Men vad är riktigt, vad vet väl vi?
Ingenting, ingenting, vet du väl
Vi önskar veta, läras allt
Vara frihetens gesäll

Ständigt tro men aldrig veta om
Blott ödet en mästare är
Och den som vill bemästra frihetskonst
Förblir en blind konstnär



Vi kläs i kejsarens nya frihet

---

För några månader sedan var jag i stugan. Jag stod på altanen och såg ner mot sjön, där jag plötsligt såg något röra sig på vattenytan; Desperata rörelser, som om livet hängde på det. Jag sprang ner och såg att det var en trollslända som förtvivlat försökte ta sig ur vattnet. Jag slängde mig ner på knä, sträckte mig ut och vi fick tag i varandra. Så bar jag den försiktigt upp medan den krampaktigt greppade mitt finger, som om den var rädd att jag skulle släppa den tillbaka till vattnet. Jag satte den i blommorna vi alltid har hängande vid altanräcket, där solen nu låg på. Först ville den inte släppa mitt finger, men efter några minuter fick jag den att istället greppa tag i blombladen. Och där satt den kvar i flera timmar, innan den slutligen orkade flyga iväg igen. Igårkväll hittade jag bilderna jag tog på den vackra trollsländan, och valde att redigera dem för att framhäva skönheten. Imorse visade jag bilderna för Youssef och jag sa då till honom att jag tyckte vingarna såg ut att vara gjorda utav glas. I samma sekund jag sa det började denna dikt skrivas i mitt huvud. Det var länge sedan jag skrev en dikt från början till slut utan att stanna upp, väldigt länge sedan jag kände mig inspirerad och kreativ nog att överhuvudtaget få ihop en dikt värdig att skrivas. Men nu gjorde jag det. Det känns stort. Som om jag fick tillbaka en del utav mig själv.