hela livet stormar


2022-11-27 @ 18:21:00






-


2022-11-19 @ 21:04:06


En gammal och väldigt kort dikt som jag skrev för många år sedan nu, men jag har alltid gillat den.






-


2022-10-04 @ 22:33:09
 






Y


2022-06-21 @ 11:16:58

"Och varje andetag som fylls med dig är som djupandning i sommarregn"






simma


2022-06-06 @ 10:31:06
 







2022-05-23 @ 11:47:21


"[...]alla drömmar jag har drömt
där jag varit någon annan
ingen av dem kan mäta sig-
med sättet din verklighet
kan lyfta mig på moln
och samtidigt äntligen
äntligen
giva fäste att stå kvar"

 






det vackraste jag vet-


2021-10-31 @ 22:59:05
 






Näckens sista dans


2021-05-30 @ 18:27:08

Jennie berättade för mig om någon podcast hon lyssnat på där de berättade om mytologin kring Näcken; framförallt (kort sagt) att om någon lärt sig spela utav Näcken så blev de trollbundna att fortsätta spela och människorna som hörde kunde inte sluta dansa utan gjorde det tvångsmässigt till någon förstörde strängarna på fiolen eller dog(?). Hursomhelst, efter det samtalet kom lite kreativitet och därmed denna dikt. Märkligt vart man kan hitta en liten gnutta inspiration.



Jag ligger hemma sjuk sedan i onsdags, negativt covid-test (tack och lov), men jag ligger ändå däckad med något influensaliknande. Rastlös och utmattad på samma gång, jobbig kombo. Urtråkigt att inte kunna jobba, eller ens gå ut en sväng. Men men, jag lagar mat, bakar och sover så jag fördriver tiden lite iallafall.






det är tyst när du är här


2020-11-04 @ 07:45:11

Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker
Det är tyst för alla röster i mitt huvud slutar vråla hårda ord, för allt du säger blir deras motgift, de har liksom ingen chans
Det är tyst för att alla saker jag hatar med mig själv får dig att le
Det får dig att le när jag ser konstig ut på bild eller när håret är så trassligt att det knappt går att borsta ut
Det får dig att le när mina kinder rosas utav solen eller när jag snubblar för att jag pratar så snabbt att jag glömmer bort hur jag använder benen rätt

Jag har alltid skämts när jag skrattat
Jag har alltid skämts när jag skrattat för vecken som bildas i kinderna och för lätet jag inte riktigt kan rå för
Men du älskar det
Du älskar mitt skratt säger du, för att det gör dig glad
Hur kan det vara?
Hur kan du ta det jag hatar och göra det älskvärt?
Hur kan du ta det fulaste med mig och se någonting vackert?



Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Det är tyst för att du är morfinet mot all min inre smärta och för att dina armar kramar ur allt det mörka och för att du tar det fulaste med mig och gör det fint
Det är tyst för att ingenting hotar att döda mig
Det är tyst för att jag inte vill att någonting ska döda mig
Det är tyst för att min ångest inte har någon ammunition när du tar alla fula frön i mig och vattnar dem till blommor och gör mitt självhat till en äng
Alla saker jag hatar med mig själv får dig att le
Och jag tänker att om alla dessa saker kan få dig att skina sådär
Så måste det finnas någonting vackert i dem, eller hur?
Det måste finnas någonting vackert i allt det jag hatar, något jag inte ser i mig själv men som speglas i sättet dina läppar formas varje gång du noterar dem


Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker
Det är tyst för att sättet du håller mig får alla hjärnspöken att gå rakt in i ljuset och det är tyst för att mitt hjärta äntligen slår utan att banka
Det är tyst för att jag kan andas och jag kan andas för att du är här
Det är tyst för att du vet hur högt det kan skrika inom mig och du vet hur ont det kan göra och du vet hur mycket fult jag bär men du ser på mig ändå

Det skriker när du går men det tystnar när du är här
Jag har känt mig ensammast i världen för ingen riktigt förstår hur ful jag är
Men så tittar du på alla ärr från livet jag inte ville leva, det jag tvingades existera i
Och du följer dem med blicken utan att titta bort och kanske är de inte så läskiga ändå?
Och du drar fingrarna över sprickorna i fasaden och du säger att det är starkt att vara svag och att jag är fin som är så ful och allting bara tystnar
Och jag kan höra allt du säger och ingenting inom mig avbryter dig när du pratar


För det tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker 
För du får skriken att tappa rösten så jag äntligen kan höra dig säga hur vackert det är att vara lite ful och nu ekar inte hatet för du har tagit dig in genom sprickorna och du har kanske inte lagat dem men du har fyllt dem med frön och vattnat dem till blommor och nu växer hela skogen fram genom det fulaste i mig och det påminner mig om att det finns något vackert i allt jag hatar och det är okej att vara ful så länge man förstår att det kan vara lite fint ändå


