Kom hem från stan för en stund sedan där jag gått runt och tittat på alla årets studenter, dom var så himla fina allihop! Så här fick ni ett gäng bilder som jag tagit idag, fler lär nog komma.

Imorgon är det återigen dags för studentbal i Västervik, och då har jag lovat att fotografera detta urfina par! Ska bli jätteroligt att se dom uppklädda och få fota dom. Jag ber till vädergudarna att låta solen skina på alla finklädda studenter (och på mig så jag kan få knäppa ett par bra bilder såklart).

Vaknade för en stund sedan, ska göra mig i ordning och sedan träffa Lizzie! :)

Nu är jag iallafall klar för att åka till Linköping på en shoppingdag! Puss

Denna låt har spelats X antal gånger i mina högtalare senaste tiden, så jäkla bra!

I lördags (17/5) hade det gått tio långa år sedan han försvann, kan ni förstå det? TIO ÅR. I tio år har jag kämpat med alla hjärnspöken och demoner, i tio år har jag känt mig levande död. Det gör ont vet ni, att han inte är här längre, att han aldrig kommer vara här igen. Det gör ont att jag aldrig mer kommer få sitta i hans trappa och räkna tågvagnarna som passerar förbi, aldrig mer stå i hans kök och diska tillsammans med honom, aldrig mer känna hans trygga lukt när han kramar mig eller höra hans röst. Det gör så fruktansvärt ont.

Ibland pratar jag med dig morfar, kan du höra mig då? Vissa gånger är det saker som att berätta om min dag, vad jag gör nu för tiden, hur alla mår. Andra gånger vill jag bara att du ska veta att du finns i mina tankar, att jag saknar dig, att ingen någonsin kan ta din plats i mitt hjärta. Jag vet att du aldrig kan komma tillbaka till mig, din tid var kommen, du orkade inte längre. Ändå kan jag inte låta bli att knipa mina händer vissa kvällar och be till den Gud jag aldrig trott på att han ska släppa taget om sin finaste ängel, om så bara för en stund. Jag ber om att få krama dig en sista gång, berätta för dig vilket enormt värde du har för mig. Men främst av allt vill jag få en chans att be om din förlåtelse, morfar. Skulden jag bär på äter upp mig från insidan, den skär djupa sår i mitt inre, den pressar tusentals tårar ur mina ögon och får min kropp att skaka. I tio år har jag gått runt och burit på denna förbannade skuld. För när du låg på dödsbädden, när du var redo att släppa taget, då fanns jag inte där för att hålla din hand. Jag.fanns.inte.där. Jag skulle på klassresa dagen därpå, så jag fick inte följa med till dig. Visst bad jag gång på gång om att få följa med, men jag borde vägrat att stanna kvar hemma. Jag borde krävt att fått följa med till dig, jag borde inte ha gett mig. Jag skulle varit där med dig, kramat dig en sista gång. Visst skulle det gjort ont att se dig ta ditt sista andetag, visst skulle jag blivit förtvivlad och känt samma enorma smärta. Men jag skulle slippa bära runt på dessa skuldkänslor. Jag skulle funnits vid din sida, men det gjorde jag inte. Och jag antar att det är någonting jag kommer att få ångra i resten av mitt liv.

Jag saknar dig, morfar. Varje sekund, varje minut och varje timme av varje dag. I tio år har jag kämpat med detta helvete. Jag har hatat mig själv mer än någonting annat, jag har gråtit mig till sömns fler gånger än jag kan räkna till, jag har skadat mig själv och jag har velat ge upp. Men ingen kan säga att jag inte har kämpat, för det har jag gjort. Jag har kämpat mig blodig på livets slagfält, slagits med alla hjärnspöken, försökt att stå emot alla hemska tankar. 

En dag ska jag må bra igen, kanske inte idag och kanske inte imorgon, men en dag. Ibland är jag rädd för att må bra, jag är rädd att du ska tro att jag glömt dig, rädd för att du verkligen ska försvinna ifrån mig. Men jag vet att du skulle velat se mig skratta och må bra, jag vet att allt du någonsin önskade mig var lycka. Jag vet också att vad som än händer så kommer du alltid finnas hos mig, jag bär med dig vart jag än går och aldrig ska jag glömma dig. Förevigt ska jag älska dig, föralltid ska du finnas i mitt hjärta. 

