Paper Umbrellas in the Ocean
Whiskey and cigarettes
were the ones to set her free
An adventurous woman
behind the bars of society;
An ocean trapped in a whiskey glass
A hurricane taught to sit still
She learned to shrink herself for company–
but the tide returned against her will
Whiskey silenced the Ocean
It hushed all of her winds
Although never meant to whisper
She tried to hold it all in–
She carried the galaxies in her chest night and day;
Her pieces scrambled, yet astonishigly bright on display
The stars of her heart tried to show her the way
But the Ocean kept polishing herself away
Every man that she met admired the storm from shore
Still, never eager to actually go in
They claimed to love the deep, wide Ocean
And yet, did not want to learn how to swim
And so, she would gather her strengths
Pray that the stars would align
Trying so hard to reach his side, but instead-
breaking against the shoreline
Every man -every time- opened up his paper umbrella
so easily torn apart
Expecting love to be a simple drizzle, a drop–
Not an Ocean with a fast-beating heart
See, she loved with the waves of the ocean
while their love was made paper-thin
And when her waves came crashing down
their paper-thin love caved in
So easily crumbled, so easily gone–
So quickly from always to never
The promise of paper are only for show
and never built to last forever
So she learned that distant admiration
is not nearly as true;
Because seeing from a distance
means never truly meeting You
And she wanted to shrink, she wanted to hide
But the storms were her every breath
So with a whiskey drink and a hurricane life
She pondered about the deadliest depth;
When the love is too deep
And it failures to meet
Its match in another one
It will not start to shrink
Until it finally sinks
to the bottom; forgotten and gone
She wished, oh she dreamed
of meeting her match
The one who could ride out her waves
But it surely seemed
As a near impossible task;
To find the Still she so desperately craved
She collected the paper umbrellas
from every man who swore he'd stay
A graveyard of soggy promises
Slowly dissolving away
The stars kept leading her, taking her down
All of her own darkest courses;
Rinsing the static, silencing noise
Clearing out the distortions
Then, like from a bad dream, she wakes
She cannot hear a sound
And she can see from the far horizon
A light pulsating around
She pulls her waves closer, as close as she can
So curious about the light at the shore
Although somewhat frightened, she somehow knows
That she simply has to know more
A Lighthouse is kept
On an deserted island
Forsaken and yet so strong
She rises her waves and
he reaches his hand
And This is were the Ocean belongs
In the end, she met her match;
The one who'd be worth every fail
And he wanted so dearly to be near to her;
He took the paper and he built a sail
And so he sailed With the Ocean
He dove down to her depths
And turned all of her hurricanes
Into deep, calming breaths
She realized that what she had been seeking
Was not simply someone being there;
It was all of the fragments that adds up to love-
It was someone meeting Her;
Not the horizon away
Nor the tornado breaths
Not the the things that you see from afar;
But the bright of her day
And the dark of her depths
And the shine of her every chest star
The Ocean needed to overwhelm them all
She was the season of the monsoon
It was the paper umbrellas who could hold no weight;
No waves or sun or moon
And so, her own lightened waves
were the ones to set her free
A powerful woman
Free from the norms of society;
An Ocean free to roam the sky
A hurricane never asked to sit still
She learned to finally embrace herself–
and the tide would turn at her will
Together, they empowered the Ocean
He danced in her winds, round and round
She would never again need to whisper
She could finally let it all out
ANALYS
Dikten handlar om en kvinna som alltid är den som tycks "älska mest" och alltid blir betraktad, men aldrig riktigt sedd. Genom dikten föjer vi Havet; Först genom självförminskning och ett slags självförakt, och en samtidig skuldbeläggning gentemot både sig själv och männen hon möter; Sedan genom bearbetning och självreflektion; Tills hon äntligen accepterar sig själv tillräckligt för att våga visa någon sitt verkliga Jag. Dikten landar slutligen i acceptans, styrka och kärlek - både till sig själv, och till och från Fyrtornet.
The Ocean.
Havet är diktens huvudperson, men genom dikten ser vi att hon är så mycket mer; Hon är stormar och orkaner, vågor och hav, galaxer och stjärnor. Naturfenomen och krafter används för att beskriva henne, vilket är en hint till hennes enorma styrka och djup.
Paper Umbrellas.
Papperparaplyn används i dikten som en metafor för en annan slags kärlek; Något mer skört och bräckligt, något som inte orkar med Havet. Men det är viktigt att understryka att de inte bär någon skam. Det sönderfallande paraplyet är inte ett misslyckande, utan bär snarare insikten att de aldrig var skapta för varandra. Det gör också att Fyrtornets innebörd blir både djupare och vackrare.
Lighthouse.
