En längre text jag skrev i början av sommaren

---

Det fungerade ett tag. Tills tyngden fyllde både kropp och själ med mjölksyra och jag tvingades stanna av helt. Överväldigad. Så väldigt trött.

Häromdagen var det åskstorm. Jag är egentligen väldigt rädd för åskan, det har jag alltid varit –så pass att mina närstående alltid hör av sig för att kolla läget. Men jag sa att det var okej, och det var det. För plötsligt stod jag i köket med fönstret öppet; Stängde av musiken, stirrade på de mörka molnen som täckte himlen. Jag såg regnet som öste likt ett vattenfall från taket, vinden som fick regnet att komma från alla håll samtidigt och träden att vika sig under dess kraft. Jag såg blixtarna som i intervaller lyste upp allt för ett knappt märkbart ögonblick. Och jag kände mig inte rädd eller orolig; Jag kände mig hemma. Trygg. Som om omvärlden äntligen kände precis vad jag kände, såg vad jag såg. Jag kände mig inte ensam, för världen var Min för en stund. Jag behövde inte maskera mina känslor och uttryck, inte prata med tillgjord röst eller tänka på hur "normala människor" beter sig när man inte är fast i tankar om döden. Jag kunde bara stå där i mitt fönster och låta stormen vara utanför en stund. Få känna som om stormen inuti var helt normal.

Det är absolut inte becksvart, även om det kanske låter så för någon som aldrig känt som jag gör. Detta är knappt början. Detta kan jag hantera, maskera, överleva. Det är väl mer mitt normalläge än något annat. Jag är van. Men jag ska erkänna att jag alltid är rädd att jag ska vakna och plötsligt vara där; I det kolsvarta mörkret där man inte minns hur ett leende smakar eller om man någonsin känt något bra. Där allt man kan tänka på är hur ont det gör, hur meningslöst det är, hur mycket bättre alla skulle må om man bara kunde göra dem tjänsten att radera sig själv. Det kan smyga sig på, eller så kommer det över en natt. Oftast lite utav båda; Man går försiktigt nedåt, ett trappsteg i taget, tills man missar ett steg och faller handlöst ned för trappan. En liten förvarning, men aldrig tillräcklig för att vara förberedd. Och så är man där; Längst ned, med varje ben brutet och lungorna punkterade så man kvävs av att finnas till, oförmögen att resa sig men ständigt med det överhängande tvånget att stå upp, gå framåt. Lite vet väl omvärlden att framåt inte är en möjlighet när man har den branta trappan framför sig; Lite vet väl omvärlden att man måste upp, upp, upp. Så man hasar sig uppåt med benen släpandes, bara för att snubbla och ramla baklänges. Igen och igen och igen. Och allt man älskar blir istället en tyngd att bära, en skuld att slitas sönder utav, en skam när ingenting är tillräckligt. Så man hatar att man älskar och än mer att älskas utav andra. Man är otacksam som inte kan känna det, svag som inte ens vill känna det. Man vill att alla andra ska hata en precis så som man hatar sig själv. För då har man inga betungande skäl kvar. Då rinner skulden från axlarna och skammen blåser bort. Mörkret är inte farligt när ögonen vant sig, det är värre när det blixtrar till för en sekund och ljuset får hela huvudet att värka och förblindar en för en stund så man inte kan navigera i natten. Det är lättare att inte ha några stora skäl kvar.

Jag är inte där just nu. Det är mörkt, nästan fullständigt, men inte becksvart. Däremot är jag väl medveten om att jag förr eller senare hamnar där igen. Det är oundvikligt.

 

 

 

Jag tänker ofta på det här med skäl; Vad man stannar för. Har man aldrig ramlat utför trappan så är det nog lätt att tro att det är drömmar och framtidsplaner som får en att hålla ut, men det är långt ifrån sanningen. Nere i källaren finns inga drömmar eller framtidsplaner, inga hopp om att bli något eller någon. I källaren finns inte plats för stora saker; Man kan inte bära tyngden av dem uppför trappan. Så man håller fast vid det lilla; Det där som för någon på övervåningen kan tyckas meningslöst, men som i källaren blir den enda mening man har.

Så ofantligt löjliga saker när man ser dem från en annan våning, och ändå det enda räcke att greppa tag i när man ligger i källartrappan.

