vingar utav glas
2024-11-01 @ 13:50:08
Genom tonade rutor får vi se
Vad helst vi ju bör tro;
Vad normer tillåter oss veta om
En censurerad tillvaro
Så skör, så bräcklig själen blir
Ett dödligt händelseförlopp
Så förfärligt otäckt livet blir
Med tvivelaktigt hopp
Men vad är riktigt, vad vet väl vi?
Ingenting, ingenting, vet du väl
Vi önskar veta, läras allt
Vara frihetens gesäll
Ständigt tro men aldrig veta om
Blott ödet en mästare är
Och den som vill bemästra frihetskonst
Förblir en blind konstnär
Vi kläs i kejsarens nya frihet
Så fria är vi i vår glaskupol–
När locket lyfts och vi släpps ut;
För några månader sedan var jag i stugan. Jag stod på altanen och såg ner mot sjön, där jag plötsligt såg något röra sig på vattenytan; Desperata rörelser, som om livet hängde på det. Jag sprang ner och såg att det var en trollslända som förtvivlat försökte ta sig ur vattnet. Jag slängde mig ner på knä, sträckte mig ut och vi fick tag i varandra. Så bar jag den försiktigt upp medan den krampaktigt greppade mitt finger, som om den var rädd att jag skulle släppa den tillbaka till vattnet. Jag satte den i blommorna vi alltid har hängande vid altanräcket, där solen nu låg på. Först ville den inte släppa mitt finger, men efter några minuter fick jag den att istället greppa tag i blombladen. Och där satt den kvar i flera timmar, innan den slutligen orkade flyga iväg igen. Igårkväll hittade jag bilderna jag tog på den vackra trollsländan, och valde att redigera dem för att framhäva skönheten. Imorse visade jag bilderna för Youssef och jag sa då till honom att jag tyckte vingarna såg ut att vara gjorda utav glas. I samma sekund jag sa det började denna dikt skrivas i mitt huvud. Det var länge sedan jag skrev en dikt från början till slut utan att stanna upp, väldigt länge sedan jag kände mig inspirerad och kreativ nog att överhuvudtaget få ihop en dikt värdig att skrivas. Men nu gjorde jag det. Det känns stort. Som om jag fick tillbaka en del utav mig själv.
Den falska trygghet som vaggar oss
Som om friheten vore hel
Inom räckhåll på mils avstånd
Ett behagligt skönhetsfel
Och allt vi önskat och tror oss nå
Betraktas i ett vackert sken
Dock skenet alltid oss bedrar
Ett missvisande fenomen
Som om friheten vore hel
Inom räckhåll på mils avstånd
Ett behagligt skönhetsfel
Och allt vi önskat och tror oss nå
Betraktas i ett vackert sken
Dock skenet alltid oss bedrar
Ett missvisande fenomen
Genom tonade rutor får vi se
Vad helst vi ju bör tro;
Vad normer tillåter oss veta om
En censurerad tillvaro
Så skör, så bräcklig själen blir
Ett dödligt händelseförlopp
Så förfärligt otäckt livet blir
Med tvivelaktigt hopp
Men vad är riktigt, vad vet väl vi?
Ingenting, ingenting, vet du väl
Vi önskar veta, läras allt
Vara frihetens gesäll
Ständigt tro men aldrig veta om
Blott ödet en mästare är
Och den som vill bemästra frihetskonst
Förblir en blind konstnär
Vi kläs i kejsarens nya frihet
Och alla ska låtsas om
Att den fria viljan pryder oss
Som om tvångströjan ej vore trång
Genom glasväggar får vi se
Det gröna gräsets lockande glans
Vilseleds på rätt fel spår
Visst är vi på väg någonstans?
Att den fria viljan pryder oss
Som om tvångströjan ej vore trång
Genom glasväggar får vi se
Det gröna gräsets lockande glans
Vilseleds på rätt fel spår
Visst är vi på väg någonstans?
