KROSSA ENSAMHETEN: FRIDA UNDEGÅRD COLLINS
Frida är en 22 år gammal oktobertjej, uppvuxen i en familj med två föräldrar och fyra syskon. I Australien fann hon sin stora kärlek, och så fort hon fått svar om visum ska de tillsammans flytta tvärs över jorden. Frida är en riktig djurvän, som förutom att äta vegansk kost drömmer om att öppna ett animal shelter. Hon har ett viktigt arbete som kräver tålamod, nämligen som engelskalärare i högstadiet, vilket hon älskar och uttrycker sin glädje kring. Fridas stora intressen är, förutom djur, musik och resor. Hon är väldigt glad. Utåt sett.
Men förutom allt detta, så kämpar Frida mot panikångest. Något som har satt psykiska begränsningar i vardagen sedan hon var 14 år ung. Jag har pratat lite med Frida.
Frida Undegård Collins
Foto: Privat
Hej Frida! Vad spännande att flytta till Australien! Och högstadielärare är ju verkligen ett imponerande yrke, det måste krävas en hel del tålamod och förståelse? Vad skulle du säga är dina starkaste/bästa egenskaper?
Hm, svår fråga. Jag är väldigt förstående. Jag accepterar allas olikheter och bryr mig väldigt mycket om många saker. Tror det är min styrka.
Det är väldigt bra och hedersvärda styrkor att besitta! Tror du att andra uppfattar dig på samma sätt, eller hur tror du att du uppfattas utav omgivningen?
Jag tror det! Många säger att jag är lätt att prata med och har bra åsikter. Min man säger hela tiden att jag är så snäll mot andra haha, typ tänker på saker som han själv inte tänker på. Är nog ganska rolig med.
Jag tror att om man gått igenom saker så som depression, ångest eller liknande så blir man snällare. Man vet hur jobbigt det är att vara ledsen lixom??
Du verkar ju så glad och framåt, hur upptäcktes det att du led utav panikångest?
Hm alltså har haft det sedan jag var typ 14. Minns att de jag kände inte var samma saker som mina kompisar kände. Att jag tog allting så mycket mer allvarligt och blev typ mer ledsen. Nu för tiden går det i vågor. Ibland klarar jag inte av att gå och handla själv och kallsvettas av bara tanken, medan jag andra gånger åker utomlands själv. Många tror inte att jag får panik attacker. ”Du åkte ju till Australien själv? Vad ör problemet?” Typ. Men det är svårt stt förklara. Ibland när jag ska sova kan hjärtat klappa fortare och jag får ett tryck över bröstet, även fast jag inte har någonting speciellt att oroa mig över. Så ah.. märkte det väl när jag började dela med mig av mina känslor till mina vänner och de inte upplevt samma känslor alls angående vissa saker.
Har varit deprimerad sedan jag var fjorton också, så ibland är det svårt att förklara hur jag märkte det eller vad det känns som, då diagnoserna ofta lixom klumpas ihop. Om du förstår vad jag menar? Jag ser inga tydliga gränser mellan vad som är ångest och vad som är depression.
" Jag tror att om man gått igenom saker så som depression, ångest eller liknande så blir man snällare. Man vet hur jobbigt det är att vara ledsen lixom "