Att drömma om framtiden, det finns inte i källaren. För drömmar och planer handlar om att leva. I källaren lever man inte. Om du går vilse i skogen så planerar du inte hur livet ska se ut om tio år; Din fokus ligger inte på att utbilda dig eller bilda familj. Din fokus ligger på att hitta vatten, vart du kan ta skydd från stormen, att ransonera maten du har kvar, hitta rätt. Att överleva. Och i källaren är vi vilse. Så vi gör vad vi kan för att överleva. Trappsteg för trappsteg, med vad vi orkar bära.

Och kanske är det inte så konstigt, ändå, att min mest vilsna tid började när jag bestämde mig för att försöka leva. Jag har ju aldrig levt förut. Ögonen har aldrig tidigare sett ljus och det brände sönder mina hornhinnor och förblindade mig fullständigt. Jag vet inte hur man överlever i ljus, än mindre lever. Ibland undrar jag om någon vet det, eller om alla bara låtsas, precis som jag? Ser de också på varandra, härmar ansiktsuttryck och tonen i deras röst? Säger de också att det är "ganska bra" när de glömt bort att äta mat tre dagar i sträck eller sovit i korta intervaller i flera månader? Står de också framför spegeln och tränar på att le med ögonen för att skapa en perfekt förfalskning utav vad som borde vara själens spegel så ingen ska se vad som faktiskt döljer sig där bakom? Håller de hela konversationer med sig själva för att öva, öva, öva på att vara helt normalt fungerande? Är vi alla OS-medaljörer i emotionell maskering; Knuffas med varandras spöken på prispallen och samtidigt låtsas att vi inte alls står där? Är vi alla utav samma skrot och korn men livrädda för att tala om det? Är jag inte så väldigt annorlunda, ändå? Jag hoppas ändå att få reda på det en dag. Och det betyder att hoppet ännu finns någonstans inuti. Jag kanske inte står i vindsfönstret och beundrar utsikten, men jag är inte heller längst ned på källarens betonggolv; Jag hänger i räcket, krampaktigt. Håller i med all min kraft.

Jag berättade för psykologen att jag snubblat i trappan igen. Jag berättade om tomheten som ändå fyller, om skammen om att inte orka bry sig, smärtan i att öppna ögonen och meningslösheten som är det enda jag har kvar; Hur det bokstavligen suger ut all livskraft och hur jag samtidigt låtsas som om någonting spelar roll. Jag berättade att jag är här igen; Hängandes i trappräcket, desperat efter att känna någon form utav mening. Vi pratade en längre stund, öppet och ärligt, som alltid. Psykologen känner mig väl. Annars hade jag inte fått vara ensam alls. Efter tolv år förstår han hur jag fungerar. Någon annan hade reagerat annorlunda, gjort det värre. Psykologen frågade mig om vi kommer ses efter semestern. "Du vet att jag aldrig ger löften jag inte är säker på att kunna hålla, men jag hoppas det" svarade jag. "Och hoppet är det sista som lämnar människan, så än är jag inte helt död." Jag log mitt självtröstande leende, det där som båda vet är ett desperat försök till att deskalera allvaret. Han sa åt mig att inte vara för mycket social, att jag måste komma ihåg att prioritera min hälsa och att några timmar i veckan är tillräckligt och aldrig mer än 5 timmar i sträck och aldrig flera dagar i rad. "Jag vet" sa jag. "Men vi båda vet att jag aldrig kommer hålla det ändå." Sen bokade vi in en tid efter semestern.

Varje sommar ägnar jag åt att inte gå upp för trappan, men inte heller ramla baklänges igen. Bara hålla i. Hålla ut. Överleva. Jag har glömt mer än vad jag kommer ihåg, ärligt talat. För jag vet att jag borde prioritera att vila min hjärna och mitt psyke, men vad jag bör och vad jag vill går så långt isär att jag går i tusen bitar för att räcka, orka, klara. Så jag följer viljan; Vad jag vill är vad jag gör och vad jag bör göms i skrymslen och vrår jag tror aldrig ska hittas. Såklart gör jag inget annat i slutändan än att gå i tusen bitar. Jag har gått i tusen bitar tusen gånger förut. Så klistrar jag ihop delarna som något utav Mr. Gein’s skräckprojekt och hoppas att ingen ska se att jag alltid bär mask. Så ingen riktigt ska se mig. Så jag ska slippa få frågor och slippa hitta på svar jag tror de orkar höra. Det är ett heltidsjobb att navigera genom källaren; Ett heltidsjobb att hänga i trappan och ändå skapa illusionen av att man står bredvid dem där ovanför. Jag har fullt upp med att låtsas vara tack-det-är-bra-hur-är-det-själv, det finns ingen tid till att faktiskt vara okej. Ingen tid till att vara den jag just nu är, när jag fyller varje timme utav varje dag med att behaga betraktarens sköra syn.

