Jag har känt mig lite "svajig" senaste tiden och kommit fram till att jag mest troligt är i en mixepisod.
Sedan diabetesen bröt ut har jag upplevt snabbare och mer frekventa svängningar i min bipolaritet, vilket såklart är väldigt tungt. Det är svårare att fånga upp mig själv i tid då instabilt blodsocker ger liknande humörsväningar och känsloupplevelser som början på bipolära skov. Såhär kände jag mig i tonåren när hormoner och annat påverkade de kraftiga humörsväningarna. Det påverkas såklart också av att jag inte kan medicinera förrän en episod väl brutit ut och därmed har svårt att "tygla" dom i tid.

Senaste veckan har det blivit allt mer uppenbart; Tydligt minskat sömnbehov (jag borde vara betydligt tröttare med tanke på att jag ännu inte är frisk), energitoppar då jag blir väldigt social, kreativ och energisk – jag har t.ex. börjat skriva en barnbok, 99% färdigställt ett väldigt långt blogginlägg gällande studietips (inte publicerat ännu), samt påbörjat min research för att kunna sammanställa information gällande samsjuklighet T1D/Bipolär Sjukdom då jag tycker att informationen som finns är väldigt gles och nästintill obefintlig. Men jag har också snabba vändningar då jag bryter ihop och gråter, blir extremt känslig/tar illa upp (vilket är väldigt ovanligt för mig, jag tar nästan aldrig illa upp av någonting) och livet känns väldigt meningslöst.
Jag har flera vändningar varje dag, ibland från timme till timme, och det tar verkligen på krafterna. Först trodde jag att det bara var för att jag varit sjuk och klen så pass länge, sen började jag skylla det lite på blodsockret då det är svårreglerat nu – men häromdagen insåg jag att det är en mixepisod. Personligen tycker jag att mixepisoderna är fruktansvärda. Har ni någonsin varit i en kris? När ni känner allt och ingenting på samma gång: Det känns som ni fastnat i en mental och emotionell mixer där ni är utmattade och rastlösa på samma gång? Gråtit och skrattat samtidigt? Lite så känns det.

Igår hade jag videosamtal med psykologen som instämde och vi bestämde att jag ska prova med min medicin några dagar för att se om den hjälper. Jag tog den därför första gången igårkväll och redan då blev jag helt matt/groggy haha, så jag har sovit betydligt bättre inatt. Det är skönt att den hjälper så pass fort, även om jag behöver ta den ungefär 5 dagar för att stabiliseras bättre. Däremot är det jobbigt då den påverkar mitt blodsocker väldigt negativt, därmed kan jag verkligen inte ta medicinen längre än jag absolut måste. Det är en balansgång jag ständigt trillar av, känner jag. Men det finns inte mycket annat att välja på tyvärr. Ärligt talat känner jag att jag oftare härdar ut livet än lever det. Det låter ju jättesorgligt, och det kanske det egentligen är, jag kanske bara är så pass van att jag normaliserat det och rycker lite på axlarna åt hela grejen. Jag tror det är väldigt svårt för andra människor att förstå hur jag faktiskt känner och mår, jag pratar inte gärna om det ens med vänner, jag föredrar att ta de jobbiga samtalen med vården eller skriva ned mina känslor och tankar i dokument ingen någonsin får se, så jag förstår att andra inte riktigt förstår. Jag är dessutom en väldigt positiv och socialt energisk person utåt sett. Men sanningen är den att jag väldigt sällan mår bra eller känner att "det är värt det". Jag bara härdar ut för att inte vara till besvär. Jag pratar, skrattar, umgås, bryr mig. I ärlighetens namn känner jag nästan aldrig glädje, även om jag gärna låtsas göra det. Gud vad hemskt det låter, eller hur ofta känner ni glädje? Då menar jag inte euforisk lycka, utan den där lilla glädjen som känns som lite varmt te i bröstet. Hur ofta känner ni så? Hur ofta är "normalt" att känna så? Har världen blivit så mörk att ingen av oss känner glädje längre, eller känner ni ändå glädje då och då? Varje månad? Vecka? Varje dag? Finns det någon som fakiskt känner glädje varje dag, ens för en sekund om dagen? Jag har så svårt att tro det, att glädje skulle vara det normala och avsaknad av glädje avvikande. Hur ofta bör man känna glädje, egentligen? Jag är genuint nyfiken, ibland nästan lite besatt, av att veta och förstå det. Psykiatrin vill ju inte gärna att man benämner något som "normalt", men det kan väl inte vara så att en hel befolkning tvingar sig genom livet utan ljus? Är vi alla bara blinda båtar utan fyrljus i mörkret, dömda att gå på grund och sjunka? Vad är då meningen?