Ångest och depression skapar ju ofta begränsningar i ens vardag, t.ex. som du berättar om att gå till affären. Upplever du att det har begränsat dig mycket i din vardag? Finns det speciella saker du skulle vilja göra, men som ångesten sätter stopp för?
Ja det tycker jag. Skulle vilja klara av att ringa samtal själv. Det gör jag väldigt sällan då jag får panik av tanken att prata i telefon haha.. Jag vill våga köra bil i städer, men det klarar jag inte. Jag vill våga göra fler saker ensam lixom. Handla, äventyra, köra bil, shoppa osv. Mycket måste jag göra med min man för att jag inte klarar av att göra det själv. Ibland går det inte med sällskap heller, men oftast.
Förra året när vi bodde i Australien skulle vi åka till en pub som ligger typ 5 minuter med bil från vårt hus. Jag glömde mitt leg hemma så vi fick åka hem igen för stt hämta det. Blev så arg på mig själv att jag började gråta. Sen fick jag panik för stt jag grät typ.. slutade med att jag skrek rakt ut, la mig på köksgolvet och ba grät. Jag var jättetaggad innan. Sådana tillfällen önskar jag inte fanns. Jag vill kunna göra saker NÄR SOM HELST, och inte anpassa efter mitt mående just då.
Många med panikångest lever ju i en ständig rädsla för att få attacker, speciellt på offentliga platser, på grund utav oförståelse. Och just oförståelse är ju tyvärr en av de vanligaste orsakerna till att folk väljer att lida i det tysta. Har du fått uppleva oförståelse och fördomar kring din psykiska ohälsa?
Ja absolut!! Många som tror att bara för att jag klarar en sak, ska jag klara allt. Att jag ljuger om att jag inte klarar av, bara för att jag ”inte vill” lixom. Sen är jag ofta väldigt glad utåt, så folk har ofta svårt att tro att jag är deprimerad och har ångest. Min man har fått uppleva allting från första parkett och har sett mig skrika och gråta, han förstår nu men det tog ett tag innan han gjorde det. Tror man behöver prata mer om sånthär så att folk vet hur man hanterar det. Ibland behövs inte peppande ord och en kram. Ibland behöver man få skrika av sig och se ut som ett ”psykfall” en stund för att det ska gå över.
" Ibland behöver man få skrika av sig och se ut som ett ”psykfall” en stund för att det ska gå över "
Att se glad ut och att faktiskt vara glad, är ju ofta två väldigt skilda saker. Vi har ju dessutom olika sätt att hantera vår smärta. Har du provat några behandlingsformer för din ångest? Och ännu viktigare; har något hjälpt?
Nej det har jag inte. När jag var yngre (runt 15-18 år) dämpade jag det ofta med alkohol. Vilket ledde till andra problem.
Har gått hos psykologer, vilket jag tycker funkar helt okej. Inte jätte bra men.. okej. Har några vänner med liknande problematik som jag pratar med och det hjälper. Vi lixom stöttar varandra. Annars har jag inte provat så mycket mer. Står typ bara ut med det. Säger hela tiden att jag ska ta tag i det men det blir aldrig av, precis som med allt annat.
Att prata och diskutera med andra är ett bra sätt. Du säger att du gått hos psykologer, sökte du själv hjälp eller var det t.ex. en anhörig som hjälpte dig få kontakt?
Pappa sökte åt mig när jag var 16, efter att han upptäckt självskadebeteende. När jag var runt 18 sökte jag en ny själv. Nu har jag inte gått på 4 år typ.
Psykvården har ju fått en del kritik kring både bemötande, omhändertagande och viljan att tackla problem med mediciner på mediciner. Känner du att du blivit bemött på ett bra sätt när du varit i kontakt med dem? Och försökte de ge tips på behandlingar/kurser, eller var det mer medicinrecept som blev första fokus?
Bra bemött har jag blivit oftast. Det var vid ett tillfälle när vi pratade om hur mycket jag hatar min kropp som jag fick en kommentar som hänger kvar fortfarande. Jag sa att det finns en kroppsdel jag hatar mer än resten (menade mina lår) och hon svarar ”jag tror jag vet vilken du pratar om”. Jaha? Hur vet hon det? Är det för att hon tycker något är fulare än allt annat? Aja. Bytte psykolog och allt annat har varit bra. Har däremot aldrig blivit tipsad om några behandlingar eller dylikt, bara fått prata av mig.

