Aurora, stjärnstoft och att färglägga själen
När jag i våras fick se ett svagare norrsken var jag så himla lycklig, men jag har alltid velat se ett starkare. Det har liksom stått överst på min bucket list sedan barnsben. Hela kvällen kikade jag ut genom fönstret och såg...ingenting –förutom moln. Jag klickade in och ut ur väderappar som alla sa samma sak: Heltäckande molnighet hela kvällen och natten. Men vi bestämde oss ändå för att chansa, så runt 20:30 satte vi oss i bilen och försökte lista ur var vi skulle åka för att ha störst chans att få se något. Jag kom på ett ställe där jag tänkte att det både skulle vara mörkt och lätt att se åt alla håll. Vid cirka kl 21 hade vi parkerat bilen, gått den lilla promenaden ned i kolsvart mörker och hittat vad som kändes som rätt plats. Vi stod en bra stund vid vattenbrynet med den kyliga blåstet bitandes i ansiktet, i sådant mörker att vi knappt såg varandra på någon meters avstånd. Jag stirrade på de mörka molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Av och till såg vi ett svagt, pulserande ljus genom molnen, men molntäcket var fortfarande alldeles för tjockt för att verkligen se något. Genom en liten spricka såg jag ett tydligt stjärnfall, så jag slöt ögonen och önskade att vi skulle få se norrskenet. "Snälla universum, jag önskar mig en blåst som för iväg molnen så vi får se norrsken på riktigt. Jag behöver det." Jag vet att de flesta kanske inte tror på kraften i stjärnfall, men för mig är det som en bön; Universum är vad jag tror på och stjärnfall är som en tillfällig förbindelse mellan universum och människa. Som universums sätt att tala om att avståndet för några sekunder är oväsentligt. Vi är ju alla byggda utav stjärnstoft.
Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Väderapparna sa fortfarande samma sak. Men, inom några minuter började det blåsa kraftigt, molnen skingrades och himlen färgades sakta men säkert i dansande färger; Först svagt synliga bakom oss –sedan ökade de i intensitet. Efter en liten stund var det som om någon tände himlen; På någon sekund lyste den upp i starka sken och plötsligt såg vi både varandra och omgivningen tydligt. Jag tänkte för en sekund att allt kändes så klart. Hela livet; Det som känts så överväldigande tungt, skymmande mörkt och ensamt under så lång tid, kändes plötsligt tydligt. Som om någon drog bort den sorgsna slöjan som täckt ögonen, och jag kunde se. Känna. Finnas till. Vara en liten del utav allt stjärnstoft som hör samman med universum. I mitt huvud hörde jag tonerna till "Song for Sienna", som jag ju så ofta gör när själen kan andas och livet äntligen orkar vända blad. Jag kramade Youssef. "Jag säger ju att universum kräver balans. Ja, vi hade det värsta året någonsin och trodde vi skulle dö utav sorg. Allt var grått. Men i år... i år har vi fått tillbaka så mycket. I år får vi tillbaka färgerna. Jag är så tacksam."
Som ett barn på julafton rentav studsade jag runt, så oförmögen att stå still när de positiva känslorna porlade som en kolsyrad bäck genom kroppen. Var jag än vände blicken så dansade himlen framför mig. Pulserade; Och jag kände hur ljusen for genom mina kärl; Färglade mörkret; Hjälpte själen att återuppstå. Inte så att allt det där smärtsamma försvann, men så att det blev lite lättare. Vackrare. Jag tänkte på alla gånger jag inte velat leva, alla gånger jag inte kunnat se något ljus i tunnelns slut. Men här var jag nu; Kanske inte i tunnelns slut, men inuti regnbågen. Inuti livet. Levande. Så magiskt det är att få vara mitt i, istället för vid det överhängande slutet. Jag överväldigades utav hur vackert det var. Så lycklig. Och så oändligt tacksam.
När vi kom hem stod jag kvar utanför porten i några minuter. Andades djupt och lugnt. Tittade upp mot himlen hela tiden. Hjärtat, som så ofta försökt slita sig ur bröstkorgen, kändes tryggt; Det slog varma slag. Fyllt med färger. Så kom ännu ett stjärnfall, rakt ovanför. Jag log och slöt ögonen. "Jag har ingen mer önskan nu. Jag vill bara säga tack; Tack, universum. Tack snälla."
Tips för en regnig höstdag: 5 sevärda dokumentärer
Fem dokumentärer jag inte kan slita mig ifrån:
Signs Of A Psychopath (2020-2024)
7 säsonger (1-5, 7-8) finns att se på Max
Betyg på IMDb: 7,6 / 10
Denna dokumentärserie granskar några utav världens farligaste mördare och låter oss genom nyhetsinslag, förhör och intervjuer följa utredningens gång. Genom varje avsnitt får vi ta del utav expertutlåtanden som ingående analyserar och diskuterar de tecken på antisocial personlighetsstörning, även kallat psykopati, som gärningsmännen uppvisar.
Specialavsnitt som dyker in i specifika teman:
Now They Lay Me Down To Sleep -Part 1 and 2, S1 A8-9
Den dödsdömde fången John Hummel går med på en sista intervju bara veckor innan hans bestämda avrättning.
How To Spot A Psychopath, S5 A11
I detta avsnitt listas och undersöks några utav de vanligaste dragen hos en psykopat, och ges exempel på genom ökända brottslingar och mördare som tidigare nämnts under seriens gång.
Ties That Bind, S7 A9
Här gräver experter i de brott som begåtts utav så kallade "familjeförintare"; Psykopater som utan skuld mördar sina egna familjer.
Birth of a Psychopath, S8 A10
Experter undersöker de tidiga varningstecknen hos psykopatiska mördare som grips som tonåringar och unga vuxna. Vilka tecken finns det?
Vad tyckte jag om dokumentären?
Från första avsnittet var jag helt fast, förmodligen då denna dokumentärserie innehåller den perfekta mixen utav förfäran, brott och psykologi. Den är otroligt informativ utan att någonsin bli långdragen, vilket gör det lätt att behålla intresset och hänga med. Detta är, enligt mig, en utav de absolut bästa dokumentärserier som gjorts.
Knots: A Forced Marriage Story (2020)
1 timme 16 minuter, finns att se på bl.a Youtube (länk)
Betyg på IMDb: 7,4 / 10
I denna korta men gripande dokumentär dyker vi in i en värld utav tvångs- och barnäktenskap i USA, genom intervjuer med och historier från de som genomgått och tagit sig ur det.
Vad tyckte jag om dokumentären?
För några månader sedan skulle jag skriva en argumentativ uppsats om arrangerade äktenskap för min engelskakurs. Då jag inte hade någon ingående kunskap i ämnet ägnade jag självklart många timmar åt research. Jag snubblade då över denna dokumentär, som sedan blev grundpelaren kring vilken jag byggde och utvecklade mina argument. Jag hade önskat att den var lite längre, men trots sin korta tid (1h 16m) så anser jag att den har en välbyggd struktur som är lätt att följa och samtidigt berör på djupet. Jag har sett att andra anser att den återkommande performancekonsten (dansen) gör det rörigt, men jag är av motsatt åsikt; Jag tycker att den sammanbinder delarna och uttrycksfullt beskriver det som annars är svårt att sätta ord på. Sammanfattningsvis tycker jag att detta är en välgjord, sorglig, stark och otroligt viktig dokumentär som alla borde se.
Läs mer om dokumentären på https://www.knotsthefilm.com/
Keep Sweet: Pray and Obey (2022) (Svensk titel: Keep Sweet: I polygamisektens klor)
Miniserie i 4 delar, finns att se på Netflix
Betyg på IMDb: 7,3 / 10
Vad tyckte jag om dokumentären?
"Keep Sweet: Pray and Obey" är lika välarbetad och analyserande som den är chockerande och förskräcklig. Då jag har en viss fascination kring sekter hade jag läst en hel del om FLDS redan innan miniserien släpptes och var därför snabb att se dokumentären. Den ger verkligen en djupare insyn i denna hjärtskärande och brutala sekt, samt den sjuka man som med järnhand styr medlemmarnas varje andetag. Det är en dokumentärserie som är otroligt sevärd, men som definitivt är tung att se.
Om du istället vill lyssna på poddar som berör FLDS kan jag tipsa om dessa, klicka på länkarna nedan:
Spöktimmen: Sekter 4 (De berättar om FLDS fr.o.m 24:40). På svenska.
Sekter: FLDS - Polygamisekten På svenska.
Unfinished: Short Creek (E1) –Detta är en podcastserie i 10 delar som kort sagt undersöker nuvarande och f.d medlemmar i FLDS, relationen sinsemellan i området där de bor, samt påverkan efter Warrens gripande. På engelska.
A Faking It Special (2021-2024)
Serie i fristående avsnitt, finns att se på Max
Betyg på IMDb saknas
Experter inom kroppsspråk, tal och rättsmedicinsk psykologi analyserar och ger ett bredare och mer ingående perspektiv på omtalade fall och kända brottslingar.
Vad tyckte jag om dokumentären?
Denna dokumentärserie faller mig rätt i smaken då den diskuterar brott genom de mer psykologiska aspekterna, samt hur vi omedvetet avslöjar oss själva genom kroppsspråk, mimik, tonläge och ordval. Om man, som jag, fascineras utav dessa saker så är denna dokumentär extremt intressant och lätt att fastna vid. Det ska dock tilläggas att jag inte ännu sett de fyra nyaste avsnitten (från 2024), främst då jag precis upptäckte att det komit fler. Men nu vet jag vad jag kommer att se på ikväll iallafall!
