Frida är en 22 år gammal oktobertjej, uppvuxen i en familj med två föräldrar och fyra syskon. I Australien fann hon sin stora kärlek, och så fort hon fått svar om visum ska de tillsammans flytta tvärs över jorden. Frida är en riktig djurvän, som förutom att äta vegansk kost drömmer om att öppna ett animal shelter. Hon har ett viktigt arbete som kräver tålamod, nämligen som engelskalärare i högstadiet, vilket hon älskar och uttrycker sin glädje kring. Fridas stora intressen är, förutom djur, musik och resor. Hon är väldigt glad. Utåt sett.

Men förutom allt detta, så kämpar Frida mot panikångest. Något som har satt psykiska begränsningar i vardagen sedan hon var 14 år ung. Jag har pratat lite med Frida.


Frida Undegård Collins
Foto: Privat

Hej Frida! Vad spännande att flytta till Australien! Och högstadielärare är ju verkligen ett imponerande yrke, det måste krävas en hel del tålamod och förståelse? Vad skulle du säga är dina starkaste/bästa egenskaper?
Hm, svår fråga. Jag är väldigt förstående. Jag accepterar allas olikheter och bryr mig väldigt mycket om många saker. Tror det är min styrka.

Det är väldigt bra och hedersvärda styrkor att besitta! Tror du att andra uppfattar dig på samma sätt, eller hur tror du att du uppfattas utav omgivningen?
Jag tror det! Många säger att jag är lätt att prata med och har bra åsikter. Min man säger hela tiden att jag är så snäll mot andra haha, typ tänker på saker som han själv inte tänker på. Är nog ganska rolig med.

Jag tror att om man gått igenom saker så som depression, ångest eller liknande så blir man snällare. Man vet hur jobbigt det är att vara ledsen lixom??


Du verkar ju så glad och framåt, hur upptäcktes det att du led utav panikångest?
Hm alltså har haft det sedan jag var typ 14. Minns att de jag kände inte var samma saker som mina kompisar kände. Att jag tog allting så mycket mer allvarligt och blev typ mer ledsen. Nu för tiden går det i vågor. Ibland klarar jag inte av att gå och handla själv och kallsvettas av bara tanken, medan jag andra gånger åker utomlands själv. Många tror inte att jag får panik attacker. ”Du åkte ju till Australien själv? Vad ör problemet?” Typ. Men det är svårt stt förklara. Ibland när jag ska sova kan hjärtat klappa fortare och jag får ett tryck över bröstet, även fast jag inte har någonting speciellt att oroa mig över. Så ah.. märkte det väl när jag började dela med mig av mina känslor till mina vänner och de inte upplevt samma känslor alls angående vissa saker.

Har varit deprimerad sedan jag var fjorton också, så ibland är det svårt att förklara hur jag märkte det eller vad det känns som, då diagnoserna ofta lixom klumpas ihop. Om du förstår vad jag menar? Jag ser inga tydliga gränser mellan vad som är ångest och vad som är depression.


" Jag tror att om man gått igenom saker så som depression, ångest eller liknande så blir man snällare. Man vet hur jobbigt det är att vara ledsen lixom "

Frida och maken Nick

Ångest och depression skapar ju ofta begränsningar i ens vardag, t.ex. som du berättar om att gå till affären. Upplever du att det har begränsat dig mycket i din vardag? Finns det speciella saker du skulle vilja göra, men som ångesten sätter stopp för?
Ja det tycker jag. Skulle vilja klara av att ringa samtal själv. Det gör jag väldigt sällan då jag får panik av tanken att prata i telefon haha.. Jag vill våga köra bil i städer, men det klarar jag inte. Jag vill våga göra fler saker ensam lixom. Handla, äventyra, köra bil, shoppa osv. Mycket måste jag göra med min man för att jag inte klarar av att göra det själv. Ibland går det inte med sällskap heller, men oftast.

Förra året när vi bodde i Australien skulle vi åka till en pub som ligger typ 5 minuter med bil från vårt hus. Jag glömde mitt leg hemma så vi fick åka hem igen för stt hämta det. Blev så arg på mig själv att jag började gråta. Sen fick jag panik för stt jag grät typ.. slutade med att jag skrek rakt ut, la mig på köksgolvet och ba grät. Jag var jättetaggad innan. Sådana tillfällen önskar jag inte fanns. Jag vill kunna göra saker NÄR SOM HELST, och inte anpassa efter mitt mående just då.

Många med panikångest lever ju i en ständig rädsla för att få attacker, speciellt på offentliga platser, på grund utav oförståelse. Och just oförståelse är ju tyvärr en av de vanligaste orsakerna till att folk väljer att lida i det tysta. Har du fått uppleva oförståelse och fördomar kring din psykiska ohälsa?
Ja absolut!! Många som tror att bara för att jag klarar en sak, ska jag klara allt. Att jag ljuger om att jag inte klarar av, bara för att jag ”inte vill” lixom. Sen är jag ofta väldigt glad utåt, så folk har ofta svårt att tro att jag är deprimerad och har ångest. Min man har fått uppleva allting från första parkett och har sett mig skrika och gråta, han förstår nu men det tog ett tag innan han gjorde det. Tror man behöver prata mer om sånthär så att folk vet hur man hanterar det. Ibland behövs inte peppande ord och en kram. Ibland behöver man få skrika av sig och se ut som ett ”psykfall” en stund för att det ska gå över.


" Ibland behöver man få skrika av sig och se ut som ett ”psykfall” en stund för att det ska gå över "


Att se glad ut och att faktiskt vara glad, är ju ofta två väldigt skilda saker. Vi har ju dessutom olika sätt att hantera vår smärta. Har du provat några behandlingsformer för din ångest? Och ännu viktigare; har något hjälpt?
Nej det har jag inte. När jag var yngre (runt 15-18 år) dämpade jag det ofta med alkohol. Vilket ledde till andra problem.

