kaffe, depression och dissociation


Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.

2 0 2 4: Recap och tankar
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.












Har ni några förhoppningar inför det kommande året?

JULAFTON 2024
Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.
Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.
Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.

















Hur firade ni jul?

i ärlighetens namn

Ibland blir jag så fångad inuti mitt huvud, speciellt när jag under så lång tid kämpat för att hålla mig själv på en armlängds avstånd; Att aldrig riktigt låta mig själv tänka eller känna allt det där som ju behövs tänkas och kännas för att man ska kunna läka. Livrädd för att mitt hjärta inte ska klara av smärtan som osynligt tynger och drar det ned likt gammal sjö kring en kapsejsad båt; Med en spegelblank yta som döljer de korsande strömmar som sliter sjön åt alla håll. En perfekt metafor. Ett imperfekt inre.
Ibland har jag försökt tillåta mig själv att tänka på allt som skett, känna vad som behövs få kännas; Tvingat mig själv att tänka på varje liten detalj. Men smärtan försätter själen i chock; Den är för stor, för tung, för mycket. Och så plötsligt står man där igen och skrattar fastän man inte känner glädjen inuti och säger att allt är bra fastän man inte riktigt känner något alls och tvingar sig själv att låtsas vara någon man behöver vara för att orka med att egentligen inte vara alls.
Jag minns inte senast jag kände mig som mig själv, på riktigt. Min hjärna fungerar inte som den gjorde förut. Innan. Det tar all min energi att förstå simpla saker och sedan är jag för trött för att orka någonting mer. Några sladdar har klippts inom mig, så elektroderna som ska anslutas till varandra istället skickar tomma stötar och med en knastrande huvudvärk tar det stopp. Helt plötsligt kan det ta stopp; Mitt i en mening, i en diskussion, när någon berättar något. Helt plötsligt tar det stopp och jag förstår inte längre vad de eller jag pratar om, förstår inte sammanhanget, förstår inte alla ord som sägs. Som om hela världen talar ett språk jag inte lärt mig ännu och jag står utanför allt det jag borde veta och förstå. Jag har kraschat förut; Kört huvudet rakt genom betongväggen och kämpat för att ta mig tillbaka. Men inte såhär. Det är inte bara utmattning, trötthet, sorg. Det är urkoppling och frånkoppling och aldrig någonsin avkoppling. Det är två hjärnhalvor som plötsligt är mil ifrån varandra och så desperat försöker nå fram men aldrig räcker till. Det är år efter år utav sorg efter sorg och ändå förväntas existera normalt. Det är att äntligen se en framtid och sedan se den rasera. Det är att för första gången våga hoppas på en mening och sedan falla tillbaka in i meningslösheten. Det är ett hjärta som förtvivlat försöker hålla sig själv samman med några ynka trådar likt ett söndertrasat segel i en orkan. Det är att göra och säga vad man tror de orkar höra men aldrig riktigt säga som det är. Det är att aldrig känna sig frisk men inte riktigt få kalla sig för sjuk. Det är en kronisk klump i bröstet men aldrig gråta. Det är att möta alla motgångar med en klackspark och sedan sparka på sig själv när man ligger ned. Det är känslan av att inte känna alls. Känslan av att leva i en glasbubbla och världen alltid är precis utom räckhåll men aldrig riktigt intill och att höra deras mumlande ord men aldrig tillräckligt högt för att tyda vad som sägs. Försöka förstå och relatera till någons oklara meningar medan man bläddrar i sitt emotionella lexikon och inser att man inte alls förstår någonting längre. Det är att få en dag utav fullkomlig klarhet och intala sig själv att det går åt rätt håll, bara för att vakna nästa morgon med bruset från vågorna i huvudet och drunkna igen och igen. Det är att konstant gaslighta sig själv; Tänka att man överdriver, så farligt är det inte, andra klarar ju av det, man är bara klen. Alltid känna att man borde vara, orka, göra, kunna –mer. Med tyngden på axlarna ska man desperat krypa framåt och inte klaga för man har ju så mycket och det man inte har ska man inte fastna i. Men det är ju precis vad man gör. Och det förminskar inte tacksamheten kring vad man har, för visst är man så tacksam hela tiden. Men det man saknar kan ibland få en att sakna ihjäl sig och det är bara ett faktum man måste lära sig att leva med.
Ibland försöker jag minnas hur jag var förut; Innan. Hur jag kände, tänkte, gjorde. Hur jag skrattade när det kändes i magen. Hur jag pratade när jag kunde binda samman tankar och idéer och inte glömde bort vad orden betydde. Hur jag var innan alla sladdar klipptes i hopp om att desarmera innan explosionen kom men istället desarmerade hela livet och inga känslor riktigt kan gnistra till. Ibland glömmer jag bort att låtsas och ansiktet blir blankt. Hjärnan tom och överfull på samma gång. Men så påminns jag och marionettspelaren inuti drar i trådarna och så lyfts mungiporna och allt är som det ska igen. Allt är precis som det ska igen. Fastän kanske... kanske aldrig mer.
Och så säger jag godmorgon fastän natten aldrig tycks ta slut och så säger jag ja fastän allt jag känner är nej och så skrattar jag fastän jag inte förstår det roliga och så går jag till sängs med betongblocket i bröstet och så vaknar jag imorgon och gör samma sak en gång till. Allt...allt är precis som det ska. Normaliserad tomhet och det är precis som det ska vara. Precis, precis som det ska vara.
Och kanske går jag in och raderar orden jag skrivit för att slippa prata, för jag vill ju inte prata. Jag kan inte. Jag förstår inte riktigt hur. Och jag har ju aldrig riktigt varit den som pratar om men alltid den som pratas med och det är så jag trivs bäst. Men jag går till psykologen och försöker reda ut men tycks alltid glömma bort allt i en handvändning och stirrar på ingenting med en blank hjärna som kanske vet vad som behövs pratas om men inte kan ansluta munnen till tanken så marionettspelaren börjar desperat dra i alla trådar och rep och så spelar man livets bästa roll som inte-alls-trasig och så går man därifrån och har ingen aning om vad som precis har hänt. Det är så mycket lättare att hålla sig själv på en armlängs avstånd. Andra tror att det är dem man inte släpper in, men det stämmer ju inte; Man släpper inte in sig själv. För gör man det blir man sjösjuk under ytan och kanske hade man lärt sig simma bättre med tiden men just nu är det lugnare att sitta på sin öde ö och inte vara alls. Precis som man ska vara.