Your Worst Nightmare (2014-2020)
5 säsonger (2-6), finns att se på Max
Betyg på IMDb: 7,1 / 10
Genom en kombination utav berättande, dramatiserande och verkliga intervjuer återskapas hårresande, oväntade och brutala brott.
Vad tyckte jag om dokumentären?
Detta är en dokumentärserie jag tipsat om förut, då jag tycker att den är väldigt bra. Dramatiseringen utav olika händelseförlopp tillsammans med berättarrösten gör det väldigt enkelt att följa varje avsnitt och får det att kännas som en blandning mellan tv-serie och dokumentär. Många utav brotten som skildras i serien är fall som kanske inte alltid blivit så omtalade eller uppmärksammade globalt, vilket också gör den mer intressant. "Your Worst Nightmare" är en utav mina favoriter, men jag skulle ändå våga påstå att den är lite av en "nybörjardokumentär", om ni förstår hur jag menar? Den är inte speciellt ingående, utan fokuserar mest på berättandet utav fallen. Med det sagt vill jag ändå, ännu en gång, understryka att den är väldigt bra.
Sidenote: De flesta avsnitt är väldigt hemska, obehagliga och/eller brutala, men det som etsat sig fast i mig är S2 A3: Unexpected Company. Det berättar den fruktansvärda historien om hur paret Sumner utnyttjas, kidnappas och mördas på det mest hjärtlösa sätt –och ändå håller fast vid sin kärlek till sista andetaget. När jag ser det vrider sig magen och jag bryter ihop, det gör fysiskt ont i mig att se på. Kanske drar jag paralleller till mina egna föräldrar som är i samma ålder, kanske för att sättet de dör alltid varit min största mardröm, eller kanske helt enkelt för att det är ett hjärtskärande fall. Oavsett anledning så får jag en klump i bröstet bara av att tänka på det.
Källor och bilder, kronoligiskt listade efter inlägget:
[Signs of a Psychopath]
Bild. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.comingsoon.net/wp-content/uploads/sites/3/2024/01/Signs-of-a-Psychopath-Season-4.jpg
IMDb, Signs of a Psychopath. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.imdb.com/title/tt13530014/?ref_=fn_al_tt_1
Max, Signs Of A Psychopath, (2020-2024). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.max.com/se/sv/shows/signs-of-a-psychopath/3d1d8419-deed-410b-a4c8-9815cb21af8b
[Knots: A Forced Marriage Story]
Bild. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://metadata-static.plex.tv/4/gracenote/495c4cafdbb233dd1f3407723153680d.jpg
IMDb, Knots: A Forced Marriage Story. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.imdb.com/title/tt10016640/?ref_=fn_al_tt_1
KNOTS: A FORCED MARRIAGE STORY Award Winning Full Exclusive Documentary English HD 2021. (2020). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.youtube.com/watch?v=pF7JIANcLaU
Knots: A forced marriage story Website (2020). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.knotsthefilm.com/
[Keep Sweet: Pray and Obey]
Bild. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://truecrimesource.com/wp-content/uploads/2023/02/Keep-Sweet-Pray-and-Obey.jpg
IMDb, Keep Sweet: Pray and Obey. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.imdb.com/title/tt20560404/?ref_=nv_sr_srsg_0_tt_8_nm_0_in_0_q_keep%2520sweet
Netflix, Keep Sweet: Pray and Obey, (2022). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.netflix.com/title/81292539
[A Faking It Special]
Bild/Screenshot. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.max.com/
Max, A Faking It Special, (2021-2024). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://play.max.com/search/result?q=a+faking+it+special
[Your Worst Nightmare]
Bild. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://static.digit.in/OTT/v2/images/tr:w-1200/your-worst-nightmare-751709.jpg
IMDb, Your Worst Nightmare. Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://www.imdb.com/title/tt4111430/
Max, Your Worst Nightmare, (2014-2020). Åtkomstdatum 2024-09-22 från https://play.max.com/show/94d7e7b2-ca5a-4897-b981-d6001b0d37ea
Vad är musik?
Många lyssnar enbart på melodierna, medan andra fokuserar på texten som sjungs. De flesta gör nog som jag; Anser att de båda är lika avgörande för att skapa musik. Jag har en väldigt varierad smak, men jag har, som de flesta, några genrer som jag ändå skulla våga påstå är mina favoriter; Punk/rock, samt mer klassisk och instrumental musik (speciellt piano och fiol). Det sistnämnda anser jag vara konst; Att förmedla känslor och berättelser utan ett ord. Motpolen till poesi, som gemensamt bildar strömmar inombords och tillåter en att känna vad än man behöver känna. Instrumental musik är generellt öppen för tolkning vilket, enligt mig, gör den så mycket mer kraftfull. En låt jag aldrig hört har förmågan att framkalla minnen som legat gömda i det undermetvetna, och en låt jag hört hundratals gånger har kapaciteten att få mig känna olika saker varje gång. När livet känns alltför överväldigande lyssnar jag på musiken dagarna i ända och tillåter den att riva upp såren så de äntligen kan läka rätt. Jag tror att vi alla tolkar musik så som vi behöver, behärskar och kan; I varje tonändring placerar vi automatiskt minnen, tankar och känslor och tilldelar därmed melodierna oändliga andemeningar. Vi förser tonerna med de bemärkelser vi är kapabla till och gör dem till en del utav oss själva; Blandar arv och miljö med känslor och hopp och samtycker till att sammanfläta allt vi var med allt vi är och önskar bli. Och så blir musiken plötsligt en symbol; För en tid vi saknar eller överkommit, känslor som stormat eller brunnit ut, för oss. För våra innersta Jag. Den är onekligen mäktig, musiken. Och dess obegränsat ändlösa innebörd.
Jag har några listor med instrumental musik som jag lyssnar på när jag behöver existera utan att existera; Fyllda med musiken som gör rum för mig. Och självklart tolkar jag varje låt på olika sätt, baserat på allt som format min identitet. Nedan har jag plockat ut några utav mina favoriter och ska här försöka förmedla vad de betyder för just mig. Kanske har ni en interpretation som inte alls överensstämmer med min, eller kanske sluter ni ögonen och nickar instämmande till tolkningen jag gjort? Oavsett vad ni känner inombords, så är dessa låtar fantastiska. Sätt på er hörlurar, luta er bakåt och låt musiken ta er vartän ni behöver vara.
1.
Song for Sienna, av Brian Crain.
Brian Crain är min go-to musik, och denna låt har i många år varit min favorit. Den har hjälpt mig genom så mycket i livet, räddat mig. När jag tror att jag inte ska orka mer, då är det denna låt som spelas om och om igen i hörlurarna.
För mig är denna låt att sätta punkt i ett kapitel, och påbörja det nästa. Den är sorgen och saknaden efter det som redan varit, mixat med den skräckblandade förtjusningen i att få börja om på nytt. Rädslan i att behöva gå vidare och modet att faktiskt göra det. Den är sista kvällen man gråter sig till sömns och första gången man kommer på sig själv att skratta. Den är de där svidande tårarna som äntligen får tyngden att lätta lite i taget. Den är ett krossat hjärta och en pirrande förälskelse. Den är daggen som får världen att glittra innan samhället vaknat till liv. Andetaget innan något stort sägs. Känslan av att det är okej att inte vara okej. Det förvånade rycket när man plötsligt känner en omfamning medan man gråter. Den är första gången man väcks utav solstrålarna genom persiennerna efter en vinter man aldrig trott ska ta slut. Styrkan att våga stanna en dag till.
2.
The Approaching Night, av Philip Wesley.
Denna sång har jag målat säkert 80% utav mina tavlor till, utan att överdriva. Den försätter mig i automatisk djupandning.
Den är utrymmet där alla känslor får finnas; Där de kan samexistera utan att riva, slita, slå eller sparka. Den är de sista sekunderna innan man somnar; Där man känner kroppen försvinna och sinnet sakta flyta med och flyta ut i det undermedvetnas djupblå vågor. Den är hjärnans motorväg; Där alla tusentals tankar får varsin körfil och ingen någonsin krockar eller åker fel; Där de bara kan vara. Finnas till. Lugnet i att inte tvingas vara lugn. Den är en plats utan gravitation; Dit vi kan ta med vårt bagage utan att tyngas till marken och låtas sväva i allt och ingenting. Aldrig behöva nudda mark igen.
3.
Comptine d'un autre été, l'après-midi, av Yann Tiersen.
För mig är denna låt en outtalad beskrivning på känslan av förvirring, ensamhet och att vara lite vilsen. Att se omvärlden genom glasväggar; Vara så nära, men aldrig nära nog. På andra sidan. Som att se världen svischa förbi genom bilens smått fläckiga ruta och känna sig separerad från allt det man inte riktigt hinner se på en vinande sekund. Undra om man någonsin kommer ha en plats att höra hemma; Den existensiella krisen av att vilja vara en del utav något utan att sudda ut sig själv fullständigt. Att kasta tusen stenar i sitt glashus men aldrig få se väggarna krackelera runt en; Fängslad i plexiglas; Distansierad. Aldrig nära nog.
4.
