Redan innan min diabetes bröt ut hade jag varje månad problem med illamående, PMDS, trötthet, annorlunda aptit (ofta svårt att äta saker jag annars tycker om). Generellt så äter jag väldigt mycket ägg/äggröra då det är både gott och bra för diabetesen, men under lutealfasen kan jag knappt känna lukten av ägg utan att få kväljningar. Ett skenande blodsocker förvärrar dessutom alla dessa symtom och även om jag vet att det är skitdåligt så har jag många gånger skippat måltider då jag känner mig uppgiven och inte orkar med.

Men för något halvår sedan fick jag ett infall och skulle köra "kylskåpsrens"; Och så blev denna kycklinggratäng till. Jag upptäckte att jag kunde äta denna och behövde minimal insulindos, trots att jag låg mitt i lutealfasen! Den är enkel att göra, otroligt god, mättande, snäll för magen och som sagt perfekt för diabetiker.

Notera: Denna är väldigt låg i kolhydrater, så du kan behöva tillsätta mer kolhydrater om du har ett högre behov. Insulinbehov är dessutom extremt individuellt. Du känner din kropp bäst.

Vill du veta mer? Djupare information samt näringsinformation finner du i slutet av inlägget.

 

 

 

Häromveckan ställde jag mig och gjorde en rejäl middag med lite libanesiska rätter. Youssef blev väldigt glad – och jag med för den delen då det är så otroligt gott! Vissa saker hade jag aldrig gjort förut, så det blev verkligen en liten prövning haha. Men det var roligt att få testa mig fram i ett kök som doftade gudomligt!

PÅ MENYN
Kycklingshawarma – Första gången jag gör det och jag är besatt av shawarmakryddan! Jag hade precis slutat med en medicin och tappade då aptiten helt, men doften av denna kryddblandning gjorde mig hungrig för första gången på flera dagar haha!

Makloubeh, vegetarisk – Eftersom jag gjorde shawarma tyckte jag att det var godare att hålla denna mer "clean" och tillsatte istället lite mer grönsaker. Makloubeh är faktiskt en av mina tre favoriträtter.

Batata Harra – Betyder bokstavligen "het potatis" och det är precis vad det är, haha. Youssef gillar ju rätt ordentlig hetta medan min mage inte riktigt pallar det, så jag åt det med lite naturell yoghurt till.

Tabbouleh – Ett måste till makloubeh, enligt mig. Det är såå gott att äta ihop!

Manakish – Dessa små örtpizzor är seriöst magiska, även om jag råkade bränna dom lite haha. Jag gjorde med ost och za'atar.


SÅSER:
Toum – Krämig vitlökssås på bl.a äggvitor.
Baba Ganush – Aubergineröra som är ett supergott tillbehör.
Paprikasås – Jag tyckte vi behövde en sås till, så jag improviserade fram en otroligt god paprikasås! Körde in röd paprika, gul lök och vitlök med lite olja i ugnen och lät stå tills allt blev riktigt mjukt. Slängde sedan ned i mixern tillsammans med mogen avokado, yoghurt och shawarmakrydda, och mixade slätt. Den blev sjukt god, både jag & Youssef sa att det blev en ny favorit!

---

Har ni någon favoriträtt?
Jag har tre, väldigt olika, favoriter:
•Makloubeh (helst med kyckling eller quorn)
•Kroppkakor enligt ett gammalt släktrecept. Jag vill helst ha dem fyllda med vegofärs och/eller svamp, eller nöt/blandfärs. Min släkt äter det varje år på långfredagen, det är en gammal tradition.
•Korvstroganoff med blomkål och broccoli.

Jag har känt mig lite "svajig" senaste tiden och kommit fram till att jag mest troligt är i en mixepisod.
Sedan diabetesen bröt ut har jag upplevt snabbare och mer frekventa svängningar i min bipolaritet, vilket såklart är väldigt tungt. Det är svårare att fånga upp mig själv i tid då instabilt blodsocker ger liknande humörsväningar och känsloupplevelser som början på bipolära skov. Såhär kände jag mig i tonåren när hormoner och annat påverkade de kraftiga humörsväningarna. Det påverkas såklart också av att jag inte kan medicinera förrän en episod väl brutit ut och därmed har svårt att "tygla" dom i tid.

Senaste veckan har det blivit allt mer uppenbart; Tydligt minskat sömnbehov (jag borde vara betydligt tröttare med tanke på att jag ännu inte är frisk), energitoppar då jag blir väldigt social, kreativ och energisk – jag har t.ex. börjat skriva en barnbok, 99% färdigställt ett väldigt långt blogginlägg gällande studietips (inte publicerat ännu), samt påbörjat min research för att kunna sammanställa information gällande samsjuklighet T1D/Bipolär Sjukdom då jag tycker att informationen som finns är väldigt gles och nästintill obefintlig. Men jag har också snabba vändningar då jag bryter ihop och gråter, blir extremt känslig/tar illa upp (vilket är väldigt ovanligt för mig, jag tar nästan aldrig illa upp av någonting) och livet känns väldigt meningslöst.
Jag har flera vändningar varje dag, ibland från timme till timme, och det tar verkligen på krafterna. Först trodde jag att det bara var för att jag varit sjuk och klen så pass länge, sen började jag skylla det lite på blodsockret då det är svårreglerat nu – men häromdagen insåg jag att det är en mixepisod. Personligen tycker jag att mixepisoderna är fruktansvärda. Har ni någonsin varit i en kris? När ni känner allt och ingenting på samma gång: Det känns som ni fastnat i en mental och emotionell mixer där ni är utmattade och rastlösa på samma gång? Gråtit och skrattat samtidigt? Lite så känns det.

