Dockor har dessutom visa sig vara ett värdefullt verktyg för utvecklingen av barns psykologiska och sociala förmågor. De kan användas för att hjälpa barnen att uttrycka känslor och erfarenheter, eftersom de kan iscensätta scenarier som annars kan vara svåra att förklara i ord. På så sätt skapas en djupare förståelse för barnen. Dessutom har en studie ledd av neuroforskaren Dr. Sarah Gerson visat att lek med dockor kan förbättra utvecklingen av empati. ”När barn skapar fantasivärldar och rollspelar med dockor så kommunicerar de först högt –sedan internaliserar de budskapet gällande andras tankar, känslor och emotioner. Detta kan ha positiva och långvariga effekter på barn”, förklarade Dr. Gerson.

Trots att Barbie bevisligen kan ha många positiva effekter på barn så har hennes utseende alltid varit ett väl omtalat ämne. Den generella bilden av Barbie kan beskrivas som en väldigt smal midja, ljus hy och långa, slanka ben –något som kan få barn att jämföra och ifrågasätta sina egna utseenden. Detta är dock något som Barbies tillverkare tog i beaktande när de skapade ett brett utbud av dockor i hopp om att bli mer inkluderande. Idag finns Barbie i alla kroppstyper och etniciteter, i rullstol och med Downs syndrom. Detta initiativ har mottagit mycket positiv respons från allmänheten, eftersom det inte bara främjar acceptans utan även omfamnar våra olikheter.

Allt detta visar hur viktigt det är att lära barn betydelsen av att ta hand om sig själva, både fysiskt och mentalt –något som kollektionen ”Self-Care Barbie” hoppas kunna uppmuntra ytterligare. Det finns lekset, dockor och kläder för olika egenvårdsrutiner. Detta inkluderar bland annat "workout Barbie", en avkopplande konstateljé, flexibla Barbie för yoga och meditation, ett spadag-set, samt Barbie på vandring med en väska fylld utav nödvändigheter, såsom en karta och vattenflaska. Enligt Shannia Ali (Ph.D) är ett barn under sju år mer benäget att lära sig egenvård och självomsorg genom rollspel, snarare än genom vuxenliknande metoder som diskussioner eller att läsa instruktioner, vilket ytterligare betonar dockornas betydelse.

 

Sammanfattningsvis skulle jag argumentera för att Barbies fördelar tydligt överväger nackdelarna. Tillverkarna av Barbie har arbetat hårt för att göra den populära dockan mer inkluderande på alla sätt, vilket inte bara ökar antalet barn som kan relatera till dockan, utan också ger barn ett hälsosamt sätt att uttrycka känslor, drömmar och erfarenheter genom rollspel. Dessutom främjar detta barnens utveckling av psykosociala förmågor genom att underlätta förståelsen för andra människors behov och tankar. Barbie brukade vara en smal, blond docka med ett ytterst begränsat antal färdigheter, men inte längre. Idag är Barbie verkligen allt och alla – och det finns inga gränser för vad hon kan åstadkomma. Därför anser jag henne vara en hälsosam, och välförtjänt, global förebild för barn, samt ett betydelsefullt verktyg för att främja ömsesidig förståelse mellan både barn och vuxna.

Vidare anser jag att barns självvärde inte bör förlita sig helt på en docka, utan på det omgivande samhället. En docka kan göra mycket, men den kan inte göra allt – åtminstone inte på egen hand. Det är vårt ansvar som vuxna att lära våra barn att skönhet finns i alla former, samt att motivera och uppmuntra deras förmågor och intressen. Det välkända talesättet "barn gör inte som vuxna säger, utan som vuxna gör" understryker vikten av att leva som man lär och föregå med gott exempel i största möjliga mån. Om du som förälder, närstående eller pedagog exempelvis har en negativ syn på vikt och utseende så är det beydligt mer troligt att ditt barn följer dina spår och börjar granska både sin spegelbild och omgivningens utseende, snarare än att en docka ska orsaka detta. Faktum är ju att vi inte föds med vare sig fördomar eller kroppsliga åsikter, detta är något vi lär oss utav omgivningen och som allt som oftast medför både fysisk och psykisk ohälsa på både kort och lång sikt.