I mötet med Fyrtornet händer något ovanligt. De flesta dikter talar om sammansmältningen av själar, men här blir skillnaderna i själarna istället en prioritering för diktens syfte. Om Havet mött ett annat hav hade det blivit en sammansmältning och ett fokusskifte; Från Havets läkning och styrka, till enbart kärleken. Men Fyrtornet står där det står och Havet tillåts virvla. Havet försöker inte bli ett fyrtorn för att passa ihop, och Fyrtornet försöker inte bli ett hav. De tillåts ha separata existenser och mötas halvvägs genom acceptans, kärlek och förståelse.
Galaxies/stars.
Galaxerna representerar djupet av hennes själ och stjärnorna symboliserar drivet i hennes hjärta. Det innebär att även om det vid första anblick kan misstas för yttre krafters påverkan, så är det Havet själv som driver sig framåt; Inte vad andra ser på håll, utan vad som gör henne till just Henne. Det är genom att vara sann och ärlig mot sig själv som hon finner styrka och mod att bearbeta sina trauman (darkest courses) så hon kan läka på riktigt och därmed senare finna sig själv med hjälp utav Fyrtornet -inte tack vare, med hjälp utav.
Användningen av Galaxies syftar också till att visa att det finns en hel värld "under ytan", som få får se och uppleva. Som få ens bryr sig om att försöka se.
NÄRMARE GENOMGÅNG AV VERSER
"An ocean trapped in a whiskey glass
A hurricane taught to sit still
She learned to shrink herself for company–
but the tide returned against her will"
Här introduceras de första paradoxerna; Motsägelsefulla uttryck som målar upp omöjliga bilder, men som ändå är helt logiska för sammanhanget. Ett hav får inte plats i ett whiskeyglas och en orkan kan inte sitta still, men ser man till symboliken blir det plötsligt helt logiskt uttryckt. Ur en psykologisk synvinkel kan man anta att Havet har försökt passa in och skala ned sig själv så pass att hon dricker för att hålla sig själv "stilla", och att hon nu känner sig fångad i sin konsumtion. Hon behöver den för att passa in i samhället, men det är knappast hälsosamt för henne. Sista raden, "but the tide returned against her will", syftar till att hon kan hålla sig själv dold under en viss tid, men förr eller senare kommer hennes verkliga Jag bli omöjligt att hålla tillbaka.
--------------------
"She carried the galaxies in her chest night and day;
Her pieces scrambled, yet astonishigly bright on display
The stars of her heart tried to show her the way
But the Ocean kept polishing herself away"
Galaxerna speglar som sagt hennes djupa inre, och denna vers berättar att hennes inre Jag försöker agera kompass för att Havet ska hitta rätt. Men Havet är så upptagen med att försöka passa in och vara bra nog att hon polerar sig själv tills hon långsamt suddas ut.
--------------------
"Every man that she met admired the storm from shore
Still, never eager to actually go in
They claimed to love the deep, wide Ocean
And yet, did not want to learn how to swim
And so, she would gather her strengths
Pray that the stars would align
Trying so hard to reach his side, but instead–
breaking against the shoreline"
Männen hon möter ser henne endast ytligt, men de är inte beredda att faktiskt försöka se och förstå Henne. De älskar idén av henne, men vet knappt vem hon är egentligen. Och hon vill så gärna finna den där kärleken hon inte tror sig vara värd att hon slänger sig mot land, redo att krascha mot kanten när hon inte kan nå fram. Det är inte ett ömsedigt möte; Det är en ytlig observatör och någon som vill bli sedd på riktigt.
--------------------
"So she learned that distant admiration
is not nearly as true;
Because seeing from a distance
means never truly meeting You"
Denna vers är ett förtydligande gällande vad Havet önskar mest; Att bli förstådd. Att någon ska möta henne såsom hon är, snarare än bara se henne från utsidan.
--------------------
"When the love is too deep
And it failures to meet
Its match in another one
It will not start to shrink
Until it finally sinks
to the bottom; forgotten and gone"
Havet vill inte gärna ge upp, hon vill kämpa och försöka även när den andra parten är en solklar missmatch. Men när det slutligen börjar sjunka in att hon återigen är den som älskar mest, då går kärleken, och Havet, i kras.
--------------------
"The stars kept leading her, taking her down
All of her own darkest courses;
Rinsing the static, silencing noise
Clearing out the distortions"
Styrkan i hennes eget inre, the stars, försöker leda henne dit hon är tvungen att gå. All of her own darkest courses syftar till hennes trauman; Genom detta kan vi förstå att hon börjar bearbeta allt hon förträngt: Trauman, svek, hjärtekross, förtvivlan – det enda sättet att komma över det är att gå rakt igenom det. Så hon jobbar på sig själv för att utvecklas och bli starkare. För att hon ska kunna se, tänka och känna klart. Det ska också understrykas att denna självutveckling görs innan hon möter Fyrtornet, därför att styrkan ligger i henne, men beviset ligger på sätt och vis sedan i honom.
