heavy from the hurt inside my veins


2020-04-28 @ 22:03:24

'Cause I can promise if you knew me you would probably walk away, no you wouldn't want to stay.
Oh, Mama said gonna be all right, but mama don't know what it's like in my mind.
Mama said that the sun gon' shine, but mama don't know what it's like to want to die.
I can't carry this anymore, heavy from the hurt inside my veins.
I can't carry this anymore, wonder what it's like to be okay.
I know I'll be fine it's just that everytime this comes back tell my maker up above that I have had enough.






Q/A - SVAREN


2020-04-21 @ 08:27:17

Herrejesus vilken tid detta tagit, att svara på frågorna alltså. Inte jättemånga, men jag är ju sämst på att svara kort hahaha... Jaja, varsågoda.




Hur skulle du beskriva din drömkille?
Emil Hansius. Ni som sett hans youtube förstår. Nej men ja, svårt att svara på exakt egentligen, när det är rätt så är det ju rätt och då spelar det liksom ingen roll vad man har för tankar och förhoppningar innan, eller hur? Men jag skulle säga att min drömkille är någon som är min allra bästa vän som jag kan få pussa halvt ihjäl. Simple as that.


Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Nja, fysisk attraktion vid första ögonkastet absolut, men det är ju inte kärlek -att du attraheras till någons utseende är ju inte detsamma som att du vill spendera livet med den. Riktig kärlek kan man bara uppleva med en person man känner utan och innan.


Känner du nånsin att du saknar att va i förhållande?
Ja men det gör jag, även om jag trivs otroligt bra som singel så är jag en väldigt omhändertagande och kärleksfull person, jag älskar verkligen att vara kär och det kan ibland kännas lite tomt att inte vara det.


Vad är det bästa och sämsta med singel vs förhållande, o vilket föredrar du?
Kör bara bästa, då jag faktiskt inte tycker det finns någonting negativt med endera bara man har en hälsosam relation till sig själv/sin partner.

Singel: Att lägga 100% fokus på mig själv, att göra saker jag vill göra när jag vill göra dem, att bara ha mig själv att tänka på liksom. Ha plats och tid att ta reda på vem jag är och ta hand om mig själv.
Förhållande: Att vara kär, att ha någon att överösa med kärlek, få vara någons trygghet, pussar och kramar (mysigaste som finns), någon att berätta allt för eller bara ligga tyst med, ligga och lyssna på mysig musik och skratta. Alltså, när man är kär så är ju precis allt underbart så länge man får vara nära den.

Just nu föredrar jag singel, då jag inte har känslor för någon och känner att jag inte riktigt "har tid" för någon annan just nu. Men faller jag pladdask så kommer jag självklart vilja ha en relation med personen. Som sagt, allt beror på känslor.


Drömdejt?
Alltså, jag är en väldigt "enkel" person. Jag föredrar en kaffetermos och promenad framför lyxmiddag, alla dagar i veckan. Men iallafall, skulle nog säga att om någon skulle säga "jag har kaffe, kom så åker vi och matar änder" så hade det smält mitt hjärta lite (kaffe och djur<333).



Hur får man dig på fall?
Det får man inte. Nej fy vad hemskt, skoja. Men jag har extremt svårt för att få känslor, jag måste känna mig helt trygg med personen och ha en väldigt nära relation under en tid för att kunna få det. Jag är en sån som går runt utan att vara kär och sedan PANG så vaknar jag och tittar på personen och bara älskar den fullkomligt. Så jag kan faktiskt inte svara på den frågan riktigt. Var dig själv och stämmer det så stämmer det. (Något som dock charmar sönder mig är när någon bara lägger armarna om en och dansar lugnt, behöver inte ens vara musik till, som bara håller om en och dansar för att det är mysigt. Tycker jag om dig som människa och du gör det så kommer mitt hjärta antagligen smälta lite grann för dig haha)



Hur många har du legat med?
Enmiljardtrehundratusenåttiosjuochfemtio. Eller?