Début, av Mélanie Laurent.
Denna låt är naturen; Vågorna som slår mot berget och blir till skum; Den gröna mossan som får marken att se sådär romantiskt trolsk ut; Bäcken som likt blodkärlen ger liv till tystnaden; Brisen som tycks vara hundraprocentigt syre; Fåglarna som svävar utan en rörelse. Den är ett krusat himlahav och en horisont målad i pastell. Den är sättet skymningen målas orange och den är gryningen som smyger genom träden. Den är varje dolt läte som endast kan höras när tystnaden omger en och tillåter knakande grenar och rasslande vindar att bilda musik i själen. Den är tryggheten i att vara en del utav universums kretslopp och finna mening i att vara just här och just nu.
5.
RAIN, av Tony Ann.
Det märks så oerhört tydligt att den inspirerats utav regnet. En perfekt melodisk skildring.
Och denna låt känns just så; Som regn, inuti. Hela mitt liv har jag älskat regnet; Hur det låter, luktar, hur det känns mot huden. Det känns renande; Som att det är universums sätt att tvätta bort allt det som gör ont. Jag vänder ansiktet uppåt och låter det skölja bort sorgen, hårda ord och svek; Droppe för droppe. Alla färger som målats på mig för att vilseleda mig, få mig tro att jag måste ändras på –de sköljs av. Ut. Bort. Och kvar blir jag, precis så som jag är.
6.
Travelling, James Spiteri.
Denna låt känns, för mig, nostalgisk. Inte för att den är särskilt gammal, men därför att den förflyttar mig bakåt i tiden. Den får mig att känna som om jag är tonåring och sitter med ena benet hängande ut genom fönstret medan P!nk's senaste album spelas om och om igen på cd-spelaren. Vilsen, ångestfylld och med miljarder tankar som höll mig vaken hela nätterna, eller ibland i flera dygn. Jag gjorde det hela min uppväxt; Satt i fönstret. Mina föräldrar var inte glada i det, och som vuxen kan jag verkligen förstå varför. Men att sitta där i fönstret; Med ett ben på varje sida, vind i ansiktet och se ut på gatan, på himlen, på träden en bit upp –det fick mig att känna mig hemma. Välplacerad. Förstådd, på något vis. Som om jag hade kontroll. Kanske var det den bokstavliga metaforen i att ha en fot över kanten som fick min fysiska gestalt att för en gångs skull existera parallellt med mitt mentala tillstånd och därför ingav den falska tryggheten i att vara precis där jag borde. Jag kunde sitta där flera timmar i streck. Ibland hela nätter, då i tystnad. Lyssnade till de dolda ljud som pryder natten. La en skrivbok i knät och försökte förstå varför jag var så väldigt oförstådd. Sökte meningen. Sökte mig.
Dit tar denna låt mig. Och den låter mig liksom läka de där bitarna som slets itu för så många år sedan; Gå ur mig själv och låta åren som gått trösta varandra.
7.
I Dream of You, av Robin Spielberg.
Åh, denna låt. Denna vackra, glädjefyllda melodi.
Denna låt är verkligen en kärleksförklaring; Den pirrande glädje som tar över varje cell; Elektriciteten i fingertopparna; Lättnaden som ligger i att älskas i gengäld; Lukten i nacken; Lugnet i en famn. Den är kärlek vid första ögonkastet och stegen längs altargången. Den är känslan av att finna sitt hem i någons närhet. Den är slaget hjärtat hoppar över och sättet det rusar. Den är att kunna vara utan, men att aldrig igen vilja. Den är det aktiva valet att älska till sista andetaget.
Några fler utav mina favoriter (klicka på namnen för att länkas till spotify):
Evenscene - Thad Fiscella
When Leaves Fall - Thad Fiscella
Atlantico - Robert Cacciapaglia, Royal Philharmonic Orchestra, Michele Fedrigotti
The Heart Asks Pleasure First/The Promise - Michael Nyman
Opera 24 n.2 in re bemoelle Magg.: Notturno - Maurizio Mastrini
To the Sky (Moderate) - Dirk Maassen
Butterfly Waltz - Brian Crain
Ambre - Nils Frahm
For Chris - Brock Hewitt: Stories in Sound
La Clairière - Piano Novel
från veckorna som gått
Det var lite bilder från veckorna som gått. Jag är inte på topp varken psykiskt eller fysiskt, men jag fick igår eventuellt positiva nyheter så jag håller krampaktigt tag i dem och blåser liv i hoppet igen. Man måste ju inte vara på topp jämt, egentligen. Det är okej att inte orka ibland. Det är iallafall vad jag intalar mig själv medan jag försöker komma ihåg att äta och sova och gråter till allt och ingenting. Ibland sköljer livet över en lite, helt enkelt. Det måste inte nödvändigtvis betyda att man drunknar. Kanske behöver man få huvudet under vatten en stund för att inte bränna ut sig. Kanske är det universums sätt att säga åt en att sakta ner, andas, bearbeta. Så man kan kliva upp och orka lite till. Kanske, kanske inte. Oavsett så tillåter jag mig själv att dras under, bara för en stund. Jag måste det; Vattna lite. Annars bränner det hål i själen. Det är okej att inte orka ibland. Det är helt okej.
video: vi pratar ut
Jag vill informera om att vi tar upp ämnen som kan vara känsliga och/eller triggande för vissa.
Om du eller någon i din närhet mår psykiskt dåligt finns det alltid hjälp att få. På mind.se finns mycket bra information kring var du kan vända dig för stöd och råd [Klicka här].
Även 1177 har bra tips, råd och kontaktförslag. Se 1177.se för att se vad som gäller i din region.
Tips i vintermörkret: Mina favoritspel (PC)
#1 HORIZON ZERO DAWN Complete edition
Horizon ZD är ett post-apokalyptiskt spel som utspelar sig långt in i framtiden; Där världen vi känner till har utplånats utav robotteknik och girighet. Det är nu en värld och mänsklighet som försöker bygga upp sig igen; fylld med dödliga maskiner och förlorad kunskap.
Det är svårt att förklara hur extremt genomtänkt detta spel är; från bakgrund, historia, karaktärer och deras relationer -till maskiner, landskap och layout, väderomväxlingar, dygnsrytm, förlopp och vapen. Allt är så otroligt välarbetat och fantastiskt skapat att man verkligen lever sig in i och fastnar i världen man utforskar. Dessutom är alla de starkaste och bästa karaktärerna kvinnor, vilket jag tycker om –det är tydligt att skaparna haft detta i åtanke när de lagt upp storyn.
I inledningen möter vi Aloy; en bebis som blivit utstött ur Norastammen vid födseln, och som överlämnats till Rost för att uppfostras och tas omhand. Rost hjälper Aloy att träna inför prövningen; ett slags test där hon, om hon visar sig bra nog, kan välkomnas in i Nora igen. Aloy, som har en längtan efter att förstå sin bakgrund och finna den mor hon aldrig känt, tränar hårt och länge för att kunna accepteras utav stammen. Men vid prövningen attackeras de, och plötsligt måste Aloy ge sig ut i världen hon aldrig tidigare besökt för att stoppa ett hot så mycket större än hon anar.
I kartan kan du se över världens olika delar, uppdrag, samlingsföremål, maskinrevir, resa till olika platser, etc. Kartan är stor (detta är inte riktigt hela); betydligt större än vad den uppfattas i denna bild, med väldigt mycket att upptäcka.
Samla, köp och uppgradera vapen och kläder för att bli starkare och bättre; du kan samla modifikationer för att förbättra både vapen och kläder. Olika brygder skyddar mot olika typer utav skador eller återställer hälsan. Samla resurser för att bl.a. tillverka ammunition, brygder eller sälja för metallskärvor (valutan).
Du kan uppgradera dina färdigheter genom att klara uppdrag, slutföra ärenden, etc. Det finns även specifika samlingsföremål att hitta, samt datapunkter kvarlämnade från den gamla världen. Det kan tyckas "onödigt" att läsa/se/lyssna på alla datapunkter, men man får så mycket information genom dessa att jag anser de nödvändiga för en mer ingående historia och förståelse för spelet.
Upptäck gömda platser och bortglömd kunskap...
Slåss för att övervinna maskiner och mänskliga fiender...
Horizon ZD har verkligen en helt fantastisk story, och det är ett spel jag aldrig riktigt vill ska ta slut (kanske är det därför jag spelar det om och om igen...). Jag gillar verkligen att det är Open World så man har tid och möjlighet att utforska denna fantastiskt vackra värld, för det finns ju så otroligt mycket att upptäcka. Jag gillar också hur genomtänkt allt är och att allt har mening, samt att det finns så många sidouppdrag som man inte måste genomföra för att klara ut spelet, men som ger väldigt mycket mer information om världen, till och med dolda uppdrag som hintar om nästa spel...
Det är ett Open World Action-RPG som är atmosfäriskt och genomtänkt, och där man kan välja svårighetsgrad (Berättelse-Lätt-Normal-Svår-Väldigt svår-Ultrasvår); där berättelse är för den som mest vill utforska spelet utan några särskilda hinder, medan ultrasvår är för den som vill ha en betydligt större utmaning i strider –det finns alltså något för alla. Jag har kört i olika svårighetsgrader, och jag skulle säga att normal är lagom om man inte spelat så mycket innan, men ultrasvår är definitivt roligast. Allt som allt är detta spel rentav magiskt. Jag älskar det.
