Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker
Det är tyst för alla röster i mitt huvud slutar vråla hårda ord, för allt du säger blir deras motgift, de har liksom ingen chans
Det är tyst för att alla saker jag hatar med mig själv får dig att le
Det får dig att le när jag ser konstig ut på bild eller när håret är så trassligt att det knappt går att borsta ut
Det får dig att le när mina kinder rosas utav solen eller när jag snubblar för att jag pratar så snabbt att jag glömmer bort hur jag använder benen rätt

Jag har alltid skämts när jag skrattat
Jag har alltid skämts när jag skrattat för vecken som bildas i kinderna och för lätet jag inte riktigt kan rå för
Men du älskar det
Du älskar mitt skratt säger du, för att det gör dig glad
Hur kan det vara?
Hur kan du ta det jag hatar och göra det älskvärt?
Hur kan du ta det fulaste med mig och se någonting vackert?

Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Det är tyst för att du är morfinet mot all min inre smärta och för att dina armar kramar ur allt det mörka och för att du tar det fulaste med mig och gör det fint
Det är tyst för att ingenting hotar att döda mig
Det är tyst för att jag inte vill att någonting ska döda mig
Det är tyst för att min ångest inte har någon ammunition när du tar alla fula frön i mig och vattnar dem till blommor och gör mitt självhat till en äng
Alla saker jag hatar med mig själv får dig att le
Och jag tänker att om alla dessa saker kan få dig att skina sådär
Så måste det finnas någonting vackert i dem, eller hur?
Det måste finnas någonting vackert i allt det jag hatar, något jag inte ser i mig själv men som speglas i sättet dina läppar formas varje gång du noterar dem

Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker
Det är tyst för att sättet du håller mig får alla hjärnspöken att gå rakt in i ljuset och det är tyst för att mitt hjärta äntligen slår utan att banka
Det är tyst för att jag kan andas och jag kan andas för att du är här
Det är tyst för att du vet hur högt det kan skrika inom mig och du vet hur ont det kan göra och du vet hur mycket fult jag bär men du ser på mig ändå

Det skriker när du går men det tystnar när du är här
Jag har känt mig ensammast i världen för ingen riktigt förstår hur ful jag är
Men så tittar du på alla ärr från livet jag inte ville leva, det jag tvingades existera i
Och du följer dem med blicken utan att titta bort och kanske är de inte så läskiga ändå?
Och du drar fingrarna över sprickorna i fasaden och du säger att det är starkt att vara svag och att jag är fin som är så ful och allting bara tystnar
Och jag kan höra allt du säger och ingenting inom mig avbryter dig när du pratar

För det tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker 
För du får skriken att tappa rösten så jag äntligen kan höra dig säga hur vackert det är att vara lite ful och nu ekar inte hatet för du har tagit dig in genom sprickorna och du har kanske inte lagat dem men du har fyllt dem med frön och vattnat dem till blommor och nu växer hela skogen fram genom det fulaste i mig och det påminner mig om att det finns något vackert i allt jag hatar och det är okej att vara ful så länge man förstår att det kan vara lite fint ändå

Det är tyst när du är här
Det är tyst när du är här och jag förstår inte hur du gör för att stilla alla stormar och stoppa rusningstrafiken i min kaosbeklädda hjärna
Men det är tyst

Det är tyst och jag vill att du ska stanna, stoppa alla klockor så att tiden inte rinner ut
Jag vill att dina armar ska låsa fast sig runt mig och aldrig släppa taget och fortsätta krama ur mörkret som de vrider ur en smutsig disktrasa
Jag vill att du ska hålla mig så nära att det aldrig kan skrika igen
Jag vill, jag vill, jag vill så gärna 
Att det ska vara tyst

Skriven någon gång i juli.

De sa att det var dumt att prova
"Man fastnar så lätt i sånt där"
Men vad vet väl dom om livet
Eller hur det är att växa upp här
Man hinner aldrig riktigt leva
Upptagen med att hålla sig vid liv
Du ska vara sprallig, kreativ och lycklig
Fast du egentligen är depressiv

Inte visste väl jag att den värsta drogen
Inte röks eller trycks ur en spruta
Inte visste väl jag att den mest smärtsamma delen
Är när man försöker att sluta
Varför talade ingen om
Att man faller tillbaka gång på gång
Varje gång han säger "kom"
Beroende under tvång

För man vill lägga av
Man vill vända, springa bort
Men dras tillbaka som magneter
Trots att livet är för kort
För kort för att grundas
I en dimma, allt suddas ut
Ändå bönar jag och ber om
Att ruset aldrig ska ta slut