Vad tycker du om otrohet och varför tror du folk är otrogna? Tror du "once a cheater always a cheater"? Ditt ex va väl de så tänker hur du ser på det?
Detta är en väldigt "stor" fråga, och dessutom ganska individuell då det garanterat skiljer sig från person till person. Jag avskyr, som de flesta andra, otrohet då jag tycker det är äckligt rentav, men sedan anser jag att det är skillnad på någon som "sätter i system" att vara otrogen, någon som gör ett misstag en gång, och någon som råkar falla för någon annan. Tycker också att ärligheten väger tungt; om man bryr sig om sin partner är man ärlig, bryr man sig bara om sig själv så ljuger man. Vad mitt ex gjorde och inte spelar ingen roll nu, han fick oavsett känslor för någon annan och då är det, i min värld, en självklarhet att han skulle vara med henne. Jag tror inte det var deras mening att göra mig illa, de blev helt enkelt bara kära i varandra. Känslor kan man inte styra, endast hur man agerar på och kring dem och hanterar situationen.

Om vi ska prata om personer som är otrogna gång på gång så tror jag att det handlar om ett enormt bekräftelsebehov och en släng av egoism; de är så pass osäkra i sig själva att de måste ha ständig bekräftelse från andra människor. Jag tror att de kanske bryr sig om att de sårar människor, men att det i stunden känns viktigare att få egot matat. Man vet ju trots allt någonstans att man krossar sin partner, men som sagt; egot är viktigare. Såna personer behöver lära sig att vara själva; hitta sig själva, vara sin egen trygghet, och ha egna positiva åsikter om sig själva. Tills de gör det tror jag aldrig de kommer ha en hälsosam kärleksrelation, och heller aldrig vara trogna.

Så nej, jag tror inte att "once a cheater, always a cheater"; jag tror att alla människor KAN förändras till det bättre. Kanske naivt, men det är vad jag väljer att tro.


Har du någonsin funderat på att börja med youtube?
Haha, har faktiskt börjat, fast bara för det är roligt liksom. På min egen kanal lägger jag i stort sett bara upp videor från konserter, men jag & Carro har startat en tillsammans för att spara minnen osv. Ni hittar den HÄR



Vad använder du för mascara? Eller har du lösfransar? Tycker dina fransar är så fina:)
Tack, vad gullig du är! Det är mina egna haha, är väldigt glad att de växt ut ordentligt igen då jag tappade väldigt mycket hår (och därmed fransar) när jag mådde som värst. Jag använder en vattenfast från Dollarstore och det är den bästa jag någonsin haft, testade den för några år sedan och har sedan dess aldrig köpt någon annan. Den håller bra (har tagit x antal efter-krogen-dopp med den haha) men är lätt att tvätta av, och kostar dessutom 40 kronor. Tips tips!



Favoritgodis?
Ferraribitar. BITAR, inte bilar. Kan köpa en hel påse med bara såna.


Har du några "fix idéer"?
Haha ja, en hel del (typical ocd haha). T.ex. måste jag alltid använda toarengöring, även om jag bara snytit mig och kastat pappret haha, annars har jag en idiotidé om att jag ska bli magsjuk (fobi för illamående, japp). Om jag äter färsk mozzarella så måste jag skölja av den i kallt vatten innan jag kan äta den. Kaffe smakar bättre i genomskinliga muggar, allt annat är godast i plastglas. Etc.


Hur lärde du dig skriva så bra? Har du några tips om man vill bli bättre? Känns som att jag typ bara skriver samma saker hela tiden
Men åh, tack! Vad gulligt sagt. Alltså, jag har alltid skrivit mycket, enda sedan jag först lärde mig läsa & skriva så har jag älskat det. Jag skriver väldigt mycket som ingen har fått läsa, skojar inte när jag säger att jag nog skriver iallafall ett femtiotal texter i månaden, långa och korta, dikter, ångesttexter, fakta, debatt, låtar -allt. Jag tror det viktigaste är att bara skriva, skriva och skriva. Vartän du finner inspiration så använd den. Tvinga inte fram något utan när du känner orden flöda så skriv, skriv, skriv. Oroa dig inte för att det ibland tar stopp, för det kommer tillbaka igen. Sen är ju jag väldigt mycket för bildspråk, jag älskar att förklara saker genom att måla upp en bild eller använda metaforer, etc. Synonymer är också en stor hjälp, om man känner att det blir samma text om och om igen så kolla upp synonymer till vissa ord och försök skriva kring det, oftast ändrar sig hela språket därefter.


