Ibland fastnar jag i tankar och funderingar kring hur det är att ha energi nog att vara glad, eller ens energi nog att orka med. Energi nog att orka vara sig själv, precis som man är, utan att behöva skala av 95% och vara en liten del av den man egentligen är och vill vara. Hur det känns när hjärnan "fungerar" och inte är dimmig och extremtrött hela tiden. Hur det vore att vakna en morgon utan dödslängtan eller den överväldigande känslan av meningslöshet. Tänk att få ha energi nog att orka leva.

Jag minns inte senast jag kände mig fylld av energi. Utmattningen har hållit mig fånge i mitt eget huvud i alldeles för många år nu, sakta men säkert suddat ut min personlighet och bitvis raderat mitt minne. Raderat mig. Den jag en gång var och så gärna vill vara, men som nu känns som ett stycke ur ett annat liv. Någon annans liv. Sprallig. Glad. Sprudlande. Hoppfull. Drömmande. Social. Intresserad. Nyfiken. Allt det har liksom suddats ut och tagits ifrån mig. Jag har inte energi nog. Visst gör jag saker som jag någonstans ändå hoppas ska göra mig piggare och gladare, men det har generellt motsatt effekt. Jag gör saker jag älskar och vill, men får sota för det i efterhand när tröttheten är så påtaglig att jag inte alls kan tänka längre. Mitt batteri är aldrig fulladdat, men allt för ofta urladdat. Dränerat. Ändå fortsätter jag försöka komma framåt. Fastän det nästan alltid innebär två steg bakåt.

Den lilla energi jag gaslightar mig själv till att tro att jag har, den används för överlevnad. Bokstavligen. Räkna kolhydrater, notera förändringar i basbehov,  inte vara för varm eller ens duscha för varmt, komma ihåg mediciner så jag inte glömmer bort insulinet eller råkar ta dubbelt, men inte ta bipolärmedicindoserna för kort inpå varandra för då droppar blodsockret farligt lågt och är extremt svårt att få upp igen, men jag måste samtidigt ta alla doser för annars kommer ångesten som en svallvåg och då skenar blodsockret för det. Äta exakt samma sak två dagar i rad men få totalt olika blodsocker. Väckas mitt i nätterna av ett skrikande alarm och inte kunna somna om, och sedan ha problem dagen efter därför att jag inte sovit. Ha koll på exakt var i menscykeln jag ligger för annars går det snabbt åt helvete. Aldrig ta en promenad utan en näve dextro i fickan. Inte åka hemifrån utan en väska full med extra grejer, redo för när det väl går åt helvete. Konstant trött, men aldrig tid för riktig vila. Hundratals små beslut varje dag, hela tiden. Vilar jag fullt ut så är det över. 

Häromkvällen råkade jag ta mina medicindoser för kort inpå varandra. En orolig bästa vän hörde hur min röst snabbt blev släpig över telefon och bad mig kolla mitt värde, medan min man kom springande med diverse "nödsaker" vi har för akut låga värden. Mitt synfält blev mindre, jag kunde inte resa mig ur sängen, kände sakta men säkert hur kroppen domnade bort men kunde fortfarande känna den darra. Svetten rann som om jag stod i duschen. Andningen blev så tung att jag var tvungen att tänka "andas...andas...andas" för att inte glömma bort. Jag kunde inte längre formulera ord. Höll på att somna hela tiden och kämpade så hårt jag kunde för att hålla mig vid medvetande. Jag åt runt 15 druvsockertabletter, hällde i mig kolhydratsgel, saft, smörgås... Alla kolhydrater jag möjligtvis kunde få i mig. Värdet fortsatte sjunka och jag minns att jag tänkte att om det inte stannar snart så måste jag till sjukhuset och fyfan vad jobbigt att behöva åka in dit. Men tanken slog mig också att jag bara kunde strunta i allt. Att det var min väg ut. Den tanken slår mig ofta, ärligt talat. Att låta diabetesen ta mitt liv. Det vore ju så simpelt. Men jag fortsätter. Inte för att jag vill, utan för att jag inte anser mig ha ett riktigt val. Visst anses det själviskt att överväga självmord på daglig basis, men det gör jag. Varje dag i 26 år. I ärlighetens namn så tror jag att det är det värsta med diabetesen: att ha kroniska självmordstankar, få en sjukdom som definitivt kan ta livet av en, men konstant tvingas kämpa emot impulsen. Kanske är det inte så konstigt att utmattningen aldrig riktigt blir bättre? 

 

Jag vill, eller känner snarare att jag måste, avsluta inlägget med lite hopp och glädje. Men jag orkar fan inte. Jag är en väldigt positiv person, även om det knappast låter så just nu, men idag orkar jag inte leta efter guldkanten eller hälla grädde på moset. Jag är så outhärdligt trött att jag bara inte orkar vara positiv. Jag behövde bara spy ur mig lite här, där jag ventilerat så många gånger förut. Om några dagar lär jag känna mig lite starkare igen, men idag... idag är jag svag. Klen. Så kanske är det bäst att låta mig själv vara det och ingenting annat. Iallafall ett kort tag.

 

 

Igår var det sådär underbart härligt höstväder; Ingen blåst, inget regn, lite lagom ljummet och så himla skön luft. Så vi passade på att ta en ordentlig skogspromenad, vilket var så himla mysigt! Hade för en gångs skull med mig kameran så jag knäppte några kort på våra fina tjejer ♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den började som en dikt om bipolär sjukdom, men utvecklades till en låttext om hur det är "inifrån", att faktiskt leva med det. Kan du inte se/höra instagramvideon kan du klicka här: LÄNK

Hotellfrukost med mitt allt. Vi behövde lite vardagslyx, så vi åkte ner och käkade hotellfrukost. Få saker som är bättre än så!

 

 

 

En väldans massa mys♥ Älskar allt mys med våra underbara djur. De lyser verkligen upp vardagen.

 

En av de bästa rätter som finns: Lax med potatis, sallad, fetaost och sweetchilisås.