Okej, många tankar nu och det blir kanske lite väl triggande läsning, så jag stannar upp här. Om en stund lär jag ändå tycka att detta inlägg är "cringe" och att jag var löjlig, och påbörja nästa projekt, typ. Men jag skulle så gärna vilja veta om glädje är någon ni nästan tar för givet då det är så vardagligt, eller något ni upplever så sällan att det nästan är obehagligt att känna? Var i skalan ligger andra människor, egentligen?

Äntligen börjar jag må bättre efter influensan! Jag är fortfarande klen, hostig, andfådd och snorig – men det är betydligt bättre! Jag kan nu gå väldigt korta promenader med Cera (äntligen!), prata, laga lite mat, städa, etc. Har blivit smått galen av att inte kunna göra någonting, så detta känns som ett gigantiskt kliv framåt! Jag har fortfarande jobbigt med att gå ut, delvis trapporna då andningen inte är helt hundra, men mestadels p.g.a skillnaden i värme/kyla inne och ute; Det retar upp astman och lungorna rejält så det blir väldigt tight, kliar i bröstet och jag börjar hosta och flåsa. Men små framsteg är fortfarande framsteg och jag är väldigt glad för det!


Här kommer några bilder från senaste dagarna

 

Jag gjorde vit caesarpizza på libabröd och det blev så extremt gott! Jag älskar caesarsallad, i perioder är jag rentav besatt av det haha, och libapizza är ju både enkelt och perfekt frasigt – kombinationen blir magisk. Väldigt enkel middag, men mättande och helt otroligt gott!

---

 

Jag hade redan smittat Alva (inte med flit haha) så när jag iallafall var pigg nog att ta mig ned för trapporna skjutsade Youssef bort mig till henne för en spelkväll. Vi körde gamla dataspel som vi var galna i under tonåren, åt gott och låg på soffan. Lugnt, skönt och supermysigt!

 

 

 

Nu var det nästan en månad sedan jag senast uppdaterade bloggen, men jag har god anledning; Jag hade julfix och firade en supermysig jul; Julbak med systerdöttrarna den 22/12, uppesittarkväll hos pappa den 23e och julafton hos min syster den 24e –och vaknade sedan hängig den 25e. Innan juldagen var över hade influensan brutit ut och jag har legat sjuk sedan dess. Värst är definitivt hostan och andningen, men jag har fått hostmedicin utskrivet och läkaren ordinerade minst 3x mer astmainhalator så förhoppningsvis ska det bli bättre snart. Senaste veckan har jag hostat tills jag kräks flertalet gånger om dagen, kan inte sova p.g.a hostan, kan knappt prata för då sätter det igång, så fort jag rör armarna börjar det klia i bröstkorgen. Ännu värre än så; Min pälsallergi blir tio gånger värre och jag har nu inte gosat med mina djur på...10 dagar? Usch, det är hemskt. Värst är allergin mot Cera, jag hade henne i knät några minuter och fick sedan ta inhalator och sitta vid ett öppet fönster då jag bokstavligen inte fick luft. Tack och lov har jag föräldrar som älskar henne (och hon dom), så hon har varit på lite myshäng hos dom senaste veckorna. För tillfället är hon hos pappa över helgen, det värmer i hjärtat att veta att hon får så mycket gos och kärlek♥


Det enda jag gjort senaste veckorna är sova, hosta, snyta mig och spela TB. Är tacksam att jag iallafall kan spela lite, annars hade jag definitivt blivit knäpp av att vara så låst här hemma. Dessutom fick vi äntligen pulkasnö och jag har bara suttit i fönstret som en hjärtekrossad Askungen och stirrat ut.

Just nu har jag precis ätit lunch, spelar TB och lyssnar på mina egna låtar. Försökte ta en selfie men är så svullen om näsan att jag ser ut som en clown haha. Ska sätta på lite mer kaffe, det behövs.

 

 

Vi hade besök här hemma i nästan en vecka: Youssefs vän från Island tog med sig fästmön och hälsade på oss. Det blev några dagar fyllda med prat, god mat, skogspromenader och en väldans massa skratt. Det var verkligen precis vad vi behövde och det var tungt att säga hejdå – men helt underbart att få denna tid tillsammans med dessa fantastiska människor!

 

Jag tog med mig kameran ut i skogen för att komma ihåg att ta lite mysiga bilder!♥