Första natten låg jag vaken
Rastlös i min säng
Myror i hela kroppen
Så jag gick ut en sväng
Andra natten låg jag vaken
Svettig, stressad och slö
Och när tredje dygnet hälsade på
Då ville jag bara få dö

Se, jag har läst om avtändning
Hur det sätter världen ur balans
Och det enda som är farligare
Än substans är romans
För kärlek är en drog
Och mitt beroende var du
Jag har inte läkt, inte helat
Men jag mår nog bättre nu

Men även om jag kommit längre
Trots att jag får sova och behålla mat
Saknar jag doften, värmen, att sväva
Längtar efter skratt och vårat prat
Men du, min drog, tog slut
Dog ut
Nu finns vi inte mer
Avtändningen den pågår än
För du är allt jag ser

Ett rehab för brustna hjärtan
Med kärlek som missbruk
Ibland är det svårt att stå innanför
Och se att man är sjuk
Men hjälp mig, se mig
Mina sista andetag är här
Varför talade ingen om hur hög dödlighet
Kärlek faktiskt innebär?

En dikt jag skrev åt en kompis som bad mig skriva något om beroendekärlek; när man vet hur destruktiv kärleken är, men man kan inte sluta. När man hellre dör av överdos, än lever utan ruset.

Har haft världens blockering i hjärnan senaste tiden; inte alls kunnat formulera ord i text, det har stått helt still. Och jag älskar att skriva, jag behöver skriva för att må bra. Så när min älskade vän skrev en mening, och bad mig göra en text eller dikt utav den, då blev jag så himla lättad. Det bara släppte. Så har ni svårt att formulera er men vill skriva om något; skicka en mening, anonymt eller ej. Den bästa inspirationen är trots allt andra människor.

} Han ser på mig, skakar sitt huvud i missnöje, och jag vet att han ser mig som fånig. Jag har stått vid fönstret i tjugo minuter nu och kämpat. ”Varför ska du tvunget släppa ut flugan? Skit i den" säger han till mig. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Jag tittar på flugan som kryper mellan persiennernas springor; hur den drabbas utav paralyserande panik varje gång mina händer närmar sig, hur den stelnar och spelar död. Jag noterar de desperata försöken till flykt när jag kommer för nära, det sorgsna surret när fönsterrutan återigen stått som en genomskinlig barriär mellan flugan och dess frihet. Jag ser hur den varje sekund förlorar mer kraft, att den sista energin går till att försöka bli fri. Den vill inte vara till besvär, och den är livrädd för att hamna i vägen. Den vill inte vara här.


”Det är bara en fluga" säger han och gör sin suckande sorti, som alltid när jag gör något fel. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


För jag vet inte hur jag ska berätta att jag har mer gemensamt med flugan än med honom; att jag också är instängd, panikslagen, livrädd och omgiven utav osynliga väggar som håller mig ifrån allt jag vill och borde. Att även mina muskler stelnar när händer närmar sig, att jag också flyr när någon kommer för nära, att mina krafter också börjat sina. Vi båda gör vad vi kan för att överleva. Den enda egentliga skillnaden är att flugan spelar död, medan jag spelar levande. Den försöker övertyga mig om att dess hjärta har stannat, medan jag ständigt kämpar för att intala mig själv och andra att mitt hjärta ännu slår. Annars är vi likadana, jag och flugan.


”Låt den vara, den dör snart ändå" ropar han från hallen, och jag undrar för en sekund om det är så han tänker om mig också. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Så jag kan inte lämna flugan där i fönstret, det måste ni väl förstå? För jag vet hur det är att förtvivlat slå huvudet mot fönsterrutan gång på gång i hopp om att en dag få ta ett befriat första andetag. Hur kan jag neka någon sin frihet, när jag vet hur riktig längtan känns? Vem är jag att bestämma vem som har rätt till frigörelse och inte, när ångesten alltid tagit ifrån mig alla mina egna rättigheter? Jag vill inte att någon ska uppleva de känslor jag slåss mot dagligen. Inte ens en fluga i fönstret.


Efter en lång stunds räddningsförsök ser jag hur de små benen kryper mot öppningen, jag ser vingarna röra sig och hör det glada surret när den äntligen omges utav den friska vårluften.


Och jag tänker att en dag kanske, bara kanske, någon öppnar mitt fönster också. ~

 

 

En gammal text ur ångestdokumenten