Sidenote: Om man, som jag, gillar mytologier, skaparhistorier och betydelser så kommer man känna igen en del namn genom spelets gång. Kolla upp namnen du stöter på så kommer du se att till och med dessa är genomtänkta. Detta är inte nödvändigt för storyn, men det är en liten fun fact och något jag finner intressant.
#2 ORI AND THE WILL OF THE WISPS
Detta är uppföljaren till Ori and the Blind Forest, och vill man förstå storyn bättre kan man spela det först, men det är inte absolut nödvändigt för att förstå förloppet i detta spel.
Här spelar man som den lilla anden Ori som separeras från sin familjemedlem, uggleungen Ku, och gör sitt yttersta för att finna hen igen. Dessutom håller "Rötan" på att förstöra världen och dra ner alla i fördärvet, och Ori måste finna alla ljus för att återställa livet och rädda alla.
Det är en otroligt fin och mysig värld att spela i, med söta karaktärer och en väldigt gripande historia som får en att dra paralleller till världen vi lever i.
Det är ett ganska kort spel, jag tror att den generella medeltiden för att klara ut spelet ligger på ca 8-12 timmar (förutsatt att man spelar i normal och beroende på om man vill klara ut det eller få fullständiga 100%), men betydligt mer utmanande på högre svårighetsgrad. Detta var det första spelet jag verkligen fastnade i och spenderade varje ledig minut i Ori's värld tills jag spelat ut det. Och när jag väl spelade ut det så grät jag –mycket. Som sagt, storyn är väldigt gripande, och slutet lämnar inte ett öga torrt. Men det är omöjligt att inte förälska sig i detta spel. Själv har jag spelat ut det fyra gånger än så länge (och jag gråter varenda gång).
Se över uppdrag, teleportera dig, etc. genom kartan. Hela kartan syns inte här, det finns bra mycket mer att se än detta, och alla öppna/pågående uppdrag syns. Som i de flesta spel öppnar du kartan allt eftersom du upptäcker nya platser, men du kan också köpa bitar utav kartan hos karaktären Lupo som gömmer sig på olika platser genom spelet.
Träna dina stridskunskaper i olika Stridstempel där du möter olika fiender, eller tävla på tid i Andelopp för att öva din smidighet (och för att få 100%).
Slåss mot olika fiender längs vägen...(och stora fiender/bossar som jag inte tar med här för att inte spoila totalt).
Utforska de olika delarna utav världen...
Har ni tips på några roliga spel?
Det är ju verkligen säsong för att kura ner sig under en filt, ta med en stor kopp kaffe och spendera kvällarna vid datorn, men det är svårt att hitta nya spel att verkligen fastna i. Jag har annars spelat en del L4D2 och CS, men jag föredrar verkligen att spela själv och inte online/med andra då jag främst spelar för egentid och inte har tålamod för grinia män/pojkar. Jag har precis börjat köra Deliver Us The Moon och har även uppföljaren för att testa, även kört en del S.T.A.L.K.E.R men inte direkt fastnat. Gillar dock även simpla, mysiga hidden object så som de olika spelen i Mystery Case Files-serien.
RELATIONEN OCH DET EGNA VÄRDET
Denna text utgår ifrån partnerrelationer, men det mesta kan tillämpas även till andra relationer.
Hur många utav oss har mått dåligt i en relation? Svalt saker vi lovat oss själva att aldrig acceptera? Kompromissat vår mentala hälsa för att stanna kvar? Försökt passa in i någon annans liv? Prioriterat någon som inte prioriterat oss? Gråtit på toaletten när hen har somnat? Hur många utav oss har blivit onödigt arga? Sagt saker vi inte menat? Agerat på en tillfällig känsla? Hållit saker inom oss i stället för att kommunicera? Gjort saker vi ångrat? Hur många utav oss har egentligen valt en ohälsosam relation över vårt eget mående? Jag vet att jag har gjort det, många gånger. Och jag har ångrat det varje gång. Ändå fortsatte jag göra det. Tills jag en dag fick mitt hjärta krossat fullständigt, och insåg att jag måste förändras; Min syn på kärlek var tvungen att förändras. Så med mycket arbete utvecklade jag min relation till, och syn på, både mig själv och relationer. Jag har lärt mig att se mitt eget värde likaväl som min partners, och att på ett konstruktivt sätt kunna utveckla relationen vidare. Nu förstår jag även att det viktigaste inte är att man är tillsammans, utan hur man är tillsammans; Att man bemöter varandra med samma respekt, omtanke och förståelse man önskar att själv mötas utav.
Konsten att diskutera känslor -trots att man inte känner samma sak
Ifrågasätt aldrig vad din partner känner, det kommer inte att förändra känslorna, snarare förvärra dem. Fråga istället vad känslan beror på, och bemöt personen med öppenhet och förståelse.
Säg t.ex.: ”Jag förstår att du är ledsen just nu, kan du inte berätta vad det är som får dig att känna så?”, eller ibland kanske det räcker med något så enkelt som; ”Finns det något jag kan göra för dig?”
Kom ihåg att ni ibland kanske inte upplever och känner samma sak, men att det inte betyder att den andra känner ”fel”, utan helt enkelt att ni känner olika.
Bli inte arg för att din partner känner eller tänker på ett annat sätt; var istället tacksam för att ni kan vara öppna med det och ta chansen till en utvecklande diskussion. Detta är ett perfekt tillfälle att öka förståelsen för varandra.
Min partner har haft väldigt svårt att prata om saker och att vara ärlig med sina känslor, medan jag pratat känslor sedan jag först lärde mig prata, ungefär. Under vår första tid tillsammans så trodde han att om vi tyckte, tänkte eller kände olika saker, så skulle det automatiskt leda till bråk. Men jag har alltid sagt till honom att ”så länge du är ärlig mot mig, så kommer jag aldrig bli arg”, och det håller jag fast vid. Ibland kan jag självklart bli frustrerad när vi ”krockar”, men jag tar ett djupt andetag och påminner mig själv om att han har lika stor rätt till sina känslor som jag har, och att vi respekterar varandra tillräckligt för att försöka se och förstå den andres perspektiv.
Kommunikation kräver självinsikt och förståelse
Jag och mitt ex hade ingen bra kommunikation; Vi kunde inte diskutera känsliga ämnen utan att båda två blev arga/upprörda och detta ledde till oändligt många onödiga bråk som egentligen hade kunnat undvikas. När förhållandet tog slut var jag först arg och ledsen, men allra mest på mig själv. Jag kände frustration och skam över hur dålig självinsikt jag haft och hur många gånger jag agerat eller reagerat i affekt, i stället för att ta ett djupt andetag och försöka se bortom mitt eget perspektiv.
Jag vet att många efter ett uppbrott fokuserar på vad exet gjorde för fel, men det kändes så väldigt kontraproduktivt att lägga energin på saker jag inte hade kontroll över, och som dessutom inte var mitt ansvar. För mitt ansvar låg ju hos mig själv; det var vad jag kunde kontrollera och ändra på. Så jag lade otroligt mycket tid på att ”utvärdera” mig själv och mina prestationer i relationen -för att kunna utvecklas och växa som person. Hur hade jag önskat att jag agerade? Vilka situationer gav mig ångest i efterhand? Fanns det andra sätt att reagera som hade varit mer produktiva? Hade jag kunnat säga dessa saker på ett mer konstruktivt sätt? Vad behövde jag bli bättre på?
Jag skrev en lång lista med saker jag ville förbättra hos mig själv, och sedan började jag träna in det. Jag vet att många kan tycka att det låter galet, men jag tror stenhårt på att prata med sig själv; Att öva kommunikation och förståelse genom att använda sig själv som försökskanin. Gå runt hemma och argumentera med sig själv, skriva texter från flera synvinklar, stå i spegeln och låtsas ge konstruktiva svar på "dumma" frågor/situationer. Detta hjälper en att träna på att acceptera olika åsikter, perspektiv, känslor, etcetera -och vi vet ju alla att övning ger färdighet. Jag har i många år kämpat för att utvecklas, och kan nu ställa mig utanför mina egna känslor för att kunna diskutera saker på ett mer produktivt sätt, vilket verkligen hjälper mig vara en bättre och mer förstående människa. Självklart gör jag också misstag eller reagerar illa ibland, men huvudsaken är att man försöker bli bättre. Den gyllene regeln är bra att ha i bakhuvudet; ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad”. Hur hade du velat bli bemött i samma situation?
När jag träffade Youssef var jag direkt väldigt tydlig med att om vi inte har välfungerande kommunikation så kommer vi aldrig heller kunna ha en hälsosam relation. Som jag snuddade vid förut var han här min raka motsats; Han hade aldrig pratat om känslor, tankar, drömmar, rädslor, trauman eller åsikter -och han var livrädd för att göra det till en början. Men jag var envis och fortsatte ställa frågor, dela mina inre tankar med honom, och ibland rentav dra ur honom hans känslor. Desto mer vi pratade, desto mer vågade han öppna upp sig. Vi har haft vår beskärda del utav onödiga tjafs och stormiga känslor -men vi har hela tiden fortsatt träna på kommunikationen. Idag kan jag inte minnas senaste gången vi tjafsade; Vi känner och förstår varandra, och pratar alltid genom allt noggrant för att undvika missförstånd.