Frida Undegård Collins
Foto: Privat
Vad skönt att du ändå känner att du blivit mestadels bra bemött, trots kommentaren!
Jag funderar lite på hur det funkar att arbeta i högstadieskola när du har panikångest, känner du att det har haft någon påverkan i ditt arbete? Eller att det kanske haft en positiv inverkan då du kan förstå ungdomarna som har det jobbigt?
Jag var jättenervös först och trodde inte jag skulle klara att prata framför så stora klasser, men det gick bra!! Tror det har hjälpt mig enormt. Dessutom pratar jag öppet om det med elever som går igenom samma sak. Tror det kan vara skönt för dom att ha någon som förstår. Att stå framför en klass känns kul nu istället för jobbigt!
Åh vad härligt att höra, och ett fint initiativ att prata öppet med elever kring det.
Jag undrar om du skulle vilja berätta lite om att få attacker; hur känns det under tiden, fysiskt och psykiskt? Hur känner du dig efteråt?
Efteråt skäms jag oftast, beroende på var vi är och vilka som ser. Under en attack vill jag bara slåss och skrika typ. Oavsett vad folk säger blir jag arg eller ledsen. Oftast arg. Det känns som att det aldrig kommer bli bättre. Jag hatar mig själv och alla andra. Vill ibland skada mig själv med, för att jag är så arg eller ledsen. Typ slå på saker så händerna gör ont (gör aldrig det längre, men viljan finns). Hjärtat känns tungt och andningen blir svårare. Vid lite mindre attacker gråter jag bara och vill bara kramas typ. Inte prata om någonting, bara bli omfamnad.
" Ställ frågor istället för att ta för givet vad mina diagnoser betyder och hur det påverkar mig "
Panikångest är verkligen en tuff kamp. Många som lider utav panikångest brukar tala om olika triggers, saker som leder till att paniken sätter igång. Har du märkt av om det finns vissa saker som lättare triggar igång en attack för dig; situationer, känslor, ord eller till och med en viss doft?
Kroppshets är triggande. Snack om vikt och utseende och sådant. Mest det tror jag. Annars har jag inte märkt något annat sammanhang mellan ord / känslor och attacker.
Tyvärr pågår det ju en hel del kroppshets i världen, speciellt på sociala medier, vilket är väldigt tråkigt. Det bidrar till mycket psykisk ohälsa. Vad önskar du att alla skulle veta om livet med psykisk ohälsa?
Jag skulle vilja att fler folk tror på oss när vi berättar om det. Att man blir tagen mer på allvar. Oavsett om jag är glad utåt, kan jag må dåligt på insidan. Även att man inte ALLTID mår dåligt. Det kan gå i vågor, men fortfarande vara jobbigt. Ibland ställer man in planer för att man inte orkar och så, då får man göra det. Vill helt enkelt att folk har mer förståelse och att vi vågar prata mer om det. Ställ frågor istället för att ta för givet vad mina diagnoser betyder och hur det påverkar mig. Jag har ingenting emot att diskutera!
Jag har upplevt att många har en bild av att personer som lider utav psykisk ohälsa inte riktigt tänker på framtiden, så avslutningsvis vill jag bara fråga kring dina drömmar?
Ja jag ska ju flytta till Australien med min man. Vill resa mycket runt där. Min absoluta dröm är att bo i en van och bara åka runt, haha. Sen vill jag skaffa familj med min man och sådär. Långt fram vill jag gärna driva ett ”animal shelter” och rädda djur.

Foto: Privat
Vilka underbara drömmar, jag hoppas och tror att du kommer uppfylla dem alla! Stort tack för pratstunden Frida!
Frida går att finna på instagram under namnet luukeskywalker (klicka på namnet för att kolla in hennes sida)
Vill du läsa mer om Panikångest/Paniksyndrom? Det kan du göra genom att klicka på länkarna nedan:
1177
Mind
Internetpsykiatri
Psykologiguiden
Krossa ensamheten
Jag har länge funderat fram och tillbaka på hur jag ska kunna få andras perspektiv, personliga erfarenheter istället för bara mina egna. Idag skrev jag ett inlägg i en facebookgrupp för tjejer och ickebinära, där jag efterlyste personer med samma diagnos/diagnoser som kunde tänka sig att ställa upp på en intervju här i bloggen. Jag blir rörd utav alla modiga människor som är villiga att berätta om sin kamp, så häftigt!
Så jag kommer att göra intervjuer, och det kommer att komma upp här lite då och då. Jag håller just nu på att intervjua en tjej, som då kommer att bli den första ni får läsa om. Förhoppningsvis kan jag färdigställa inlägget redan idag, det vore så roligt.