Många vuxna är av den generella missuppfattningen att barns frågor kring kroppar och utseende ställs med samma underton som en vuxen persons, vilket sällan är fallet. En vuxen person som frågar t.ex. "varför är hen så tjock/smal/lång/kort?" har mest troligt en nedvärderande och hånfull underton – detsamma gäller däremot inte om frågan ställs av fyraåring. Det generella barnet är nämligen inte naturligt elakt eller nedvärderande, utan nyfiket. Barn vill veta och deras enda sätt att samla information är genom att fråga. Därför frågar de personer som de känner tillit för; Vuxna i deras omgivning. Problemet uppstår när vi applicerar ett "vuxet synsätt" på ett barns fråga eller påstående och således automatiskt förolämpas och/eller känner skam. Detta leder till att vi svarar något i stil med "så säger man inte!" vilket för barnet betyder att den sagt något "fult". På så sätt har vi, oftast omedvetet, använt en oskyldig fråga för att så ett ruttet frö och alltså börjat forma barnets uppfattning om vad som är "rätt och fel utseende" genom projicering av våra egna osäkerheter och fördomar. Hur vi som vuxna hanterar barns nyfikenhet är alltså avgörande för hur deras världsbild och självbild formas.

 

Det bör även tilläggas att skrämseltaktiken många vuxna använder för att få barn att t.ex. minska sockerintaget skrämmande ofta är "då blir man tjock", något som inte bara lär barnet att man "ska" vara smal, utan också riskerar att bidra till en ohälsosam relation till både mat och kroppar. Självklart kan ett högt sockerintag bidra till övervikt och därigenom ytterligare fysiska och psykiska problem, men istället för att enbart påpeka utseende så bör man skifta främsta fokus till måendet i sig. Att förklara, på barnets nivå, varför större mängder socker har negativa hälsoeffekter är ett betydligt mer hälsosamt och pedagogiskt tillvägagångssätt. Därtill måste man också våga ha självinsikt nog att se över vad man som vuxen introducerar för mat till barnet; Att fullständigt demonisera socker men samtidigt fylla hela tallriken med vit pasta och kött, utan tillstymmelse till frukt och grönt, är inte bara skenheligt –det går även helt emot Folkhälsomyndighetens och Livsmedelverkets rekommendationer. 

I Folkhälsomyndighetens delrapport Barns och ungas livsmedelskonsumtion (2025) framgår det att det är få barn och unga som når rekommendationerna gällande frukt och grönsaker. I samma rapport skrivs det även att "För att främja folkhälsan och förebygga sjukdomar som tjock- och ändtarmscancer, hjärt-kärlsjukdom, diabetes och njursjukdomar behöver konsumtionen av charkprodukter och rött kött minska". Vidare framgår det att 94% av barn i åldrarna 11-17 äter för lite fullkorn, medan nästan samtliga barn i Riksmaten ungdom och Riksmaten småbarn (Livsmedelsverket, 2018) hade ett för högt intag av salt, något som är kopplat till högt blodtryck och som i sin tur är den främsta riskfaktorn för ohälsa och förtida död i Sverige. 

Med andra ord finns det många sätt för barn att vara ohälsosamma, sätt som en docka inte har någon som helst makt över utan där vuxna behöver acceptera ansvaret. Ingen kan allt, men alla kan lära sig mer; Vad behöver barnen för att må bra? Hur får du ditt barn att lyssna och hur lyssnar du på barnet? Vad för typ utav kost erbjuder du egentligen ditt barn och vad innebär detta för barnets fysiska, psykiska och kognitiva hälsa? Hur pratar du runt barnet? Hur pratar du med barnet? Vilken ton använder ni i diskussioner i hemmet? Vad säger du om andra människor bakom stängda dörrar? Hur bemöter du barnets känslor? Hur visar, hanterar och diskuterar du dina egna känslor? Är dina "skämt" verkligen barnvänliga eller riskerar de att påverka barnets värderingar? Vad har du egentligen för värderingar? Hur ser du på människovärde? Hur ser du på dig själv? Hur pratar du om dig själv? För alla dessa frågor är direkt relaterade till den kanske viktigaste frågan utav dem alla: Hur vill du att ditt barn ska se sig själv?

