Lilla fågel









screaming silence







Jag hatar inte alla män, men...
Jag hatar inte alla män







rimfrost
Fönstret står mer tomt än någonsin
Återskall utav tystnaden
Som om allt har somnat in
Ett rike täckt i rimfrost
Världen glittrar som gjord utav diamant
Så maskeras den bitande kylan
Som vaggar oss mot döden så varsamt
Frosten förvillar oss i skönhet
Förtrollar oss att glömma vad som skett
Glömma allt den gjort
Och glömma vad vi sett

Dess gnistrande skimmer bländar
Svär oss den falska ed
Som lovar att värma våra händer
Den lovar att ta oss med
Ändå står majoriteten utanför
Med kallbrand i nävar
Vi lämnas kvar i kylan;
Miljontals förfrusna själar
Frosten har lovat att vi alla är desamma
Fastän vi aldrig burit ett jämställt värde
Och ni trodde så på frosten
Ni följde den med glädje

Och kippar efter luft
Medan frosten använder våra kroppar
För att ta sig högre upp
Snart täcker den vårt rike;
Vart berg, och träd, och sjö
Den vill ha allt så vi inget får
Den lämnar oss att dö
Och så många har förvånats
Över bristen på kärlek
Men ni litade så blint på frosten
Att ni medvetet varandra svek

Ni vrålade på gatan
Frostens ylande kampsång
”En för ingen någonsin
Och ingen någonsin för nån”
Ni trodde att genom lögner
Skulle sanningen lysa klar
Men sanningen har förfrusit
Endast lögnerna finns kvar
Ni valde att följa frosten;
Tro att värme kan födas ur is
Och chockerades så intensivt
När den försatte riket i kris

Frosten frodas utav panik
Den enda vägen in i värmen
Är att klättra över lik
Det är så frosten tar oss;
Bit för bit för bit
Tills lemmarna är blå
Och huden färgats vit
Den kräver att alla ska se samma ut
För att värdesättas lika
Och att de som står kvar utanför
För evigt ska tvingas tiga

Vi ska infinna oss i ledet
Vi får aldrig sätta oss emot
Annars ska frosten oss frysa
Tills vi inte utgör något hot
En gång var riket lyckligt
En gång stod allt i blom
Men så korrumperades det sakta
Utav rädsla, makt, fördom
Och alla vi har litat på
Har svikit oss för frosten
De har med glädje klättrat uppåt
Genom att lämna oss på botten

Och alla vi har älskat så
Har tillåtit frosten ta deras hjärtan
För att förblinda dem inför misären
Och förblinda dem inför smärtan
Vi har lämnats i kylan
Ignorerats utav de nonchalanta
Lovats trygghet och värme
Sedan knuffats ut av vänner och bekanta
Alla känner vi ju någon;
En vän, en partner, en individ
Som banat väg för lindandet;
Som röstat fram denna vintertid

Och alla känner vi ju någon
Som önskat det som sker
Som hoppats vara bättre
Som ansett sig vara värd mer
När jag sen vilar mitt huvud;
Somnar i en stelfrusen säng
Då drömmar jag om ett rike
Kapabelt att älska igen







hela livet stormar






-

En gammal och väldigt kort dikt som jag skrev för många år sedan nu, men jag har alltid gillat den.






-







Y

"Och varje andetag som fylls med dig är som djupandning i sommarregn" ♥






simma







♡

"[...]alla drömmar jag har drömt
där jag varit någon annan
ingen av dem kan mäta sig-
med sättet din verklighet
kan lyfta mig på moln
och samtidigt äntligen
äntligen
giva fäste att stå kvar"







det vackraste jag vet-









Näckens sista dans



Jennie berättade för mig om någon podcast hon lyssnat på där de berättade om mytologin kring Näcken; framförallt (kort sagt) att om någon lärt sig spela utav Näcken så blev de trollbundna att fortsätta spela och människorna som hörde kunde inte sluta dansa utan gjorde det tvångsmässigt till någon förstörde strängarna på fiolen eller dog(?). Hursomhelst, efter det samtalet kom lite kreativitet och därmed denna dikt. Märkligt vart man kan hitta en liten gnutta inspiration.
Jag ligger hemma sjuk sedan i onsdags, negativt covid-test (tack och lov), men jag ligger ändå däckad med något influensaliknande. Rastlös och utmattad på samma gång, jobbig kombo. Urtråkigt att inte kunna jobba, eller ens gå ut en sväng. Men men, jag lagar mat, bakar och sover så jag fördriver tiden lite iallafall.






det är tyst när du är här
Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker
Det är tyst för alla röster i mitt huvud slutar vråla hårda ord, för allt du säger blir deras motgift, de har liksom ingen chans
Det är tyst för att alla saker jag hatar med mig själv får dig att le
Det får dig att le när jag ser konstig ut på bild eller när håret är så trassligt att det knappt går att borsta ut
Det får dig att le när mina kinder rosas utav solen eller när jag snubblar för att jag pratar så snabbt att jag glömmer bort hur jag använder benen rätt
Jag har alltid skämts när jag skrattat
Jag har alltid skämts när jag skrattat för vecken som bildas i kinderna och för lätet jag inte riktigt kan rå för
Men du älskar det
Du älskar mitt skratt säger du, för att det gör dig glad
Hur kan det vara?
Hur kan du ta det jag hatar och göra det älskvärt?
Hur kan du ta det fulaste med mig och se någonting vackert?

Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Det är tyst för att du är morfinet mot all min inre smärta och för att dina armar kramar ur allt det mörka och för att du tar det fulaste med mig och gör det fint
Det är tyst för att ingenting hotar att döda mig
Det är tyst för att jag inte vill att någonting ska döda mig
Det är tyst för att min ångest inte har någon ammunition när du tar alla fula frön i mig och vattnar dem till blommor och gör mitt självhat till en äng
Alla saker jag hatar med mig själv får dig att le
Och jag tänker att om alla dessa saker kan få dig att skina sådär
Så måste det finnas någonting vackert i dem, eller hur?
Det måste finnas någonting vackert i allt det jag hatar, något jag inte ser i mig själv men som speglas i sättet dina läppar formas varje gång du noterar dem

Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker
Det är tyst för att sättet du håller mig får alla hjärnspöken att gå rakt in i ljuset och det är tyst för att mitt hjärta äntligen slår utan att banka
Det är tyst för att jag kan andas och jag kan andas för att du är här
Det är tyst för att du vet hur högt det kan skrika inom mig och du vet hur ont det kan göra och du vet hur mycket fult jag bär men du ser på mig ändå
Det skriker när du går men det tystnar när du är här
Jag har känt mig ensammast i världen för ingen riktigt förstår hur ful jag är
Men så tittar du på alla ärr från livet jag inte ville leva, det jag tvingades existera i
Och du följer dem med blicken utan att titta bort och kanske är de inte så läskiga ändå?
Och du drar fingrarna över sprickorna i fasaden och du säger att det är starkt att vara svag och att jag är fin som är så ful och allting bara tystnar
Och jag kan höra allt du säger och ingenting inom mig avbryter dig när du pratar

För det tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker
För du får skriken att tappa rösten så jag äntligen kan höra dig säga hur vackert det är att vara lite ful och nu ekar inte hatet för du har tagit dig in genom sprickorna och du har kanske inte lagat dem men du har fyllt dem med frön och vattnat dem till blommor och nu växer hela skogen fram genom det fulaste i mig och det påminner mig om att det finns något vackert i allt jag hatar och det är okej att vara ful så länge man förstår att det kan vara lite fint ändå

Det är tyst när du är här
Det är tyst när du är här och jag förstår inte hur du gör för att stilla alla stormar och stoppa rusningstrafiken i min kaosbeklädda hjärna
Men det är tyst
Det är tyst och jag vill att du ska stanna, stoppa alla klockor så att tiden inte rinner ut
Jag vill att dina armar ska låsa fast sig runt mig och aldrig släppa taget och fortsätta krama ur mörkret som de vrider ur en smutsig disktrasa
Jag vill att du ska hålla mig så nära att det aldrig kan skrika igen
Jag vill, jag vill, jag vill så gärna
Att det ska vara tyst
Skriven någon gång i juli.






ofärdig








jag mår bra, jag mår bra

Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra
Ändå hörde jag inte ett ord av vad du just sa
Försöker lyssna, hänga med och vara uppmärksam
Men mina ord fastnar i halsen, inget kommer fram
Jag vill säga vad jag tänker, vara ärlig mot dig
Istället kvävs jag utav orden, kan du se det på mig?
Jag mår bra, fast ansiktet färgas i blå
Och måste man säga det högt om det verkligen är så?
Kan man säga det tusen gånger och dö inombords ändå?
Tänker lyckliga människor på hur de kanske borde må?
Jag mår bra, jag lovar, allt är okej
Men inuti så sliter demonerna isär mig
Jag mår bra så många sekunder, varför minns jag det inte nu?
Jag drunknar, jag går under, jag går helt itu
Men allt är bra, snälla låt det vara bra iallafall en stund
Jag kan inte minnas senaste natten jag fick sova en blund
Jag bara vrider och vänder, vaknar i panik
Och de få gånger jag somnar väcks jag utav skrik
För någonting gör ont, men jag vet ju inte vad
De säger ju alltid att jag är så jävla glad
Men dom ser inte allt som finns under ytan, det som bankar och slår
Ingen vet ju egentligen riktigt hur man mår
Skriven 01/maj/2020