Vad skulle du säga att du har för typ av stil? Följt här ett tag o tkr du har ändrat mkt på den sen du blev singel typ?:)
Jag skulle nog säga att jag inte har någon stil alls. Mitt motto är "kan lika gärna gå naken" = är det inte lika skönt som att gå näck så vill jag inte ha det på mig, hahah... Nja asså ändrat och ändrat vet jag inte, däremot trivs jag bättre i mig själv och bryr mig inte alls vad andra tycker om mitt utseende längre, vilket gör att jag vågar se ut hur jag än vill.



Vad har du för diagnoser? Dina texter om psykisk ohälsa är så "verkliga" typ asså man kan känna dom verkligen, men du verkar så glad jämt ändå? Vad gör dig riktigt glad?
Jag har typ A-Ö. Nej men jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD, PTSD, tvångssyndrom. I depressiva episoder har jag även återkommande social fobi.

Jag ÄR en glad person, en lycklig person till och med. Jag brukar säga att jag är en lycklig person som vill dö ibland, snarare än tvärtom. Oavsett om de depressiva episoderna ofta är långa och smärtsamma, så väljer jag att fokusera på allt som är bra, om det så bara varar några sekunder. När jag mår skit så mår jag sämre än vad många någonsin behöver göra, men jag njuter också av livet mer än va de flesta någonsin gör. Utan min positivitet hade jag inte levt. Diagnoserna är något jag HAR, lycklig är något jag ÄR.

Alltså, det är ärligt talat väldigt lätt att göra mig glad. Musik, laga (och äta) mat, kramar, prata om allt och ingenting, solnedgångar, en kaffe med någon jag håller av, skriksjunga i bilen, när någon berättar om något den brinner för, djur, promenader, lukten av regn, dansa runt i vardagsrummet, pilla någon i håret, gå runt i pyjamas, när ljuset är vackert...Ja, jag blir glad av oändligt med saker. Som sagt, jag njuter av livet och uppskattar därför precis allt som inte gör ont.


Vad tycker du gör en människa rolig och tråkig?
Jag är en extremt översocial och pratgalen person, och trivs bäst med människor som kan "keep up with me" liksom. Inte så att man måste sitta och babbla varje dag, men när man väl träffas vill jag lägga ifrån telefonerna och bara snacka. Jag kan uppfatta det som respektlöst när folk drar upp telefonen mitt i en diskussion eller bara sitter med den, och tröttnar då lätt på att umgås med personen. Dock finns det dom som faktiskt KAN göra två saker samtidigt och då är det fine, men kan man det inte så blir man tråkig och jag kommer inte känna sug att hänga mer. Har tålamod med typ allt förutom tråkiga människor haha... Rolig blir man genom att prata på med mig hahaha, berätta saker; saker man läst, gjort, åsikter, allt. Jag älskar att lära känna människor, på riktigt.


Har du någon favoritmat (som man kanske kan få bjuda på;))?
Äter typ allt, är inte kinkig. Nä men jag vet inte, jag älskar grönsaker och husmanskost, så en sallad eller typ raggmunk, kroppkakor, potatismos etc. Kan fan inte bestämma mig, älskar mat. Tackar väldigt sällan nej till att få äta men den där ";)" får mig nog att kanske tacka nej ändå..heh.

