev en lång lista med saker jag ville förbättra hos mig själv, och sedan började jag träna in det. Jag vet att många kan tycka att det låter galet, men jag tror stenhårt på att prata med sig själv; Att öva kommunikation och förståelse genom att använda sig själv som försökskanin. Gå runt hemma och argumentera med sig själv, skriva texter från flera synvinklar, stå i spegeln och låtsas ge konstruktiva svar på "dumma" frågor/situationer. Detta hjälper en att träna på att acceptera olika åsikter, perspektiv, känslor, etcetera -och vi vet ju alla att övning ger färdighet. Jag har i många år kämpat för att utvecklas, och kan nu ställa mig utanför mina egna känslor för att kunna diskutera saker på ett mer produktivt sätt, vilket verkligen hjälper mig vara en bättre och mer förstående människa. Självklart gör jag också misstag eller reagerar illa ibland, men huvudsaken är att man försöker bli bättre. Den gyllene regeln är bra att ha i bakhuvudet; ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad”. Hur hade du velat bli bemött i samma situation?
När jag träffade Youssef var jag direkt väldigt tydlig med att om vi inte har välfungerande kommunikation så kommer vi aldrig heller kunna ha en hälsosam relation. Som jag snuddade vid förut var han här min raka motsats; Han hade aldrig pratat om känslor, tankar, drömmar, rädslor, trauman eller åsikter -och han var livrädd för att göra det till en början. Men jag var envis och fortsatte ställa frågor, dela mina inre tankar med honom, och ibland rentav dra ur honom hans känslor. Desto mer vi pratade, desto mer vågade han öppna upp sig. Vi har haft vår beskärda del utav onödiga tjafs och stormiga känslor -men vi har hela tiden fortsatt träna på kommunikationen. Idag kan jag inte minnas senaste gången vi tjafsade; Vi känner och förstår varandra, och pratar alltid genom allt noggrant för att undvika missförstånd.
Några saker att tänka på för att förbättra kommunikationen:
Är det läge att diskutera detta just nu?
Om ni t.ex. är upprörda eller stressade, så är det bättre att gå till varsitt rum och andas några minuter, och sedan återuppta samtalet. Det är betydligt större chans att diskussionen blir givande om ni båda är lugna och sansade. Men(!), se till att faktiskt återuppta samtalet också -prata genom allt, jämt. Små saker drabbas ofta utav snöbollseffekten om vi inte ser till att hantera dem.
Hur pratar ni med varandra?
Blir det ofta pajkastning, med fraser som t.ex. "du gör alltid sådär", "du är så jäkla...", eller "men ska du säga?!"? Pajkastning är alltså kort sagt när diskussionen blir anklagande, vilket mest troligt kommer få er att automatiskt gå in i försvar. Försök istället att tala utifrån era egna känslor, t.ex. "jag blir ledsen/upprörd i denna situation, därför att..." eller "jag kanske missförstod dig nu, men jag uppfattade som att du menade såhär". En liten vägvisare kan vara att börja en mening med "jag känner" istället för "du är".
Turas om att ha ordet; Vänta på din tur.
Avbryt inte varandra, det är detsamma som att säga "mina känslor är viktigare än dina" och är både respektlöst, själviskt och kränkande. Turas i stället om att ha ordet, och diskutera varandras perspektiv. Om din partner berättar att den blir ledsen när du gör en viss sak så behöver du inte försvara dig och starta pajkastning; Du behöver bara lyssna, försöka se din partners sida utav saken, och ha självinsikt nog att se om ditt beteende kräver förändring. När ni pratat färdigt om den ena, kan ni prata om den andra. Det gör att ni båda får komma till tals, ökar förståelsen för varandra, och hjälper er att utvecklas.
Förstå att ingen utav er är tankeläsare.
Förvänta dig aldrig att din partner bara ska veta/göra något; man tänker på olika sätt och minns olika saker. Därför är det otroligt viktigt att vara ärlig, rak och tydlig i alla sammanhang. Var aldrig passivt aggressiv om din partner inte vet, minns eller förstår -var i stället tydlig med hur du tänker/känner. Vad vill du? Vad behöver du? Ni kan undvika i stort sett alla missförstånd och onödiga tjafs genom att bara vara raka.
Hur ser ett välfungerande, vuxet förhållande ut 2023?
Finns det några raka facit? Vad jag behöver i en relation kanske någon annan avskyr, och vice versa?
Förhållanden kommer i många olika konstellationer, och det finns inga direkta facit på vad som gör en relation bra eller dålig -mer än hur personerna i relationen upplever den. Men så brukar man ju även säga att kärleken är blind, så ibland kan det vara svårt att veta hur man egentligen känner och mår i en relation. Hur kan man vara säker på om man är lycklig eller olycklig med sin partner/partners?
