Att trivas i sitt eget sällskap - hur gör man egentligen? Tips och råd för att tycka om sig själv


2019-09-08 @ 18:00:19



För mig har ensamhet alltid varit den största skräcken, men det var först för cirka ett år sedan som jag insåg allvaret i det.
Jag har varit rädd för att vara själv, för det är då ångesten krupit sig på, vilket gjort att jag automatiskt kopplat ensamtid till panikångest. Samtidigt har min ångest periodvis fått mig att isolera mig; jag har inte klarat att ens träffa vänner eller familj, utan stängt mig inne med mitt självhat, vilket i sin tur bara ökat både ångest och rädsla. Jag ansåg att ensamtid var lite överskattat, och jag vet att jag många gånger sagt att "jag tycker inte om att vara själv, så varför ska jag vara det?" Men förra sommaren ställdes jag öga mot öga med min stora fasa, då jag för första gången på över 10 år blev helt och hållet singel. Jag, som var van att somna med någon bredvid och alltid ha någon där, blev nu tvungen att lära mig stå på egna ben. Min självkänsla var i botten, och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Så det senaste året har jag fokuserat på min självständighet; att lära mig vara själv, ta tid ifred och prioritera mig själv. Jag skulle ljuga om jag sa att det varit enkelt, för det är utan tvekan det svåraste jag gjort i mitt liv. Det har tagit lång tid, dagligt arbete, hundratals misslyckanden, flertalet besök på psyk och säkert miljoner tårar -men det har varit värt varenda smärtsam sekund. Idag är egentiden min helande tid; då jag bearbetar, läker, växer, andas och mår som bäst. Äntligen kan jag stolt säga att jag trivs så jäkla bra i mitt eget sällskap, och i mig själv överhuvudtaget.

 

Jag vet att det finns alldeles för många som lider utav samma rädsla som jag gjorde, så detta inlägg är till er. Om en enda person får en sekunds smärtstillande av detta, så är det värt det. Så här kommer mina personliga tips, råd och tankar till dig som vill lära dig tycka om egentid (och dig själv).



Varför är det viktigt att kunna vara ensam?

• Relationen du har till dig själv är den viktigaste du har i livet. Vänner, partners och till och med familj kommer och går, men dig själv har du garanterat från det första till det allra sista andetaget.

• Att trivas på egen hand gör dig tryggare i dig själv -du blir mer självständig som person.

• ...till följd ökar självkänslan, vilket gör dig tryggare i alla situationer.

• Du lär dig att uppskatta dig själv på ett helt annat sätt, och du kommer känna dig mer värdefull.

• När du lärt dig vara ensam kommer du se att egentiden rensar ditt huvud från ångest och oro, istället för fyller det.

• Du kommer börja prioritera dig själv så mycket mer; Vad tycker Du om? Vad mår Du bra av? Vad ger Dig energi?

• ...detta kommer få dig att sluta ta skit du inte förtjänar, inte låta människor utnyttja dig, och våga säga nej till saker som drar ner dig.

• Självständighet är viktigt för alla människor, men jag tror det är ännu viktigare för oss med ångestproblematik, då det ofta är i ensamheten våra hjärnspöken är som starkast. Att trivas med lite ensamhet innebär att utmana ångesten och förhoppningsvis ta tillbaka makten över sitt eget huvud.

• Du kommer, och detta kan jag lova, känna dig mer fri som person.

Den viktigaste, största och mest givande kärleken en människa kan uppleva, är kärleken till sig själv.



Hur gjorde jag?

Jag började med att skriva en bucket-list, där jag listade saker jag ville klara av att göra på egen hand, och jag satte även upp "tider"; t.ex. sitta på en bänk i 1, 5 och 10 minuter. Och det var allt ifrån att ta en dusch utan musik (för att lämnas med mina tankar), till att äta ensam på restaurang -jag såg saker i filmer och serier jag ville tycka om, och satte dessa på min lista.

Jag startade lite lugnt i mitt eget hem; tog några timmar här och där då jag låg på soffan och lyssnade musik, läste, skrev, målade, hade spakvällar etc.
När jag börjat bli bekväm med att vara själv så ökade jag utmaningarna genom att göra saker där andra människor faktiskt kunde se mig vara ensam, vilket jag tyckte var oerhört påfrestande och ångestframkallande. De första veckorna var rentav fruktansvärda; jag vände ofta hem redan efter bara några minuter då paniken blev så intensiv. Jag tänkte att alla kollade på mig och jag skämdes över att ses som ensam. Men jag fortsatte försöka, varje dag. Jag gick utanför porten för att ta en cigarett, och stod kvar en stund och "bara var". Jag började med powerwalks/löpning på kvällar och nätter då det var lite mindre folk ute. Jag gick ner på stan ensam. Saker som de flesta kanske ser som självklara, men som många gånger fick mig att tänka att "nu dör jag, mitt hjärta kommer stanna här och nu". Jag gick på picknick; första gången klarade jag inte ens att sätta mig ner, andra gången klarade jag cirka 4 minuter innan jag gick hem. Igår tog jag med mig picknick och en bok, och la mig på en filt i över 3 TIMMAR, och jäklar vad bra jag mådde.