--------------------
"Although somewhat frightened, she somehow knows
That she simply has to know more"
När man upplevt svek eller obesvarad kärlek, eller kanske ännu mer rädslan att inte vara bra nog, så är det otroligt skrämmande att våga släppa in någon igen. Men det betyder inte att man ska sluta försöka. Ibland är det bra att låta nyfikenheten och pirret styra. Det är vad dessa rader beskriver.
--------------------
"She rises her waves and
he reaches his hand
And This is were the Ocean belongs"
Personligen älskar jag denna vers, därför att detta är första gången i dikten som Havet blir "mött halvvägs" – de sträcker sig mot varandra och får därför ett ömsesidigt möte, något Havet förut saknat.
--------------------
"And he wanted so dearly to be near to her;
He took the paper and he built a sail"
Dessa rader älskar jag också. Fyrtornet vill vara nära henne lika väl som hon vill vara nära honom. Istället för att kasta iväg allt papper, tar han pappret och gör om till ett segel. Det handlar inte bara om att möta henne i hennes känslor, det handlar också om att förstå vad hon genomgått och vända det till en fördel; En styrka för deras relation. Eftersom pappret dessutom är en symbol för männens kärlek så understryker denna rad att felet inte låg hos dem, och inte heller hos Havet; Felet låg i sättet pappret användes och visades i mötet. Det var ingen som direkt gjorde fel, ingen som bär skuld, det var helt enkelt inte rätt från början. Fyrtornet, däremot, är helt rätt för Havet och är villig och kapabel att älska henne så som hon behöver älskas.
Att pappret kan användas för att bygga segel är dessutom ett bevis på att det egentligen inte var värdelöst. Det visar att problemet aldrig var materialet, problemet var konstruktionen. Ett paraply är byggt för att skydda sig från regn. Ett segel är byggt för att röra sig tillsammans med vind och vatten. Paraplyet försöker stå emot naturen. Seglet samarbetar med den.
Om man följer den tanken blir Fyrtornets handling ännu mer betydelsefull: Han försöker inte skydda sig från Havet, han lär sig färdas med henne. Och då blir det plötsligt logiskt att samma papper som tidigare gick sönder nu kan bära honom över vattnet.
Därmed rymmer raderna dels en försonande syn på tidigare relationer och en acceptans för hur de påverkar oss, dels en insikt om att kärlek inte behöver vara en kamp: När den är rätt kan den istället kännas självklar.
--------------------
"And so he sailed With the Ocean
He dove down to her depths
And turned all of her hurricanes
Into deep, calming breaths"
Fyrtornet seglar inte På eller Över Havet, utan Med henne. Han tämjer eller erövrar inte Havet; Han tar ingenting ifrån henne. Istället ser han henne, trots deras stora olikheter, som en jämlike. Och det är första gången i dikten som Havet behandlas som en jämlike, som något levande. De tidigare männen stod på stranden; Betraktade, bedömde ur ett yttre perspektiv. Fyrtornet dyker ned för att förstå hennes djup; Inte den spektakulära stormen eller de mäktiga vågorna, utan allt det som finns under. Det intima. Det verkligt nära. Och han hjälper henne finna lugnet hon behöver för att orka vara stark; Inte genom att radera hennes orkaner, men genom att hjälpa samma luft gå från kaotisk till lugna andetag. Samma luft; Annan rörelse.
Om man betraktar symboliken psykologiskt kan orkanerna representera t.ex. trauman, rädsla, impulsivitet, hypervaksamhet eller överlevnadsstrategier. Och återigen, Fyrtornet raderar inte dessa saker; Men han hjälper Havet reglera dem. Hantera. Omdirigera kraften.
--------------------
"'She realized that what she had been seeking
Was not simply someone being there;
It was all of the fragments that adds up to love–
It was someone meeting Her;"
"Meeting Her" är här en referens till tidigare i dikten, för att bättre knyta ihop historiens gång. Stycket är också ett bevis på att hon inte bara behövde möta Någon/Vemsomhelst, för vem som helst kan inte älska henne så som hon behöver – så som Fyrtornet nu gör. Att möta Fyrtornet blir som ett djupt andetag, en sekund extra innan hon agerar på impuls – alltså, inte något som förändrar henne, men något som stärker, underlättar och tillför.
--------------------
"Not the horizon away
Nor the tornado breaths
Not the the things that you see from afar;
But the bright of her day
And the dark of her depths
And the shine of her every chest star"
Detta är också i referens till tidigare i dikten, för att understryka skillnaden mellan att se någon, och att faktiskt känna/förstå den. För första gången blir ett möte ömsesidigt; Äkta. Från observation till verklig kontakt.
Sista raden blir också starkare när man förstår min tidigare tolkning gällande "star" och "galaxies"; Därför att Fyrtornet här inte älskar henne för den han tror att hon är eller anser att hon borde vara. Han älskar henne för att han känner till hennes ljus och mörker, drömmar och trauman, minnen och förhoppningar, styrkor och svagheter - hennes hjärta och själ. Han ser henne för vad hon är och älskar henne precis så, utan att försöka ändra henne. Varje liten stjärna.