På samma sätt som du måste vara rak och ärlig med din partner, så måste du även vara det med dig själv. För om du inte vet vad du vill ha eller behöver -så hur tusan ska din partner ha en aning? Det är väldigt viktigt för din egen mentala hälsa att du har självinsikt nog att förstå vad som är bra och dåligt för just dig, för att kunna ha en hälsosam relation. Jag t.ex. älskar att skriva listor, för det är ett väldigt simpelt sätt att konkret formulera sina behov.
Lista över krav/kriterier:
-Vad jag vill ha/behöver i en relation
-Vad jag mår dåligt utav i en relation
Listan ska skrivas i lugn och ro, så du kan tänka klart, och du ska endast utgå från dig själv. Din nuvarande relation är inte relevant i listan, bara du är viktig här. Ingen annan kan heller säga vad som är rimligt eller orimligt på din lista; alla prioriterar vi olika och har individuella behov. Men saker du sätter på din lista behöver ju även vara ömsesidiga; Du kan inte kräva att din partner ska göra allt jobb medan du bara ställer krav. Relationer måste alltid gå åt båda håll för att de ska fungera.
Jämför sedan listan med relationen du är i, funderar på att inleda, eller kanske redan har avslutat men vill återuppta; Uppfyller relationen verkligen dina krav/kriterier? Är det viktigt för dig att få egen tid, men din partner låter dig aldrig vara ifred? Du vill inte ha barn, men din partner nästan tjatar om det? Vissa saker går att antingen lösa eller kompromissa om, medan andra är för viktiga. Bara du avgör vad som är för viktigt för dig.
Kom också ihåg att listan inte nödvändigtvis betyder att partnern är dålig, utan det kan helt enkelt vara så att ni inte matchar. Men ibland kan denna lista även vara bra för att själv kunna se om man faktiskt är i en relation som är hälsosam eller destruktiv för en.
Jag skrev en lista för många år sedan, när jag var ganska olycklig och ville se om jag stannade i relationen för min skull, eller för att jag trodde att jag ”borde”. Listan har jag sedan återgått till, uppdaterat eller raderat punkter, och den har varit en bra vägvisare för mig när jag varit osäker. Jag har många gånger fått höra att jag inte ska ha så höga krav, men jag håller inte med alls. Självklart ska du ha höga krav/kriterier på relationen och personen du har den med, för varför ska man nöja sig? Vem blir lycklig utav det? Som singel brukade jag säga; ”Jag är lycklig ensam, så är jag inte minst lika lycklig med någon annan, så är det ju inte värt det”.
Listan var även till stor hjälp när jag först började träffade min nuvarande sambo, och jag kan glatt säga att han uppfyller alla mina krav och kriterier. Så nöj er inte!
Några exempel från min ”Jag behöver”-lista:
•Skratt. Någon som får mig att skratta varje dag
•Långa samtal inlindade i varandra
•Uppskattning - som ser vad jag gör
•Närhet, mycket, varje dag
•Argumentationer utan bråk
•Spontanitet
•Fånigheter - kunna skoja och tramsa
•Tröst - någon som torkar tårar, snarare än skapar dem
•Omtanke när man är sjuk eller deppig
•”Hur har din dag varit?” – varje dag
•Egentid utan konstigheter
•Ärlighet i alla situationer
•Kunna be om ursäkt, svälja stoltheten
•Någon att göra allt med och för.
Om du ändå är osäker på hur du egentligen mår i relationen, vilket är väldigt vanligt, så kan ett enkelt men effektivt hjälpmedel vara kalendern i mobilen; Skriv in ”bra” eller ”dåligt” varje dag, beroende på hur du mått i relationen idag. Du kan skriva mer om du vill förklara/minnas senare, men bra/dåligt är egentligen allt som krävs. Ha endast relationen i åtanke när du gör noteringen. Därigenom kan du på ett väldigt konkret sätt följa ditt mående och hur det påverkas utav förhållandet du är i. De flesta har mobilen på sig minst en gång per dag, och tar med sig den när de åker i väg -därför behöver du inte oroa dig för att glömma bort såsom man lätt kan göra annars.
Förlåt för ingenting och förlåt för att jag finns
Att man ska be om ursäkt när man sagt eller gjort något dumt är väl knappast någon nyhet, ändå verkar det ibland som om hela grundtanken med en ursäkt har glömts bort. Vi säger det bara för att vi vet att vi bör, inte för att vi egentligen tycker att vi behöver. För det finns ju faktiskt ohälsosamma ursäkter.
