Jag vet att man "ska" älska sommaren, och att folk tittar jävligt snett när man rentav avskyr den, trust me I know. Jag älskar hösten och våren, är okej med vintern men sommaren är verkligen ingen favorit hos mig. Helst av allt skulle jag leva på en plats där det aldrig går över 15 grader men är tillräckligt varmt i vattnet för att bada. Hur som helst, folk tycker att man är jättekonstig om man inte älskar sommaren för HUR kan någon inte göra det?? Det ska jag tala om för er här:


Min kropp hanterar inte värme jättebra, vilket fungerar om jag kan ligga i sjön hela tiden liksom, men annars är det rentav plågsamt för mig. Jag får riktiga panikkänslor när jag blir så extremt varm.


Jag har riktig fobi för allt med för mycket ben, som jag brukar säga. Spindlar, myror, getingar, skalbaggar, fästingar -you name it. Och på sommaren kryllar det av dom, de försöker ta över världen såfort solen kommer ut. Ännu värre att jag verkligen inte kan döda dom då jag får så dåligt samvete att jag gråter haha. Ondsinta jäklar.


Folk kan gå hela hösten/vintern/våren och ba "usch är så trött på att dricka", sen såfort termometern visar 20 grader så ba "PARTYYYYY". Ja, jag har alltid varit en av de idioter som håller på sådär, och varje höst har jag tänkt att shit vad ovärt det är, jag gillar ju inte ens att dricka alkohol egentligen. Dessutom är jag extremt obekväm bland onyktra människor, om en kompis är på fest och ringer en natt så svarar jag inte ens för att jag hatar fulla människor så mycket. Nu har jag slutat helt och hållet, inte ens ett glas vin till maten. Jag föredrar vatten eller mjölk.








Vi har ju vattenbrist; det har inte snöat och regnat tillräckligt och sedan varit rekordvarmt=inte bra för vattenståndet. Gör mig ganska förbannad att folk ändå fortsätter duscha 45 minuter eller på andra onödiga sätt förbrukar vatten. Om alla drar sitt strå till stacken kanske vi kan undvika att behöva få vattenbrist som samhällsproblem.

1)Jag behöver ju inte oroa mig för att bli påkörd på ett par dagar eftersom jag ser ut som en stor stoppskylt, score!

2)Det är okej att bara ligga i fläkten och äta glass. Eller ja, det är alltid okej, men nu har man en ursäkt som gör att andra accepterar det.

3)Jag har en socialt accepterad anledning att inte vilja vara i solen. Inte för att jag är den som bryr mig om andras acceptans, men kul att slippa vara i solen och få hata sommaren utan obligatoriska frågorna om "hur kan någon hata sommaren". 

Nu ska jag krypa ner och kolla serie, har 2 möten imorgon f.m så ska sova strax tror jag!

Jag kan inte räkna hur många gånger jag fått frågan "Hur har du och Felix gjort för att hålla ihop så länge?", både i verkligheten och här på bloggen. Folk säger att de haft perfekta relationer som ändå inte hållt, eller att de inte vet om de orkar kämpa för en relation mer, etc. Alla verkar tro att det finns någon stor hemlighet till att få ett förhållande att hålla, men jag trodde redan att alla visste den enda ingrediensen som är oumbärlig för en relations överlevnad; Kärlek. Jag menar visst, alla Hollywood-filmer kanske har satt ribban högt, men de visar alltid att kärlek är limmet för att hålla två personer tillsammans, och så är faktiskt verkligheten. Om man inte har kärlek i relationen, så vad är då meningen med att hålla fast vid den? 

Många har även förväxlat fysisk attraktion med kärlek, de tror att bara för det pirrar till lite i kroppen när dom träffar någon riktig snygging så är det kärlek. Fysisk attraktion är endast fysisk attraktion, och om det är det enda ni delar så kommer ni aldrig ha kärlek. För att riktig fyverkerier-i-magen-världen-stannar-vadsomhelst-för-dig-kärlek ska uppstå så krävs det att man känner någon utan och innan -allt det bra och allt det dåliga- och vill vara med den. För kärlek är inte att vilja vara med någon TROTS det dåliga, utan att vilja vara med någon MED det dåliga, att se någon precis så som den är och älska den.



Jag och Felix blev tillsammans när vi var 14 & 15 år, och om knappt 2 veckor har vi varit tillsammans i 6½ år. Folk verkar tro att det är rätt enkelt att hålla ihop, att det bara är att tuta och köra liksom, men så är det inte. En relation är ett arbete som aldrig tar slut, man måste alltid jobba på den. Så bara för att jag säger att kärlek är den enda ingrediensen som är oumbärlig, betyder det inte att det är den enda ingrediensen som behövs. Jag menar vi var förfasen knappt halvfärdiga ungdomar när vi träffades, vi hade inte alls fått ihop pusslet om vilka vi var eller vad vi ville göra. Vi växte upp tillsammans, och man kan nog säga att när man träffas så unga så uppfostrar man varandra lite i relationen. Och det har många gånger varit tufft, men det betyder inte att man bara ger upp. Felix har flera egenskaper som kan göra mig totalt galen, och ibland måste jag gå ut och räkna till tio, men samma egenskaper gör honom till den han är och den personen jag älskar. T.ex; Han kan vara superimpulsiv och när något roligare dyker upp vill han hellre göra det, men det är samma impulsivitet som gjort att vi åkt på spontana resor och att han överraskar mig. Han kan vara den största retstickan i hela världen och vara en jäkla pain in the ass, men det är hans fåniga sätt att driva med mig som alltid får mig att brista ut i asgarv.