Fyrtornet är inte räddningen, men han är beviset på hur långt Havet kommer när hon lyssnar till sina egna inre drömmar, förhoppningar och följer sitt hjärta.
--------------------
"And so, her own lightened waves
were the ones to set her free
A powerful woman
Free from the norms of society;"
Denna vers är en omskrivning utav diktens första vers, delvis för att "knyta ihop dikten", men även för att visa hur hon utvecklats och stärkts sedan starten. Lightened waves syftar till att visa på att arbetet fortfarande är hennes, men att Fyrtornet lyser upp och förstärker hennes styrka så hon lättare ska se vad hon är kapabel att klara av. Havets relation till sig själv har uppenbart förgyllts utav hennes relation till Fyrtornet.
Kontrasterna mellan första versen och denna tydliggör utvecklingen av Havets inre konflikter:
- I första versen är hennes "frihet" egentligen grundad i flykt från verkligheten. Hon bedövar sig med alkohol och cigaretter, men det är ändå inte tillräckligt för att få henne känna sig riktigt fri. Hon känner sig snarare instängd.
- I denna vers är det hennes egna vågor - hennes styrka, personlighet, sätt att älska, känslor, HON -som gör henne fri. Frihet genom självacceptans.
--------------------
"Together, they empowered the Ocean
He danced in her winds, round and round
She would never again need to whisper
She could finally let it all out"
Medan andra endast betraktat Havet och hennes vindar, så dansar Fyrtornet i dem. Han omfamnar och uppskattar alla hennes riktiga sidor och han hjälper henne att uppskatta sig själv. Havet är nu så pass stark i sig själv att hon inte längre förminskar sig; Hon tillåter sig själv finnas, fullt ut. Precis så som hon är.
"Paper Umbrellas in the Ocean" skrev jag för någon månad sedan, men vers 1 och vers 8 är baserade på två korta dikter jag skrev för många år sedan. Jag hittade och läste dem, och fick då idén att använda dem för att skriva en längre dikt. Personligen älskar jag "Paper Umbrellas in the Ocean" just för att den bär så mycket djup och "dolda" budskap - min favoritpoesi är sällan direkt, utan innebär ofta ett behov att tolkas och läsas flera gånger. Jag ville skriva med en analys för att dela min mening med dikten.
Vad tycker ni om "Paper Umbrellas in the Ocean"?
B-52
KORT SAGT skriven för att skildra sanningen om Bipolär Sjukdom; Inte som observatör eller "förstående", utan från sjukdomens insida. Om eufori, livsglädje, depression och dödslängtan; Genom snabba svängningar och ibland samexisterande.
DJUPARE FÖRKLARING
Texten är skriven från insidan av Bipolär Sjukdom; De snabba svängningarna mellan euforiskt och överdrivet självförtroende, och den nedslående upplevelsen av depression - båda tillstånd med en konstant oöverkomlig tomhet. Texten svänger väldigt snabbt mellan känslolägen; Det gör den mänsklig, verklig. För någon med Bipolär Sjukdom kan vara euforisk och "dansa på bordet", men vakna nästa morgon med en depression så intensiv att man inte minns något bra. Det är inte "svart eller vitt"; Det är att dansa genom blinkande neonfärger eller begravas i kolsvart mörker. Och detta är vad låten handlar om: Kriget inuti.
"The Devil on my shoulder":
Representerar sjukdomen: Hur den talar om och övertygar en om att varje känsla är absolut och självklar. Den är ofta det enda som får en känna sig "levande", men också det som knuffar en över kanten. Det är nästan som en destruktiv kärleksrelation mellan berättarjaget och sjukdomen; Hur sjukdomen sliter en i bitar, men samtidigt är det enda konsekventa och därmed inger falsk trygghet och ett slags emotionellt beroende för att få känna – även när känslorna är smärtsamma.
"B-52":
Boeing B-52 Stratofortress är ett av världens mest legendariska bombplan och används därför här som metafor för självdestruktivitet, särskilt då det nämns tillsammans med inbördeskrig. Det är en symbol för hur Bipolariteten får en att förstöra sig själv; Att samma hjärna som skapar eufori, även skapar total förödelse.
"Of the always happy sometimes walking dead / Of the sometimes happy always walking dead":
Placeringen av orden always/sometimes är ett subtilt men starkt uttalande gällande hur man maskerar sitt mående, ibland till och med för sig själv – och hur sanningen slutligen kommer fram när man tappar masken. Det är den kroniska känslan av inre död under både mani och depression; Tomheten som båda tillståenden någonstans grundar sig i. Jag brukar alltid säga att "Jag är en lycklig person som mår dåligt ibland", det är mitt sätt att försöka intala mig själv och andra om att jag är okej. Men jag har tvingats gå från mantra till att våga vara ärlig och säga "Jag är väldigt sällan okej".