Med ohälsosamma ursäkter syftar jag på ursäkter som inte menas, som blir framtvingade, där personen fortsätter upprepa ett beteende den konstant ber om ursäkt för, eller där någon känner sig tvungen att be om ursäkt för precis allt den gör/säger -även om den inte gjort/sagt något fel. Det sistnämnda är väldigt vanligt i relationer där det förekommer psykisk misshandel; där den utsatte ofta blir hjärntvättad till att tro att allt den gör och säger är fel, och saker som händer vänds emot den, vilket ofta resulterar i att personen alltid känner sig i vägen och ber om ursäkt för precis allt. En ohälsosam ursäkt är även en ursäkt som följs utav till exempel ”men…” eller där man skiftar fokus till den andra personens agerande, t.ex. ”förlåt för det jag gjorde, men det hade aldrig hänt om inte du…” eller “jag ber om ursäkt, även om det du gjorde var mycket värre”. Självklart ska man kunna prata om båda sidors perspektiv, men det är alltid enklare att ta en ”sida” i taget för att undvika pajkastning. Kom ihåg att en ursäkt aldrig är en tävling.
En ärlig ursäkt innebär att man förstår vad det handlar om, tar ansvar för sina handlingar och accepterar den andres känslor, samt lär sig något utav det. En ohälsosam ursäkt är kort sagt allt förutom en ärlig.
Exempel på ärliga VS ohälsosamma ursäkter:
”Det var jättedumt utav mig att säga så, och jag förstår att du blev ledsen. Jag ska försöka tänka på vad jag säger i fortsättningen. Jag ber verkligen om ursäkt.” -Tar ansvar, bekräftar partnerns känslor, ger en uppriktig ursäkt.
”Förlåt mig, det var inte meningen att göra dig ledsen, men jag förstår att du blev det. Jag kommer inte göra om det.” -Viktigt att faktiskt inte göra om det heller, såklart. Många verkar glömma den delen.
”Förlåt för det jag gjorde, jag ser att det gjorde dig upprörd och jag förstår varför du känner/reagerar så här. Jag uppskattar att du talar om hur du känner så jag kan utvecklas och bli bättre.” -Bekräftar och visar förståelse för partnerns känslor, visar öppenhet och personlig mognad genom att kunna ta kritiken och försöka använda händelsen för att utvecklas.
”Du överdriver allting, precis som vanligt. Men visst, jag ber om ursäkt.” – Du förminskar din partners känslor, pratar på ett nedlåtande och manipulativt sätt för att vända det emot den andra, och ger en arrogant och meningslös ursäkt. Det finns ingen respekt eller kärlek här.
”Förlåt för att du blev ledsen.” – Detta är något många kanske inte tänker på, men det är verkligen inte en ursäkt. Du kan inte be om ursäkt för någon annans känslor, det är bara förminskande gentemot din partner; som om den behöver be om ursäkt för att ha blivit ledsen. Vad i ditt beteende sårade hen? Förstå och ta ansvar för din del av händelsen.
”Förlåt då” – Det är så fruktansvärt nonchalant, respektlöst och rentav omoget att ge denna passivt aggressiva ”ursäkt”.
”Förlåt för att jag är så jävla dålig” – Även detta är väldigt manipulativt, och ärligt talat barnsligt. Ta ansvar i stället för att sticka offerkoftor dekorerade i emotionell manipulation.
Vissa ursäkter kan ibland vara lite svårtolkade; många gånger säger tonen mer än orden, och det kan vara svårt att förstå om personen är uppriktig. Om du uppfattar en ursäkt som ohälsosam men är osäker på att om du missuppfattat, så fråga. Att fråga när man är osäker är ett snabbt sätt att undvika långvariga missförstånd, som kan leda till tillitsproblem och andra negativa effekter.
Sociala medier -hur påverkar de relationer?
Är vi mer svartsjuka då det finns så mycket mer att vara avundsjuka på?
De senaste 10 åren har evolutionen utav mobiltelefoner och internet fullkomligt tagit över våra vardagliga liv; vi socialiserar oss via sociala medier, sköter bankärenden i telefonen, drar till höger och vänster på dejtprofiler, räknar kalorier i appar och har föreläsningar och möten digitalt. Med några simpla knapptryckningar kan vi hitta information om vad som helst. En otrolig utveckling för att förenkla våra liv. Men frågan är om det verkligen förenklar våra liv, eller ger oss fler saker att stressa över?