 



Vad är din "typ" av kille och vad är ett "big no-no"?
Jag vet inte riktigt om jag har någon exakt "typ"? Jag gillar män som är chill men spralliga, som kan argumentera med mig (hålla bra diskussion utan tjafs, älskar att argumentera), som kan driva med sig själva, som skrattar mycket, som tycker om att vara utomhus, som gillar mycket närhet men också kan ta egentid, som är trygga i sig själva, etc. Jag klarar inte av folk som är osäkra, svartsjuka, för klängiga/needy, överkänsliga/trivs i offerkoftan, tråkiga (aldrig vill hitta på något), "macho" och det absolut mest avtändande jag vet i hela världen är män som är hetsiga och/eller slåss for no reason (skillnad på att försvara sig själv/någon annan eller att leta bråk), det är ett tecken på lågintelligens och jag behöver en mental jämställdhet för att känna attraktion. Sorry not sorry.







att få andas igen


2020-04-19 @ 01:49:00
" Häromdagen brakade jag ihop fullständigt, igen. Och jag blev så fruktansvärt besviken, arg och ledsen -på mig själv. Varför gjorde jag sådär? Varför kunde jag inte skärpa till mig? Varför, varför, VARFÖR? Jag hade inga svar, jag visste inte alls varför jag kände som jag gjorde, och jag blev så otroligt frustrerad över att inte kunna besvara frågorna. "Är jag totalt dum i huvudet eller?" tänkte jag, medan jag låg i fosterställning med tussar av mitt hår avslitna i de hårt knutna händerna.

Men sedan gjorde jag det jag gör bäst: Jag bytte perspektiv. Det är något jag övat på hela livet; att se saker från olika håll, att ställa mig utanför ångestens kärna och försöka hitta nya sätt att möta problemen. Så jag tog ett kliv bakåt, och såg på mig själv som någon jag älskar. Någon som är förtvivlad, trasig, uppgiven och självdestruktiv. Någon som känner sig liten och ensam, och som kommit till mig för hjälp. Någon som lider så fruktansvärt mycket utan att veta varför. Någon som behöver mig. Hur hade jag tacklat det? Hade jag blivit frustrerad och upprörd över bristen på svar? Hade jag vänt den ryggen? Hade jag kallat den dum i huvudet? Nej, aldrig. Jag hade talat om för den att ibland gör det sådär jävla ont, ibland vet man inte alls vad det beror på, men det är okej så länge man inte ger upp. Jag hade sagt att det är okej att gråta tills tårarna tar slut, det är okej att gå lite sönder, men att man inte ska gräva ner sig för djupt. Jag hade hållit om den, sagt att den inte är ensam, att den är så, så värdefull. Jag hade behållit lugnet, låtit den få ut alla känslor i tryggheten av min närvaro, försiktigt tagit händerna i mina och viskat att vi fixar detta, jag är här och jag älskar dig. Jag lämnar dig inte. Sedan hade jag övertygat den om att låta mig göra något för den, vadsomhelst som den finner lite lugn och glädje i. Jag hade visat den förståelse, uppskattning och kärlek. Jag hade inte låtit den ge upp.

Så där låg jag i fosterställning, med en kropp som var så utmattad efter panikattacker och kräkningar att den rörde sig häftigt i krampliknande skakningar. Jag släppte försiktigt tussarna av hår, knöt händerna i varandra och viskade om och om igen "det är okej, jag klarar detta". Sedan somnade jag.


Morgonen därpå vaknade jag med en lättnad i bröstet. Jag tog djupa andetag och kände hur luften äntligen nådde ut i kroppen. Jag klädde på mig, gick till gymmet och vände den sista negativa energin till glädje. Jag tog en långpromenad, köpte frukost, hämtade favvoboken, och gick till en utav mina favoritplatser. Där låg jag på en filt i solen och läste, åt frukost och bara andades. För varje andetag kände jag tacksamhet, sån oerhörd tacksamhet att kunna andas smärtfritt. Sedan firade jag påsk med familjen, och spenderade kvällen och natten i stugan.


Jag är så jävla glad att jag övat på att byta perspektiv, och att jag aldrig gett upp i kampen om att tycka om mig själv. Att acceptera vem jag är. Utan allt mitt hårda jobb, så hade jag inte stått här. Jag hade inte orkat. Hur mycket jag än älskas utav andra, så räcker det aldrig riktigt till om jag inte älskar mig själv. För när jag ligger där i mörkret och tror att jag ska dö, då är det jag själv som måste våga stå upp mot demonerna och hålla mig själv om ryggen. Då måste jag vara min egen stöttepelare. Ingen annan kan hjälpa mig, om jag inte försöker hjälpa mig själv. Så jag bestämde mig för att fortsätta älska mig själv på samma sätt som jag älskar andra; med brister och fel, med öppenhet, och med acceptans.