Allt känns överväldigande intensivt, så det blir svårt att skilja på frihet och kaos; Storhet och skam blir samma sak. Känslorna i sig tappar värde, endast intensiteten och faktumet att känna något blir viktigt.
Höjd som symbol:
Höjd är en återkommande symbol (dansa på bord, klättra på tak, armar som vingar, flyga, B-52) och representerar här den hårfina linjen mellan känslan av "jag flyger" → "jag faller", såsom det är med Bipolaritet.
"Reach our your hand for mine and then – just, you lose your grip of me":
Denna rad skvallrar om en inre längtan efter räddning, men med en samtidig oförmåga att stanna kvar i tryggheten. Det har flera betydelser; Mani/hypomani som drar en ifrån andra, trauma/anknytningsrädsla, självsabotage och depressionen som avskärmar en från omvärlden. Att vilja vara en del utav någonting "normalt", men att samtidigt slåss mot sig själv och konstant både vinna och förlora kampen; Att förlora sig själv i sin sjukdom.
"Crashing down, airborne descend; The Bipolar-52 in a deadly transcend":
I slutraderna kommer kraschen. "Reach so low, put on a show" innebär att man nu krashar nedåt och då börjar maskera sig igen för att låtsas som om allt är bra. "Transcend" används generellt för att antyda något spirituellt upphöjt, men här får den en motsatt betydelse; Den blir dödlig. Det är som om man jagar ett övermänskligt tillstånd, viljan att vara/göra "något mer" – men samtidigt förintas utav det.
my heart is Everywhere
I love, I love with all that I am
I think love is all too rare
I love so very much in life
My heart is Everywhere;
I love the smell of Summer rain
and the cold breeze of the fall
I love to talk about everything
and not needing to talk at all
I love the sound of every wave
that crashes against the shore
I love that when I say 'I love you'
he answers 'I love you more'
I love that when sun hits the fog
the world feels like a dream
I love that when it's pouring down
my soul feels new and clean
I love the way soap bubbles look–
like rainbows soaring through air
I love so many things in life
My heart is Everywhere
I love the way strong coffee smells
and to drink it all alone
I love the process of getting to know
everything that is yet unknown
I love the feeling of writing by hand
it's more intimate somehow
I love the tiny barks of my tiny dog
and the way that my cats meow
I love to decorate a Christmas tree
with ornaments and light
I love the sunrise of each morning
and the silence of each night
I love, I love with all that I am
I think love is all too rare
I love so very much in life
My heart is Everywhere
I am so filled with love and joy
you might think it's all I bear
Life, oh life, is beautiful
and yet filled with despair
How can someone who loves like this
also dream of death–
How can someone laugh so very hard
with each dying breath?
How can I be in love with life
and still not want to stay–
How can someone seem so happy
and still not be okay?
How come I laugh and sing so loud
and dance out in the rain–
How can I bear so much happiness
and have room left for pain
I guess nothing is quite black and white
there's a million colors to feel
Some days it's all darkness, others all bright–
most days it's the entire color wheel
My longing for death is not all absolute;
I can love life and still wish to die
I have beauty and joy and pain and freight
painted in my mind's eye
I love, I love with all that I am
but I know that life isn't fair
I love and I hate so many things in this world
My heart's scattered everywhere
Oh, how I wish that love was enough
I would live forever for you
Still, For and not With is not living at all
but for now, it's the best I can do
I don't get your dreams and you do not get mine
Everything is not for share
I just need you to know, when I finally go
My heart will remain Everywhere
Suicidtankar är väldigt stigmatiserade, människor som aldrig upplevt dem tror sig veta precis vad de innebär och sätter sina stämplar innan de lyssnat fullt ut. Är du självmordsbenägen? Alright, då blir du stämplad sjuk, konstig, deprimerad. Då ska du spärras in och hållas i människoförvar och stoppas i näve efter näve av tabletter som skalar bort dig. Jag förstår att många som har suicidtankar är i behov av akut hjälp, det säger jag ingenting annat om – jag säger bara att det finns tusen andra sidor av detta överpräglade mynt. Min sida är bara en av alla sidor, men det gör den inte mindre sann eller verklig. Jag älskar livet, men jag vill forfarande dö varje dag. Tycker du att det låter sorgligt? Kanske det, men personligen tycker jag att det är betydligt mer sorgligt att stressa sig genom ett liv man aldrig riktigt uppskattar.
wait by the pier for me
Jag är glad att du nu är fri från allt tungt. Jag älskar dig. Tack för att jag fått vara ditt barnbarn alla år; Inte för att vi delar blod, men för att vi delar kärlek. Du fattas mig.♥
fågelvän, guacamole och låtskrivande
EN LITEN FÅGELVÄN
Vi har ett tjugotal änder som kommer hit för frukost och kvällsmat, och sedan sover middag en stund. Har vi glömt ge dem så kommer de hela vägen upp till altanen för att säga till, haha. Nu har även småfåglarna börjat flockas för mat och vi har ofta hela gräsmattan/berget fyllt med olika fåglar. Jag som älskar fåglar kan sitta och titta på dem hur länge som helst.