 

 

Barbie har, sorgligt nog, fått bära den ogrundade titeln som "allt som är fel med samhället". Varför? För att vi som vuxna räds att granska oss själva på djupet och acceptera att en livlös docka endast blir ond när vi projicerar våra inre demoner på den; Vi tar våra osäkerheter och fördomar och vägrar att berbeta och hantera dem, så istället lägger vi skulden på Barbie. Det spelar ingen roll hur mycket hon utvecklas, för hon är inte längre en docka, utan syndabocken vi behöver för att skygglapparna ska hållas på plats så vi aldrig behöver se hur våra beteenden faktiskt påverkar de som behöver och förlitar sig på oss allra mest. Det måste ju vara Barbie som är problemet, för inte fasen är det vi...eller?

Personligen tycker jag att det är ett väldigt omoget förhållningssätt till verkliga samhällsproblem; Att skylla på ett livlöst objekt. Eller nja, lite omoget är när man sparkar i foten och i affekt svär åt tröskeln eftersom det uppenbart är tröskelns fel att tån nu pulserar – att klandra en docka för vår egen systematiskt felprogrammerade hantering av djupt rotade och dysfunktionella samhällsproblem och ideal är inte bara omoget; Det är vansinnigt, verklighetsfrånvänt och livsfarligt. Roten till problemet är inte, och har aldrig varit, Barbie; Roten till problemet fortsätter vara vuxenvärldens konstanta projicering av skeva samhällsideal i kombination med en vägran att ansvara för hur det påverkar barnens hälsa, både i nutid och framtid. Självinsikt är avgörande för en hälsosam utveckling på både individ- och global nivå, men är dessvärre en bristvara i dagens samhälle. En positivt inriktad evolution startar inom varje enskild människa och kan inte uppnås förrän majoriteten förstår vikten av att älska sig själv och därmed skapa en kedjereaktion som skakar genom kommande generationer och lär dem att kärlek, förståelse och respekt är kärnan i ett välmående samhälle. Och det är inte Barbies ansvar, det är Vårat.


Så, istället för att anklaga Barbie för att ”förstöra våra barn” och motverka den feministiska rörelsen, bör vi tacka henne för att hon inger acceptans, förståelse och empati hos våra barn, samtidigt som hon visar att en kvinnas roll i samhället bör vara direkt relaterat till vadhelst kvinnan själv vill, snarare än vad förlegade fördomar kräver av henne. Vi har mycket att lära; Från Barbie, och från och för våra barn.

Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm. 


Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.

Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."


Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan  l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet. 

2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.

Hoppas ni alla haft en fin jul!♥

Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.


Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.

Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.

