Just nu försöker jag mest ta mig genom dagarna. Jag avskyr dessa dippar, det går så snabbt från "normalläge" till kolsvart mörker och ångesten ligger som en konstant brinnande sten i bröstkorgen. I kombination med utmattningen resulterar det i att energin är på noll, jag sover mer än jag är vaken, glömmer bort att äta, glömmer bort det mesta ärligt talat, förstår inte mina skoluppgifter, förstår knappt någonting. Jag var i sådan förnekelse angående mitt mående denna gång att det tog tid för mig att inse att det ens var en dipp, tills jag skrev en dikt och gjorde om till låt, lyssnade på den ordentligt och insåg att jag trampat rätt ner i det mörka hålet igen. Är det inte knäppt hur man kan leva med bipolariteten större delen utav livet och ändå ha så väldigt svårt att se sina tidiga tecken? Hur man kan gaslighta sig själv att det "inte är så farligt" när man har svårt att andas eller att man "bara är lite tröttare än vanligt" när man sitter och somnar mitt i samtal? Det är ju inte riktigt klokt, egentligen. Men men. Det är bara att ta en dag i taget, ibland en minut i taget, och hålla ut. Jag vet ju att det blir bättre någon gång. Även om det kanske inte känns så just nu.