LAX OCH GUACAMOLE
Det finns verkligen ingen godare sås till lax än hemmagjord guacamole, och ingen kan någonsin övertala mig om annat. Särskilt om man gör ugnsbakad lax med lime, salt, limepeppar och sweet chili. Så simpelt, men så ofantligt gott.
KREATIVT INFALL
Har haft mycket egentid senaste dagarna, vilket jag minst sagt behöver. Det är bara när jag spenderar mycket tid själv som jag får tillbaka lite kreativitet, den som annars slukas hel av utmattningen. Så häromdagen var jag ensam ute i stugan; Myste med fåglarna och Cera, satt på altanen och lyssnade på vattnet, drack kaffe och tänkte. Fick någon sekunds inspiration att börja skriva, en mening som dök upp i huvudet, och sedan rann en hel liten låt ur mig. Förr skrev jag alltid från början till slut och kreativiteten hade liksom ingen ände, jag skrev oftast flertalet dikter, texter och/eller sånger om dagen. Men sedan min senaste stora krasch för snart 1,5 år sedan har jag haft svårt med allt kreativt och det kräver mycket tid och energi (och oftast mycket frustration och sorg i processen). Det har inte fallit naturligt, så som det gjort förut. Så att få ett kreativt infall och inte ens märka av att jag skriver och skriver känns så underbart. Det känns som Jag.
Jag använder dessutom en app där man med hjälp av AI kan göra om texter till låtar (lägger in texten och väljer sedan t.ex. genre, instrument, tempo, känsla, etc.) vilket jag älskar! Har gjort om omkring 15 dikter till låtar därigenom. Kvalitén är inte den bästa, men det gör mig ingenting. Det är bara så helande att kunna lyssna på sina egna texter. Hade jag ärvt den musikaliska genen så hade alla varit svintrötta på min röst vid det här laget, haha!
vingar utav glas
Som om friheten vore hel
Inom räckhåll på mils avstånd
Ett behagligt skönhetsfel
Och allt vi önskat och tror oss nå
Betraktas i ett vackert sken
Dock skenet alltid oss bedrar
Ett missvisande fenomen
Genom tonade rutor får vi se
Vad helst vi ju bör tro;
Vad normer tillåter oss veta om
En censurerad tillvaro
Så skör, så bräcklig själen blir
Ett dödligt händelseförlopp
Så förfärligt otäckt livet blir
Med tvivelaktigt hopp
Men vad är riktigt, vad vet väl vi?
Ingenting, ingenting, vet du väl
Vi önskar veta, läras allt
Vara frihetens gesäll
Ständigt tro men aldrig veta om
Blott ödet en mästare är
Och den som vill bemästra frihetskonst
Förblir en blind konstnär
Vi kläs i kejsarens nya frihet
Att den fria viljan pryder oss
Som om tvångströjan ej vore trång
Genom glasväggar får vi se
Det gröna gräsets lockande glans
Vilseleds på rätt fel spår
Visst är vi på väg någonstans?
Så fria är vi i vår glaskupol–
Där det avslöjas att själen kan sväva
Men yppas aldrig hur
Och så pryds vi så vackert i vingarna
Som om vi kan lyfta närhelst vi vill
Som om önskan, längtan, tro och hopp
Någonsin ska räcka till
När locket lyfts och vi släpps ut;
Res dig upp, res dig nu
Kittlas i vindarnas behag
Res dina glasklara vingar
Visst är du väl fri att gå?
Visst kan vi väl sväva varhelst vi begär–
Utanför vår glaskupol
Den går så lätt i kras–
Se, du svävar aldrig fjäderlätt
Med vingar utav glas
För några månader sedan var jag i stugan. Jag stod på altanen och såg ner mot sjön, där jag plötsligt såg något röra sig på vattenytan; Desperata rörelser, som om livet hängde på det. Jag sprang ner och såg att det var en trollslända som förtvivlat försökte ta sig ur vattnet. Jag slängde mig ner på knä, sträckte mig ut och vi fick tag i varandra. Så bar jag den försiktigt upp medan den krampaktigt greppade mitt finger, som om den var rädd att jag skulle släppa den tillbaka till vattnet. Jag satte den i blommorna vi alltid har hängande vid altanräcket, där solen nu låg på. Först ville den inte släppa mitt finger, men efter några minuter fick jag den att istället greppa tag i blombladen. Och där satt den kvar i flera timmar, innan den slutligen orkade flyga iväg igen. Igårkväll hittade jag bilderna jag tog på den vackra trollsländan, och valde att redigera dem för att framhäva skönheten. Imorse visade jag bilderna för Youssef och jag sa då till honom att jag tyckte vingarna såg ut att vara gjorda utav glas. I samma sekund jag sa det började denna dikt skrivas i mitt huvud. Det var länge sedan jag skrev en dikt från början till slut utan att stanna upp, väldigt länge sedan jag kände mig inspirerad och kreativ nog att överhuvudtaget få ihop en dikt värdig att skrivas. Men nu gjorde jag det. Det känns stort. Som om jag fick tillbaka en del utav mig själv.
dina färger
Denna dikt är min bearbetning. Den har tagit mig omkring åtta år att skriva.