Igår hade jag videosamtal med psykologen som instämde och vi bestämde att jag ska prova med min medicin några dagar för att se om den hjälper. Jag tog den därför första gången igårkväll och redan då blev jag helt matt/groggy haha, så jag har sovit betydligt bättre inatt. Det är skönt att den hjälper så pass fort, även om jag behöver ta den ungefär 5 dagar för att stabiliseras bättre. Däremot är det jobbigt då den påverkar mitt blodsocker väldigt negativt, därmed kan jag verkligen inte ta medicinen längre än jag absolut måste. Det är en balansgång jag ständigt trillar av, känner jag. Men det finns inte mycket annat att välja på tyvärr. Ärligt talat känner jag att jag oftare härdar ut livet än lever det. Det låter ju jättesorgligt, och det kanske det egentligen är, jag kanske bara är så pass van att jag normaliserat det och rycker lite på axlarna åt hela grejen. Jag tror det är väldigt svårt för andra människor att förstå hur jag faktiskt känner och mår, jag pratar inte gärna om det ens med vänner, jag föredrar att ta de jobbiga samtalen med vården eller skriva ned mina känslor och tankar i dokument ingen någonsin får se, så jag förstår att andra inte riktigt förstår. Jag är dessutom en väldigt positiv och socialt energisk person utåt sett. Men sanningen är den att jag väldigt sällan mår bra eller känner att "det är värt det". Jag bara härdar ut för att inte vara till besvär. Jag pratar, skrattar, umgås, bryr mig. I ärlighetens namn känner jag nästan aldrig glädje, även om jag gärna låtsas göra det. Gud vad hemskt det låter, eller hur ofta känner ni glädje? Då menar jag inte euforisk lycka, utan den där lilla glädjen som känns som lite varmt te i bröstet. Hur ofta känner ni så? Hur ofta är "normalt" att känna så? Har världen blivit så mörk att ingen av oss känner glädje längre, eller känner ni ändå glädje då och då? Varje månad? Vecka? Varje dag? Finns det någon som fakiskt känner glädje varje dag, ens för en sekund om dagen? Jag har så svårt att tro det, att glädje skulle vara det normala och avsaknad av glädje avvikande. Hur ofta bör man känna glädje, egentligen? Jag är genuint nyfiken, ibland nästan lite besatt, av att veta och förstå det. Psykiatrin vill ju inte gärna att man benämner något som "normalt", men det kan väl inte vara så att en hel befolkning tvingar sig genom livet utan ljus? Är vi alla bara blinda båtar utan fyrljus i mörkret, dömda att gå på grund och sjunka? Vad är då meningen?

Okej, många tankar nu och det blir kanske lite väl triggande läsning, så jag stannar upp här. Om en stund lär jag ändå tycka att detta inlägg är "cringe" och att jag var löjlig, och påbörja nästa projekt, typ. Men jag skulle så gärna vilja veta om glädje är någon ni nästan tar för givet då det är så vardagligt, eller något ni upplever så sällan att det nästan är obehagligt att känna? Var i skalan ligger andra människor, egentligen?

Äntligen börjar jag må bättre efter influensan! Jag är fortfarande klen, hostig, andfådd och snorig – men det är betydligt bättre! Jag kan nu gå väldigt korta promenader med Cera (äntligen!), prata, laga lite mat, städa, etc. Har blivit smått galen av att inte kunna göra någonting, så detta känns som ett gigantiskt kliv framåt! Jag har fortfarande jobbigt med att gå ut, delvis trapporna då andningen inte är helt hundra, men mestadels p.g.a skillnaden i värme/kyla inne och ute; Det retar upp astman och lungorna rejält så det blir väldigt tight, kliar i bröstet och jag börjar hosta och flåsa. Men små framsteg är fortfarande framsteg och jag är väldigt glad för det!


Här kommer några bilder från senaste dagarna

 

Jag gjorde vit caesarpizza på libabröd och det blev så extremt gott! Jag älskar caesarsallad, i perioder är jag rentav besatt av det haha, och libapizza är ju både enkelt och perfekt frasigt – kombinationen blir magisk. Väldigt enkel middag, men mättande och helt otroligt gott!

---

 

Jag hade redan smittat Alva (inte med flit haha) så när jag iallafall var pigg nog att ta mig ned för trapporna skjutsade Youssef bort mig till henne för en spelkväll. Vi körde gamla dataspel som vi var galna i under tonåren, åt gott och låg på soffan. Lugnt, skönt och supermysigt!