Det är tyst när du är här
Det är tyst när du är här och jag förstår inte hur du gör för att stilla alla stormar och stoppa rusningstrafiken i min kaosbeklädda hjärna
Men det är tyst

Det är tyst och jag vill att du ska stanna, stoppa alla klockor så att tiden inte rinner ut
Jag vill att dina armar ska låsa fast sig runt mig och aldrig släppa taget och fortsätta krama ur mörkret som de vrider ur en smutsig disktrasa
Jag vill att du ska hålla mig så nära att det aldrig kan skrika igen
Jag vill, jag vill, jag vill så gärna 
Att det ska vara tyst



Skriven någon gång i juli.







ofärdig


2020-09-27 @ 12:40:36
 






jag mår bra, jag mår bra


2020-09-19 @ 11:07:33

Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra
Ändå hörde jag inte ett ord av vad du just sa
Försöker lyssna, hänga med och vara uppmärksam
Men mina ord fastnar i halsen, inget kommer fram
Jag vill säga vad jag tänker, vara ärlig mot dig
Istället kvävs jag utav orden, kan du se det på mig?
Jag mår bra, fast ansiktet färgas i blå
Och måste man säga det högt om det verkligen är så?
Kan man säga det tusen gånger och dö inombords ändå?
Tänker lyckliga människor på hur de kanske borde må?
Jag mår bra, jag lovar, allt är okej
Men inuti så sliter demonerna isär mig
Jag mår bra så många sekunder, varför minns jag det inte nu?
Jag drunknar, jag går under, jag går helt itu
Men allt är bra, snälla låt det vara bra iallafall en stund
Jag kan inte minnas senaste natten jag fick sova en blund
Jag bara vrider och vänder, vaknar i panik
Och de få gånger jag somnar väcks jag utav skrik
För någonting gör ont, men jag vet ju inte vad
De säger ju alltid att jag är så jävla glad
Men dom ser inte allt som finns under ytan, det som bankar och slår
Ingen vet ju egentligen riktigt hur man mår

Skriven 01/maj/2020







E.D


2020-09-05 @ 08:57:17
 






Jag hatar inte alla män, men


2019-12-11 @ 11:08:24

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att jag inte är säker i mitt eget hem;
Jag hatar att om jag inte svarar på sms och chatt
Tar ni reda på min adress och skriver att ni ska våldta mitt lik i natt
Jag hatar att ni inte låter mig vara
Jag hatar att behöva övertala mig själv om att det inte är någon fara
Jag hatar att ljud i trapphuset när mörkret fallit på
Får mitt hjärta att stanna en sekund eller två
Jag hatar skåpbilen som följde mig hem och männen som tittade in
Att jag var nio år och inte fick känna mig trygg någonsin 

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att aldrig gå säker hem;
Jag hatar att hålla telefonen redo att slå 112
Att alltid vara redo att springa för livet vart än jag ska gå
Jag hatar att jag var femton år när du följde varje steg jag tog
Bilder, videor, och våldsamma hot när jag sa att det var nog
Jag hatar när jag vill dansa och ni tar på min kropp 
Att ni inte bryr er om att jag säger stopp
Jag hatar att ni trycker upp mig mot väggen och kysser min hals
Fastän jag säger att jag inte vill alls
Jag hatar att ett "nej" verkar trigga er desto mer
Jag hatar er som inte hjälper till trots att ni ser
Jag hatar att ni ser mig som en ägodel
Att allt ni gör anses rätt även när det är fel
Jag hatar när ni sluter upp i gäng
Och följer mig med raska steg hela vägen hem
Jag hatar att dra igen porten efter mig i panik
Jag hatar att undra om någon skulle höra mina skrik

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att ni tvingat mig i säng;
Jag hatar att ni lagt er tyngd över mig
Att ni skrattat när jag gråtit "flytta på dig" 
Jag hatar alla blåmärken jag fick hitta på lögner om
Och jag hatar att andra faktiskt trodde på dom
Jag hatar att ni ansåg er ha rätten att göra vad ni vill 
Jag hatar handen runt min hals och ett väsande "ligg still"
Jag hatar att känna varje millimeter era händer stal
Att min kropp därefter känts som ett smutsigt skal 
Jag hatar att jag till slut blundade och höll andan
Och jag hatar att ni fick mig tro på den jävla propagandan 
Att allting var mitt fel, att jag bad om det som skett
Jag hatar att jag under många år trodde att ni hade rätt