Några saker att tänka på för att förbättra kommunikationen:
Är det läge att diskutera detta just nu?
Om ni t.ex. är upprörda eller stressade, så är det bättre att gå till varsitt rum och andas några minuter, och sedan återuppta samtalet. Det är betydligt större chans att diskussionen blir givande om ni båda är lugna och sansade. Men(!), se till att faktiskt återuppta samtalet också -prata genom allt, jämt. Små saker drabbas ofta utav snöbollseffekten om vi inte ser till att hantera dem.
Hur pratar ni med varandra?
Blir det ofta pajkastning, med fraser som t.ex. "du gör alltid sådär", "du är så jäkla...", eller "men ska du säga?!"? Pajkastning är alltså kort sagt när diskussionen blir anklagande, vilket mest troligt kommer få er att automatiskt gå in i försvar. Försök istället att tala utifrån era egna känslor, t.ex. "jag blir ledsen/upprörd i denna situation, därför att..." eller "jag kanske missförstod dig nu, men jag uppfattade som att du menade såhär". En liten vägvisare kan vara att börja en mening med "jag känner" istället för "du är".
Turas om att ha ordet; Vänta på din tur.
Avbryt inte varandra, det är detsamma som att säga "mina känslor är viktigare än dina" och är både respektlöst, själviskt och kränkande. Turas i stället om att ha ordet, och diskutera varandras perspektiv. Om din partner berättar att den blir ledsen när du gör en viss sak så behöver du inte försvara dig och starta pajkastning; Du behöver bara lyssna, försöka se din partners sida utav saken, och ha självinsikt nog att se om ditt beteende kräver förändring. När ni pratat färdigt om den ena, kan ni prata om den andra. Det gör att ni båda får komma till tals, ökar förståelsen för varandra, och hjälper er att utvecklas.
Förstå att ingen utav er är tankeläsare.
Förvänta dig aldrig att din partner bara ska veta/göra något; man tänker på olika sätt och minns olika saker. Därför är det otroligt viktigt att vara ärlig, rak och tydlig i alla sammanhang. Var aldrig passivt aggressiv om din partner inte vet, minns eller förstår -var i stället tydlig med hur du tänker/känner. Vad vill du? Vad behöver du? Ni kan undvika i stort sett alla missförstånd och onödiga tjafs genom att bara vara raka.
Hur ser ett välfungerande, vuxet förhållande ut 2023?
Finns det några raka facit? Vad jag behöver i en relation kanske någon annan avskyr, och vice versa?
Förhållanden kommer i många olika konstellationer, och det finns inga direkta facit på vad som gör en relation bra eller dålig -mer än hur personerna i relationen upplever den. Men så brukar man ju även säga att kärleken är blind, så ibland kan det vara svårt att veta hur man egentligen känner och mår i en relation. Hur kan man vara säker på om man är lycklig eller olycklig med sin partner/partners?
På samma sätt som du måste vara rak och ärlig med din partner, så måste du även vara det med dig själv. För om du inte vet vad du vill ha eller behöver -så hur tusan ska din partner ha en aning? Det är väldigt viktigt för din egen mentala hälsa att du har självinsikt nog att förstå vad som är bra och dåligt för just dig, för att kunna ha en hälsosam relation. Jag t.ex. älskar att skriva listor, för det är ett väldigt simpelt sätt att konkret formulera sina behov.
Lista över krav/kriterier:
-Vad jag vill ha/behöver i en relation
-Vad jag mår dåligt utav i en relation
Listan ska skrivas i lugn och ro, så du kan tänka klart, och du ska endast utgå från dig själv. Din nuvarande relation är inte relevant i listan, bara du är viktig här. Ingen annan kan heller säga vad som är rimligt eller orimligt på din lista; alla prioriterar vi olika och har individuella behov. Men saker du sätter på din lista behöver ju även vara ömsesidiga; Du kan inte kräva att din partner ska göra allt jobb medan du bara ställer krav. Relationer måste alltid gå åt båda håll för att de ska fungera.
Jämför sedan listan med relationen du är i, funderar på att inleda, eller kanske redan har avslutat men vill återuppta; Uppfyller relationen verkligen dina krav/kriterier? Är det viktigt för dig att få egen tid, men din partner låter dig aldrig vara ifred? Du vill inte ha barn, men din partner nästan tjatar om det? Vissa saker går att antingen lösa eller kompromissa om, medan andra är för viktiga. Bara du avgör vad som är för viktigt för dig.
Kom också ihåg att listan inte nödvändigtvis betyder att partnern är dålig, utan det kan helt enkelt vara så att ni inte matchar. Men ibland kan denna lista även vara bra för att själv kunna se om man faktiskt är i en relation som är hälsosam eller destruktiv för en.
Jag skrev en lista för många år sedan, när jag var ganska olycklig och ville se om jag stannade i relationen för min skull, eller för att jag trodde att jag ”borde”. Listan har jag sedan återgått till, uppdaterat eller raderat punkter, och den har varit en bra vägvisare för mig när jag varit osäker. Jag har många gånger fått höra att jag inte ska ha så höga krav, men jag håller inte med alls. Självklart ska du ha höga krav/kriterier på relationen och personen du har den med, för varför ska man nöja sig? Vem blir lycklig utav det? Som singel brukade jag säga; ”Jag är lycklig ensam, så är jag inte minst lika lycklig med någon annan, så är det ju inte värt det”.
Listan var även till stor hjälp när jag först började träffade min nuvarande sambo, och jag kan glatt säga att han uppfyller alla mina krav och kriterier. Så nöj er inte!
Några exempel från min ”Jag behöver”-lista:
•Skratt. Någon som får mig att skratta varje dag
•Långa samtal inlindade i varandra
•Uppskattning - som ser vad jag gör
•Närhet, mycket, varje dag
•Argumentationer utan bråk
•Spontanitet
•Fånigheter - kunna skoja och tramsa
•Tröst - någon som torkar tårar, snarare än skapar dem
•Omtanke när man är sjuk eller deppig
•”Hur har din dag varit?” – varje dag
•Egentid utan konstigheter
•Ärlighet i alla situationer
•Kunna be om ursäkt, svälja stoltheten
•Någon att göra allt med och för.
Om du ändå är osäker på hur du egentligen mår i relationen, vilket är väldigt vanligt, så kan ett enkelt men effektivt hjälpmedel vara kalendern i mobilen; Skriv in ”bra” eller ”dåligt” varje dag, beroende på hur du mått i relationen idag. Du kan skriva mer om du vill förklara/minnas senare, men bra/dåligt är egentligen allt som krävs. Ha endast relationen i åtanke när du gör noteringen. Därigenom kan du på ett väldigt konkret sätt följa ditt mående och hur det påverkas utav förhållandet du är i. De flesta har mobilen på sig minst en gång per dag, och tar med sig den när de åker i väg -därför behöver du inte oroa dig för att glömma bort såsom man lätt kan göra annars.
Förlåt för ingenting och förlåt för att jag finns
Att man ska be om ursäkt när man sagt eller gjort något dumt är väl knappast någon nyhet, ändå verkar det ibland som om hela grundtanken med en ursäkt har glömts bort. Vi säger det bara för att vi vet att vi bör, inte för att vi egentligen tycker att vi behöver. För det finns ju faktiskt ohälsosamma ursäkter.
Med ohälsosamma ursäkter syftar jag på ursäkter som inte menas, som blir framtvingade, där personen fortsätter upprepa ett beteende den konstant ber om ursäkt för, eller där någon känner sig tvungen att be om ursäkt för precis allt den gör/säger -även om den inte gjort/sagt något fel. Det sistnämnda är väldigt vanligt i relationer där det förekommer psykisk misshandel; där den utsatte ofta blir hjärntvättad till att tro att allt den gör och säger är fel, och saker som händer vänds emot den, vilket ofta resulterar i att personen alltid känner sig i vägen och ber om ursäkt för precis allt. En ohälsosam ursäkt är även en ursäkt som följs utav till exempel ”men…” eller där man skiftar fokus till den andra personens agerande, t.ex. ”förlåt för det jag gjorde, men det hade aldrig hänt om inte du…” eller “jag ber om ursäkt, även om det du gjorde var mycket värre”. Självklart ska man kunna prata om båda sidors perspektiv, men det är alltid enklare att ta en ”sida” i taget för att undvika pajkastning. Kom ihåg att en ursäkt aldrig är en tävling.
En ärlig ursäkt innebär att man förstår vad det handlar om, tar ansvar för sina handlingar och accepterar den andres känslor, samt lär sig något utav det. En ohälsosam ursäkt är kort sagt allt förutom en ärlig.
Exempel på ärliga VS ohälsosamma ursäkter:
”Det var jättedumt utav mig att säga så, och jag förstår att du blev ledsen. Jag ska försöka tänka på vad jag säger i fortsättningen. Jag ber verkligen om ursäkt.” -Tar ansvar, bekräftar partnerns känslor, ger en uppriktig ursäkt.
”Förlåt mig, det var inte meningen att göra dig ledsen, men jag förstår att du blev det. Jag kommer inte göra om det.” -Viktigt att faktiskt inte göra om det heller, såklart. Många verkar glömma den delen.