ur mina anteckningar; kritik och utveckling
Att inte tycka om att mottaga kritik är inte nödvändigtvis synonymt med märkbara svårigheter i mottagandet eller nedsatt villighet att få kritik; Och ogillande kring mottagen kritik behöver inte vara direkt associerat med vägran till utveckling eller förbättring. Jag tror att de flesta människor i någon grad ogillar att ha fel och upplever en tillfällig ökning i dopamin när de har rätt; Det är varför vi skapar och berikar nyfikenheten och så strävan efter kunskap och därmed ett utbrett vetande, och medvetande, utvecklas.
Men var går då gränsen mellan ogillande och vägran till acceptans? Är det när vi upplevs som defensiva i vårt bemötande utav kritik? Vi måste ju till någon grad få möjligheten att agera beskyddande kring det vi tror är rätt utan att det behöver innebära att vi inte med ett djupt andetag och en lätt nickning vågar acceptera att motbevisas genom diskussion och argumentation. Kanske är det snarare när vi helt stänger ute andra perspektiv och kunskaper och låser oss vid att ha rätt när vi egentligen har fel, vägrar diskussionen i sin helhet och därmed utesluter alla möjligheter till personlig utveckling? För att vilja ha rätt innebär inte nödvändigtvis att vägra ha fel, även om det självklart kan uppfattas på så vis eller till och med stämma i vissa fall. Men att vilja ha rätt bör leda vägen för viljan att förstå och veta tillräckligt mycket för att tillåtas fyllas med dopamin, även om det innebär att vara tvungen att ha fel några gånger på vägen mot det högre vetandet.
Och om vi tar en chans som visar sig gå i fel riktning och utfallet resulterar i något vi aldrig hade trott, var det då rätt eller fel att ta chansen? Att ha rätt är ju inte nödvändigtvis en antonym till att ha fel, utan allt är relativt och alldeles för subjektivt för att någonsin hållas objektivt i diskussionen. Att sträcka armarna utanför bergochdalbanans aluminiumvagn är inte direkt livsomvälvande, men kanske kan kittla tillräckligt i magen för att få omvärlden att kännas ny och spännande igen? Ett riktigt sug i magen kanske är allt vi behöver för att våga ta felaktigt korrekta chanser, pressa ansiktet mot bilrutan och se vad som är där utanför? Och även om slutresultatet inte blev vad våra beräkningar egentligen hade räknat med så är ju ofta det vackraste i livet det vi aldrig trodde skulle ske; Noterna vi aldrig riktigt kunde vara med på i förväg, men som ändå skapade den vackraste musik våra själar någonsin berörts utav. Att ta en chans och våga hoppas bör alltid ses som rätt beslut även när det går fel, för det betyder ju att vi vågar; Vågar kliva utanför, vågar se med nya ögon, vågar leva. Och oavsett det slutgiltiga resultatet så har chansen vi tog gett oss chansen till utveckling och den karmiska relation vi delar med allt vi varit, är och blir kan på så vis återansluta till varandra och tillåtas läka, så vi kan nå ett högre emotionellt vetande och återfödas utan att behöva dö; Fria från skuld och tyngder.