Den första versen skrev jag för ganska många år sedan nu, när jag precis påbörjat min traumabehandling och dränktes i känslor utav skuld, skam och smuts.
Vers två tillkom några år senare, när jag fann den då bortglömda första versen slarvigt nedskriven i min ångestbok. Det kändes som om jag inte kom någonstans. Jag kände mig fast.
Vers tre tog ytterligare ett år och skrevs när jag först insåg att jag självskadade genom män, vilket gjorde mig kall och avstängd. Återigen fylldes jag med skam. Det kändes som jag var tillbaka på ruta ett och jag trodde aldrig att det skulle bli bättre.
Vers fyra skrevs cirka åtta månader senare, när jag äntligen började läka; När jag valt att inte överhuvudtaget dejta någon, utan istället tog ut mig själv på dejter och la all fokus på mitt välmående. Bit för bit började jag bygga upp mig själv.
Vers fem skrev jag tre månader senare, när jag dansade runt i regnet och för första gången kände mig lycklig –det var samma dag jag skrev [detta] inlägg. Jag har alltid älskat att stå i regnet och säger alltid att det känns som om det tvättar bort allt; Som om det renar själen. Jag står fast vid det.
Vers sex och sju skrev jag för några månder sedan, fyra år senare, när jag återigen fann dessa verser och insåg hur långt jag kommit.
Genom verserna fick jag inte bara släppa ut det som slet sönder mig inuti, utan jag målade en karta där jag fått följa min egen väg genom bearbetningen, där jag kan se tillbaka och inse att varje steg jag släpande tog har lett mig hit. Det gör ont att läsa den, samtidigt som den fyller mig med så mycket styrka, hopp och stolthet. Tänk att jag tog mig enda hit.
femtiotvå sidor kärleksbrev
Jag har ju alltid skrivit väldigt mycket, i alla format; Texter, dikter, brev... Att skriva är mitt sätt att få ut känslorna som väller över inuti, bra som dåliga. Så när jag fylls med så mycket kärlek att det känns som jag ska spricka, då skriver jag. Därför har jag bokstavligen hundratals långa och korta texter om och till honom, som jag skrivit enda sedan vi träffades för lite mer än fyra år sedan. Så häromveckan började jag gå igenom alla mina dokument och välja ut vilka texter, dikter, brev och bilder jag skulle använda. Jag satt i mååånga timmar och fixade. Och detta blev resultatet; En bok på 52 sidor, fylld med små och stora kärleksbrev.
Imorse låg den i brevlådan, och jag som har en treårings tålamod när det gäller att ge Youssef presenter höll mig i cirka tio minuter innan jag gav den till honom. Om jag vet att något kommer göra honom glad, så kan jag liksom inte vänta en månad. Det går inte. Jag vill ju att han ska bli glad nu, direkt. Så det fick bli en tidig present, haha. Han älskade den och blev jätteglad och rörd♥
"Fuck universum, om allt går åt helvete är du ändå värd det" är något vi sa till varandra precis i början utav vår relation, som sedan hängt med oss genom alla upp- och nedgångar. Självklart finns det en historia bakom denna mening. Jag är en person som inte är traditionellt religös; Jag tror inte direkt på gud, himmel och helvete. Men jag tror på universum och naturen som en övernaturlig kraft i sig självt, som kräver balans och respekt. P.g.a olika anledningar hade jag fått en oerhört jobbig känsla av att universum var emot oss. Detta var något som tärde mycket på mig och fick mig att tvivla på om vi verkligen borde vara tillsammans –om jag verkligen vågade sätta mig emot universum. Jag hade pratat med Youssef om det, och även om han inte delade min "tro" så förstod och respekterade han att jag kände väldigt starkt kring detta, vilket såklart gjorde honom ledsen och orolig. Men så en natt insåg jag att det fanns någonting jag kände starkare för; Youssef. Att vara med honom gjorde mig levande, något jag aldrig känt förut.
"Stjärnstad", här nedan, skrev jag dagen efter, och är alltså inte bara en text, utan ett minne. Därför är denna mening så värdefull; Den representerar stunden då jag äntligen slängde ut all rädsla och oro, och tillät mig att uppslukas utav kärleken jag kände för, med och från Youssef.