Så fria är vi i vår glaskupol–
I vår gallerlösa bur
Där det avslöjas att själen kan sväva
Men yppas aldrig hur
Och så pryds vi så vackert i vingarna
Som om vi kan lyfta närhelst vi vill
Som om önskan, längtan, tro och hopp
Någonsin ska räcka till
Där det avslöjas att själen kan sväva
Men yppas aldrig hur
Och så pryds vi så vackert i vingarna
Som om vi kan lyfta närhelst vi vill
Som om önskan, längtan, tro och hopp
Någonsin ska räcka till
När locket lyfts och vi släpps ut;
Ett befrielsens andetag
Res dig upp, res dig nu
Kittlas i vindarnas behag
Res dina glasklara vingar
Visst är du väl fri att gå?
Visst kan vi väl sväva varhelst vi begär–
Utanför vår glaskupol
Men frihetens upprymda extas
Den går så lätt i kras–
Se, du svävar aldrig fjäderlätt
Med vingar utav glas
Res dig upp, res dig nu
Kittlas i vindarnas behag
Res dina glasklara vingar
Visst är du väl fri att gå?
Visst kan vi väl sväva varhelst vi begär–
Utanför vår glaskupol
Den går så lätt i kras–
Se, du svävar aldrig fjäderlätt
Med vingar utav glas
För några månader sedan var jag i stugan. Jag stod på altanen och såg ner mot sjön, där jag plötsligt såg något röra sig på vattenytan; Desperata rörelser, som om livet hängde på det. Jag sprang ner och såg att det var en trollslända som förtvivlat försökte ta sig ur vattnet. Jag slängde mig ner på knä, sträckte mig ut och vi fick tag i varandra. Så bar jag den försiktigt upp medan den krampaktigt greppade mitt finger, som om den var rädd att jag skulle släppa den tillbaka till vattnet. Jag satte den i blommorna vi alltid har hängande vid altanräcket, där solen nu låg på. Först ville den inte släppa mitt finger, men efter några minuter fick jag den att istället greppa tag i blombladen. Och där satt den kvar i flera timmar, innan den slutligen orkade flyga iväg igen. Igårkväll hittade jag bilderna jag tog på den vackra trollsländan, och valde att redigera dem för att framhäva skönheten. Imorse visade jag bilderna för Youssef och jag sa då till honom att jag tyckte vingarna såg ut att vara gjorda utav glas. I samma sekund jag sa det började denna dikt skrivas i mitt huvud. Det var länge sedan jag skrev en dikt från början till slut utan att stanna upp, väldigt länge sedan jag kände mig inspirerad och kreativ nog att överhuvudtaget få ihop en dikt värdig att skrivas. Men nu gjorde jag det. Det känns stort. Som om jag fick tillbaka en del utav mig själv.
dina färger
2024-10-31 @ 12:53:33
Denna dikt är min bearbetning. Den har tagit mig omkring åtta år att skriva.
Den första versen skrev jag för ganska många år sedan nu, när jag precis påbörjat min traumabehandling och dränktes i känslor utav skuld, skam och smuts.
Vers två tillkom några år senare, när jag fann den då bortglömda första versen slarvigt nedskriven i min ångestbok. Det kändes som om jag inte kom någonstans. Jag kände mig fast.
Vers tre tog ytterligare ett år och skrevs när jag först insåg att jag självskadade genom män, vilket gjorde mig kall och avstängd. Återigen fylldes jag med skam. Det kändes som jag var tillbaka på ruta ett och jag trodde aldrig att det skulle bli bättre.
Vers fyra skrevs cirka åtta månader senare, när jag äntligen började läka; När jag valt att inte överhuvudtaget dejta någon, utan istället tog ut mig själv på dejter och la all fokus på mitt välmående. Bit för bit började jag bygga upp mig själv.
Vers fem skrev jag tre månader senare, när jag dansade runt i regnet och för första gången kände mig lycklig –det var samma dag jag skrev [detta] inlägg. Jag har alltid älskat att stå i regnet och säger alltid att det känns som om det tvättar bort allt; Som om det renar själen. Jag står fast vid det.