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att de flesta jag känner blivit slagna utav en;
Jag hatar när du blev arg när jag grät den där dagen
Och när "håll käften" inte funkade kom de första slagen
Jag hatar alla knuffar, alla smällar och allt spott
Att du loskade mig i ansiktet och skrattade "det där var väl gott?"
Jag hatar att jag dagligen fick trösta dig
Trots att det var du som misshandlat mig
Jag hatar att min förlåtelse verkade fungera som ett "okej"
Att det var okej att göra mig illa så länge du efteråt
Tryckte fram några tårar och sa "älskling, förlåt"
Jag hatar att vänner kommit hem helt blå
Och hittat på historier om att de varit så fulla att de inte kunnat gå
Jag hatar att vi varit så rädda att sanningen ska komma ut
Jag hatar att döden känts mer okej än att göra slut
Jag hatar att vi gömt märken i rött, blått och lila 
Och jag hatar att det ändå är vi kvinnor som kallas ostabila

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att alltid undra om du är en fiende eller vän;
Jag hatar att jag fått lära mig att jag måste vara på ett sätt för att inte råka illa ut
Jag hatar att det manliga våldet aldrig tar slut
Jag hatar att jag rycker till så fort någon rör vid min hand 
Jag hatar att tystnadskulturen blivit obligatorisk i detta land
Jag hatar att ni kan slå oss, våldta och döda
Och att det ändå är kvinnors gnäll som anses vara en samhällsbörda 
Jag hatar att veta att ni har sådan makt
Att ingen frågat mina våldtäktsmän varför de känner sådant kvinnoförakt
Men jag, jag hatar män, och jag är hysterisk och radikal 
Bara för att jag vill ha samma rättigheter att existera som varenda man har
För att jag vill vara trygg, eller bara vid liv
Istället för att dödas av en man med ett påhittat motiv 

Så jag hatar er, jag hatar er, och jag hatar er igen
Ni får väl förvrida min historia, säga att jag hatar alla män
För om alla män är som dem jag beskrivit, kapabla att överfalla
Ja, då hatar jag er, då hatar jag er, då hatar jag er alla
i.l.t










dokument


2019-10-21 @ 21:34:34
 






beroendekärlek


2019-08-12 @ 10:52:27

 

De sa att det var dumt att prova
"Man fastnar så lätt i sånt där"
Men vad vet väl dom om livet
Eller hur det är att växa upp här
Man hinner aldrig riktigt leva
Upptagen med att hålla sig vid liv
Du ska vara sprallig, kreativ och lycklig
Fast du egentligen är depressiv


Inte visste väl jag att den värsta drogen
Inte röks eller trycks ur en spruta
Inte visste väl jag att den mest smärtsamma delen
Är när man försöker att sluta
Varför talade ingen om
Att man faller tillbaka gång på gång
Varje gång han säger "kom"
Beroende under tvång

 

För man vill lägga av
Man vill vända, springa bort
Men dras tillbaka som magneter
Trots att livet är för kort
För kort för att grundas
I en dimma, allt suddas ut
Ändå bönar jag och ber om
Att ruset aldrig ska ta slut


Första natten låg jag vaken

Rastlös i min säng
Myror i hela kroppen
Så jag gick ut en sväng
Andra natten låg jag vaken
Svettig, stressad och slö
Och när tredje dygnet hälsade på
Då ville jag bara få dö


Se, jag har läst om avtändning

Hur det sätter världen ur balans
Och det enda som är farligare
Än substans är romans
För kärlek är en drog
Och mitt beroende var du
Jag har inte läkt, inte helat
Men jag mår nog bättre nu

 

Men även om jag kommit längre
Trots att jag får sova och behålla mat
Saknar jag doften, värmen, att sväva
Längtar efter skratt och vårat prat
Men du, min drog, tog slut
Dog ut
Nu finns vi inte mer
Avtändningen den pågår än
För du är allt jag ser

 

Ett rehab för brustna hjärtan
Med kärlek som missbruk
Ibland är det svårt att stå innanför
Och se att man är sjuk
Men hjälp mig, se mig
Mina sista andetag är här
Varför talade ingen om hur hög dödlighet
Kärlek faktiskt innebär?

 

 

 

 


 

En dikt jag skrev åt en kompis som bad mig skriva något om beroendekärlek; när man vet hur destruktiv kärleken är, men man kan inte sluta. När man hellre dör av överdos, än lever utan ruset.

Har haft världens blockering i hjärnan senaste tiden; inte alls kunnat formulera ord i text, det har stått helt still. Och jag älskar att skriva, jag behöver skriva för att må bra. Så när min älskade vän skrev en mening, och bad mig göra en text eller dikt utav den, då blev jag så himla lättad. Det bara släppte. Så har ni svårt att formulera er men vill skriva om något; skicka en mening, anonymt eller ej. Den bästa inspirationen är trots allt andra människor.







Tidigare inlägg