Vi vet nog alla att det hemskt nog medfört både så många fler sätt att kunna mobba, kränka, trakassera, grooma och sälja människor, och att sociala medier dessutom skapar stor prestationsångest och negativa självbilder för allt yngre barn. Detta är fruktansvärt. Men, idag vill jag faktiskt fokusera på vad denna tekniska evolution egentligen gör med våra relationer. Är allting så där perfekt som det verkar, eller gömmer sig något mörkare bakom lyckligt uppställda instagrambilder?
Människor har generellt en nyfikenhet på det okända; en allmän fantasibild om att gräset är grönare på andra sidan. Vi är en generation fylld utav ”tänk om” och ”om ändå jag…” -ett drömmande folk som är livrädda för att vara nöjda, alltid suktandes efter fler ”likes” i strävan efter att bekräftas av majoriteten. Vi har växt upp med detta begär efter mer, och vid vår sida har sociala medier utvecklats och ständigt visat oss vad mer som finns att få. Kanske är det också därför man hör om allt fler otrohetsaffärer? Har vi blivit så tillgängliga att otrohet är för lättillgängligt för att undvika? Det är ju trots allt så vanligt, och ibland nästan normaliserat, att det finns dejtingsidor för de människor som vill vänsterprassla. Och det finns ingen egentlig specifik målgrupp; Alla typer utav människor har affärer. Så, med all denna emotionella (och sexuella) girighet, och ett samtidigt behov av att finna kärlek -hur vet vi att vår partner, eller vi själva, aldrig kommer vara otrogna?
Sanningen är den att vi aldrig riktigt vet. Vi måste helt enkelt försöka lita på varandra, utan att agera kontrollerande eller passivt aggressivt, och låta varandra kommunicera öppet för att våga ifrågasätta saker som kanske inte känns helt okej. Men det är också viktigt att lita på sin magkänsla; Säger magkänslan att något är fel, så är oftast något fel. Och det behöver inte innebära att din partner varit otrogen eller har planer på att vara det; det kan helt enkelt betyda att det är någonting i er relation som inte känns bra för dig.
Men hur ska vi våga lita på någon efter att ha blivit svikna?
Att få hjärtat krossat kan få en att känna sig ständigt vaksam på dem man möter därefter; därför att det är så outhärdligt smärtsamt när kärleken går i bitar att man är livrädd för att någonsin tvingas genomgå det igen. Min första kärlek varade i nästan åtta år, och jag älskade honom, så trots att relationen blev sämre försökte jag ändå hålla kvar i den. När han sen lämnade mig för min bästa vän så blev jag så fruktansvärt vilsen. Jag litade först inte på någon, inte ens min egen familj. Men så åkte min syster hem från jobbet för att hålla om mig, mina vänner åkte en två timmars bilfärd för att trösta mig, mina föräldrar kom så fort jag ringde. Och jag tänkte att; ”Dessa människor har inte svikit mig eller sårat mig, de har inte gjort någonting annat än att älska mig, så hur kan jag misstro dem för vad någon annan har gjort?” Där och då valde jag att lita på människor; för jag är hellre lite godtrogen, än dömande.
När jag efter några år (och mååånga samtal med psykologen) träffade min nuvarande sambo kände jag direkt att någonting bara klickade i mig; som om något föll på plats. Jag var livrädd för att bli kär, så rädd för att bli sårad igen, men så kramade han mig och plötsligt var det liksom värt att möta rädslan, bara för chansen att få omringas utav hans armar en stund till. Där och då kastade jag ut alla rädslor och öppnade bröstkorgen fullständigt. Jag har ingen aning om han kommer krossa mitt hjärta i framtiden, men jag väljer att tro att han är något större än en första kärlek; Jag väljer att tro att han är min sista.
Så sanningen är den att med rätt person kommer det klicka, och allt detta kommer att falla på plats. Du kommer inte vara lika rädd, ledsen, eller lika vaksam som förut; Du kommer våga öppna bröstkorgen för någon som kanske eller kanske inte är värd det, men det viktigaste är att du kommer göra det. Du kommer fortfarande behöva jobba på relationen, den blir inte fantastisk av sig själv, men den kommer vara värd att jobba på. Precis som du är värd att jobba på.
Men, och detta är ett stort MEN, se alltid till att reda ut alla knutar innan du inleder en ny relation. Det blir så lätt att man misstror sin nästa, därför att man blivit sviken av den förra, men kom ihåg att det är två helt separata individer. Jag tror stenhårt på terapi, vad det än må innebära för varje enskild person; ett utlopp och ett sätt att reflektera och bearbeta, så man kan gå vidare med lite lättare bagage. Så man faktiskt kan bli modig nog att våga låta någon älska en igen.
