Nu är vi tillbaka i Sverige, står just nu och väntar på väskorna på Landvettern. 

Bild från stranden i Lindos förut idag.

 

Just nu ligger vi och jobbar på brännan, sista dagen vi kan göra det eftersom vi åker imorgonbitti. Usch vill inte hem alls, skulle mer än gärna stanna en vecka till! :( puss

Sitter på en restaurang vid hamnen i Rhodos stad och myser. Vi ska straxt åka hem tror jag, men först ska vi gå genom basaren. Puss

Ska straxt gå ner och lägga mig vid poolen, det är helt underbart här och jag bara njuter kan jag lova. Åker hem på söndag morgon och är hemma på kvällen någon gång, längtar efter min säng och mina vänner, annars längtar jag inte hem alls. Puss

 

 

 

 

 

 

Bild från igårkväll.

 

Sitter just nu på balkongen, har varit nere o solat och badat en stund och ska straxt gå ner igen. Blev lite kaos för mig imorse då jag tänkte gå ner och lägga mig men istället kräktes jag som en gris o fick sova ett tag till. Men nu mår jag bättre som tur är och trivs sjukt bra, vill aldrig komma hem typ haha. Puss

 

Ser inte ens ut som jag HAHA äcklig...jaja hejdå Sverige!❤

Haha fulast i kommun...aja. Snart åker vi somsagt till Göttidigare tidigt imorgon bitti flyger vi till Rhodos. Ska bli så skööööönt. 

 

Kom hem för ungefär en timme sen o kan verkligen inte somna. Kan jag inte somna snart så får jag väl hålla mig vaken tills vi åker ikväll. Aja hoppas ni sover gott fina läsare puss!

 

 

 

 

Där är även Viktor, så ska vi laga lite mat o dricka lite gott. Sen kommer även några fler fina vänner så ska vi dricka och ha kul! Puss

 

 

 

Vi åker upp till Göteborg på lördagkväll och sedan flyger vi till Grekland tidigt på söndag morgon. Ska bli så himla skönt att få komma bort från stan ett tag och bara ha det bra med familjen och Felix!

Kom precis hem från skolan, det gick superbra och jag har nu ett A som betyg i engelska! Hur bra liksom? Så himla stolt och glad!

Om ungefär en halvtimme åker jag bort till sjukhuset för att kolla hjärtat. Är lite nervös, inte för att jag tror att det är någonting allvarligt, men läkare och sjukhus gör mig nervös. Men det går bra, det vet jag.

Är på så sjuuukt dåligt humör, kan vara för att jag inte har ätit någonting idag, brukar bli rätt sur när jag har tom mage.. Känner mig som världens jävla huggorm, är arg mot allt och alla och vill bara slåss med någon. Min hyperenergi (tack adhdjävel) blir tiotusen gånger värre när jag är på pisshumör, så snart lär jag väl slå in en vägg eller något. 

Äeh, sätter på lite av min favorit i högtalarna så kanske jag kan bli på bättre humör. Och så kommer mamma snart hem med en salladsrulle så ja, det blir nog bättre.

Kom nyligen hem efter en sväng på stan med Caroline, vi gick i affärer och hade kul bara. Nu ska jag snart hoppa in i duschen så jag är fräsch till avslutningen imorgon, haha. Puss

Anonym undrar: Vem rasmus?

Svar: Bengtsson heter han. Ni får gärna skriva en mailadress eller bloggadress så svarar jag på så sätt istället för i ett inlägg :) Kram!

Kom precis hem efter en bra dag med Jennie och Rasmus, träffade även Amanda och Emma en stund så vi satt och pratade med dom ett tag. Puss

Jag har fått massor utav frågor om när jag hamnade på sjukhus efter att ha försökt ta mitt liv i december-12. Jag raderar dessa frågor då jag inte orkar svara på dom, men här får ni min historia. Det är en ganska lång text, så ni som inte vill läsa kan bara scrolla förbi. Detta är inget inlägg där jag vill ha en massa uppmärksamhet, men kanske finns det någon där ute som varit med om samma sak och som känner igen sig i det jag skriver. 