”Förlåt för det jag gjorde, jag ser att det gjorde dig upprörd och jag förstår varför du känner/reagerar så här. Jag uppskattar att du talar om hur du känner så jag kan utvecklas och bli bättre.” -Bekräftar och visar förståelse för partnerns känslor, visar öppenhet och personlig mognad genom att kunna ta kritiken och försöka använda händelsen för att utvecklas.
”Du överdriver allting, precis som vanligt. Men visst, jag ber om ursäkt.” – Du förminskar din partners känslor, pratar på ett nedlåtande och manipulativt sätt för att vända det emot den andra, och ger en arrogant och meningslös ursäkt. Det finns ingen respekt eller kärlek här.
”Förlåt för att du blev ledsen.” – Detta är något många kanske inte tänker på, men det är verkligen inte en ursäkt. Du kan inte be om ursäkt för någon annans känslor, det är bara förminskande gentemot din partner; som om den behöver be om ursäkt för att ha blivit ledsen. Vad i ditt beteende sårade hen? Förstå och ta ansvar för din del av händelsen.
”Förlåt då” – Det är så fruktansvärt nonchalant, respektlöst och rentav omoget att ge denna passivt aggressiva ”ursäkt”.
”Förlåt för att jag är så jävla dålig” – Även detta är väldigt manipulativt, och ärligt talat barnsligt. Ta ansvar i stället för att sticka offerkoftor dekorerade i emotionell manipulation.
Vissa ursäkter kan ibland vara lite svårtolkade; många gånger säger tonen mer än orden, och det kan vara svårt att förstå om personen är uppriktig. Om du uppfattar en ursäkt som ohälsosam men är osäker på att om du missuppfattat, så fråga. Att fråga när man är osäker är ett snabbt sätt att undvika långvariga missförstånd, som kan leda till tillitsproblem och andra negativa effekter.
Sociala medier -hur påverkar de relationer?
Är vi mer svartsjuka då det finns så mycket mer att vara avundsjuka på?
De senaste 10 åren har evolutionen utav mobiltelefoner och internet fullkomligt tagit över våra vardagliga liv; vi socialiserar oss via sociala medier, sköter bankärenden i telefonen, drar till höger och vänster på dejtprofiler, räknar kalorier i appar och har föreläsningar och möten digitalt. Med några simpla knapptryckningar kan vi hitta information om vad som helst. En otrolig utveckling för att förenkla våra liv. Men frågan är om det verkligen förenklar våra liv, eller ger oss fler saker att stressa över?
Vi vet nog alla att det hemskt nog medfört både så många fler sätt att kunna mobba, kränka, trakassera, grooma och sälja människor, och att sociala medier dessutom skapar stor prestationsångest och negativa självbilder för allt yngre barn. Detta är fruktansvärt. Men, idag vill jag faktiskt fokusera på vad denna tekniska evolution egentligen gör med våra relationer. Är allting så där perfekt som det verkar, eller gömmer sig något mörkare bakom lyckligt uppställda instagrambilder?
Människor har generellt en nyfikenhet på det okända; en allmän fantasibild om att gräset är grönare på andra sidan. Vi är en generation fylld utav ”tänk om” och ”om ändå jag…” -ett drömmande folk som är livrädda för att vara nöjda, alltid suktandes efter fler ”likes” i strävan efter att bekräftas av majoriteten. Vi har växt upp med detta begär efter mer, och vid vår sida har sociala medier utvecklats och ständigt visat oss vad mer som finns att få. Kanske är det också därför man hör om allt fler otrohetsaffärer? Har vi blivit så tillgängliga att otrohet är för lättillgängligt för att undvika? Det är ju trots allt så vanligt, och ibland nästan normaliserat, att det finns dejtingsidor för de människor som vill vänsterprassla. Och det finns ingen egentlig specifik målgrupp; Alla typer utav människor har affärer. Så, med all denna emotionella (och sexuella) girighet, och ett samtidigt behov av att finna kärlek -hur vet vi att vår partner, eller vi själva, aldrig kommer vara otrogna?
Sanningen är den att vi aldrig riktigt vet. Vi måste helt enkelt försöka lita på varandra, utan att agera kontrollerande eller passivt aggressivt, och låta varandra kommunicera öppet för att våga ifrågasätta saker som kanske inte känns helt okej. Men det är också viktigt att lita på sin magkänsla; Säger magkänslan att något är fel, så är oftast något fel. Och det behöver inte innebära att din partner varit otrogen eller har planer på att vara det; det kan helt enkelt betyda att det är någonting i er relation som inte känns bra för dig.
Men hur ska vi våga lita på någon efter att ha blivit svikna?
Att få hjärtat krossat kan få en att känna sig ständigt vaksam på dem man möter därefter; därför att det är så outhärdligt smärtsamt när kärleken går i bitar att man är livrädd för att någonsin tvingas genomgå det igen. Min första kärlek varade i nästan åtta år, och jag älskade honom, så trots att relationen blev sämre försökte jag ändå hålla kvar i den. När han sen lämnade mig för min bästa vän så blev jag så fruktansvärt vilsen. Jag litade först inte på någon, inte ens min egen familj. Men så åkte min syster hem från jobbet för att hålla om mig, mina vänner åkte en två timmars bilfärd för att trösta mig, mina föräldrar kom så fort jag ringde. Och jag tänkte att; ”Dessa människor har inte svikit mig eller sårat mig, de har inte gjort någonting annat än att älska mig, så hur kan jag misstro dem för vad någon annan har gjort?” Där och då valde jag att lita på människor; för jag är hellre lite godtrogen, än dömande.
När jag efter några år (och mååånga samtal med psykologen) träffade min nuvarande sambo kände jag direkt att någonting bara klickade i mig; som om något föll på plats. Jag var livrädd för att bli kär, så rädd för att bli sårad igen, men så kramade han mig och plötsligt var det liksom värt att möta rädslan, bara för chansen att få omringas utav hans armar en stund till. Där och då kastade jag ut alla rädslor och öppnade bröstkorgen fullständigt. Jag har ingen aning om han kommer krossa mitt hjärta i framtiden, men jag väljer att tro att han är något större än en första kärlek; Jag väljer att tro att han är min sista.
Så sanningen är den att med rätt person kommer det klicka, och allt detta kommer att falla på plats. Du kommer inte vara lika rädd, ledsen, eller lika vaksam som förut; Du kommer våga öppna bröstkorgen för någon som kanske eller kanske inte är värd det, men det viktigaste är att du kommer göra det. Du kommer fortfarande behöva jobba på relationen, den blir inte fantastisk av sig själv, men den kommer vara värd att jobba på. Precis som du är värd att jobba på.
Men, och detta är ett stort MEN, se alltid till att reda ut alla knutar innan du inleder en ny relation. Det blir så lätt att man misstror sin nästa, därför att man blivit sviken av den förra, men kom ihåg att det är två helt separata individer. Jag tror stenhårt på terapi, vad det än må innebära för varje enskild person; ett utlopp och ett sätt att reflektera och bearbeta, så man kan gå vidare med lite lättare bagage. Så man faktiskt kan bli modig nog att våga låta någon älska en igen.
Mina två sista, och bästa, tips för en hälsosam relation:
Spendera tid med och utan varandra.
Det är viktigt att kunna göra saker var för sig för att bibehålla sin egen identitet, i stället för att bara vara en halva av den hela. Om du inte alls vet vad du ska göra när din partner inte är hemma, så skulle jag snarare kalla det ett beroende än en relation. Håll fast i dina hobbyer och intressen, vi behöver alla en paus för oss själva ibland.
Men det är även väldigt viktigt att göra saker tillsammans och faktiskt umgås. Lägg bort telefonerna, stäng av tv:n, och spendera riktig tid med varandra. Att sitta med tekniken fastklistrad gör att även om du är där, så är du ändå inte riktigt där. Och om du inte kan ägna några timmar åt att umgås med din partner ibland -är du då verkligen så intresserad av din partner? Eller är du helt enkelt bara intresserad av att ha en partner? Låt inte sociala medier vara det enda stället ni är ”lyckliga” på.
Kvalitétstid med och utan varandra är väldigt viktigt för att vara både ett Jag och ett Vi -vilket är vad vi behöver för att kunna ha hälsosamma relationer.
Och kom ihåg:
Hur vi agerar, hanterar och reagerar är vad som definierar oss som människor -inte andra människors åsikter.
Så…vem väljer du att vara?
Bildkällor:
1 / 2 / 3 / 4 / 5 / 6
Jag hatar inte alla män, men...
Jag hatar inte alla män
-
det klassiska kriget
Att påstå att ett upprepat snedsteg är ett misstag, är att samtidigt kalla sig själv oförmögen att agera på en enda självproducerad tanke; att alltså vara fullkomligt programmerad utav andra än en själv, och att totalt underkasta sig de förinställda mönster som planterats i oss, utan minsta chans till att bemästra våra egna liv -och att hela mänskligheten i så fall ännu styrs utav de första människornas syn på världen runtomkring.
Men, att tänka en sak innebär faktiskt inte att det är sant, och är inte nödvändigtvis vår egentliga vilja. Att göra en sak talar däremot om ens karaktär. Ex: Att vara så arg att man för en stund önskar någon döden, är inte detsamma som att faktiskt ta någons liv.