Jag älskade mig själv tillräckligt för att acceptera att alla frågor inte har svar, men att alla problem ändå har lösningar. Allt går om man vill, hur ont det än gör så vaknar man en dag och påsen över huvudet är borta, man kan andas. Jag vet att det inte var mitt sista krig mot min ångest, jag vet att jag säkerligen har hundratals precis likadana kvällar framför mig. Men jag vet också att jag kommer få andas igen. Och jag vet att det är värt det. "
 
 

Text skriven några dagar efter mitt senaste breakdown.






lite ätbara bilder


2020-04-14 @ 16:21:32

Förra veckan gjorde jag sweetchililax i ugn tillsammans med en god sallad och avokadoröra, det var otroligt gott faktiskt, och superenkelt. Kommer bli en fräsch stuglunch-favorit i sommar. Ska göra liknande igen snart så jag kan dela med mig av recept!





Plättar och fralla till brunch för några veckor sedan. Tror jag ska försöka mig på att slänga ihop något najs recept på veganska bananplättar när jag har tid och lust, vet inte varför men är himla sugen på det. Om (eller när) jag gör det så ska jag försöka notera vad jag lägger i så ni kan prova haha!




De senaste dagarna har jag känt mig så himla trött och seg, jag har haft jättesvårt att somna och vaknar dessutom flera gånger i timmen, vilket såklart då gör att jag känner mig som en zombie hela dagarna. Meeen men, det går väl över. 






pink n yellow


2020-04-13 @ 07:45:39
hatt - H&M  //  tröja - Busfrö (secondhand)  //  byxor & jacka - Lager 157  // solglasögon - Dollarstore  //  skor - Din Sko



Den senaste veckan spenderade jag ute i stugan; jag behövde ett break, få komma bort och vara ifred. Och det var minst sagt underbart. Jag drack morgonkaffet i soluppgången, lekte med hundarna, gick skogspromenader och snubblade runt i berg, blev kompis med en svan, drack rosé i solnedgången, löste kordsord, testade ny mat och bara njöt av ensamtiden. Det behövdes. Jag skulle dock behöva ännu längre tid ensam där ute då jag fortfarande är helt paj psykiskt, men då jag inte kan ta med katterna (Russin blir sönderstressad av att vara utanför lägenheten tyvärr, och jag vill inte bara ta med Mollie) blir det lite jobbigt att behöva åka fram och tillbaka hela tiden. Dock, om vädret tillåter, så tar jag nog med mig hundarna och åker ut en sväng över dagen bara, de älskar att vara där ute.

Nu har jag lite Jansson i kylen som jag tänker värma på och käka till frukost (ääälskar mat till frukost, bästa som finns).


Har ni haft en trevlig påsk? Vad har ni gjort?






-


2020-04-09 @ 20:04:54
Nu får alla tycka vad de vill, för jag orkar inte bry mig längre. Jag orkar inte oroa mig för vad någon ska tycka eller tänka, vem som blir upprörd eller tar illa vid sig, vem som överhuvudtaget har en åsikt. Jag orkar inte vara glada, stöttande, förstående, peppande, positiva Bella. Jag ORKAR verkligen inte.

De senaste 2 månaderna har jag känt mig konstant stressad och orolig, och jag har gjort allt jag kunnat för att hålla fast vid min positivitet, tänka att det bara är tillfälligt, att jag ju egentligen är lycklig. Och kanske är jag inte helt olycklig hela tiden, det har ju varit värre, men det är såhär det börjar. Bit för bit bryts jag ned tills precis allt gör för ont för att vilja någonting alls. Bit för bit försvinner allt jag tycker om med mig själv, allt jag kämpat för, alla anledningar till att kliva ur sängen. En plågsam bit i taget dör jag inombords.