Jag kommer att börja med enbart de diagnoser jag själv har, men målet är att skapa förståelse och diskussioner kring alla osynliga sjukdomar. Att krossa ALL ensamhet.
Om någon är nyfiken eller vill ställa upp i en intervju så är det bara att skriva en kommentar, kontakta mig på facebook (Isabelle Thörner), eller mejl ( rakkurvablogg@hotmail.com )
v ä s t e r v i k




Några bilder från runt en vecka sedan
Idag fick jag gå hem från jobbet efter knappt 1 timme då jag kräktes, härliga liv. Har varit helt slut och illamående hela dagen, men åtminstone sluppit kräkas något mer så förhoppningsvis inte magsjuk. Fyfarao. Just nu sitter jag och har gruppsamtal med Bella & Fishbun och spelar facebookbasket, som jag saknat mina Cascadakompisar<3
Around the castle






the key to happiness
Hittade en dikt jag skrev för flera år sedan, och jag tycker att den är lite akutell nu med tanke på vad som pågår i världen, så delar den med er. Jag är jättetrött så orkar inte kolla igenom efter stav/grammtikfel eller så, men det får gå iallafall.
In school we get taught every president or war,
but honestly, what do we need that for?
We should teach the kids to appreciate all that they get,
and help them achieve joyful goals that they set
Teach them that a smile can heal the kids that get sad,
that kindness is beauty and bullying is bad
Tell them all about love; straight, bi or gay,
that it's all okay and they'll find it some day
Talk to them about hair, clothes and money,
that laughing at others is everything but funny
But teach them to laugh and let them do it always,
they should laugh 'til tears of laughter is all over their face
Parents and teachers all around the world,
listen closely 'cause this needs to be heard:
No child is born bad, you make them that way,
they see all you do and hear all you say
If you scream at a beggar, call him filthy or dumb,
your kid will grow up thinking every beggar is scum
But if you raise out a hand to a human who needs you,
I can promise that’s exactly what your kid will do to

Don't hate on a brother 'cause he doesn't share the color of your skin,
and never tell a lesbian her love is a sin
Make sure your kid is happy because of who they are no matter what,
not depending on money or amount of bodyfat
All kids can love they are born with a big heart,
you teaching them to hate will just tear them apart
So throw out your weapons, stop the killing of all,
come take my hands and let's watch the wars fall
We don't need no more hate, we don't want no more tears,
it's time to get through it after all of these years
Love is in all just look and you'll find;
the key to your own happiness is just to be kind

6 filmlåtar som inte går att sitta tyst till
Lizzie McGuire Movie - What Dreams Are Made Of


Grease - You're The One That I Want


Camp Rock - This Is Me (och alla andra låtar från Camp Rock 1 & 2)


Hannah Montana: The Movie - Hoedown Throwdown


Ella Den Förtrollade - Somebody To Love


Starstruck - Something About The Sunshine


Det var några utav mina sjunga-med-till-filmlåtar, har ni några?
Elin & Robin



Nu ska jag ta en dusch, hänga upp tvätten, skära upp ananas och sedan slänga mig i soffan framför lite TWD med min älskling.
All along I believed I would find you




Nu måste jag göra mig i ordning, ska gå till jobbet om 1 timme. I eftermiddag ska jag fira farmor Maj-Lis, mysigt!
Vad gör ni idag?
Vinter på landet























Ett gäng bilder ifrån förra helgen då jag och mami åkte till Natta för fika och prata lite skit. Jag blev (som vanligt) rastlös, så tog med mig Torsten och kameran och gick ut på en promenad. Det var så vackert! Dessutom fick vi påhälsning från en gigantisk havsörn, jag älskar fåglar och tycker de är så häftiga djur, så jag var lycklig.
Nu är klockan 00:13 och jag har inte kunnat slappna av alls, trots att jag är jättetrött, men ska försöka på nytt igen nu. Ska ju upp och jobba imorgon så måste åtminstone vila! Godnatt!
Vilken utav bilderna gillar ni bäst? Jag älskar bilen. Att det växer mossa i fönstret på den tycker jag är underbart.
nytt



Put my arms above you, and make you unbreakable.