Vers sex och sju skrev jag för några månder sedan, fyra år senare, när jag återigen fann dessa verser och insåg hur långt jag kommit.
Genom verserna fick jag inte bara släppa ut det som slet sönder mig inuti, utan jag målade en karta där jag fått följa min egen väg genom bearbetningen, där jag kan se tillbaka och inse att varje steg jag släpande tog har lett mig hit. Det gör ont att läsa den, samtidigt som den fyller mig med så mycket styrka, hopp och stolthet. Tänk att jag tog mig enda hit.
Denna dikt är min bearbetning. Den har tagit mig omkring åtta år att skriva.
Den första versen skrev jag för ganska många år sedan nu, när jag precis påbörjat min traumabehandling och dränktes i känslor utav skuld, skam och smuts.
Vers två tillkom några år senare, när jag fann den då bortglömda första versen slarvigt nedskriven i min ångestbok. Det kändes som om jag inte kom någonstans. Jag kände mig fast.
Vers tre tog ytterligare ett år och skrevs när jag först insåg att jag självskadade genom män, vilket gjorde mig kall och avstängd. Återigen fylldes jag med skam. Det kändes som jag var tillbaka på ruta ett och jag trodde aldrig att det skulle bli bättre.
Vers fyra skrevs cirka åtta månader senare, när jag äntligen började läka; När jag valt att inte överhuvudtaget dejta någon, utan istället tog ut mig själv på dejter och la all fokus på mitt välmående. Bit för bit började jag bygga upp mig själv.
Vers fem skrev jag tre månader senare, när jag dansade runt i regnet och för första gången kände mig lycklig –det var samma dag jag skrev [detta] inlägg. Jag har alltid älskat att stå i regnet och säger alltid att det känns som om det tvättar bort allt; Som om det renar själen. Jag står fast vid det.
Vers sex och sju skrev jag för några månder sedan, fyra år senare, när jag återigen fann dessa verser och insåg hur långt jag kommit.
Genom verserna fick jag inte bara släppa ut det som slet sönder mig inuti, utan jag målade en karta där jag fått följa min egen väg genom bearbetningen, där jag kan se tillbaka och inse att varje steg jag släpande tog har lett mig hit. Det gör ont att läsa den, samtidigt som den fyller mig med så mycket styrka, hopp och stolthet. Tänk att jag tog mig enda hit.
femtiotvå sidor kärleksbrev
2024-10-09 @ 16:07:24
"Fuck universum, om allt går åt helvete är du ändå värd det" är något vi sa till varandra precis i början utav vår relation, som sedan hängt med oss genom alla upp- och nedgångar. Självklart finns det en historia bakom denna mening. Jag är en person som inte är traditionellt religös; Jag tror inte direkt på gud, himmel och helvete. Men jag tror på universum och naturen som en övernaturlig kraft i sig självt, som kräver balans och respekt. P.g.a olika anledningar hade jag fått en oerhört jobbig känsla av att universum var emot oss. Detta var något som tärde mycket på mig och fick mig att tvivla på om vi verkligen borde vara tillsammans –om jag verkligen vågade sätta mig emot universum. Jag hade pratat med Youssef om det, och även om han inte delade min "tro" så förstod och respekterade han att jag kände väldigt starkt kring detta, vilket såklart gjorde honom ledsen och orolig. Men så en natt insåg jag att det fanns någonting jag kände starkare för; Youssef. Att vara med honom gjorde mig levande, något jag aldrig känt förut.
"Stjärnstad", här nedan, skrev jag dagen efter, och är alltså inte bara en text, utan ett minne. Därför är denna mening så värdefull; Den representerar stunden då jag äntligen slängde ut all rädsla och oro, och tillät mig att uppslukas utav kärleken jag kände för, med och från Youssef.
Om cirka en månad fyller min underbara man år, och jag funderade ett tag på vad jag skulle ge honom i present. Jag ville så gärna ge honom någonting som kan få honom att känna hur uppskattad och älskad han faktiskt är. Men vad?