Som jag längtar efter hösten; Frisk luft, vackra färger och alla anser det vara helt okej att isolera sig med tända ljus, en filt och en kopp kaffe. Det är till och med estetiskt tilltalande. Ingen hör knarrandet från källartrappan. Alla är upptagna med att vara i det instagramvänliga höstmyset. Mörkret normaliseras och anses vara en del av höstkänslorna. Och när tusentals kaneldoftande ljus är tända märker ingen av när några få har blåsts ut.

 

 

Jag har ju haft alltmer problem med min diabetes. När den först bröt ut, för cirka 1,5 år sedan, var det ganska lugnt och jag krävde väldigt lite insulin då jag hade kvar egen produktion. Jag hade dessutom genomgått 1,5 år utav konstanta graviditeter och svåra missfall, där jag varit mer sängliggande än stående och träffat läkare mer än familj och vänner, så min ribba för lidande var rätt hög. Jag var mitt i ännu ett missfall och skulle ta de årliga blodprover som min läkare på psykiatrin beställer, och det upptäcktes då att mina glukosvärden var helt åt helvete, bokstavligen. Jag hade ett långtidssocker på 82 mmol/mol och ett glukos på 27 mmol/L -fastande. Samma prover togs kontinuerligt under alla graviditeter och missfall, och var ibland lätt förhöjda (6,8 istället för 6, t.ex.) men aldrig något att direkt oroa sig över. 

Vården trodde till en början att jag hade typ 2, troligen graviditetsdiabetes. Jag krävde som sagt väldigt lite insulin och mådde väl inte direkt dåligt (som jag sa, hög ribba). Men det gick snabbt nedåt och jag krävde mer och mer insulin. Jag försökte hålla det i schack med god kosthållning och motion, men det blev bara värre. Mitt glukos började skifta väldigt mycket. Det togs nya prover lite mer än en månad senare, som visade på normalt C-Peptid och kraftigt förhöjda GAD-antikroppar. Jag skickades då över från vårdcentralen till medicinmottagningen. Där upptäcktes det även att sköldkörteln var i totalt uppror, vilket (för mig) var betydligt värre då sköldkörtelproblemen fick mig att må extremt dåligt både fysiskt, psykiskt och kognitivt och jag tvingades avbryta mina studier då jag bokstavligen gick från A rakt igenom kursen, till att inte förstå mina egna inlämningar. I samma veva förlorade jag dessutom flera närstående och hade svårt att smälta...allt. Kombinationen var väldigt tuff och jag gick bara på survival mode. Hursomhelst.

Diabetesen har sedan skiftat upp och ned som en bergochdalbana. När pollen började komma mer och mer, runt mars, fick jag alltmer problem att kontrollera mitt glukos. Jag tog insulin och ingenting hände på flera timmar, sedan störtdök det plötsligt och jag blev otäckt låg (som lägst angav mätaren "low" istället för ett värde, då är det illa). Så höll det på. Jag har inte vågat ge mig ut ensam på t.ex. långpromenader i rädsla att det ska störtdyka och jag inte ska hinna känna av. Nattetid har värdet skenat uppåt och trots att jag gått upp och tagit insulin har jag vaknat med ett fastevärde på 15-22 (!!). Det innebär att jag haft ketoner, vilket jag inte riktigt förstod först, och vaknat med huvudvärk, illamående, slö i både kropp och hjärna, extrem törst och dimsyn. Det har känts som precis innan en influensa bryter ut rejält, nästan dagligen. Jag har ju, såklart, därmed inte heller fått sova, så trots insomningsmedicin har jag inte varit utvilad alls. Stressen av detta har sedan förvärrat glukoset. Det har varit...fruktansvärt, ärligt talat. Jag tror inte riktigt folk förstår hur dåligt jag faktiskt mått (hur ska de veta, liksom?). Att må såhär och samtidigt ha Bipolär är dessutom en livsfarlig kombination. Min psykolog frågade mig i början av sommaren om vi kommer ses efter semestern, han vet så väl hur min dödslängtan värker. Jag svarade "jag tänker inte lova någonting, för du vet att jag aldrig ger löften jag inte vet att jag kan hålla, men jag ska göra mitt bästa". Imorgon har vi möte igen och jag har överlevt sommaren. Jag vet faktiskt inte hur jag stått ut. Jag har nog bara förträngt så mycket jag kunnat och försökt leva sekund för sekund.