Har gått hos psykologer, vilket jag tycker funkar helt okej. Inte jätte bra men.. okej. Har några vänner med liknande problematik som jag pratar med och det hjälper. Vi lixom stöttar varandra. Annars har jag inte provat så mycket mer. Står typ bara ut med det. Säger hela tiden att jag ska ta tag i det men det blir aldrig av, precis som med allt annat.


Att prata och diskutera med andra är ett bra sätt. Du säger att du gått hos psykologer, sökte du själv hjälp eller var det t.ex. en anhörig som hjälpte dig få kontakt?
Pappa sökte åt mig när jag var 16, efter att han upptäckt självskadebeteende. När jag var runt 18 sökte jag en ny själv. Nu har jag inte gått på 4 år typ.


Psykvården har ju fått en del kritik kring både bemötande, omhändertagande och viljan att tackla problem med mediciner på mediciner. Känner du att du blivit bemött på ett bra sätt när du varit i kontakt med dem? Och försökte de ge tips på behandlingar/kurser, eller var det mer medicinrecept som blev första fokus?
Bra bemött har jag blivit oftast. Det var vid ett tillfälle när vi pratade om hur mycket jag hatar min kropp som jag fick en kommentar som hänger kvar fortfarande. Jag sa att det finns en kroppsdel jag hatar mer än resten (menade mina lår) och hon svarar ”jag tror jag vet vilken du pratar om”. Jaha? Hur vet hon det? Är det för att hon tycker något är fulare än allt annat? Aja. Bytte psykolog och allt annat har varit bra. Har däremot aldrig blivit tipsad om några behandlingar eller dylikt, bara fått prata av mig.

Frida Undegård Collins
Foto: Privat

Vad skönt att du ändå känner att du blivit mestadels bra bemött, trots kommentaren! 
Jag funderar lite på hur det funkar att arbeta i högstadieskola när du har panikångest, känner du att det har haft någon påverkan i ditt arbete? Eller att det kanske haft en positiv inverkan då du kan förstå ungdomarna som har det jobbigt?
Jag var jättenervös först och trodde inte jag skulle klara att prata framför så stora klasser, men det gick bra!! Tror det har hjälpt mig enormt. Dessutom pratar jag öppet om det med elever som går igenom samma sak. Tror det kan vara skönt för dom att ha någon som förstår. Att stå framför en klass känns kul nu istället för jobbigt!


Åh vad härligt att höra, och ett fint initiativ att prata öppet med elever kring det.
Jag undrar om du skulle vilja berätta lite om att få attacker; hur känns det under tiden, fysiskt och psykiskt? Hur känner du dig efteråt?
Efteråt skäms jag oftast, beroende på var vi är och vilka som ser. Under en attack vill jag bara slåss och skrika typ. Oavsett vad folk säger blir jag arg eller ledsen. Oftast arg. Det känns som att det aldrig kommer bli bättre. Jag hatar mig själv och alla andra. Vill ibland skada mig själv med, för att jag är så arg eller ledsen. Typ slå på saker så händerna gör ont (gör aldrig det längre, men viljan finns). Hjärtat känns tungt och andningen blir svårare. Vid lite mindre attacker gråter jag bara och vill bara kramas typ. Inte prata om någonting, bara bli omfamnad.


" Ställ frågor istället för att ta för givet vad mina diagnoser betyder och hur det påverkar mig "


Panikångest är verkligen en tuff kamp. Många som lider utav panikångest brukar tala om olika triggers, saker som leder till att paniken sätter igång. Har du märkt av om det finns vissa saker som lättare triggar igång en attack för dig; situationer, känslor, ord eller till och med en viss doft?
Kroppshets är triggande. Snack om vikt och utseende och sådant. Mest det tror jag. Annars har jag inte märkt något annat sammanhang mellan ord / känslor och attacker.


Tyvärr pågår det ju en hel del kroppshets i världen, speciellt på sociala medier, vilket är väldigt tråkigt. Det bidrar till mycket psykisk ohälsa. Vad önskar du att alla skulle veta om livet med psykisk ohälsa?
Jag skulle vilja att fler folk tror på oss när vi berättar om det. Att man blir tagen mer på allvar. Oavsett om jag är glad utåt, kan jag må dåligt på insidan. Även att man inte ALLTID mår dåligt. Det kan gå i vågor, men fortfarande vara jobbigt. Ibland ställer man in planer för att man inte orkar och så, då får man göra det. Vill helt enkelt att folk har mer förståelse och att vi vågar prata mer om det. Ställ frågor istället för att ta för givet vad mina diagnoser betyder och hur det påverkar mig. Jag har ingenting emot att diskutera!


Jag har upplevt att många har en bild av att personer som lider utav psykisk ohälsa inte riktigt tänker på framtiden, så avslutningsvis vill jag bara fråga kring dina drömmar? 
Ja jag ska ju flytta till Australien med min man. Vill resa mycket runt där. Min absoluta dröm är att bo i en van och bara åka runt, haha. Sen vill jag skaffa familj med min man och sådär. Långt fram vill jag gärna driva ett ”animal shelter” och rädda djur.

Vilka underbara drömmar, jag hoppas och tror att du kommer uppfylla dem alla! Stort tack för pratstunden Frida!


Frida går att finna på instagram under namnet luukeskywalker (klicka på namnet för att kolla in hennes sida)

Vill du läsa mer om Panikångest/Paniksyndrom? Det kan du göra genom att klicka på länkarna nedan:
1177
Mind
Internetpsykiatri
Psykologiguiden

 (Klicka på bilden för att se större)