Jag har ju alltid skrivit väldigt mycket, i alla format; Texter, dikter, brev... Att skriva är mitt sätt att få ut känslorna som väller över inuti, bra som dåliga. Så när jag fylls med så mycket kärlek att det känns som jag ska spricka, då skriver jag. Därför har jag bokstavligen hundratals långa och korta texter om och till honom, som jag skrivit enda sedan vi träffades för lite mer än fyra år sedan. Så häromveckan började jag gå igenom alla mina dokument och välja ut vilka texter, dikter, brev och bilder jag skulle använda. Jag satt i mååånga timmar och fixade. Och detta blev resultatet; En bok på 52 sidor, fylld med små och stora kärleksbrev.
Imorse låg den i brevlådan, och jag som har en treårings tålamod när det gäller att ge Youssef presenter höll mig i cirka tio minuter innan jag gav den till honom. Om jag vet att något kommer göra honom glad, så kan jag liksom inte vänta en månad. Det går inte. Jag vill ju att han ska bli glad nu, direkt. Så det fick bli en tidig present, haha. Han älskade den och blev jätteglad och rörd♥
Jag har ju alltid skrivit väldigt mycket, i alla format; Texter, dikter, brev... Att skriva är mitt sätt att få ut känslorna som väller över inuti, bra som dåliga. Så när jag fylls med så mycket kärlek att det känns som jag ska spricka, då skriver jag. Därför har jag bokstavligen hundratals långa och korta texter om och till honom, som jag skrivit enda sedan vi träffades för lite mer än fyra år sedan. Så häromveckan började jag gå igenom alla mina dokument och välja ut vilka texter, dikter, brev och bilder jag skulle använda. Jag satt i mååånga timmar och fixade. Och detta blev resultatet; En bok på 52 sidor, fylld med små och stora kärleksbrev.
Imorse låg den i brevlådan, och jag som har en treårings tålamod när det gäller att ge Youssef presenter höll mig i cirka tio minuter innan jag gav den till honom. Om jag vet att något kommer göra honom glad, så kan jag liksom inte vänta en månad. Det går inte. Jag vill ju att han ska bli glad nu, direkt. Så det fick bli en tidig present, haha. Han älskade den och blev jätteglad och rörd♥
"Fuck universum, om allt går åt helvete är du ändå värd det" är något vi sa till varandra precis i början utav vår relation, som sedan hängt med oss genom alla upp- och nedgångar. Självklart finns det en historia bakom denna mening. Jag är en person som inte är traditionellt religös; Jag tror inte direkt på gud, himmel och helvete. Men jag tror på universum och naturen som en övernaturlig kraft i sig självt, som kräver balans och respekt. P.g.a olika anledningar hade jag fått en oerhört jobbig känsla av att universum var emot oss. Detta var något som tärde mycket på mig och fick mig att tvivla på om vi verkligen borde vara tillsammans –om jag verkligen vågade sätta mig emot universum. Jag hade pratat med Youssef om det, och även om han inte delade min "tro" så förstod och respekterade han att jag kände väldigt starkt kring detta, vilket såklart gjorde honom ledsen och orolig. Men så en natt insåg jag att det fanns någonting jag kände starkare för; Youssef. Att vara med honom gjorde mig levande, något jag aldrig känt förut.
"Stjärnstad", här nedan, skrev jag dagen efter, och är alltså inte bara en text, utan ett minne. Därför är denna mening så värdefull; Den representerar stunden då jag äntligen slängde ut all rädsla och oro, och tillät mig att uppslukas utav kärleken jag kände för, med och från Youssef.
Till Guy
2024-04-12 @ 10:16:48
Förra veckan var det begravning för min älskade morbror som gick bort sista februari. Såfort jag fått samtalet att han gått bort skrev jag denna dikt, det är ju så jag hanterar känslor som känns för övermäktiga att klara av. Jag skickade den till både min mamma och moster som båda två berördes utav den. Min morbror var väldigt speciell för mig och relationen vi delade kommer alltid fattas mig. Jag kan inte riktigt förstå att vi inte kommer träffas mer i detta liv, eller att han inte kommer vara med på mitt bröllop. Det känns väldigt tungt. Men jag vet att han fått frid och det gör det lite lättare. Bilden ovan är min absoluta favoritbild på oss, och jag har nu fått veta att det även var hans. Älskade morbror Guy. Vi ses igen en dag.