Men! Igår var jag äntligen på pumpstart och fick insulinpump. Min sköterska sa att det var roligt att jag var så otroligt positivt inställd till att få pump (jag var lycklig när hon först sa att jag skulle få den), då många snarare känner tvärtom. Men jag har levt i ett helvete och känner att pumpen är en chans att få tillbaka mitt liv. Få sova? Inte känna mig sjuk hela tiden? Våga ge mig ut och t.ex. springa/träna ensam? Kanske få min hjärna tillbaka och kunna tänka klart? Få en chans att kunna återuppta studier? Få LEVA? Att ha en liten slang och dosa på magen är fan i mig ingenting i jämförelse. Innan jag fick diabetes hade jag verkligen ingen aning om hur svårt och komplicerat det är att leva med. Jag visste att det inte direkt var roligt, men jag hade verkligen ingen aning.

Inatt har jag sovit min första hela natt på... många månader. Jag vaknade strax efter 06 imorse och kände mig utvilad. Kollade på telefonen och såg skärmen utan att det var som gegga i synen. Satte mig upp och huvudet pulserade inte. Satte på kaffe och kände inte att jag höll på att kräkas. Gick ut och matade fåglarna och kände mig BRA. Normal. Som man ska. Jag fattar ju att det kanske inte kommer vara perfekt alla dagar, det är en förjävlig sjukdom, men idag känner jag en sådan enorm tacksamhet för att vakna helt och hållet normal. Det lär jag aldrig ta för givet igen.

I eftermiddag har jag ännu ett vårdbesök. Fram tills dess ska jag koppla av och fortsätta gå igenom bröllopsbilder (denna gång med normal syn, äntligen!!), mysa i stugan med Youssef och Cera. Efteråt ska jag hem och vila, beroende på hur jag mår efter besöket. Just precis nu ska jag fylla upp ännu en kaffekopp och mata mina kära änder som står utanför och väntar ivrigt på lite frön, haha.


Önskar er alla en fin dag!

Dockor har dessutom visa sig vara ett värdefullt verktyg för utvecklingen av barns psykologiska och sociala förmågor. De kan användas för att hjälpa barnen att uttrycka känslor och erfarenheter, eftersom de kan iscensätta scenarier som annars kan vara svåra att förklara i ord. På så sätt skapas en djupare förståelse för barnen. Dessutom har en studie ledd av neuroforskaren Dr. Sarah Gerson visat att lek med dockor kan förbättra utvecklingen av empati. ”När barn skapar fantasivärldar och rollspelar med dockor så kommunicerar de först högt –sedan internaliserar de budskapet gällande andras tankar, känslor och emotioner. Detta kan ha positiva och långvariga effekter på barn”, förklarade Dr. Gerson.

Trots att Barbie bevisligen kan ha många positiva effekter på barn så har hennes utseende alltid varit ett väl omtalat ämne. Den generella bilden av Barbie kan beskrivas som en väldigt smal midja, ljus hy och långa, slanka ben –något som kan få barn att jämföra och ifrågasätta sina egna utseenden. Detta är dock något som Barbies tillverkare tog i beaktande när de skapade ett brett utbud av dockor i hopp om att bli mer inkluderande. Idag finns Barbie i alla kroppstyper och etniciteter, i rullstol och med Downs syndrom. Detta initiativ har mottagit mycket positiv respons från allmänheten, eftersom det inte bara främjar acceptans utan även omfamnar våra olikheter.

Allt detta visar hur viktigt det är att lära barn betydelsen av att ta hand om sig själva, både fysiskt och mentalt –något som kollektionen ”Self-Care Barbie” hoppas kunna uppmuntra ytterligare. Det finns lekset, dockor och kläder för olika egenvårdsrutiner. Detta inkluderar bland annat "workout Barbie", en avkopplande konstateljé, flexibla Barbie för yoga och meditation, ett spadag-set, samt Barbie på vandring med en väska fylld utav nödvändigheter, såsom en karta och vattenflaska. Enligt Shannia Ali (Ph.D) är ett barn under sju år mer benäget att lära sig egenvård och självomsorg genom rollspel, snarare än genom vuxenliknande metoder som diskussioner eller att läsa instruktioner, vilket ytterligare betonar dockornas betydelse.