Några bilder från dagens fotografering med underbara Elin & Robin. Visst är de såå fina tillsammans? Jag blir alldeles rörd utav deras fina kärlek, ännu mer då Elin står mig så väldigt nära och jag är så otroligt glad för deras skull. ♥
Nu ska jag hoppa in i duschen, sedan kolla lite The Walking Dead med Felix tills jag somnar. Godnatt!
Bilder

Kom hem för ett par timmar sedan, sitter nu och går igenom bilderna för att rensa ur suddiga/mindre bra bilder. Ska se om jag hinner redigera några idag också ♥
Mysfika i fredags





Några mobilbilder från i fredags då jag slutade tidigare och tog ett mysigt cafébesök med Jennie, Caroline och såklart William. Det var så himla mysigt♥
Igår var jag ute hos Natta med mami, fikade och pratade lite skit. Gick även på en liten promenad med favvo-Torsten, hade kameran med mig så bilder kommer någon dag. Nu ska jag sätta i linserna och klä på mig, så ska jag ut och knäppa lite bilder på fina Elin & Robin!
Vad gör ni idag?
Hur du vet att du arbetar i förskolan
•När sambon slår i skallen skrattar du inte, du säger "oj, bonk" och kommer på dig själv att klappa honom lite på huvudet.•
•Du känner dig ensam när du äter mat utan någon som kladdar mat på bordet, någon som gråter varannan minut, tre kokta morötter i knät och någon som snarkar med ansiktet två centimeter ifrån tallriken.•
•När du kommer hem upptäcker du att kläderna har cirka en miljard olika fläckar, och det stör dig inte ens att det är en salig blandning utav mat, snor, dregel och saker du inte har en aning om.•
•Du är the multitasker-master; byta blöja, snyta en näsa, sjunga sång, hålla koll på någon som "tvättar händerna" (dvs tar en dusch i handfatet) och samtidigt fundera på vad du ska göra efter jobbet? No problem.•
•När någon halkar ute på de isiga gatorna säger du "oj, upp igen vännen" automatiskt. Jag sa det till en okänd man. Oh yes I did.•
•Du vet verkligen om ett barn har "ovanligt bajs" en dag, för du vet exakt hur det vanligen ser ut. Stenkoll.•
•När ett barn börjar gå på pottan tycker du att det är helt fantastiskt och att den förtjänar Nobelpriset.•
•Du är van att hämta ny mat vid lunchen efter din fått en gigantisk snorlobba över sig.•
•Omärkta kläder ger dig ett behov av att kalla in Sherlock Holmes.•
•Du har haft feberinfluensa, maginfluensa, löss...det senaste året•
•Några av dina vanliga google-sökningar är: "roligt pyssel för små barn", "hur vet man om det är ögonflammation" och texter till barnlåtar du inte minns namnet på•
•Nio utav tio sånger du går runt och nynnar på är barnsånger. Äsch, vem försöker jag lura? Tio utav tio sånger är barnsånger.•
•Du börjar tycka att vissa barnlåtar (t.ex. Babblarna) faktiskt är rätt bra. Antagligen då du intalat dig själv det för att inte bli tokig av att höra dem 10 gånger om dagen varje dag.•

•Meningar likt "man får inte slå kompisarna med spaden" och "ska du provkissa iallafall?" förekommer dagligen.•
•Ibland, när du är hemma och börjar bli rastlös, får du en plötslig längtan efter att läsa om Alfons och Pippi, eller kladda färg på kottar och pinnar.•
•Trots att många utav dessa listade saker kan få många människor att rynka på näsan, så ger de dig ett leende på läpparna.•
Att arbeta på förskola är faktiskt underbart. Ja det är jobbigt ibland, och ja vissa dagar vill jag bara gå och lägga mig, men jag är alltid glad att gå dit. Varje dag blir jag överöst med kramar, barn som vill hålla i handen eller sitta i knät, och får känna mig uppskattad. Hur många utav er blir bemött så på arbetet?
Någon som jobbar inom förskola och känner igen sig? Eller vill tillägga något?👶
onsdag