Allting var vitt, samtidigt som det hade svartnat till hälften. Svart och vitt, som en gammal suddig film framför mina ögon. "Mår du bra?", frågan var ständigt återkommande. Jag ville slita mig fri från alla sladdar dom satt fast på min kropp, jag ville spotta ut kolen dom tvingade mig att dricka och jag ville skrika så högt jag kunde. Var inte såren på mina armar och det faktum att jag var där svar nog på den frågan? Var mitt rop på hjälp för fullständigt döva öron? Antagligen. "Ja, jag är okej" sa jag tyst och hoppades att dom inte skulle höra lögnen som kom ut ur min mun. Dom frågade mig om det var meningen att ta så många tabletter och jag stirrade undrande på dom. "Eh,eh..ja" stammade jag osäkert. Trodde dom att jag hade råkat stoppa i mig en näve starka mediciner, att det inte var meningen? Trodde dom också att det var katten som rivit sönder min arm? Trodde dom på riktigt jag egentligen mådde bra?

Jag kände hur tabletterna började göra sin verkan; jag blev yrare för varje sekund som gick och allting var som i slow motion. Vita väggar färgades grå och mina ord lät som sluddrigt mummel. Min kropp började skaka av kyla. För en kort stund trodde jag att jag skulle dö, att jag verkligen hade lyckats. För första gången på länge kände jag hopp och frihet, ett glädjerus spred sig genom min kropp. Hade jag klarat det?

Jag fick prata med en läkare som hade kollat min prover. Höjd puls och nedsatt kroppstemperatur hade jag tydligen. Sen kom den där meningen, den där jävla meningen som höll mig sömnlös hela natten. "Du tog inte tillräckligt med tabletter för att dö, bara tillräckligt för att göra dig hyfsat dålig". Som ett slag i magen. Jag fick det alltså förklarat för mig att jag faktiskt var för dålig för att ta mitt eget liv. Det kanske låter fånigt för någon annan, men det var så det kändes för mig. 

Morgonen där på kom min psykolog/läkare från BUP och någon mer psykolog-tjej. Dom ställde en massa frågor och jag gav dom svaren som jag trodde att dom ville höra. Dom bedömde att det var mina impulser som styrt mitt handlande, att det "inte var meningen". Jag tänkte att dom var mer lättlurade än jag trodde och att jag hade klarat det, jag hade ännu en gång ljugit för att dölja den hårda, mörka sanningen. För visst var impulserna en del i det hela, det var dom som pushade mig och fick mig att våga. Men det var planerat sedan länge. 

Mitt självmordsförsök handlade nog aldrig riktigt om att just dö, mer om att få försvinna bort. Att få slippa undan smärtan och bli fri. Jag var så trött på att aldrig kunna känna mig lycklig, trött på att bara finnas till. Saken är den att jag kan skratta tills tårarna sprutar, men jag känner mig ändå inte glad. Långt där inne är det en röst som säger åt mig att jag inte förtjänar att vara glad, att jag inte är värd leendet på mina läppar.

Och hur mår jag idag, lite mer än 5 månader senare? Det kan jag inte riktigt svara på, för jag vet inte. Vissa dagar mår jag bättre och tror att mina hjärnspöken har lämnat mig för evigt, att jag är fri från allt mörker. Men det är oftare som jag har dåliga dagar, dagar då jag måste tvinga fram ett leende för att dölja allt som finns bakom. Dagar då pillerburkarna ser så äckligt lockande ut. Det låter så hemskt, men det är så det är. 

Det som får mig att låta bli tabletterna är mina starkaste minnen från den kvällen. Då jag hade berättat för mamma vad jag gjort, då Pelle (min mammas sambo) kramade om min skakande kropp och torkade dom forsande tårarna. Han sa att dom behöver mig, att dom inte klarar sig utan mig. Senare på sjukhuset smsade jag Jennie och berättade vad jag gjort, några minuter sedan stormade hon och Agnes gråtandes in i rummet där jag låg. Dom kramade mig, hårt. Dom sa att dom älskade mig, att jag aldrig fick göra såhär igen, att jag inte fick lämna dom. Jag tror aldrig jag känt mig så älskad som den kvällen. 

 

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag varit där, suttit i Globen och sett den häftigaste och absolut grymmaste kvinnan på denna jord. Hört henne skratta, hört henne prata, hört henne sjunga och sett henne dansa. Det är helt sjukt, en dröm jag haft sedan jag var liten har gått i uppfyllelse. Tårar av lycka under konserten, det var otroligt.