Till Guy
Det värker i mitt inre
Men värms så väl ändå
För alla vackra minnen
Och allt jag hann att få
Jag har lyssnat på dina historier
Allt du upplevt delade du väl
Så många skratt och kramar
Det finns oändliga skäl
För dig att leva kvar i oss
Trots att du nu somnat in
Kära svärbror, bror och make
Älskade morbror min
Vi saknar dig så väldigt
Men känner tacksamhet och ro
För alla frön som du har sått i oss
Och sedan fått att gro
Allt det som har smärtat dig
Är nu ett minne blott
Men i våra hjärtan stannar du
Tack för allt vi fått
Tack för kärlek, tack för glädje
Tack för allt du var
Du fattas bland oss här idag
Men stannar alltid kvar
Sov nu tungt i fridfullt lugn
Så evigt speciell
All min kärlek sänder jag
Kram, din Decibel
Förra veckan var det begravning för min älskade morbror som gick bort sista februari. Såfort jag fått samtalet att han gått bort skrev jag denna dikt, det är ju så jag hanterar känslor som känns för övermäktiga att klara av. Jag skickade den till både min mamma och moster som båda två berördes utav den. Min morbror var väldigt speciell för mig och relationen vi delade kommer alltid fattas mig. Jag kan inte riktigt förstå att vi inte kommer träffas mer i detta liv, eller att han inte kommer vara med på mitt bröllop. Det känns väldigt tungt. Men jag vet att han fått frid och det gör det lite lättare. Bilden ovan är min absoluta favoritbild på oss, och jag har nu fått veta att det även var hans. Älskade morbror Guy. Vi ses igen en dag.
blandad kompott från senaste månaden
hayati
Vackraste på jorden. Så så tacksam för livet vi delar. ♥
Lilla fågel
screaming silence
Jag hatar inte alla män, men...
Jag hatar inte alla män
rimfrost
Fönstret står mer tomt än någonsin
Återskall utav tystnaden
Som om allt har somnat in
Ett rike täckt i rimfrost
Världen glittrar som gjord utav diamant
Så maskeras den bitande kylan
Som vaggar oss mot döden så varsamt
Frosten förvillar oss i skönhet
Förtrollar oss att glömma vad som skett
Glömma allt den gjort
Och glömma vad vi sett
Dess gnistrande skimmer bländar
Svär oss den falska ed
Som lovar att värma våra händer
Den lovar att ta oss med
Ändå står majoriteten utanför
Med kallbrand i nävar
Vi lämnas kvar i kylan;
Miljontals förfrusna själar
Frosten har lovat att vi alla är desamma
Fastän vi aldrig burit ett jämställt värde
Och ni trodde så på frosten
Ni följde den med glädje
Och kippar efter luft
Medan frosten använder våra kroppar
För att ta sig högre upp
Snart täcker den vårt rike;
Vart berg, och träd, och sjö
Den vill ha allt så vi inget får
Den lämnar oss att dö
Och så många har förvånats
Över bristen på kärlek
Men ni litade så blint på frosten
Att ni medvetet varandra svek
Ni vrålade på gatan
Frostens ylande kampsång
”En för ingen någonsin
Och ingen någonsin för nån”
Ni trodde att genom lögner
Skulle sanningen lysa klar
Men sanningen har förfrusit
Endast lögnerna finns kvar
Ni valde att följa frosten;
Tro att värme kan födas ur is
Och chockerades så intensivt
När den försatte riket i kris
Frosten frodas utav panik
Den enda vägen in i värmen
Är att klättra över lik
Det är så frosten tar oss;
Bit för bit för bit
Tills lemmarna är blå
Och huden färgats vit
Den kräver att alla ska se samma ut
För att värdesättas lika
Och att de som står kvar utanför
För evigt ska tvingas tiga
Vi ska infinna oss i ledet
Vi får aldrig sätta oss emot
Annars ska frosten oss frysa
Tills vi inte utgör något hot
En gång var riket lyckligt
En gång stod allt i blom
Men så korrumperades det sakta
Utav rädsla, makt, fördom
Och alla vi har litat på
Har svikit oss för frosten
De har med glädje klättrat uppåt
Genom att lämna oss på botten
Och alla vi har älskat så
Har tillåtit frosten ta deras hjärtan
För att förblinda dem inför misären
Och förblinda dem inför smärtan
Vi har lämnats i kylan
Ignorerats utav de nonchalanta
Lovats trygghet och värme
Sedan knuffats ut av vänner och bekanta
Alla känner vi ju någon;
En vän, en partner, en individ
Som banat väg för lindandet;
Som röstat fram denna vintertid
Och alla känner vi ju någon
Som önskat det som sker
Som hoppats vara bättre
Som ansett sig vara värd mer
När jag sen vilar mitt huvud;
Somnar i en stelfrusen säng
Då drömmar jag om ett rike
Kapabelt att älska igen
hela livet stormar
-
En gammal och väldigt kort dikt som jag skrev för många år sedan nu, men jag har alltid gillat den.
-
Y
"Och varje andetag som fylls med dig är som djupandning i sommarregn" ♥
simma