</div
tionde mars och nu är jag less
Jag är sjuk, igen. Fick i torsdags gå hem från jobbet vid lunchtid då jag var så pass sjuk att jag inte kunde jobba resten utav dagen. Genomförkyld, feber, hosta, ont i hela kroppen...det är skoj. Väldigt skoj.
Jag är en väldigt positiv person, ni som läst bloggen ett tag vet att utan min positivitet så hade jag inte haft något liv idag. Och jag har fasen hållt mig positiv trots att jag under årets knappt tre första månader hunnit med feberinfluensa, operation av halsmandlarna, 3 veckors sjukskrivning pga infektion med feber efter operationen, vinterkräksjukan med 40-41°C feber, några dagar på hjärtintensiven pga hjärtmuskelinflammation till följd utav vinterkräksjukan, ca 2½ veckas sjukskrivning därefter, och nu feberinfluensa igen.
Jag var för fasen inte ens bitter när jag fick kissa i en jäkla vuxenpotta, när jag blev nålstucken i fötterna 6 gånger på en dag, när det tog 1,5 vecka för mig att kunna äta normalt igen, eller ens över det faktum att jag lades in på sjukhus trots att jag har panikartad sjukhusskräck. Jag var inte bitter. Jag var fortfarande glad och positiv, skojade med vårdpersonalen, skrattade med min familj, tjoade "wiiie" när de körde mig i rullstolen, hälsade inplastade sköterskor "välkomna till E.T's katanrän" och var tacksam över att bli så väl omhändertagen. Men jag har varit någorlunda frisk kanske 2-2½ veckor sammanlagt sedan årsskiftet och nu börjar jag ärligt talat få slut på positiva tankar. Jag har legat i hög feber genomsnittligen varannan vecka de senaste 2 åren, jag hinner inte bli frisk förrän jag blir sjuk igen.
Allt detta fysiska ska jag behöva kämpa med, samtidigt som jag dagligen slåss mot det psykiska. Jag har gått igenom traumabehandling helt på egen hand (min psykolog förklarade att det var det jag gjort, jag visste bara att jag kämpat arslet av mig), vägrat medicinera för varken panikångest, GAD, Bipolär, sömnsvårigheter eller ADHD (alla mediciner har gjort mig fysiskt sjuk så jag har valt att avstå helt), blivit helt nykter och kämpat med abstinensen, varit tvungen att hitta olika sätt att hantera min ångest och faktiskt hittat många nya sätt, gjort en lista på saker från förr som jag ännu inte kommit över och steg för steg börjat bearbeta dem. Jag har äntligen börjat bygga upp mig själv igen, enda från den krossade grunden, och det är ett heltidsjobb. Men jag gör det.
Att ständigt vara sjuk börjar ta alla mina krafter. Jag har börjat känna hur jag blir mer och mer frustrerad, och blir då arg för allt och ingenting. Hela min kropp och själ är rastlös, vilket leder till att jag blir ännu mer lättirriterad. Jag blir tröttare och tröttare, vilket gör att jag inte riktigt vill umgås med vänner då jag ärligt talat inte riktigt orkar. Att vara fysiskt svag så mycket och så ofta gör att jag känner mig instängd, vilket sakta men säkert börjar göra mig mer deprimerad. Vissa dagar har jag känt att jag bara vill skita i allt, att det räcker, jag står inte ut längre.
Men jag har ju kommit så långt. Jag har överkommit så många hinder, slagits mot så många hjärnspöken, gjort fina flätor utav knutarna i mitt trassliga huvud. Jag vill inte ge upp, inte när jag kommit så jäkla långt.
Jag har för första gången i mitt liv ett liv jag faktiskt vill leva, jag har flera gånger under vintern kommit på mig själv att känna mig fri och genuint glad. Dessutom har jag ett arbete som jag verkligen älskar, där jag uppskattas utav såväl kollegor som barnen. Jag vill inte behöva vara hemma från arbetet hela tiden bara för att jag är sjuk, och det skapar en oerhörd frustration att inte kunna vara på jobbet fem dagar i veckan som jag vill. Jag vill så gärna fortsätta leva mitt liv, på riktigt leva.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta röriga inlägg, jag tror att jag bara behövde få det ur mig, kräkas ut lite frustration på en plats där ingen är tvungen att höra på mitt gnäll. När jag började skriva var jag i "ge-upp-stadiet", men på något sätt kom jag fram till att jag inte alls vill ge upp. Kanske behövde jag bara skriva detta för att påminna mig själv om det. Jag vet inte. Jag är bara så trött.
Några gosiga (och suddiga) instagrambilder från de senaste dagarna. Helt orelevanta till inlägget, men de gör mig glad