 

Sammanfattningsvis skulle jag argumentera för att Barbies fördelar tydligt överväger nackdelarna. Tillverkarna av Barbie har arbetat hårt för att göra den populära dockan mer inkluderande på alla sätt, vilket inte bara ökar antalet barn som kan relatera till dockan, utan också ger barn ett hälsosamt sätt att uttrycka känslor, drömmar och erfarenheter genom rollspel. Dessutom främjar detta barnens utveckling av psykosociala förmågor genom att underlätta förståelsen för andra människors behov och tankar. Barbie brukade vara en smal, blond docka med ett ytterst begränsat antal färdigheter, men inte längre. Idag är Barbie verkligen allt och alla – och det finns inga gränser för vad hon kan åstadkomma. Därför anser jag henne vara en hälsosam, och välförtjänt, global förebild för barn, samt ett betydelsefullt verktyg för att främja ömsesidig förståelse mellan både barn och vuxna.

Vidare anser jag att barns självvärde inte bör förlita sig helt på en docka, utan på det omgivande samhället. En docka kan göra mycket, men den kan inte göra allt – åtminstone inte på egen hand. Det är vårt ansvar som vuxna att lära våra barn att skönhet finns i alla former, samt att motivera och uppmuntra deras förmågor och intressen. Det välkända talesättet "barn gör inte som vuxna säger, utan som vuxna gör" understryker vikten av att leva som man lär och föregå med gott exempel i största möjliga mån. Om du som förälder, närstående eller pedagog exempelvis har en negativ syn på vikt och utseende så är det beydligt mer troligt att ditt barn följer dina spår och börjar granska både sin spegelbild och omgivningens utseende, snarare än att en docka ska orsaka detta. Faktum är ju att vi inte föds med vare sig fördomar eller kroppsliga åsikter, detta är något vi lär oss utav omgivningen och som allt som oftast medför både fysisk och psykisk ohälsa på både kort och lång sikt.

Många vuxna är av den generella missuppfattningen att barns frågor kring kroppar och utseende ställs med samma underton som en vuxen persons, vilket sällan är fallet. En vuxen person som frågar t.ex. "varför är hen så tjock/smal/lång/kort?" har mest troligt en nedvärderande och hånfull underton – detsamma gäller däremot inte om frågan ställs av fyraåring. Det generella barnet är nämligen inte naturligt elakt eller nedvärderande, utan nyfiket. Barn vill veta och deras enda sätt att samla information är genom att fråga. Därför frågar de personer som de känner tillit för; Vuxna i deras omgivning. Problemet uppstår när vi applicerar ett "vuxet synsätt" på ett barns fråga eller påstående och således automatiskt förolämpas och/eller känner skam. Detta leder till att vi svarar något i stil med "så säger man inte!" vilket för barnet betyder att den sagt något "fult". På så sätt har vi, oftast omedvetet, använt en oskyldig fråga för att så ett ruttet frö och alltså börjat forma barnets uppfattning om vad som är "rätt och fel utseende" genom projicering av våra egna osäkerheter och fördomar. Hur vi som vuxna hanterar barns nyfikenhet är alltså avgörande för hur deras världsbild och självbild formas.

 

Det bör även tilläggas att skrämseltaktiken många vuxna använder för att få barn att t.ex. minska sockerintaget skrämmande ofta är "då blir man tjock", något som inte bara lär barnet att man "ska" vara smal, utan också riskerar att bidra till en ohälsosam relation till både mat och kroppar. Självklart kan ett högt sockerintag bidra till övervikt och därigenom ytterligare fysiska och psykiska problem, men istället för att enbart påpeka utseende så bör man skifta främsta fokus till måendet i sig. Att förklara, på barnets nivå, varför större mängder socker har negativa hälsoeffekter är ett betydligt mer hälsosamt och pedagogiskt tillvägagångssätt. Därtill måste man också våga ha självinsikt nog att se över vad man som vuxen introducerar för mat till barnet; Att fullständigt demonisera socker men samtidigt fylla hela tallriken med vit pasta och kött, utan tillstymmelse till frukt och grönt, är inte bara skenheligt –det går även helt emot Folkhälsomyndighetens och Livsmedelverkets rekommendationer. 