Man brukar ju säga att man "agerar innan man tänker", och inte sällan används uttrycket vid personliga misstag som begåtts; vore det då inte rimligt att anta att de misstag vi begår, snarare än misstag, är våra initiala känslors bortglömda begär och kanske till och med vår egentliga vilja, men som omvärldens präglar övertalar oss är fel innan vi hunnit känna efter helt; vilket lämnar oss i rävsaxen mellan ånger och längtan; som i sin tur resulterar i att känslan utav parallella misslyckanden knyts så hårt kring halsen att vi i ren panik väser ut "misstag"? Är det inte rimligt att anta att ett misstag alltså aldrig riktigt är ett misstag från början, utan inleds med den fria viljan, men sedan förvrängs till ett misstag när diverse normer påminner oss om hur vi borde agera? Hur vi borde se ut? Vilka vi borde vara? Och vilka borde vi vara, egentligen? Finns det några konkreta vägmarkeringar som talar om när det kommer en snäv sväng, en hög brant eller som överhuvudtaget hjälper oss att åka åt rätt håll? Kanske, kanske inte. Kanske är varje sekund ett oskyltat vägskäl och vi måste oundvikligen ta konstanta beslut om var vi är på väg, eller kanske finns det en förutbestämd stig någon redan trampat ut åt oss. Kanske måste vi tyst önska medan vi blåser ut ljusen, tills det att vi intagit tillräcklig kontroll för att tordas uttrycka vår längtan inför andra?
Så, är misstag saker vi ångrar och lär oss att inte göra om, eller är det saker vi skäms för att vilja ha och i stället lär oss att göra i hemlighet? Eller finns det misstag utav flera sorter? Kan man verkligen lära sig utav någon annans misstag eller ens sina egna, eller är varje misstag helt enkelt individuellt och därmed oundvikligt? Försöker vi att avstå från misstag för att vi avskyr handlingarna i sig, eller därför att vi räds de konsekvenser som handlingarna riskerar att medföra? Är ordet misstag så betingat med smärta att vi okontrollerat faktiskt dreglar så fort klockan ringer? För visst får man ändå alltid en liten klump i magen varje gång någon säger ordet misstag, även om ens känslor inte tidigare varit involverade i diskussionen? Och är man en bättre människa ju färre misstag man begår, eller är man instängd i normer? Förutom uppenbara saker såsom våld, hur avgör vi egentligen vem som är god och vem som är ond?
att vara för trött för att leva
De flesta tror att en utmattning sker p.g.a ens arbetsliv; för många uppgifter, för lite tid, för stressigt. Men i mitt fall höll jag kvar i mitt arbete så länge jag kunde, därför att det var den enda platsen jag fick någon form utav lugn. Jag började känna av utbrändheten redan i februari, men jag älskade både arbetsplatsen och kollegorna, och sa därför hela tiden till min psykolog att jag absolut inte ville sjukskrivas; arbetet var det enda som fick mig att gå upp på morgonen. Men under sommaren hade jag några veckors semester, och det blev droppen. Det som drev mig in i väggen var alltså inte jobbet, utan som flertalet gånger tidigare var det mitt privatliv; det var konstant drama i mina kompisgrupper -mellan eller kring dem, närstående ville umgås hela tiden "för det var ju ändå semester" och jag ville inte svika, samtidigt som jag hade mycket att reda ut i min relation, ovanpå det faktum att jag i 12 år kämpat med min PTSD som varje dag påverkar mitt liv. Inte en enda dag kunde jag slappna av på semestern, för det var liksom alltid något. Jag kraschade fullständigt, grät varje dag och orkade inte leva längre. När jag inte hade jobbet att klamra mig fast vid så försvann all min livslust. Jag minns att jag ringde min psykolog en dag, gråtandes, och sa "jag vill kämpa, jag vill leva, men jag orkar inte. Jag vill dö bara för att få vara ifred och få lite jävla lugn. Jag är för trött för att orka leva".
Efter semestern försökte jag gå tillbaka till jobbet, men utmattningen hade redan tagit över hela mig. Jag glömde bort saker hela tiden, jag tappade bort mig mitt i en mening, alla ljud kändes som knivar i huvudet, och jag hade konstant huvudvärk, hjärtklappning och yrsel. Puls och blodtryck skenade iväg. Jag var alltid trött men kunde aldrig somna på kvällen och när jag väl somnade så vaknade jag nästan varje timme. Ångesten satt som en sten i bröstet, dygnet runt. Jag kunde inte läsa längre texter, kolla på tv eller hänga med ordentligt i samtal. Om jag försökte koncentrera mig på något så blev jag direkt "dimmig" i huvudet. Mitt minne blev allt sämre, och vissa dagar kunde jag inte minnas alls vad jag gjort, vem jag träffat eller om jag ens hade ätit. Jag klarade inte av intryck utan att det kändes som huvudet skulle explodera. Att vara social gjorde att jag stundvis satt apatisk och bara stirrade. Det kändes verkligen som om hjärnan stängt av helt och hållet.
Så, i oktober sjukskrevs jag. Först för hjärnskakningen jag orsakat mig själv, sedan för utmattningen som höll på att ta livet av mig. Sedan dess har jag tillsammans med min psykolog försökt få mig på benen igen, men det går...sådär. Mitt absolut största problem har alltid varit mitt sociala liv; Jag är en extrovert introvert; Jag kan verka väldigt social och utåtriktad, men blir snabbt dränerad och behöver otroligt mycket egentid för att fungera, även när jag mår bra. Utan min egentid så faller jag isär. Att umgås resulterar idag i att alla symtom förvärras drastiskt, och jag börjar oftast om från ruta ett. Telefonen är något som tyvärr tillhör min PTSD och stresskänslighet; Så fort min telefon ringer får jag hjärtklappning, panikkänslor, illamående, och ofta är dagen därefter förstörd. Min stresskänslighet är så extrem. Trots vetskapen kring detta har de flesta i min omgivning fortsatt att ringa, även om det äntligen blivit mindre under de senaste veckorna. När någon som vet om min problematik ringer så känner jag mig extremt ensam och värdelös ärligt talat, därför att det betyder att deras behov av att prata är viktigare än min ork att leva. För varför annars kan man inte skicka ett meddelande och acceptera att man svarar när man kan? Min läkare har länge försökt få mig att blockera numret till alla som ringer, för att få ner min stress, men jag kan liksom inte; Det är ju mina anhöriga, som jag älskar och vill allt väl. Jag vill inte klippa ut dem ur mitt liv sådär ens en period.
Jag har dessutom otroligt svårt att säga nej, då jag drabbas utav väldigt dåligt samvete, vilket sätter mig i en riktig rävsax varje gång någon vill ses; Säger jag nej, då blir jag stressad och gråter p.g.a dåligt samvete -men säger jag ja så blir jag stressad, utmattad och gråter utav trötthet. Hur jag än gör så kraschar jag.
Jag försöker att få en bra rutin på sömn, kost och träning, men det är svårt när man aldrig känner sig utvilad. Fastän jag är sjukskriven så känns det aldrig som tiden räcker till. Jag vill så himla gärna kunna umgås med mina vänner och min familj och tycka att det är roligt, men faktum är att det inte känts roligt på över ett år. Jag träffas för att jag älskar dem och vill ha dem i mitt liv, men det känns aldrig roligt och jag ser aldrig fram emot det, därför att jag vet vad som väntar därefter; panikattacker, sprängande huvudvärk, illamående, yrsel, trötthet, negativ självbild och självmordstankar. Jag vet inte alls hur jag ska ta mig ur detta, för hur jag än gör så tycks spiralen fortsätta nedåt. Hur fan ska jag ta mig upp igen?
Jag vet att jag måste ge mig själv tid för återhämtning -men jag har ingen aning om hur lång tid det ska ta. Jag trodde verkligen att jag skulle vara på benen efter några veckor, men här står jag nu med åtta månaders sjukskrivning bakom mig, och jag vet inte ens om jag är på rätt väg.
Det var länge sedan jag skrev ett såhär personligt inlägg, och jag vet inte riktigt vad poängen med detta inlägg egentligen är; kanske behövde jag bara få detta ur mig då jag faktiskt inte känner att någon förstår, kanske hoppas jag att någon ska känna igen sig och slippa känna sig såhär ensam. Jag vet inte. Men jag vet att livet har varit jävligt tufft ett bra tag, och att det verkar fortsätta vara tufft ett tag till. Allt jag kan göra är att försöka kämpa, även om jag inte alls har orken till det.
Kärlekens dag - Sprid kärleken vidare
Jag vet att många känner sig ensamma just idag, då det har blivit någon allmän missuppfattning om att man måste ha en partner för att få fira dagen, när en partner inte är något som helst krav. Det enda kravet är att du har kärlek att ge; sen kan du ge den till en partner, en förälder, ett barn, en kollega, ett husdjur, en främling, en vän, eller dig själv. Som singel firade jag alla hjärtans dag med fokus på kärleken till mig själv; Jag gjorde saker jag mådde bra utav, tog hand om mig själv, överöste mig med uppskattningen jag behövde och förtjänade. Att ha en partner kan vara underbart, men lås dig inte i tanken att ditt hjärta måste tillhöra någon annan för att få hyllas, detta är trots allt ALLA hjärtans dag, inte romantiska partnerrelationers dag.