Jag påverkas mycket utav min omgivning och de senaste månaderna har ångesten strömmat tillbaka i skrämmande fart. Ångesten som tog mig många, många år att hantera och övervinna. Jag har smärtsamma krampanfall i magen minst 5 gånger dagligen, så kraftiga att jag antingen kräks eller ligger i fosterställning och bara skriker. Jag har konstant huvudvärk och känner mig hängig, sover allt mer men känner mig aldrig utvilad. Min själ är så utmattad att den tar kroppen med sig i fallet. Och det känns som om jag kvävs, bokstavligen. Som att jag inte kan andas. Som att hela livet är en påse knuten runt mitt huvud. Jag måste få andas. Sortera tankarna. Hitta tillbaka. Återfå kraften. Minnas vem jag är och varför det är värt att kämpa. För just nu...just nu minns jag inte alls. Just nu finns inte riktigt någonting annat än påsen över huvudet. Just nu finns jag inte riktigt.

Är det inte läskigt hur fort man kan gå från att älska att leva, till att inte leva alls? Från att känna sig stark och lycklig, till att väckas utav sina egna skrik? Det tog mig över 24 år att hitta mig själv och tycka om personen jag fann, men bara några veckor att gå sönder igen. Organismen sjöng "Rom byggdes inte på en dag, men brinner ner på en natt" och det är så det känns; som att allt jag byggt blivit till aska. Och jag vet att jag kan resa mig, jag vet att jag kan göra en fågel Fenix och ta mig själv tillbaka till livet igen. Men jag minns inte varför jag borde göra det. Borde jag ens göra det? Jag vet ärligt talat inte vad som vore bäst. För jag minns inte om det är värt det.

Jag har känt mig som en så fruktansvärt dålig vän, syster, dotter - överhuvudtaget människa. Otillräcklig. Jag har inte hört av mig ordentligt, jag har inte orkat planera. Och anledningen låter så fruktansvärt egoistisk och vidrig, men här kommer den; Jag har glömt bort er. Totalt. Mitt huvud har gått på ett sådant högvarv att det liksom inte funnits plats för någonting annat än att överleva; att ta mig genom dagarna, några sekunder i taget. Jag har inte riktigt velat prata, därför att jag innerst inne vetat hur hårt jag slagit i botten och jag har inte varit redo att möta sanningen. Jag visste att om jag väl började prata så fanns en stor risk att slussarna skulle spricka och allt skulle ösa ut. Kanske hade det varit bra, kanske hade det egentligen behövts. Men jag var helt enkelt inte redo för det.

Men, jag har alltid varit en envis jävel. Jag har aldrig varit den som ger upp, som accepterar livets negativa sidor. Jag är ju trots allt en sån jävla fighter. Så jag gör det enda jag kan och försöker en gång till. Ge upp kan jag göra imorgon. Eller i övermorgon. Idag måste jag kämpa. Även om jag för tillfället inte förstår varför.

De flesta av er har ingen aning om hur dåligt jag mått den senaste tiden, och det är inte erat fel, jag har inte velat acceptera att jag fallit tillbaka i samma hål som tog mig hela livet att klättra ur. Så jag har hållt käften. Förnekat det. Låtsats som ingenting. Försökt köra på "fake it until you make it". Men jag kan inte låtsas längre. Det första steget i läkningsprocessen, är att acceptera att man gått sönder. Jag kan inte bearbeta problem om jag låtsas som att de inte existerar. Det går inte att laga själen med silvertejp. Jag är tvungen att inse att det gått åt helvete ännu en gång. Jag är tvungen att börja om från ruta ett. Så det är vad jag gör nu. Jag accepterar att det gör så jävla ont. Jag accepterar att jag är trasig. Och nu... nu ska jag påbörja lagningen.