Ibland blir jag så fångad inuti mitt huvud, speciellt när jag under så lång tid kämpat för att hålla mig själv på en armlängds avstånd; Att aldrig riktigt låta mig själv tänka eller känna allt det där som ju behövs tänkas och kännas för att man ska kunna läka. Livrädd för att mitt hjärta inte ska klara av smärtan som osynligt tynger och drar det ned likt gammal sjö kring en kapsejsad båt; Med en spegelblank yta som döljer de korsande strömmar som sliter sjön åt alla håll. En perfekt metafor. Ett imperfekt inre.
Ibland har jag försökt tillåta mig själv att tänka på allt som skett, känna vad som behövs få kännas; Tvingat mig själv att tänka på varje liten detalj. Men smärtan försätter själen i chock; Den är för stor, för tung, för mycket. Och så plötsligt står man där igen och skrattar fastän man inte känner glädjen inuti och säger att allt är bra fastän man inte riktigt känner något alls och tvingar sig själv att låtsas vara någon man behöver vara för att orka med att egentligen inte vara alls.
Jag minns inte senast jag kände mig som mig själv, på riktigt. Min hjärna fungerar inte som den gjorde förut. Innan. Det tar all min energi att förstå simpla saker och sedan är jag för trött för att orka någonting mer. Några sladdar har klippts inom mig, så elektroderna som ska anslutas till varandra istället skickar tomma stötar och med en knastrande huvudvärk tar det stopp. Helt plötsligt kan det ta stopp; Mitt i en mening, i en diskussion, när någon berättar något. Helt plötsligt tar det stopp och jag förstår inte längre vad de eller jag pratar om, förstår inte sammanhanget, förstår inte alla ord som sägs. Som om hela världen talar ett språk jag inte lärt mig ännu och jag står utanför allt det jag borde veta och förstå. Jag har kraschat förut; Kört huvudet rakt genom betongväggen och kämpat för att ta mig tillbaka. Men inte såhär. Det är inte bara utmattning, trötthet, sorg. Det är urkoppling och frånkoppling och aldrig någonsin avkoppling. Det är två hjärnhalvor som plötsligt är mil ifrån varandra och så desperat försöker nå fram men aldrig räcker till. Det är år efter år utav sorg efter sorg och ändå förväntas existera normalt. Det är att äntligen se en framtid och sedan se den rasera. Det är att för första gången våga hoppas på en mening och sedan falla tillbaka in i meningslösheten. Det är ett hjärta som förtvivlat försöker hålla sig själv samman med några ynka trådar likt ett söndertrasat segel i en orkan. Det är att göra och säga vad man tror de orkar höra men aldrig riktigt säga som det är. Det är att aldrig känna sig frisk men inte riktigt få kalla sig för sjuk. Det är en kronisk klump i bröstet men aldrig gråta. Det är att möta alla motgångar med en klackspark och sedan sparka på sig själv när man ligger ned. Det är känslan av att inte känna alls. Känslan av att leva i en glasbubbla och världen alltid är precis utom räckhåll men aldrig riktigt intill och att höra deras mumlande ord men aldrig tillräckligt högt för att tyda vad som sägs. Försöka förstå och relatera till någons oklara meningar medan man bläddrar i sitt emotionella lexikon och inser att man inte alls förstår någonting längre. Det är att få en dag utav fullkomlig klarhet och intala sig själv att det går åt rätt håll, bara för att vakna nästa morgon med bruset från vågorna i huvudet och drunkna igen och igen. Det är att konstant gaslighta sig själv; Tänka att man överdriver, så farligt är det inte, andra klarar ju av det, man är bara klen. Alltid känna att man borde vara, orka, göra, kunna –mer. Med tyngden på axlarna ska man desperat krypa framåt och inte klaga för man har ju så mycket och det man inte har ska man inte fastna i. Men det är ju precis vad man gör. Och det förminskar inte tacksamheten kring vad man har, för visst är man så tacksam hela tiden. Men det man saknar kan ibland få en att sakna ihjäl sig och det är bara ett faktum man måste lära sig att leva med. 
Ibland försöker jag minnas hur jag var förut; Innan. Hur jag kände, tänkte, gjorde. Hur jag skrattade när det kändes i magen. Hur jag pratade när jag kunde binda samman tankar och idéer och inte glömde bort vad orden betydde. Hur jag var innan alla sladdar klipptes i hopp om att desarmera innan explosionen kom men istället desarmerade hela livet och inga känslor riktigt kan gnistra till. Ibland glömmer jag bort att låtsas och ansiktet blir blankt. Hjärnan tom och överfull på samma gång. Men så påminns jag och marionettspelaren inuti drar i trådarna och så lyfts mungiporna och allt är som det ska igen. Allt är precis som det ska igen. Fastän kanske... kanske aldrig mer.
Och så säger jag godmorgon fastän natten aldrig tycks ta slut och så säger jag ja fastän allt jag känner är nej och så skrattar jag fastän jag inte förstår det roliga och så går jag till sängs med betongblocket i bröstet och så vaknar jag imorgon och gör samma sak en gång till. Allt...allt är precis som det ska. Normaliserad tomhet och det är precis som det ska vara. Precis, precis som det ska vara.

Och kanske går jag in och raderar orden jag skrivit för att slippa prata, för jag vill ju inte prata. Jag kan inte. Jag förstår inte riktigt hur. Och jag har ju aldrig riktigt varit den som pratar om men alltid den som pratas med och det är så jag trivs bäst. Men jag går till psykologen och försöker reda ut men tycks alltid glömma bort allt i en handvändning och stirrar på ingenting med en blank hjärna som kanske vet vad som behövs pratas om men inte kan ansluta munnen till tanken så marionettspelaren börjar desperat dra i alla trådar och rep och så spelar man livets bästa roll som inte-alls-trasig och så går man därifrån och har ingen aning om vad som precis har hänt. Det är så mycket lättare att hålla sig själv på en armlängs avstånd. Andra tror att det är dem man inte släpper in, men det stämmer ju inte; Man släpper inte in sig själv. För gör man det blir man sjösjuk under ytan och kanske hade man lärt sig simma bättre med tiden men just nu är det lugnare att sitta på sin öde ö och inte vara alls. Precis som man ska vara.