Denna dikt är min bearbetning. Den har tagit mig omkring åtta år att skriva.
Den första versen skrev jag för ganska många år sedan nu, när jag precis påbörjat min traumabehandling och dränktes i känslor utav skuld, skam och smuts.
Vers två tillkom några år senare, när jag fann den då bortglömda första versen slarvigt nedskriven i min ångestbok. Det kändes som om jag inte kom någonstans. Jag kände mig fast.
Vers tre tog ytterligare ett år och skrevs när jag först insåg att jag självskadade genom män, vilket gjorde mig kall och avstängd. Återigen fylldes jag med skam. Det kändes som jag var tillbaka på ruta ett och jag trodde aldrig att det skulle bli bättre.
Vers fyra skrevs cirka åtta månader senare, när jag äntligen började läka; När jag valt att inte överhuvudtaget dejta någon, utan istället tog ut mig själv på dejter och la all fokus på mitt välmående. Bit för bit började jag bygga upp mig själv.
Vers fem skrev jag tre månader senare, när jag dansade runt i regnet och för första gången kände mig lycklig –det var samma dag jag skrev [detta] inlägg. Jag har alltid älskat att stå i regnet och säger alltid att det känns som om det tvättar bort allt; Som om det renar själen. Jag står fast vid det.
Vers sex och sju skrev jag för några månder sedan, fyra år senare, när jag återigen fann dessa verser och insåg hur långt jag kommit. 

Genom verserna fick jag inte bara släppa ut det som slet sönder mig inuti, utan jag målade en karta där jag fått följa min egen väg genom bearbetningen, där jag kan se tillbaka och inse att varje steg jag släpande tog har lett mig hit. Det gör ont att läsa den, samtidigt som den fyller mig med så mycket styrka, hopp och stolthet. Tänk att jag tog mig enda hit.