s i s t e r


Från fotograferingen 20/FEB/18
Nytt, igen!

Jag har, återigen, gjort om min lilla "tipshörna" och denna gång ville jag istället endast ha med personliga, genomtänkta inlägg som jag lagt ner en hel del tid på att skriva, och många av dem krävde dessutom ganska mycket mod för mig att publicera. Vad tycker ni om förändringen?

Felix är bortrest tills imorgon, så jag ska ha riktig egentid med ansiktsmask, god mat och Camp Rock-filmerna! Jag kan på riktigt ALLA låtar i filmerna haha, älskar dem så jäkla mycket. Men först ska jag dra på hög musik i lurarna och dansa runt här hemma, bästa som finns.
Vad gör ni ikväll?
Winter wonderland


















Ett gäng bilder ifrån när vi åkte en sväng till stugan i söndags, vilket var såå härligt. Det var ett riktigt vinterland! Dock gick det från sagolikt snöfall till snöstorm på några minuter haha, men det var vackert ändå. Visste ni att jag älskar snö? Det får dock gärna vara lite varmare så det blir kramsnö (=bygga snögubbar och lyktor!!), men oavsett så är det så vackert och ska det ändå vara iskall vinter så kan det lika gärna vara snö tycker jag.
Vad tycker ni om bilderna?

Guld(bajs)korn i vardagen💩
Från datorn ser jag rakt ut i vår lilla hall, och till badrummet. Där inne satt Russin i lådan, hon sitter på kanten och balanserar på tre ben när hon bajsar (man kan ju inte riskera att få skit i pälsen liksom). Men så ser jag någonting i ögonvrån och tittar dit, och ser då hur hon sätter sig på rumpan med bakbenen rakt upp i luften och börjar släpa stjärten i golvet genom att dra sig fram med bakbenen. Att det är nästan 10 centimeters höjdskillnad i golvet från badrummet till hallen, och dessutom en rejäl tröskel, det bryr hon sig inte om. Hon drar till och flyger över tröskeln som en bajsbeklädd, halvförlamad padda, och landar rakt på stjärten. Hon är jäkligt snabb när hon sedan drar sig genom hallen och lämnar ett spår av skit efter sig. Vanligtvis är jag inget fan av kattbajs på andra ställen än i kattlådan, men att se henne flyga över tröskeln och sedan slå världsrekord i arselkana är något av det roligaste jag sett. Så jag, som hade ställt mig upp för att se vad som hände, faller dubbelvikt på golvet och kväser fram skrattet, med tårarna strömmande och ett tomatrött ansikte. Ni som sett mig bryta ihop i riktigt asgarv vet exakt hur jag låter då haha. Felix var en ängel och städade upp i hallen, medan jag ringde Anna och skrekskrattade (vi gör så ibland, bara ringer och skrattar en stund och sedan lägger på hahah!). Önskar jag hade haft en kamera framme, det går inte att återberätta, ni kan aldrig förstå hur extremt roligt det såg ut.
Torsdagskvällen räddad av en envis bajskorv. Humor för femåringar.. och Isabelle Thörner.

Brukar era djur göra något knasigt? Berätta gärna, jag älskar djurhistorier!