Det värker i mitt inre
Men värms så väl ändå
För alla vackra minnen
Och allt jag hann att få
Jag har lyssnat på dina historier
Allt du upplevt delade du väl
Så många skratt och kramar
Det finns oändliga skäl
För dig att leva kvar i oss
Trots att du nu somnat in
Kära svärbror, bror och make
Älskade morbror min
Vi saknar dig så väldigt
Men känner tacksamhet och ro
För alla frön som du har sått i oss
Och sedan fått att gro
Allt det som har smärtat dig
Är nu ett minne blott
Men i våra hjärtan stannar du
Tack för allt vi fått
Tack för kärlek, tack för glädje
Tack för allt du var
Du fattas bland oss här idag
Men stannar alltid kvar
Sov nu tungt i fridfullt lugn
Så evigt speciell
All min kärlek sänder jag
Kram, din Decibel
Förra veckan var det begravning för min älskade morbror som gick bort sista februari. Såfort jag fått samtalet att han gått bort skrev jag denna dikt, det är ju så jag hanterar känslor som känns för övermäktiga att klara av. Jag skickade den till både min mamma och moster som båda två berördes utav den. Min morbror var väldigt speciell för mig och relationen vi delade kommer alltid fattas mig. Jag kan inte riktigt förstå att vi inte kommer träffas mer i detta liv, eller att han inte kommer vara med på mitt bröllop. Det känns väldigt tungt. Men jag vet att han fått frid och det gör det lite lättare. Bilden ovan är min absoluta favoritbild på oss, och jag har nu fått veta att det även var hans. Älskade morbror Guy. Vi ses igen en dag.
blandad kompott från senaste månaden
2024-02-02 @ 18:50:58
Hjälpte en svan över vägen och vi blev kompisar och hängde en stund medan jag tvingade iväg Youssef för att köpa fågelmat åt den så jag kunde muta mig till ännu mer kärlek
Kaffe, papiljotter, livskris och l4d2 (börjat igen efter typ 2 år och hade glömt hur extremt roligt det är). Varit lite mycket senaste tiden så fick ett infall och piercade näsan igen, samt klippte av halva håret i kolsvart mörker mitt i natten (lampan hade gått sönder och jag är impulsiv). Känsloreglering funkar oftast, men inte alltid. Faktiskt himla nöjd och huvudet känns sju ton lättare ungefär, så ändå bra mental breakdown haha.
Babyshower för min kära storasyster som snart kläcker nästa efterlängtade lilla tjej.
Har tagit mysiga promenader med Youssef och tycker isen är fin när den flyter runt. Man får uppskatta det lilla.
Molliegos är det mysigaste som finns (även om hon gillar att lägga tassen i mitt ansikte...eller i munnen när jag sover). Äntligen kunnat komma igång med träningen igen efter ett (skit)år av att ha spenderat mer tid med vårdpersonal än mina vänner (och allra mest tid fast i min säng). Många år sedan jag var så klen och orkeslös i kroppen. Inte riktigt vänt ännu, haft 12 vårdbesök på 2 veckor och lär fortsätta så ett tag, men kan åtminstone träna igen. Som sagt, man får uppskatta det som är bra.
Börjat skriva mer igen vilket är skönt, även om jag vet att jag skriver mest och bäst när jag tycker att livet är uselt haha. Har åtminstone 30 halvfärdiga dikter och texter från den senaste månaden, så det kan man ju tolka hur lite hursom. Skönt är det iallafall, haft block i hjärnan ett tag.
hayati
2023-11-19 @ 17:53:23
Vackraste på jorden. Så så tacksam för livet vi delar. ♥
Vackraste på jorden. Så så tacksam för livet vi delar. ♥