Ta inte illa upp om jag inte svarar, om jag inte hör av mig, eller om jag glömmer att ni hört av er. Jag har väldigt, väldigt lite ork just nu, och väldigt lite plats inom mig för något annat än att ta mig genom varje dag. Jag vill inte planera saker, därför att det gör mig stressad. Jag kan få extrem ångest av något så litet som ett meddelande. Helt utan anledning. Jag arbetar 24 timmar om dygnet med att försöka få ordning på oredan som just nu vrider mina tankar ut och in. Alla runtom mig är underbara, fina stöd -men det är JAG som måste resa mig upp, och jag måste göra det själv. Jag vet vart ni finns och jag vet att jag inte är ensam. Men jag måste lära mig att andas utan att använda er som respirator. Jag måste återfå viljan till att gå ur sängen och återigen finna glädjen i att leva. Så... jag behöver tid.









magique


2020-04-05 @ 08:03:41
Hoodie & jacka - Gina Tricot   //   Jeans - Lager 157   //   Skor - H&M   //   Smycken - vet ej, gamla








Smakrik kräftpasta


2020-04-03 @ 01:08:50

Idag ville jag testa att göra något helt nytt, och då jag inte ätit skaldjur på cirka 15 år så tänkte jag att jag skulle prova att slänga ihop något sådant. Allt som allt tog det cirka 20-30 minuter att tillaga. Eftersom det är ett eget recept, eller snarare improvisation, så är måtten inte exakta utan ungefärliga. Smaka alltid av maten under tiden du lagar den. 



Jag tyckte faktiskt att det blev himla gott och var nöjd med mitt lilla hopkok haha. Jag gillar ju inte att följa andras recept, matlagning är ett kreativt utlopp där jag vill upptäcka och känna efter, hitta mitt eget liksom. Däremot tycker jag om att (ungefärligt) följa mina egna recept och då vill jag ju helst att det ska gå relativt snabbt. Funderar på att göra lite nya underkategorier till Recept och faktiskt lägga ut fler (som jag sagt tusen gånger haha, men nu verkar jag ju komma igång?). Är det något ni är intresserade av? Lite fler (latmask)recept?






torsdagsvansinne


2020-04-02 @ 13:25:54

Jag hade verkligen glömt hur påfrestande det är att sluta röka, slutade ju för cirka 5 år sedan och var rökfri i över 3 år innan jag idiotiskt nog började igen. Jag vill slå någon. Eller nej, jag vill slå alla. Har idag gråtit utav ilska 4 gånger och gissar att det lär bli minst lika många gånger till innan dagen är slut. Vet ju att jag vill sluta röka, men har förbannat svårt att komma ihåg varför? Ja det är ohälsosamt och dyrt OSVOSVOSV men kommer ju bli psykiskt instabil utav detta. Aja ville bara spy ur mig min abstinens lite. Och varna för att jag kommer vara jävligt off och kanske inte svara så mycket då jag garanterat kommer börja bråka med er alla om jag svarar. Ja, jag älskar er, men just nu är  a l l a  människor som tinnitus i hela min existens och jag orkar verkligen inte med er, sorry. Silver lining: Kommer bli stark som ett as eftersom det enda som hjälper mot abs är träning så gör typ inget annat. Försöker vara lite positiv iallafall...







a force of nature that you can't ignore


2020-04-01 @ 22:37:52
Byxor & jacka från Gina Tricot  /  skor från Lager 157  /  solglasögon från Dollarstore  /  väska från secondhand



Finns det något bättre än att fynda något man älskar på rea? Igår hittade jag denna underbara vårjacka på Gina Tricot, nedsatt till 99 ynka kronor, tror ni att jag blev precis överlycklig? Jag som sagt att jag inte får köpa mer jackor, men alltså...jackor, skor och mat är ju typ det jag lever för, haha! Häromveckan köpte jag desstom solglasögonen på Dollarstore (skapligt otippat), tror de kostade typ 30 spänn? Helt underbart.



Idag har jag gymmat, tagit en fotosväng/mysfika med tjejerna och sedan gymmat igen haha. Försöker sluta röka (wish me luck) vilket gör att jag är väldigt uppstressad och ångestfylld, så kände att jag behövde ett rejält pass på eftermiddagen. Hämtade dessutom ut min astmamedicin (som jag gått utan i 2 år, så idiotiskt) vilket gjorde att jag körde 20 min promenad, 20 min styrka och sedan 90 min cykling -det hade aaaaldrig gått utan medicinen. Mitt halvpajade knä är aningen tjurigt nu, men men, det går över. Jag är lika glad ändå.


Vad har ni gjort idag? :)