Mina två sista, och bästa, tips för en hälsosam relation:
Spendera tid med och utan varandra.
Det är viktigt att kunna göra saker var för sig för att bibehålla sin egen identitet, i stället för att bara vara en halva av den hela. Om du inte alls vet vad du ska göra när din partner inte är hemma, så skulle jag snarare kalla det ett beroende än en relation. Håll fast i dina hobbyer och intressen, vi behöver alla en paus för oss själva ibland.
Men det är även väldigt viktigt att göra saker tillsammans och faktiskt umgås. Lägg bort telefonerna, stäng av tv:n, och spendera riktig tid med varandra. Att sitta med tekniken fastklistrad gör att även om du är där, så är du ändå inte riktigt där. Och om du inte kan ägna några timmar åt att umgås med din partner ibland -är du då verkligen så intresserad av din partner? Eller är du helt enkelt bara intresserad av att ha en partner? Låt inte sociala medier vara det enda stället ni är ”lyckliga” på.
Kvalitétstid med och utan varandra är väldigt viktigt för att vara både ett Jag och ett Vi -vilket är vad vi behöver för att kunna ha hälsosamma relationer.
Och kom ihåg:
Hur vi agerar, hanterar och reagerar är vad som definierar oss som människor -inte andra människors åsikter.
Så…vem väljer du att vara?
Bildkällor:
1 / 2 / 3 / 4 / 5 / 6
Jag hatar inte alla män, men...
Jag hatar inte alla män
-
det klassiska kriget
Att påstå att ett upprepat snedsteg är ett misstag, är att samtidigt kalla sig själv oförmögen att agera på en enda självproducerad tanke; att alltså vara fullkomligt programmerad utav andra än en själv, och att totalt underkasta sig de förinställda mönster som planterats i oss, utan minsta chans till att bemästra våra egna liv -och att hela mänskligheten i så fall ännu styrs utav de första människornas syn på världen runtomkring.
Men, att tänka en sak innebär faktiskt inte att det är sant, och är inte nödvändigtvis vår egentliga vilja. Att göra en sak talar däremot om ens karaktär. Ex: Att vara så arg att man för en stund önskar någon döden, är inte detsamma som att faktiskt ta någons liv.
Man brukar ju säga att man "agerar innan man tänker", och inte sällan används uttrycket vid personliga misstag som begåtts; vore det då inte rimligt att anta att de misstag vi begår, snarare än misstag, är våra initiala känslors bortglömda begär och kanske till och med vår egentliga vilja, men som omvärldens präglar övertalar oss är fel innan vi hunnit känna efter helt; vilket lämnar oss i rävsaxen mellan ånger och längtan; som i sin tur resulterar i att känslan utav parallella misslyckanden knyts så hårt kring halsen att vi i ren panik väser ut "misstag"? Är det inte rimligt att anta att ett misstag alltså aldrig riktigt är ett misstag från början, utan inleds med den fria viljan, men sedan förvrängs till ett misstag när diverse normer påminner oss om hur vi borde agera? Hur vi borde se ut? Vilka vi borde vara? Och vilka borde vi vara, egentligen? Finns det några konkreta vägmarkeringar som talar om när det kommer en snäv sväng, en hög brant eller som överhuvudtaget hjälper oss att åka åt rätt håll? Kanske, kanske inte. Kanske är varje sekund ett oskyltat vägskäl och vi måste oundvikligen ta konstanta beslut om var vi är på väg, eller kanske finns det en förutbestämd stig någon redan trampat ut åt oss. Kanske måste vi tyst önska medan vi blåser ut ljusen, tills det att vi intagit tillräcklig kontroll för att tordas uttrycka vår längtan inför andra?
Så, är misstag saker vi ångrar och lär oss att inte göra om, eller är det saker vi skäms för att vilja ha och i stället lär oss att göra i hemlighet? Eller finns det misstag utav flera sorter? Kan man verkligen lära sig utav någon annans misstag eller ens sina egna, eller är varje misstag helt enkelt individuellt och därmed oundvikligt? Försöker vi att avstå från misstag för att vi avskyr handlingarna i sig, eller därför att vi räds de konsekvenser som handlingarna riskerar att medföra? Är ordet misstag så betingat med smärta att vi okontrollerat faktiskt dreglar så fort klockan ringer? För visst får man ändå alltid en liten klump i magen varje gång någon säger ordet misstag, även om ens känslor inte tidigare varit involverade i diskussionen? Och är man en bättre människa ju färre misstag man begår, eller är man instängd i normer? Förutom uppenbara saker såsom våld, hur avgör vi egentligen vem som är god och vem som är ond?
