"Det blir ingen födelsedag, den är inställd"
Jag har alltid haft det jobbigt runt min födelsedag, enda sedan jag var barn. Visst var jag tacksam att få roliga saker, bjuda in alla kompisarna på kalas, bli väckt utav familjens sång -men jag var aldrig glad. Varje år har jag en klump i magen, tio ton sten i bröstet och gör allt jag kan för att inte bryta ihop.Så jag har alltid firat min födelsedag för andras skull, för att de vill fira, för att man "ska" vilja fira sin födelsedag. Men aldrig har jag gjort det för att jag själv velat eller mått bra utav det.
24 timmar per dygn så har jag ångest. Jag somnar gråtandes, väcks utav min egen hyperventilering, och startar nästan varje dag med att kräkas till följd utav min konstanta inre panik. Vissa dagar är jag okej; då kan jag umgås, prata i telefon, svara på meddelanden, skratta och faktiskt må ganska bra. Men de flesta dagar är det precis tvärtom; jag vill inte träffa någon, jag ignorerar samtal, trycker bort meddelanden, kämpar mot min dödslängtan och undrar om jag någonsin kommer att känna glädje igen. Senast igår spenderade jag 3 timmar i sängen utan att röra mig eller sova, jag bara låg där och stirrade i taket, därför att jag inte orkade någonting annat. Och det är såhär jag levt större delen utav mitt liv, vilket många har svårt att förstå men de flesta accepterar ändå att jag behöver vara ifred. Förutom när jag fyller år.
Imorgon fyller jag 24 år. Det är stort, med tanke på att jag varje år varit säker på att jag inte kommer finnas där för nästa födelsedag. Så tro mig, att jag överlevt i 24 år är enormt. Men jag orkar inte fira. För en person som lever i depression, och som oftast önskar att man slapp leva, så är inte ens födelsedag någonting roligt eller exalterande; det är rent av plågsamt. Att sitta och låtsas vara glad medan ångesten äter upp mig inuti, det känns inte riktigt värt det trots att man "borde". Det jag verkligen behöver just nu är att vara ifred, rensa tankarna, bearbeta. Så jag har gett mig själv den bästa födelsedagspresenten jag kan få; Ensamtid. Jag har ställt in min födelsedag.
Det är svårt att lyssna på sitt mående, för man VILL så mycket. Jag vill samla alla jag älskar, jag vill baka i flera timmar, jag vill prata på om allt och ingenting, jag vill sätta kaffet i halsen för någon säger något roligt, jag vill vara glad. Men jag har tyvärr ingen on/off-knapp för min ångest, jag kan inte längre trycka bort ångesten och låtsas som att den inte finns. Hur mycket jag än vill göra alla dessa saker, så orkar jag inte. Att det är 24 år sedan jag föddes ändrar tyvärr inte på det.
Till en början blev min familj och mina vänner besvikna, de vill fira mig och jag förstår det, för de älskar mig ju. Och jag har haft så jäkla dåligt samvete, men varför egentligen? Det är min födelsedag och borde jag då inte få välja hur jag spenderar den? Men jag har förklarat, och jag tror att de förstår nu, då de vet hur jag kämpat den senaste tiden. Tack vare dessa människor så har jag ändå i stort sett allt jag behöver i livet, för deras stöd och kärlek är Allt. Och jag är tacksam, varje sekund är jag tacksam att de finns i mitt liv. Men just nu behöver jag vara egoistisk, sätta mig själv först, prioritera mitt mående. Så det enda jag önskar mig i år är en chans att hämta andan lite.
Hur ser ni på födelsedagar och att fylla år; Hur viktigt är det egentligen att fira?
Hej! Har aldrig kommenterat här innan men jag kände att jag ville skriva en rad nu, för jag är precis som du. Jag hatar att fira min födelsedag och gör det endast för alla andras skull. Mitt största problem är presenter. Jag blir jätte stressad över att försöka komma på saker som folk kan köpa till mig (för folk frågar ju alltid vad man önskar sig -.-) och jag känner alltid ångest över att folk ska tro att jag inte är ordentligt tacksam över de presenter jag får, att jag inte ska kunna visa det tillräckligt tydligt. För tacksam är jag alltid, oavsett vad jag får. För bara det faktum att de vill ge mig något och har ansträngt sig för att köpa något gör mig rörd. Men ja, jag slopar gärna firandet om jag kan
Jag känner igen mig i det du skriver. Dels ångesten och depressionen, har också en tuff tid just nu. Jag klarar inte av att ta mig till skolan och ligger bara och glor in i väggen och får ångest så fort jag tänker på att jag borde åka till skolan. Sen är det de dära med att fylla år... Tycker jag heller inte om. I min familj så ska man bjuda alla släktingar och det blir en stor samling människor. Passar inte mig som har social ångest. Brukar säga att jag är sjuk och inte orkar, tycker det är pinsamt att säga som det är, att jag har social ångest. det är liksom inget som de andra förstår sig på riktigt. usch nej det är jobbigt.
Hoppas du får en bra och lugn födelsedag, Grattis!