Idag fyller min älskade lillasyster hela 14 år, kan inte förstå att hon blivit så stor haha. Men jag ska iallafall göra mig i ordning och sedan åka bort dit en sväng för att fira henne! Puss

Kom hem från stan för en stund sedan, så nu ska jag leta fram något att ha på mig ikväll och sedan göra mig i ordning. Puss

Fotade ju somsagt Jennie & Rasmus förut, självklart fick även Samzon vara med på bilderna! Just nu ligger jag och Alva i min säng och kollar lite allt möjligt, puss.

Hej. Jag verkligen älskar din blogg,du är så vacker och bloggen också. Diggar verkligen dina texter och bilder. Jag har en fråga, har du några film eller serie tips? Jag kollar mycket på film och serier så skulle vara kul och veta vad du gillade och vad du tipsade :) kram

Svar: Hej! Åh tack så hemskt mycket, om du bara visste hur glad dina ord gör mig!♥
Självklart kan jag köra några tips på några utav mina favoritfilmer/serier, så här kommer dom!

Som tolvåring började jag gå till Barn- och Ungdomspsykiatrin, cirka 1-2 år senare fick jag diagnosen ADHD. Det var det absolut värsta som någonsin kunnat hända mig, tyckte jag då. Jag inbillade mig att alla kollade snett på mig i skolans korridorer, att det viskades bakom min rygg, som att dom fyra bokstäverna stod skrivna i pannan på mig. Jag berättade för en nära kompis, men när vi blev osams så spred han ut det i skolan och efter en dag hade ett flertal personer kommit fram till mig och frågat om det var sant, hade jag verkligen ADHD? Jag blånekade, påstod att han ljög. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga erkänna sanningen. Jag var så rädd för att alla skulle se mig som ADHD-barnet, istället för att se mig som den jag var bakom diagnosen. 

Det tog lång tid innan jag accepterade min diagnos tillräckligt för att börja ta mina mediciner, jag kunde ta dom ena dagen bara för att totalvägra nästa. Men så en dag var jag hos min psykolog/läkare på BUP, och han sa; "Tänk dig att du springer ett långt maraton, men du springer barfota. Du känner varenda litet gruskorn som en kniv i foten, visst skulle det vara så mycket enklare om du hade ett par skor på dig? Dina mediciner är dina skor, det är fortfarande du som springer, du som kämpar till mål-linjen, men du får ha ett par skor på dig." Det var först då jag började ta mina mediciner ordentligt, och jag har snart tagit dom i fyra år. Jag äter 54mg Concerta varje morgon, ska egentligen även ta en 18mg Concerta mitt på dagen men glömmer tyvärr bort den ofta. Jag kommer kanske inte behöva ta mina mediciner livet ut, men jag vet att jag behöver dom just nu. Jag behöver ett par skor i mitt maratonlopp.

Ärligt talat så är det inte en dans på rosor att leva med ADHD, vissa dagar är det ett rent helvete. Dagar då ilskan tar över, då jag skriker mig hes och dunkar huvudet i väggen tills världen börjar snurra. Dagar då jag inte kan koncentrera mig på någonting, då jag ständigt måste röra mig på något sätt. Dagar då ångesten bemästrar hela min kropp, då skakningarna och tårarna inte verkar ha något slut. Men detta är bara några av alla tusentals dagar jag har i livet, och jag försöker tänka på alla dom underbara dagar jag får chansen att uppleva. För vi med ADHD, vi känner allting så extremt. Är jag ledsen så blir jag nästintill självmordsbenägen, är jag arg blir jag vansinnig. Men är jag glad så känner jag lyckorus i hela kroppen och älskar jag någon så ser jag inte en framtid utan jag ser en evighet. Och jag antar att det är så det är, alla har upp- och nedgångar här i livet, det går inte att komma ifrån. Det gäller bara att koncentrera sig på det som är värt mest.

Kom hem för ett tag sedan, har tagit mina sömntabletter så nu ska jag hoppa in i en snabb dusch och sedan sova! Lär ju bli väckt tidigt imorgon eftersom det är min födelsedag haha. Puss

Kom precis hem från stan, har letat efter ngt att ha på mig ikväll men hittade bara en väska men det var bra iallafall! Har även ätit kinamat men mammis och haft mys. Nu ska jag göra mig i ordning. Puss

Han har varit hemma o ätit så nu är han påväg hit så ska vi mysa! Puss

Idag är det 3 år och 5 månader sedan vi blev tillsammans, om 5 dagar fyller jag år och om en vecka har vi varit förlovade i 3 hela år. Underbart❤️

Förälskat mig i This Wild Life, helt fantastiska.♥