I Folkhälsomyndighetens delrapport Barns och ungas livsmedelskonsumtion (2025) framgår det att det är få barn och unga som når rekommendationerna gällande frukt och grönsaker. I samma rapport skrivs det även att "För att främja folkhälsan och förebygga sjukdomar som tjock- och ändtarmscancer, hjärt-kärlsjukdom, diabetes och njursjukdomar behöver konsumtionen av charkprodukter och rött kött minska". Vidare framgår det att 94% av barn i åldrarna 11-17 äter för lite fullkorn, medan nästan samtliga barn i Riksmaten ungdom och Riksmaten småbarn (Livsmedelsverket, 2018) hade ett för högt intag av salt, något som är kopplat till högt blodtryck och som i sin tur är den främsta riskfaktorn för ohälsa och förtida död i Sverige. 

Med andra ord finns det många sätt för barn att vara ohälsosamma, sätt som en docka inte har någon som helst makt över utan där vuxna behöver acceptera ansvaret. Ingen kan allt, men alla kan lära sig mer; Vad behöver barnen för att må bra? Hur får du ditt barn att lyssna och hur lyssnar du på barnet? Vad för typ utav kost erbjuder du egentligen ditt barn och vad innebär detta för barnets fysiska, psykiska och kognitiva hälsa? Hur pratar du runt barnet? Hur pratar du med barnet? Vilken ton använder ni i diskussioner i hemmet? Vad säger du om andra människor bakom stängda dörrar? Hur bemöter du barnets känslor? Hur visar, hanterar och diskuterar du dina egna känslor? Är dina "skämt" verkligen barnvänliga eller riskerar de att påverka barnets värderingar? Vad har du egentligen för värderingar? Hur ser du på människovärde? Hur ser du på dig själv? Hur pratar du om dig själv? För alla dessa frågor är direkt relaterade till den kanske viktigaste frågan utav dem alla: Hur vill du att ditt barn ska se sig själv?

 

 

Barbie har, sorgligt nog, fått bära den ogrundade titeln som "allt som är fel med samhället". Varför? För att vi som vuxna räds att granska oss själva på djupet och acceptera att en livlös docka endast blir ond när vi projicerar våra inre demoner på den; Vi tar våra osäkerheter och fördomar och vägrar att berbeta och hantera dem, så istället lägger vi skulden på Barbie. Det spelar ingen roll hur mycket hon utvecklas, för hon är inte längre en docka, utan syndabocken vi behöver för att skygglapparna ska hållas på plats så vi aldrig behöver se hur våra beteenden faktiskt påverkar de som behöver och förlitar sig på oss allra mest. Det måste ju vara Barbie som är problemet, för inte fasen är det vi...eller?

Personligen tycker jag att det är ett väldigt omoget förhållningssätt till verkliga samhällsproblem; Att skylla på ett livlöst objekt. Eller nja, lite omoget är när man sparkar i foten och i affekt svär åt tröskeln eftersom det uppenbart är tröskelns fel att tån nu pulserar – att klandra en docka för vår egen systematiskt felprogrammerade hantering av djupt rotade och dysfunktionella samhällsproblem och ideal är inte bara omoget; Det är vansinnigt, verklighetsfrånvänt och livsfarligt. Roten till problemet är inte, och har aldrig varit, Barbie; Roten till problemet fortsätter vara vuxenvärldens konstanta projicering av skeva samhällsideal i kombination med en vägran att ansvara för hur det påverkar barnens hälsa, både i nutid och framtid. Självinsikt är avgörande för en hälsosam utveckling på både individ- och global nivå, men är dessvärre en bristvara i dagens samhälle. En positivt inriktad evolution startar inom varje enskild människa och kan inte uppnås förrän majoriteten förstår vikten av att älska sig själv och därmed skapa en kedjereaktion som skakar genom kommande generationer och lär dem att kärlek, förståelse och respekt är kärnan i ett välmående samhälle. Och det är inte Barbies ansvar, det är Vårat.


Så, istället för att anklaga Barbie för att ”förstöra våra barn” och motverka den feministiska rörelsen, bör vi tacka henne för att hon inger acceptans, förståelse och empati hos våra barn, samtidigt som hon visar att en kvinnas roll i samhället bör vara direkt relaterat till vadhelst kvinnan själv vill, snarare än vad förlegade fördomar kräver av henne. Vi har mycket att lära; Från Barbie, och från och för våra barn.