Aurora, stjärnstoft och att färglägga själen
När jag i våras fick se ett svagare norrsken var jag så himla lycklig, men jag har alltid velat se ett starkare. Det har liksom stått överst på min bucket list sedan barnsben. Hela kvällen kikade jag ut genom fönstret och såg...ingenting –förutom moln. Jag klickade in och ut ur väderappar som alla sa samma sak: Heltäckande molnighet hela kvällen och natten. Men vi bestämde oss ändå för att chansa, så runt 20:30 satte vi oss i bilen och försökte lista ur var vi skulle åka för att ha störst chans att få se något. Jag kom på ett ställe där jag tänkte att det både skulle vara mörkt och lätt att se åt alla håll. Vid cirka kl 21 hade vi parkerat bilen, gått den lilla promenaden ned i kolsvart mörker och hittat vad som kändes som rätt plats. Vi stod en bra stund vid vattenbrynet med den kyliga blåstet bitandes i ansiktet, i sådant mörker att vi knappt såg varandra på någon meters avstånd. Jag stirrade på de mörka molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Av och till såg vi ett svagt, pulserande ljus genom molnen, men molntäcket var fortfarande alldeles för tjockt för att verkligen se något. Genom en liten spricka såg jag ett tydligt stjärnfall, så jag slöt ögonen och önskade att vi skulle få se norrskenet. "Snälla universum, jag önskar mig en blåst som för iväg molnen så vi får se norrsken på riktigt. Jag behöver det." Jag vet att de flesta kanske inte tror på kraften i stjärnfall, men för mig är det som en bön; Universum är vad jag tror på och stjärnfall är som en tillfällig förbindelse mellan universum och människa. Som universums sätt att tala om att avståndet för några sekunder är oväsentligt. Vi är ju alla byggda utav stjärnstoft.
Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Väderapparna sa fortfarande samma sak. Men, inom några minuter började det blåsa kraftigt, molnen skingrades och himlen färgades sakta men säkert i dansande färger; Först svagt synliga bakom oss –sedan ökade de i intensitet. Efter en liten stund var det som om någon tände himlen; På någon sekund lyste den upp i starka sken och plötsligt såg vi både varandra och omgivningen tydligt. Jag tänkte för en sekund att allt kändes så klart. Hela livet; Det som känts så överväldigande tungt, skymmande mörkt och ensamt under så lång tid, kändes plötsligt tydligt. Som om någon drog bort den sorgsna slöjan som täckt ögonen, och jag kunde se. Känna. Finnas till. Vara en liten del utav allt stjärnstoft som hör samman med universum. I mitt huvud hörde jag tonerna till "Song for Sienna", som jag ju så ofta gör när själen kan andas och livet äntligen orkar vända blad. Jag kramade Youssef. "Jag säger ju att universum kräver balans. Ja, vi hade det värsta året någonsin och trodde vi skulle dö utav sorg. Allt var grått. Men i år... i år har vi fått tillbaka så mycket. I år får vi tillbaka färgerna. Jag är så tacksam."
Som ett barn på julafton rentav studsade jag runt, så oförmögen att stå still när de positiva känslorna porlade som en kolsyrad bäck genom kroppen. Var jag än vände blicken så dansade himlen framför mig. Pulserade; Och jag kände hur ljusen for genom mina kärl; Färglade mörkret; Hjälpte själen att återuppstå. Inte så att allt det där smärtsamma försvann, men så att det blev lite lättare. Vackrare. Jag tänkte på alla gånger jag inte velat leva, alla gånger jag inte kunnat se något ljus i tunnelns slut. Men här var jag nu; Kanske inte i tunnelns slut, men inuti regnbågen. Inuti livet. Levande. Så magiskt det är att få vara mitt i, istället för vid det överhängande slutet. Jag överväldigades utav hur vackert det var. Så lycklig. Och så oändligt tacksam.
När vi kom hem stod jag kvar utanför porten i några minuter. Andades djupt och lugnt. Tittade upp mot himlen hela tiden. Hjärtat, som så ofta försökt slita sig ur bröstkorgen, kändes tryggt; Det slog varma slag. Fyllt med färger. Så kom ännu ett stjärnfall, rakt ovanför. Jag log och slöt ögonen. "Jag har ingen mer önskan nu. Jag vill bara säga tack; Tack, universum. Tack snälla."