Alla former utav kärlek är det vackraste vi har, och det är värt att både hyllas och spridas. Jag har en liten tradition på alla hjärtans dag; Jag vill sprida lite extra kärlek någonstans där den behövs. Så istället för att spendera onödiga pengar på något jag egentligen inte behöver, så väljer jag årligen en organisation att skänka några kronor till. Det kan vara 20 kronor eller 500 kronor, beroende på vad man har möjlighet till. Tidigare har jag skänkt några hundra till bl.a UNICEF, WWF, Aldrig Ensam och olika djurskydd/shelters. Att sprida kärleken vidare är ett sätt att ta hand om varandra och att ett steg i taget försöka bege oss mot en vackrare morgondag.
I år har jag valt att sprida lite kärlek och skänka några hundra kronor till Women To Remember, därför att jag anser att det enorma arbete de gör är så viktigt. Jag har varit med i facebookgruppen under samma namn ett bra tag, och berörs dagligen utav de kvinnor som tvingas kämpa, eller som fråntagits rätten att kunna kämpa längre. Då jag själv tidigare har utsatts för både psykiskt, fysiskt och sexuellt våld, så ligger denna organisation mig varmt om hjärtat och kvinnors rättigheter är något jag brinner för. Vi är alldeles för många med personliga erfarenheter inom detta ämne, och WTR kämpar för att ingen ska behöva få genomgå det, speciellt inte ensam. En fantastisk organisation som är värd att spridas och delas, som är viktig för att göra vårat samhälle till en tryggare plats för kvinnor och barn. Klicka er in på www.womentoremember.org och läs mer om deras livsviktiga arbete.
Jag vill förtydliga att man inte behöver ge pengar för att hjälpa till; Genom att sprida organisationer som WTR vidare och uppmärksamma dem så kan du bidra till att någon som behöver deras hjälp upptäcker och vågar kontakta dem. Det gör också att fler människor får upp ögonen för de stora samhällsproblem som WTR uppmärksammar, vilket sprider kunskap och förståelse.
Relaterat: Läs min dikt "Jag hatar inte alla män, men" där jag beskriver en bråkdel utav de saker män utsatt mig för.
några såna dagar
Välkomna in i min snurriga, utmattade hjärna.
samma shorts och samma linne
Men det är så viktigt att se vart man började, hur ruta ett verkligen såg ut, påminna sig själv om hur oändligt många steg man faktiskt tagit. Andra kanske inte ser skillnaden, alla kanske inte förstår den, men jag gör. För jag minns varje millimeter utav vägen som tagit mig dit jag är idag. Jag minns varje promenad, varje löptur, varje styrketräning, varje intervall. Jag minns alla asfalterade vägar, tyngdökningar, stigar i skogen, flåsande backar. Varje panikgråt i duschen, jävlar anamma, träningsvärk från helvetet, besvikna suckar, och varje stolt endorfinberusat gapskratt. Jag minns varje låt som spelats i hörlurarna; hur de fått mig att pusha mig själv lite till; springa några meter till, höja vikterna lite, bara ett set till, ta en omväg. Jag minns varje klädesplagg jag så gärna ville bära, men inte vågade sätta på mig. Jag minns allt. Och jag ser det i dessa bilder.
Den första bilden är tagen för 2 år sedan. Jag körde min allra första intervallträning, ganska lugnt, och jag har aldrig varit så slut som då. Jag minns hur benen skakade, munnen fylldes utav blodsmak och jag trodde att jag skulle svimma. Vi tog en kort paus och personen jag körde tillsammans med sa "ska jag ta en bild på dig, så du har någonting att jämföra med sen?" och jag minns hur hjärtat nästan stannade. Ta en bild, på mig? På hela mig? Jag avskydde att se mig själv på bild, jag tyckte att jag var äckligast i hela världen. Och inte en chans att jag skulle ha någonting att jämföra den med sen, jag var för dålig, för lat. Jag låg ju bara i sängen och grät 90% av min lediga tid. Detta lilla pass var en engångsföreteelse. Jag skulle aldrig ha orken att ta mig ur sängen om ingen släpade mig. Jag ville ju bara få gå hem och lägga mig igen. Men jag vågade inte erkänna att jag inte alls trodde på mig själv, så jag sa okej. Motvilligt. När jag såg bilden ville jag kräkas, och jag fick hålla andan för att inte börja gråta. "Spara den" sa han. "Du kommer tacka mig."
Den andra bilden är tagen idag. Jag var ute på en liten promenad med hundarna och en vän, och insåg att jag hade samma kläder som på den där bilden från två år sedan, så jag bad henne att knäppa ett kort. Jag ville sätta bilderna sida vid sida och se hur det kändes, om jag skulle se någon skillnad. När hon höjde mobilen för att ta bilden så kände jag inget sug i magen, inget hugg i bröstet, inga hjärnspöken som sa ifrån. Det var liksom ingenting jag ens reflekterade över. När jag såg bilden så kände jag inget självhat. Inte så att jag tänkte "jävlar, vilken pudding", men det var ju bara jag. Inga konstigheter liksom.
Jag tänker tillbaka på hur jag fick kämpa för att gå den där 15 minuters promenaden till jobbet, hur jag flåsade och kroppen blev helt slut. Jag tänker på när jag lekte med barn i min närhet och var tvungen att sätta mig efter en kort stund därför att jag knappt kunde andas. Jag tänker på hur det enda jag gjorde på min lediga tid var att lägga mig i soffan eller sängen. Jag tänker på hur ont jag hade i kroppen, hela tiden. Och ännu mer; Hur ont jag hade i själen.
Så ser jag på mig själv nu. Jag är fasen aldrig stilla. Jag gymmar, promenerar med hundarna, leker med barnen, springer. Sitter jag still för länge så kryper det i hela kroppen. Jag kan inte ens laga mat utan att dansa som en idiot. Den enda värken jag har nu är träningsvärk, all den andra fysiska smärtan är borta. Och jag är glad nästan hela tiden.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag kommer aldrig fokusera på hur jag ser ut, utan alltid på hur jag mår inombords. Men faktum är att det yttre ibland speglar det inre; Nu är jag piggare, jag orkar mer, jag har kraft (och vilja) att leva. För två år sedan var jag glad ibland, men ändå alltid ledsen och svag. Nu är jag ledsen ibland, men ändå alltid stark och lycklig. Och just den skillnaden, den är ändå vad som fortsätter hålla mig motiverad.
mer än en konsert
Det är mer än en konsert.
Det är att få stå framför någon man ser upp till, någon vars musik förändrat en och kanske även räddat en. Att få uppleva personen som mer än en tvådimensionell bild eller video, att få uppleva dennes mänsklighet. Få höra små bristningar i rösten när en text betyder något, att tillsammans få uppleva det meningsfulla bakom varje ton. Att vara mänskliga ihop.
Det är att få känna hur musiken rör sig genom hela kroppen. Hur de glada låtarna får ansiktet att skina, hur de kärleksfulla orden pirrar i fingertopparna, hur de sorgsna tonerna biter tag på det mest bitterljuva sätt. Få föras tillbaka till varje gång man tryckt hörlurarna i öronen, skriksjungit på fester, hållit varandra nära, svettats på dansgolv, sett världen åka förbi genom en bilruta, och sjunkit ihop i tårar. Till varje skratt, varje skrik, varje gråt, varje lyckorus och varje långt samtal då bakgrundsmusiken hjälpt att styra känslorna. Få vara på alla platser samtidigt; Uppleva den mest poetiska nostalgi tillsammans med tusentals andra.
Men för mig har alltid det absolut mest berörande varit samhörigheten. Att få stå i ett stort publikhav fyllt med så oerhört många olika personligheter. Oändligt med människor från världens alla hörn; så olika bakgrunder, religioner, politiska åsikter, sexualiteter, åldrar, uppfostran, utbildningar, familjesituationer, erfarenheter, utseenden, språk och syn på världen. Jag har lagt armarna om pensionärer, dansat med tuppkammar, skrattat med barn, gråtit med spanjorer, sjungit med till mina favoritlåtar tillsammans med människor jag aldrig ens veta namnen på. Vi har kanske ingenting gemensamt, ingenting förutom det faktum att det som strömmar ur högtalarna på någon sätt berör oss, betyder så mycket mer än vad vi kan förklara. Vi kommer från olika delar utav världen, men just där och då talar vi ändå samma språk; Musiken. Hundratals, kanske tusentals, människor som kanske aldrig skulle ses tillsammans, men som just nu hör samman. Allihop. Varje konsert jag varit på har jag sett mig omkring, noterat alla våra olikheter och fått ett rus utav det. Man känner sig liten, men på ett positivt sätt. Inte som att man är betydelselös, snarare tvärtom; Som att man är en del utav något så mycket större än en själv. I detta hav utav människor spelar det ingen roll vad för misstag som håller dig vaken om nätterna, vem som krossat ditt hjärta, eller ens vad du drömmer om för framtid, ingen kommer att döma dig eller ens bry sig om vem du är. Här är du en del utav en gemenskap, en kärleksatom. Tusentals människor som aldrig samlats förut och troligtvis aldrig samlas igen, men som för all framtid är sammanbundna utav denna delade stund. Och vad som än händer så delar man förevigt ett minne fyllt med alla känslor själen orkar med.
Så det är mer än en konsert. Det är så mycket större än en själv, större än artisten, till och med större än musiken. För några timmar blir denna konsert en plats att samexistera utan några som helst åsikter kring människorna som omger en, utan den stress, de förutfattande meningar och de krav som vardagligen präglar oss. För några timmar är vi alla en.