 
 

Mina tips och råd till dig som vill (eller behöver) tycka om ensamtid:

• Sätt upp många små mål istället för några få stora. Desto fler saker du klarar, desto mer energi och självkänsla kommer du få och därav klara ännu mer.

• Gör en bucket-list. Det behöver inte vara en resa runt jorden ensam, bara saker du anser jobbiga och vill klara av. Att få bocka av saker kommer göra dig stolt, och det hjälper dig även se framstegen när det känns som du står still.

• Ge inte upp för att du tycker det går långsamt.
Man brukar ju säga att "Rom byggdes inte på en dag" -och inte heller din självkänsla. Vi snackar om att omprogrammera din hjärna och dina känslor, och sånt tar tid. Låt det göra det.

• Lista saker du tycker om hos dig själv.
Kanske lagar du jäkligt god mat, eller har ett härligt skratt? Du kanske är en bra lyssnare, eller är envis? Kanske tycker du om dina ögon eller är duktig på matematik? Det ska vara egenskaper, kunskaper (etc.) som Du värderar högt hos dig själv, alltså inte andras åsikter. Sätt sedan upp listan någonstans där du ser den, och fyll på allt eftersom du kommer på nya saker (och det kommer du att göra). När du känner dig oduglig; snegla lite på listan och påminn dig själv om att det faktiskt finns grejer till och med du gillar med dig själv.

• Strunta i om 5 veckor -tänk om 5 år.
Jag vet att detta är svårt, speciellt om du är som jag och vill ha resultat på en sekund. Ännu mer när man ibland inte tror att man har 5 år kvar. Men detta är inte en sprint, utan ett sjuhelvetes maraton. Hur vill du vara om 5 år; isolerad med ditt självhat, eller gå rakryggad med stolthet?

• Det kommer troligtvis kännas totalt meningslöst ibland.
 Du kommer tänka att det inte hjälper, och att du "inte kan". Men kom då ihåg att varje minut du lägger på din psykiska hälsa idag, är en stor investering i din framtida livsglädje. Och kan jag, så kan du. Det är jag säker på.

• Bara för att du ska klara av att vara själv, så måste du inte göra det ensam. Det kommer finnas dagar då du gråter hejdlöst, känner dig misslyckad och inte alls kan se ljuset. Då kan du behöva någon som peppar dig och påminner dig om hur jäkla grym du är, eller bara låter dig må lite skit en stund.

• Sätt inte för höga krav på dig själv. Du behöver inte klara ett mål om dagen, eller ens ett mål i månaden, du behöver bara försöka. Kom ihåg:

• Att klara 1 minut är bättre än att klara 0.
 Varje sekund du överhuvudtaget kämpar mot ett mål, är en sekund du inte bara borde, utan ska vara stolt över.


Även om det är mitt maraton att springa, så har jag inte varit ensam. Mina föräldrar och styvföräldrar, syskon och syskonbarn, bästa vänner och bekanta, vänners föräldrar, andra släktingar  -alla har stått vid sidlinjerna och hejat på; hjälpt till att pusha mig när kraften tagit slut. De har trott på mig hela vägen, och hjälpt mig känna att jag klarar det.


Jag är så skrytsamt stolt över mig själv, på riktigt. För som sagt, även om många har varit där och hejat på, så är det jag som gjort jobbet, och det är jag som springer över mållinjen. Det har varit ett år fyllt utav varenda känsla ni kan komma på, om vart annat och ovanpå varandra. Jag har velat ge upp fler gånger än jag kan räkna; jag har varit så självdestruktiv, så hatisk, så "värdelös" att jag kördes till psyk 2 gånger på en helg, och jag sa rakt ut att "nu orkar jag inte mer, jag vill inte mer". Jag har varit redo att dö. Men jag har fortsatt, precis hela tiden. Jag har ramlat hundra gånger, sopat av knäna och fortsatt framåt. Jag har pushat, peppat, tröstat och stöttat mig själv. Och jag kommer antagligen ramla hundra gånger till, men det är okej, för jag vet att jag kommer resa mig varje gång. Tänk att trasiga jag, faktiskt är så jävla bra.






Kommentarer



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback