kaffe, depression och dissociation
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
söndag på en måndag
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Follow
andra veckan tjugotjugofem
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
JULAFTON 2024
Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.
Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.
Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.
Hur firade ni jul?
Follow
i ärlighetens namn
Ibland blir jag så fångad inuti mitt huvud, speciellt när jag under så lång tid kämpat för att hålla mig själv på en armlängds avstånd; Att aldrig riktigt låta mig själv tänka eller känna allt det där som ju behövs tänkas och kännas för att man ska kunna läka. Livrädd för att mitt hjärta inte ska klara av smärtan som osynligt tynger och drar det ned likt gammal sjö kring en kapsejsad båt; Med en spegelblank yta som döljer de korsande strömmar som sliter sjön åt alla håll. En perfekt metafor. Ett imperfekt inre.
Ibland har jag försökt tillåta mig själv att tänka på allt som skett, känna vad som behövs få kännas; Tvingat mig själv att tänka på varje liten detalj. Men smärtan försätter själen i chock; Den är för stor, för tung, för mycket. Och så plötsligt står man där igen och skrattar fastän man inte känner glädjen inuti och säger att allt är bra fastän man inte riktigt känner något alls och tvingar sig själv att låtsas vara någon man behöver vara för att orka med att egentligen inte vara alls.
Jag minns inte senast jag kände mig som mig själv, på riktigt. Min hjärna fungerar inte som den gjorde förut. Innan. Det tar all min energi att förstå simpla saker och sedan är jag för trött för att orka någonting mer. Några sladdar har klippts inom mig, så elektroderna som ska anslutas till varandra istället skickar tomma stötar och med en knastrande huvudvärk tar det stopp. Helt plötsligt kan det ta stopp; Mitt i en mening, i en diskussion, när någon berättar något. Helt plötsligt tar det stopp och jag förstår inte längre vad de eller jag pratar om, förstår inte sammanhanget, förstår inte alla ord som sägs. Som om hela världen talar ett språk jag inte lärt mig ännu och jag står utanför allt det jag borde veta och förstå. Jag har kraschat förut; Kört huvudet rakt genom betongväggen och kämpat för att ta mig tillbaka. Men inte såhär. Det är inte bara utmattning, trötthet, sorg. Det är urkoppling och frånkoppling och aldrig någonsin avkoppling. Det är två hjärnhalvor som plötsligt är mil ifrån varandra och så desperat försöker nå fram men aldrig räcker till. Det är år efter år utav sorg efter sorg och ändå förväntas existera normalt. Det är att äntligen se en framtid och sedan se den rasera. Det är att för första gången våga hoppas på en mening och sedan falla tillbaka in i meningslösheten. Det är ett hjärta som förtvivlat försöker hålla sig själv samman med några ynka trådar likt ett söndertrasat segel i en orkan. Det är att göra och säga vad man tror de orkar höra men aldrig riktigt säga som det är. Det är att aldrig känna sig frisk men inte riktigt få kalla sig för sjuk. Det är en kronisk klump i bröstet men aldrig gråta. Det är att möta alla motgångar med en klackspark och sedan sparka på sig själv när man ligger ned. Det är känslan av att inte känna alls. Känslan av att leva i en glasbubbla och världen alltid är precis utom räckhåll men aldrig riktigt intill och att höra deras mumlande ord men aldrig tillräckligt högt för att tyda vad som sägs. Försöka förstå och relatera till någons oklara meningar medan man bläddrar i sitt emotionella lexikon och inser att man inte alls förstår någonting längre. Det är att få en dag utav fullkomlig klarhet och intala sig själv att det går åt rätt håll, bara för att vakna nästa morgon med bruset från vågorna i huvudet och drunkna igen och igen. Det är att konstant gaslighta sig själv; Tänka att man överdriver, så farligt är det inte, andra klarar ju av det, man är bara klen. Alltid känna att man borde vara, orka, göra, kunna –mer. Med tyngden på axlarna ska man desperat krypa framåt och inte klaga för man har ju så mycket och det man inte har ska man inte fastna i. Men det är ju precis vad man gör. Och det förminskar inte tacksamheten kring vad man har, för visst är man så tacksam hela tiden. Men det man saknar kan ibland få en att sakna ihjäl sig och det är bara ett faktum man måste lära sig att leva med.
Ibland försöker jag minnas hur jag var förut; Innan. Hur jag kände, tänkte, gjorde. Hur jag skrattade när det kändes i magen. Hur jag pratade när jag kunde binda samman tankar och idéer och inte glömde bort vad orden betydde. Hur jag var innan alla sladdar klipptes i hopp om att desarmera innan explosionen kom men istället desarmerade hela livet och inga känslor riktigt kan gnistra till. Ibland glömmer jag bort att låtsas och ansiktet blir blankt. Hjärnan tom och överfull på samma gång. Men så påminns jag och marionettspelaren inuti drar i trådarna och så lyfts mungiporna och allt är som det ska igen. Allt är precis som det ska igen. Fastän kanske... kanske aldrig mer.
Och så säger jag godmorgon fastän natten aldrig tycks ta slut och så säger jag ja fastän allt jag känner är nej och så skrattar jag fastän jag inte förstår det roliga och så går jag till sängs med betongblocket i bröstet och så vaknar jag imorgon och gör samma sak en gång till. Allt...allt är precis som det ska. Normaliserad tomhet och det är precis som det ska vara. Precis, precis som det ska vara.
Och kanske går jag in och raderar orden jag skrivit för att slippa prata, för jag vill ju inte prata. Jag kan inte. Jag förstår inte riktigt hur. Och jag har ju aldrig riktigt varit den som pratar om men alltid den som pratas med och det är så jag trivs bäst. Men jag går till psykologen och försöker reda ut men tycks alltid glömma bort allt i en handvändning och stirrar på ingenting med en blank hjärna som kanske vet vad som behövs pratas om men inte kan ansluta munnen till tanken så marionettspelaren börjar desperat dra i alla trådar och rep och så spelar man livets bästa roll som inte-alls-trasig och så går man därifrån och har ingen aning om vad som precis har hänt. Det är så mycket lättare att hålla sig själv på en armlängs avstånd. Andra tror att det är dem man inte släpper in, men det stämmer ju inte; Man släpper inte in sig själv. För gör man det blir man sjösjuk under ytan och kanske hade man lärt sig simma bättre med tiden men just nu är det lugnare att sitta på sin öde ö och inte vara alls. Precis som man ska vara.
Follow
bockar av listan
Dagens lista fylldes på med saker som behövde göras.
Jag föredrar att alltid bryta ned allt som behöver göras i mindre delar, delvis då det känns som ett betydligt mindre projekt och delvis för att jag får en välbehövlig liten dopaminkick varje gång jag får bocka av något vilket får mig att orka köra vidare. Hade jag bara skrivit "städa köket" t.ex. så hade det känts som ett jättestort projekt, jag hade inte vetat var jag skulle börja och det hade inte känts som jag fick något gjort –på så vis hade jag tappat motivationen halvvägs. Detta är något jag lärt mig under mina depressiva episoder och som verkligen hjälper mig. Jag föredrar dessutom fysiska listor då jag vill ha dem framför mig och få göra en liten bock. När jag behöver extra pepp skriver dem dessutom i olika färger för att lura hjärnan till att tro att det är roligare, samt hjälpa hjärnan sortera upp sakerna. Kan låta löjligt, men som någon som kämpar mycket med både ADHD och utmattningar så är det dessa små saker som leder vägen "tillbaka", allt som förenklar vardagen är ett välkommet andetag. Man behöver hitta sätt som fungerar för en, och för mig är checklistor det bästa –i alla lägen.
Jag har nu precis lagat mat (check) och andra tvätten blev färdig medan jag skrev detta inlägg (check), så snart är listan genomförd. Jag ska hänga upp tvätten nu, sedan ska jag sätta i hårfärgen och låta den verka medan jag gör klart det sista, på så vis kan jag ta en dusch och bara sjunka ned i soffan sen. Det är helt okej att ha dagar då man inte orkar mer än ta sig genom dem, men herregud vad skönt det är att få saker gjorda när man kan.
Follow
tisdag i bilder och gifs
Imorse vaknade jag strax efter 06, så gick upp och satte på kaffe och gjorde i ordning frukosten medan Youssef sov vidare.
Kör alltid kaffe och dansparty för att vakna på morgonen haha, skönaste som finns för att vända humöret. Här ser ni energiskillnaden mellan första koppen kaffe vs. under andra koppen haha?? Har världens sämsta morgonhumör innan kaffet och är världens gladaste morgonmänniska efter, därför föredrar jag alltid att vakna före alla andra. Vill vara tjurig ifred en stund först.
Väckte världens bästa sjusovare så vi kunde åka och bad den nyvakna gullfjärten ta bilder ihop med mig på toan och han är världens snällaste så det gjorde han såklart. Han fick stå där och huka sig för att synas i bild och det fick mig att börja undra om jag krymper igen eller om en vuxen man fortsätter växa i all evighet? Skiljer redan cirkus 15 cm mellan oss och det är redan lite för stor skillnad tycker jag (och min felvridna pisksnärtsnacke instämmer). Och jag vill a b s o l u t inte krympa tack på förhand?? Förhoppningsvis har jag bara hållning som en gammal mjölkerska eller något, hoppas jag. Hellre det, faktiskt.
Vi åkte ut till stugan för att dra upp bryggan och ta en mysfika. Det var precis svinkallt, men ändå himla mysigt.
Youssef bad mig kolla i kikhålet och där såg jag detta, Cera är så sjukt less på vår idioti medan Youssef är precis asglad hahaha
Youssef fick någon skoluppgift, att analysera poesi, som påminde mig om en jag gjort så jag gick in och skulle läsa min gamla. Då, från ingenstans, aktiverades hyperfokus och helt plötsligt hade jag spenderat närmare 4 timmar åt att läsa om Eve och skrivit 619 ord (på engelska) om Eve i relation till dikten "A Daughter of Eve" och hur de olika myterna kring henne påverkar och breddar den möjliga analysen. Väldigt intressant läsning som sedan resulterade i 45 minuters djupdykning i preventivmedel och aborter på 1800-talet innan hjärnan helt plötsligt tog stopp och jag nu minns cirka 2% utav allt jag läst och knappt underrubrikerna i vad jag skrivit så jag lär väl knappt vara till någon hjälp ändå. Adhd i sitt esse.
Vad skönt det vore om det gick att kontrollera och styra sin hyperfokus så jag kunde få det jag behöver göra gjort, istället för att bli helt besatt utav saker jag inte direkt har användning för och ändå inte kommer ihåg sen?! Jag kan få hyperfokus på vad som helst; Jag blir helt besatt, glömmer äta, sova och gå på toaletten, lär mig allt som går, pratar om det hela tiden (alternativt pratar inte med någon för jag är så uppslukad så ingenting annat existerar) –och sedan släpper jag det för att aldrig tänka på det igen, och hoppar till nästa. Det är en underbar, nästan manisk, känsla när man är mitt i det, men efteråt är både kropp och knopp körda rakt genom betongväggen och jag känner mig extremt överstimulerad. Typ nu. Nu är jag för trött för att sova och då kickar batterierna om sig igen och igen med lite sämre funktion vid varje omstart, ungefär.
Hursomhelst så avslutade jag kvällen med en hemmagjord, gudomlig panoumiburgare. Jag gillar inte hamburgebröd så jag toastar brödskivor, så extremt mycket godare. Vill man vara lite extra snitsig (och mätt) så kan man göra två fullgjorda ugnstoast med pålägg och hela köret och sedan använda som bröd. Lite färskost, prästost, kryddor, dressing, sallad och bbq gör den perfekt. Har inte ätit ordentlig mat sedan lördagslunchen (mitt måltidsinsulin tog slut och det tog väldigt lång tid för nya receptet så jag har ätit...keso. Och grönsallad (bladspenat, gurka, lök)) så nu unnade jag mig en riktigt god middag framför lite Friends.
Jag har väldigt svårt att fokusera vilket gjort att detta inlägg tagit flera timmar att slutföra?? Min hjärna börjar stänga av? Varit trött sen...kl 20? Klockan är snart 01 men jag k a n inte slappna av? Jag ska upp senast 6:30 imorgon då Hailey kommer vid 7:30 och därför måste jag verkligen sova. Så här kommer två rykande färska, svintrötta och filterlösa bilder i sämsta tänkbara ljus; Och med dem säger jag godnatt.
Follow
dina färger
Denna dikt är min bearbetning. Den har tagit mig omkring åtta år att skriva.
Den första versen skrev jag för ganska många år sedan nu, när jag precis påbörjat min traumabehandling och dränktes i känslor utav skuld, skam och smuts.
Vers två tillkom några år senare, när jag fann den då bortglömda första versen slarvigt nedskriven i min ångestbok. Det kändes som om jag inte kom någonstans. Jag kände mig fast.
Vers tre tog ytterligare ett år och skrevs när jag först insåg att jag självskadade genom män, vilket gjorde mig kall och avstängd. Återigen fylldes jag med skam. Det kändes som jag var tillbaka på ruta ett och jag trodde aldrig att det skulle bli bättre.
Vers fyra skrevs cirka åtta månader senare, när jag äntligen började läka; När jag valt att inte överhuvudtaget dejta någon, utan istället tog ut mig själv på dejter och la all fokus på mitt välmående. Bit för bit började jag bygga upp mig själv.
Vers fem skrev jag tre månader senare, när jag dansade runt i regnet och för första gången kände mig lycklig –det var samma dag jag skrev [detta] inlägg. Jag har alltid älskat att stå i regnet och säger alltid att det känns som om det tvättar bort allt; Som om det renar själen. Jag står fast vid det.
Vers sex och sju skrev jag för några månder sedan, fyra år senare, när jag återigen fann dessa verser och insåg hur långt jag kommit.
Genom verserna fick jag inte bara släppa ut det som slet sönder mig inuti, utan jag målade en karta där jag fått följa min egen väg genom bearbetningen, där jag kan se tillbaka och inse att varje steg jag släpande tog har lett mig hit. Det gör ont att läsa den, samtidigt som den fyller mig med så mycket styrka, hopp och stolthet. Tänk att jag tog mig enda hit.
Follow
mysmani
Det finns ingen årstid jag älskar mer än hösten. Frisk, krispig luft, skiftande vackra färger, dimma, regn mot fönstret, mysiga tröjor...vad mer behövs? Att gå höstpromenader är det mysigaste som finns. Så, så, SÅ tacksam att hösten äntligen är här. Jag önskar det var höst minst ett halvår per år.
Gilmore Girls, kaffe och soffhäng
Hösten till ära har jag självfallet startat om Gilmore Girls, det är liksom ett måste varje höst. Att krypa upp i soffan med en kopp kaffe och mina älskade djur är livsnjut på ett helt annan nivå.
Lunchdejt med syster & systerdotter
Hailey var här några timmar, när Natta sedan var färdig så hämtade hon upp oss båda och vi åkte runt i lite affärer. Sedan bjöd hon på lunch innan vi åkte vidare till pappa för födelsedagsfika. En supermysig dag, såå härligt att få lite systertid också!
Utslagna hjärtan
Hailey är ju som sagt här en del medan Natta är i skolan, och både jag & Youssef är tacksamma att ha möjligheten att kunna få så mycket tid med henne. Igår skulle Youssef lägga sig och läsa sin bok bredvid Hailey, men jag tyckte det var lite väl tyst...så när jag gick in fann jag dem såhär. Helt utslagna båda två. Gullfisar♥
Spegel, spegel på väggen där; Säg vem som mest energisk i universum är
Jag är inne i vad vi tror är lite av en blandepisod, och p.g.a detta sover jag...knappt. Insomningsmedicinen jag brukar ta hjälper inte alls; Jag blir avslappnad någon halvtimme, sedan är det som om hjärnan startar om sig och jag har oändligt med idéer, små projekt och är överallt och ingenstans, haha. Igårkväll tog jag därför sömnmedicinen jag har för "nödfall", då den brukar slå ut mig fullständigt. Det verkade inte som vanligt, men jag har nog sovit mer inatt än sammanlagt senaste veckan.
Youssef brukar märka av mina episoder innan jag gör det, så han har liksom sagt att jag nog börjar gå lite uppåt sedan ett litet tag tillbaka, men jag har sagt att "näe det tror jag inte, jag är nog bara piggare". ADHD och Bipolär kan verkligen göra mig antingen oförmögen att ta mig ur sängen, eller oförmögen att stanna kvar i den, haha. Konstrasterna. Häromdagen åkte han till jobbet runt kl 16 och jag tänkte bara ställa i ordning några skor... några timmar senare hade jag möblerat om h e l a lägenheten; Flyttat runt alla byråar, bokhyllor (och hängt/satt upp grejer i dem), garderoben, tv, soffa, dator...allt. Detta är tunga grejer, bara bokhyllorna krävde två personer för att flytta häromdagen (de går liksom inte ens genom dörrhålen i upprätt läge) och jag som har problem med nacken och ena axeln har annars svårt att bära tungt, men på något vis lyckades jag flytta allt vi äger och har ungefär. Kände mig skitnöjd faktiskt. Alva kom hit och umgicks, sedan sov jag sammanlagt 1,5h timme på morgonkvisten innan jag gick upp igen, energisk och redo för nya projekt. Efter det erkände jag dock att jag nog kanske är lite väl uppåt, trots allt, haha.
Jag, tio minuter senare:
Just nu sitter jag och dricker kaffe, skriver detta inlägg och lyssnar på Sabinas nya, underbara låt (lyssna på den HÄR!!!). När jag druckit upp ska jag sätta fart med disken och maten så jag kan göra lite lådor, sedan ska jag försöka få färdigt alla bokhyllor.
Vad gör ni idag?
Follow
Aurora, stjärnstoft och att färglägga själen
När jag i våras fick se ett svagare norrsken var jag så himla lycklig, men jag har alltid velat se ett starkare. Det har liksom stått överst på min bucket list sedan barnsben. Hela kvällen kikade jag ut genom fönstret och såg...ingenting –förutom moln. Jag klickade in och ut ur väderappar som alla sa samma sak: Heltäckande molnighet hela kvällen och natten. Men vi bestämde oss ändå för att chansa, så runt 20:30 satte vi oss i bilen och försökte lista ur var vi skulle åka för att ha störst chans att få se något. Jag kom på ett ställe där jag tänkte att det både skulle vara mörkt och lätt att se åt alla håll. Vid cirka kl 21 hade vi parkerat bilen, gått den lilla promenaden ned i kolsvart mörker och hittat vad som kändes som rätt plats. Vi stod en bra stund vid vattenbrynet med den kyliga blåstet bitandes i ansiktet, i sådant mörker att vi knappt såg varandra på någon meters avstånd. Jag stirrade på de mörka molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Av och till såg vi ett svagt, pulserande ljus genom molnen, men molntäcket var fortfarande alldeles för tjockt för att verkligen se något. Genom en liten spricka såg jag ett tydligt stjärnfall, så jag slöt ögonen och önskade att vi skulle få se norrskenet. "Snälla universum, jag önskar mig en blåst som för iväg molnen så vi får se norrsken på riktigt. Jag behöver det." Jag vet att de flesta kanske inte tror på kraften i stjärnfall, men för mig är det som en bön; Universum är vad jag tror på och stjärnfall är som en tillfällig förbindelse mellan universum och människa. Som universums sätt att tala om att avståndet för några sekunder är oväsentligt. Vi är ju alla byggda utav stjärnstoft.
Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Väderapparna sa fortfarande samma sak. Men, inom några minuter började det blåsa kraftigt, molnen skingrades och himlen färgades sakta men säkert i dansande färger; Först svagt synliga bakom oss –sedan ökade de i intensitet. Efter en liten stund var det som om någon tände himlen; På någon sekund lyste den upp i starka sken och plötsligt såg vi både varandra och omgivningen tydligt. Jag tänkte för en sekund att allt kändes så klart. Hela livet; Det som känts så överväldigande tungt, skymmande mörkt och ensamt under så lång tid, kändes plötsligt tydligt. Som om någon drog bort den sorgsna slöjan som täckt ögonen, och jag kunde se. Känna. Finnas till. Vara en liten del utav allt stjärnstoft som hör samman med universum. I mitt huvud hörde jag tonerna till "Song for Sienna", som jag ju så ofta gör när själen kan andas och livet äntligen orkar vända blad. Jag kramade Youssef. "Jag säger ju att universum kräver balans. Ja, vi hade det värsta året någonsin och trodde vi skulle dö utav sorg. Allt var grått. Men i år... i år har vi fått tillbaka så mycket. I år får vi tillbaka färgerna. Jag är så tacksam."
Som ett barn på julafton rentav studsade jag runt, så oförmögen att stå still när de positiva känslorna porlade som en kolsyrad bäck genom kroppen. Var jag än vände blicken så dansade himlen framför mig. Pulserade; Och jag kände hur ljusen for genom mina kärl; Färglade mörkret; Hjälpte själen att återuppstå. Inte så att allt det där smärtsamma försvann, men så att det blev lite lättare. Vackrare. Jag tänkte på alla gånger jag inte velat leva, alla gånger jag inte kunnat se något ljus i tunnelns slut. Men här var jag nu; Kanske inte i tunnelns slut, men inuti regnbågen. Inuti livet. Levande. Så magiskt det är att få vara mitt i, istället för vid det överhängande slutet. Jag överväldigades utav hur vackert det var. Så lycklig. Och så oändligt tacksam.
När vi kom hem stod jag kvar utanför porten i några minuter. Andades djupt och lugnt. Tittade upp mot himlen hela tiden. Hjärtat, som så ofta försökt slita sig ur bröstkorgen, kändes tryggt; Det slog varma slag. Fyllt med färger. Så kom ännu ett stjärnfall, rakt ovanför. Jag log och slöt ögonen. "Jag har ingen mer önskan nu. Jag vill bara säga tack; Tack, universum. Tack snälla."
Follow
vecka 40
Sopplunch och valpfoto med bästisarna, höstpromenader med lillfisen, en massa gos med Haileybus, sträckkolla dokumentärserie om sekter (rekommenderas varmt för alla fellow sektfascinerade, tipsar alla om den nu haha, SÅ bra upplägg! "People Magazine Investigates: Cults" på Max), mys med mannen... Ja, en härlig vecka. Jag tog dessutom äntligen tag i att färga håret och ögonbrynen, och nu känner jag mig som mig själv igen. Har även upptäckt att en viss färg på läppstift får det att se ut som jag har nygjorda läppar och jag älskar det. I övrigt sover jag max 3h/natt 6 dagar i veckan, och den sjunde dagen är jag som en zombie istället, så det är ju... spännande.
Har var väldigt social och utåt denna vecka, både fysiskt och över telefon, vilket är superroligt, men som också ringer lite grann i larmklockorna –såhär social är jag sällan (aldrig) om jag inte är på väg uppåt, så det i kombination med sömnbristen och rastlösheten gör att Youssef tog upp det med mig, och jag förstår varför. Jag försöker vara uppmärksam på förändringar men det är svårt att avgöra när man själv är "för" pigg, energisk, social, rastlös, svängig, etc. Bipolär är ärligt talat en sjuhelvetes sjukdom och den jag har/haft mest kamp med och mot. Som tur är har jag ett fantastiskt nätverk omkring mig som har förståelse, och närstående i samma sits som verkligen förstår hur det är –det är värt så himla mycket. Men ja, det är knepigt faktiskt. Men som allt annat så rer det sig, som jag säger.
Igårkväll stod jag och gjorde en jäkla massa mat för att förbereda inför veckan; Laxgratäng och korvstroganoff, med broccoli och morötter till båda, samt min egen laxröra för Youssef att ha som ordentligt mellanmål (t.ex. perfekt att smeta på ett knäcke), och en stor sallad som alltid står redo i kylen (avskyr att behöva hacka upp till varje måltid). Det räcker åtminstone veckan ut, vilket är skönt då vi har fullt upp denna vecka. Älskar att preppa maten innan! Tog mig knappt 2h, och nu behöver jag inte laga mat resten utav veckan –såå skönt!
Nu är Natta på väg hit för att lämna Hailey så ska jag ha en mysdag med henne♥
Follow
från veckorna som gått
Det var lite bilder från veckorna som gått. Jag är inte på topp varken psykiskt eller fysiskt, men jag fick igår eventuellt positiva nyheter så jag håller krampaktigt tag i dem och blåser liv i hoppet igen. Man måste ju inte vara på topp jämt, egentligen. Det är okej att inte orka ibland. Det är iallafall vad jag intalar mig själv medan jag försöker komma ihåg att äta och sova och gråter till allt och ingenting. Ibland sköljer livet över en lite, helt enkelt. Det måste inte nödvändigtvis betyda att man drunknar. Kanske behöver man få huvudet under vatten en stund för att inte bränna ut sig. Kanske är det universums sätt att säga åt en att sakta ner, andas, bearbeta. Så man kan kliva upp och orka lite till. Kanske, kanske inte. Oavsett så tillåter jag mig själv att dras under, bara för en stund. Jag måste det; Vattna lite. Annars bränner det hål i själen. Det är okej att inte orka ibland. Det är helt okej.
Follow
video: vi pratar ut
Jag vill informera om att vi tar upp ämnen som kan vara känsliga och/eller triggande för vissa.
Om du eller någon i din närhet mår psykiskt dåligt finns det alltid hjälp att få. På mind.se finns mycket bra information kring var du kan vända dig för stöd och råd [Klicka här].
Även 1177 har bra tips, råd och kontaktförslag. Se 1177.se för att se vad som gäller i din region.
Follow
Video: Ögonblicken jag kämpar för.
Mars har varit en väldigt tuff månad för mig; panikångesten gjorde sig väl påmind och har satt min hjärna i snurr. Jag tror faktiskt aldrig jag mått såhär dåligt, och med tanke på all psykisk ohälsa jag har i bagaget så säger det en del. Ingen förstår nog riktigt hur illa det faktiskt varit då jag inte gärna pratar om det med någon annan än min psykolog, men jag är ärligt talat förvånad över att jag står här nu. När livet är såhär tungt försöker jag alltid se och komma ihåg de fina sakerna i livet, och därför gjorde jag denna video med korta klipp; Detta är ögonblicken som gjort att jag orkat; De små stunderna som är de största i världen. Detta är en påminnelse till mig själv att allt inte är svart eller vitt. För någon annan är denna video inget speciellt, men för mig är den allt. Detta är mina skäl att leva.
Follow
RELATIONEN OCH DET EGNA VÄRDET
Denna text utgår ifrån partnerrelationer, men det mesta kan tillämpas även till andra relationer.
Hur många utav oss har mått dåligt i en relation? Svalt saker vi lovat oss själva att aldrig acceptera? Kompromissat vår mentala hälsa för att stanna kvar? Försökt passa in i någon annans liv? Prioriterat någon som inte prioriterat oss? Gråtit på toaletten när hen har somnat? Hur många utav oss har blivit onödigt arga? Sagt saker vi inte menat? Agerat på en tillfällig känsla? Hållit saker inom oss i stället för att kommunicera? Gjort saker vi ångrat? Hur många utav oss har egentligen valt en ohälsosam relation över vårt eget mående? Jag vet att jag har gjort det, många gånger. Och jag har ångrat det varje gång. Ändå fortsatte jag göra det. Tills jag en dag fick mitt hjärta krossat fullständigt, och insåg att jag måste förändras; Min syn på kärlek var tvungen att förändras. Så med mycket arbete utvecklade jag min relation till, och syn på, både mig själv och relationer. Jag har lärt mig att se mitt eget värde likaväl som min partners, och att på ett konstruktivt sätt kunna utveckla relationen vidare. Nu förstår jag även att det viktigaste inte är att man är tillsammans, utan hur man är tillsammans; Att man bemöter varandra med samma respekt, omtanke och förståelse man önskar att själv mötas utav.
Konsten att diskutera känslor -trots att man inte känner samma sak
Ifrågasätt aldrig vad din partner känner, det kommer inte att förändra känslorna, snarare förvärra dem. Fråga istället vad känslan beror på, och bemöt personen med öppenhet och förståelse.
Säg t.ex.: ”Jag förstår att du är ledsen just nu, kan du inte berätta vad det är som får dig att känna så?”, eller ibland kanske det räcker med något så enkelt som; ”Finns det något jag kan göra för dig?”
Kom ihåg att ni ibland kanske inte upplever och känner samma sak, men att det inte betyder att den andra känner ”fel”, utan helt enkelt att ni känner olika.
Bli inte arg för att din partner känner eller tänker på ett annat sätt; var istället tacksam för att ni kan vara öppna med det och ta chansen till en utvecklande diskussion. Detta är ett perfekt tillfälle att öka förståelsen för varandra.
Min partner har haft väldigt svårt att prata om saker och att vara ärlig med sina känslor, medan jag pratat känslor sedan jag först lärde mig prata, ungefär. Under vår första tid tillsammans så trodde han att om vi tyckte, tänkte eller kände olika saker, så skulle det automatiskt leda till bråk. Men jag har alltid sagt till honom att ”så länge du är ärlig mot mig, så kommer jag aldrig bli arg”, och det håller jag fast vid. Ibland kan jag självklart bli frustrerad när vi ”krockar”, men jag tar ett djupt andetag och påminner mig själv om att han har lika stor rätt till sina känslor som jag har, och att vi respekterar varandra tillräckligt för att försöka se och förstå den andres perspektiv.
Kommunikation kräver självinsikt och förståelse
Jag och mitt ex hade ingen bra kommunikation; Vi kunde inte diskutera känsliga ämnen utan att båda två blev arga/upprörda och detta ledde till oändligt många onödiga bråk som egentligen hade kunnat undvikas. När förhållandet tog slut var jag först arg och ledsen, men allra mest på mig själv. Jag kände frustration och skam över hur dålig självinsikt jag haft och hur många gånger jag agerat eller reagerat i affekt, i stället för att ta ett djupt andetag och försöka se bortom mitt eget perspektiv.
Jag vet att många efter ett uppbrott fokuserar på vad exet gjorde för fel, men det kändes så väldigt kontraproduktivt att lägga energin på saker jag inte hade kontroll över, och som dessutom inte var mitt ansvar. För mitt ansvar låg ju hos mig själv; det var vad jag kunde kontrollera och ändra på. Så jag lade otroligt mycket tid på att ”utvärdera” mig själv och mina prestationer i relationen -för att kunna utvecklas och växa som person. Hur hade jag önskat att jag agerade? Vilka situationer gav mig ångest i efterhand? Fanns det andra sätt att reagera som hade varit mer produktiva? Hade jag kunnat säga dessa saker på ett mer konstruktivt sätt? Vad behövde jag bli bättre på?
Jag skrev en lång lista med saker jag ville förbättra hos mig själv, och sedan började jag träna in det. Jag vet att många kan tycka att det låter galet, men jag tror stenhårt på att prata med sig själv; Att öva kommunikation och förståelse genom att använda sig själv som försökskanin. Gå runt hemma och argumentera med sig själv, skriva texter från flera synvinklar, stå i spegeln och låtsas ge konstruktiva svar på "dumma" frågor/situationer. Detta hjälper en att träna på att acceptera olika åsikter, perspektiv, känslor, etcetera -och vi vet ju alla att övning ger färdighet. Jag har i många år kämpat för att utvecklas, och kan nu ställa mig utanför mina egna känslor för att kunna diskutera saker på ett mer produktivt sätt, vilket verkligen hjälper mig vara en bättre och mer förstående människa. Självklart gör jag också misstag eller reagerar illa ibland, men huvudsaken är att man försöker bli bättre. Den gyllene regeln är bra att ha i bakhuvudet; ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad”. Hur hade du velat bli bemött i samma situation?
När jag träffade Youssef var jag direkt väldigt tydlig med att om vi inte har välfungerande kommunikation så kommer vi aldrig heller kunna ha en hälsosam relation. Som jag snuddade vid förut var han här min raka motsats; Han hade aldrig pratat om känslor, tankar, drömmar, rädslor, trauman eller åsikter -och han var livrädd för att göra det till en början. Men jag var envis och fortsatte ställa frågor, dela mina inre tankar med honom, och ibland rentav dra ur honom hans känslor. Desto mer vi pratade, desto mer vågade han öppna upp sig. Vi har haft vår beskärda del utav onödiga tjafs och stormiga känslor -men vi har hela tiden fortsatt träna på kommunikationen. Idag kan jag inte minnas senaste gången vi tjafsade; Vi känner och förstår varandra, och pratar alltid genom allt noggrant för att undvika missförstånd.
Några saker att tänka på för att förbättra kommunikationen:
Är det läge att diskutera detta just nu?
Om ni t.ex. är upprörda eller stressade, så är det bättre att gå till varsitt rum och andas några minuter, och sedan återuppta samtalet. Det är betydligt större chans att diskussionen blir givande om ni båda är lugna och sansade. Men(!), se till att faktiskt återuppta samtalet också -prata genom allt, jämt. Små saker drabbas ofta utav snöbollseffekten om vi inte ser till att hantera dem.
Hur pratar ni med varandra?
Blir det ofta pajkastning, med fraser som t.ex. "du gör alltid sådär", "du är så jäkla...", eller "men ska du säga?!"? Pajkastning är alltså kort sagt när diskussionen blir anklagande, vilket mest troligt kommer få er att automatiskt gå in i försvar. Försök istället att tala utifrån era egna känslor, t.ex. "jag blir ledsen/upprörd i denna situation, därför att..." eller "jag kanske missförstod dig nu, men jag uppfattade som att du menade såhär". En liten vägvisare kan vara att börja en mening med "jag känner" istället för "du är".
Turas om att ha ordet; Vänta på din tur.
Avbryt inte varandra, det är detsamma som att säga "mina känslor är viktigare än dina" och är både respektlöst, själviskt och kränkande. Turas i stället om att ha ordet, och diskutera varandras perspektiv. Om din partner berättar att den blir ledsen när du gör en viss sak så behöver du inte försvara dig och starta pajkastning; Du behöver bara lyssna, försöka se din partners sida utav saken, och ha självinsikt nog att se om ditt beteende kräver förändring. När ni pratat färdigt om den ena, kan ni prata om den andra. Det gör att ni båda får komma till tals, ökar förståelsen för varandra, och hjälper er att utvecklas.
Förstå att ingen utav er är tankeläsare.
Förvänta dig aldrig att din partner bara ska veta/göra något; man tänker på olika sätt och minns olika saker. Därför är det otroligt viktigt att vara ärlig, rak och tydlig i alla sammanhang. Var aldrig passivt aggressiv om din partner inte vet, minns eller förstår -var i stället tydlig med hur du tänker/känner. Vad vill du? Vad behöver du? Ni kan undvika i stort sett alla missförstånd och onödiga tjafs genom att bara vara raka.
Hur ser ett välfungerande, vuxet förhållande ut 2023?
Finns det några raka facit? Vad jag behöver i en relation kanske någon annan avskyr, och vice versa?
Förhållanden kommer i många olika konstellationer, och det finns inga direkta facit på vad som gör en relation bra eller dålig -mer än hur personerna i relationen upplever den. Men så brukar man ju även säga att kärleken är blind, så ibland kan det vara svårt att veta hur man egentligen känner och mår i en relation. Hur kan man vara säker på om man är lycklig eller olycklig med sin partner/partners?
På samma sätt som du måste vara rak och ärlig med din partner, så måste du även vara det med dig själv. För om du inte vet vad du vill ha eller behöver -så hur tusan ska din partner ha en aning? Det är väldigt viktigt för din egen mentala hälsa att du har självinsikt nog att förstå vad som är bra och dåligt för just dig, för att kunna ha en hälsosam relation. Jag t.ex. älskar att skriva listor, för det är ett väldigt simpelt sätt att konkret formulera sina behov.
Lista över krav/kriterier:
-Vad jag vill ha/behöver i en relation
-Vad jag mår dåligt utav i en relation
Listan ska skrivas i lugn och ro, så du kan tänka klart, och du ska endast utgå från dig själv. Din nuvarande relation är inte relevant i listan, bara du är viktig här. Ingen annan kan heller säga vad som är rimligt eller orimligt på din lista; alla prioriterar vi olika och har individuella behov. Men saker du sätter på din lista behöver ju även vara ömsesidiga; Du kan inte kräva att din partner ska göra allt jobb medan du bara ställer krav. Relationer måste alltid gå åt båda håll för att de ska fungera.
Jämför sedan listan med relationen du är i, funderar på att inleda, eller kanske redan har avslutat men vill återuppta; Uppfyller relationen verkligen dina krav/kriterier? Är det viktigt för dig att få egen tid, men din partner låter dig aldrig vara ifred? Du vill inte ha barn, men din partner nästan tjatar om det? Vissa saker går att antingen lösa eller kompromissa om, medan andra är för viktiga. Bara du avgör vad som är för viktigt för dig.
Kom också ihåg att listan inte nödvändigtvis betyder att partnern är dålig, utan det kan helt enkelt vara så att ni inte matchar. Men ibland kan denna lista även vara bra för att själv kunna se om man faktiskt är i en relation som är hälsosam eller destruktiv för en.
Jag skrev en lista för många år sedan, när jag var ganska olycklig och ville se om jag stannade i relationen för min skull, eller för att jag trodde att jag ”borde”. Listan har jag sedan återgått till, uppdaterat eller raderat punkter, och den har varit en bra vägvisare för mig när jag varit osäker. Jag har många gånger fått höra att jag inte ska ha så höga krav, men jag håller inte med alls. Självklart ska du ha höga krav/kriterier på relationen och personen du har den med, för varför ska man nöja sig? Vem blir lycklig utav det? Som singel brukade jag säga; ”Jag är lycklig ensam, så är jag inte minst lika lycklig med någon annan, så är det ju inte värt det”.
Listan var även till stor hjälp när jag först började träffade min nuvarande sambo, och jag kan glatt säga att han uppfyller alla mina krav och kriterier. Så nöj er inte!
Några exempel från min ”Jag behöver”-lista:
•Skratt. Någon som får mig att skratta varje dag
•Långa samtal inlindade i varandra
•Uppskattning - som ser vad jag gör
•Närhet, mycket, varje dag
•Argumentationer utan bråk
•Spontanitet
•Fånigheter - kunna skoja och tramsa
•Tröst - någon som torkar tårar, snarare än skapar dem
•Omtanke när man är sjuk eller deppig
•”Hur har din dag varit?” – varje dag
•Egentid utan konstigheter
•Ärlighet i alla situationer
•Kunna be om ursäkt, svälja stoltheten
•Någon att göra allt med och för.
Om du ändå är osäker på hur du egentligen mår i relationen, vilket är väldigt vanligt, så kan ett enkelt men effektivt hjälpmedel vara kalendern i mobilen; Skriv in ”bra” eller ”dåligt” varje dag, beroende på hur du mått i relationen idag. Du kan skriva mer om du vill förklara/minnas senare, men bra/dåligt är egentligen allt som krävs. Ha endast relationen i åtanke när du gör noteringen. Därigenom kan du på ett väldigt konkret sätt följa ditt mående och hur det påverkas utav förhållandet du är i. De flesta har mobilen på sig minst en gång per dag, och tar med sig den när de åker i väg -därför behöver du inte oroa dig för att glömma bort såsom man lätt kan göra annars.
Förlåt för ingenting och förlåt för att jag finns
Att man ska be om ursäkt när man sagt eller gjort något dumt är väl knappast någon nyhet, ändå verkar det ibland som om hela grundtanken med en ursäkt har glömts bort. Vi säger det bara för att vi vet att vi bör, inte för att vi egentligen tycker att vi behöver. För det finns ju faktiskt ohälsosamma ursäkter.
Med ohälsosamma ursäkter syftar jag på ursäkter som inte menas, som blir framtvingade, där personen fortsätter upprepa ett beteende den konstant ber om ursäkt för, eller där någon känner sig tvungen att be om ursäkt för precis allt den gör/säger -även om den inte gjort/sagt något fel. Det sistnämnda är väldigt vanligt i relationer där det förekommer psykisk misshandel; där den utsatte ofta blir hjärntvättad till att tro att allt den gör och säger är fel, och saker som händer vänds emot den, vilket ofta resulterar i att personen alltid känner sig i vägen och ber om ursäkt för precis allt. En ohälsosam ursäkt är även en ursäkt som följs utav till exempel ”men…” eller där man skiftar fokus till den andra personens agerande, t.ex. ”förlåt för det jag gjorde, men det hade aldrig hänt om inte du…” eller “jag ber om ursäkt, även om det du gjorde var mycket värre”. Självklart ska man kunna prata om båda sidors perspektiv, men det är alltid enklare att ta en ”sida” i taget för att undvika pajkastning. Kom ihåg att en ursäkt aldrig är en tävling.
En ärlig ursäkt innebär att man förstår vad det handlar om, tar ansvar för sina handlingar och accepterar den andres känslor, samt lär sig något utav det. En ohälsosam ursäkt är kort sagt allt förutom en ärlig.
Exempel på ärliga VS ohälsosamma ursäkter:
”Det var jättedumt utav mig att säga så, och jag förstår att du blev ledsen. Jag ska försöka tänka på vad jag säger i fortsättningen. Jag ber verkligen om ursäkt.” -Tar ansvar, bekräftar partnerns känslor, ger en uppriktig ursäkt.
”Förlåt mig, det var inte meningen att göra dig ledsen, men jag förstår att du blev det. Jag kommer inte göra om det.” -Viktigt att faktiskt inte göra om det heller, såklart. Många verkar glömma den delen.
”Förlåt för det jag gjorde, jag ser att det gjorde dig upprörd och jag förstår varför du känner/reagerar så här. Jag uppskattar att du talar om hur du känner så jag kan utvecklas och bli bättre.” -Bekräftar och visar förståelse för partnerns känslor, visar öppenhet och personlig mognad genom att kunna ta kritiken och försöka använda händelsen för att utvecklas.
”Du överdriver allting, precis som vanligt. Men visst, jag ber om ursäkt.” – Du förminskar din partners känslor, pratar på ett nedlåtande och manipulativt sätt för att vända det emot den andra, och ger en arrogant och meningslös ursäkt. Det finns ingen respekt eller kärlek här.
”Förlåt för att du blev ledsen.” – Detta är något många kanske inte tänker på, men det är verkligen inte en ursäkt. Du kan inte be om ursäkt för någon annans känslor, det är bara förminskande gentemot din partner; som om den behöver be om ursäkt för att ha blivit ledsen. Vad i ditt beteende sårade hen? Förstå och ta ansvar för din del av händelsen.
”Förlåt då” – Det är så fruktansvärt nonchalant, respektlöst och rentav omoget att ge denna passivt aggressiva ”ursäkt”.
”Förlåt för att jag är så jävla dålig” – Även detta är väldigt manipulativt, och ärligt talat barnsligt. Ta ansvar i stället för att sticka offerkoftor dekorerade i emotionell manipulation.
Vissa ursäkter kan ibland vara lite svårtolkade; många gånger säger tonen mer än orden, och det kan vara svårt att förstå om personen är uppriktig. Om du uppfattar en ursäkt som ohälsosam men är osäker på att om du missuppfattat, så fråga. Att fråga när man är osäker är ett snabbt sätt att undvika långvariga missförstånd, som kan leda till tillitsproblem och andra negativa effekter.
Sociala medier -hur påverkar de relationer?
Är vi mer svartsjuka då det finns så mycket mer att vara avundsjuka på?
De senaste 10 åren har evolutionen utav mobiltelefoner och internet fullkomligt tagit över våra vardagliga liv; vi socialiserar oss via sociala medier, sköter bankärenden i telefonen, drar till höger och vänster på dejtprofiler, räknar kalorier i appar och har föreläsningar och möten digitalt. Med några simpla knapptryckningar kan vi hitta information om vad som helst. En otrolig utveckling för att förenkla våra liv. Men frågan är om det verkligen förenklar våra liv, eller ger oss fler saker att stressa över?
Vi vet nog alla att det hemskt nog medfört både så många fler sätt att kunna mobba, kränka, trakassera, grooma och sälja människor, och att sociala medier dessutom skapar stor prestationsångest och negativa självbilder för allt yngre barn. Detta är fruktansvärt. Men, idag vill jag faktiskt fokusera på vad denna tekniska evolution egentligen gör med våra relationer. Är allting så där perfekt som det verkar, eller gömmer sig något mörkare bakom lyckligt uppställda instagrambilder?
Människor har generellt en nyfikenhet på det okända; en allmän fantasibild om att gräset är grönare på andra sidan. Vi är en generation fylld utav ”tänk om” och ”om ändå jag…” -ett drömmande folk som är livrädda för att vara nöjda, alltid suktandes efter fler ”likes” i strävan efter att bekräftas av majoriteten. Vi har växt upp med detta begär efter mer, och vid vår sida har sociala medier utvecklats och ständigt visat oss vad mer som finns att få. Kanske är det också därför man hör om allt fler otrohetsaffärer? Har vi blivit så tillgängliga att otrohet är för lättillgängligt för att undvika? Det är ju trots allt så vanligt, och ibland nästan normaliserat, att det finns dejtingsidor för de människor som vill vänsterprassla. Och det finns ingen egentlig specifik målgrupp; Alla typer utav människor har affärer. Så, med all denna emotionella (och sexuella) girighet, och ett samtidigt behov av att finna kärlek -hur vet vi att vår partner, eller vi själva, aldrig kommer vara otrogna?
Sanningen är den att vi aldrig riktigt vet. Vi måste helt enkelt försöka lita på varandra, utan att agera kontrollerande eller passivt aggressivt, och låta varandra kommunicera öppet för att våga ifrågasätta saker som kanske inte känns helt okej. Men det är också viktigt att lita på sin magkänsla; Säger magkänslan att något är fel, så är oftast något fel. Och det behöver inte innebära att din partner varit otrogen eller har planer på att vara det; det kan helt enkelt betyda att det är någonting i er relation som inte känns bra för dig.
Men hur ska vi våga lita på någon efter att ha blivit svikna?
Att få hjärtat krossat kan få en att känna sig ständigt vaksam på dem man möter därefter; därför att det är så outhärdligt smärtsamt när kärleken går i bitar att man är livrädd för att någonsin tvingas genomgå det igen. Min första kärlek varade i nästan åtta år, och jag älskade honom, så trots att relationen blev sämre försökte jag ändå hålla kvar i den. När han sen lämnade mig för min bästa vän så blev jag så fruktansvärt vilsen. Jag litade först inte på någon, inte ens min egen familj. Men så åkte min syster hem från jobbet för att hålla om mig, mina vänner åkte en två timmars bilfärd för att trösta mig, mina föräldrar kom så fort jag ringde. Och jag tänkte att; ”Dessa människor har inte svikit mig eller sårat mig, de har inte gjort någonting annat än att älska mig, så hur kan jag misstro dem för vad någon annan har gjort?” Där och då valde jag att lita på människor; för jag är hellre lite godtrogen, än dömande.
När jag efter några år (och mååånga samtal med psykologen) träffade min nuvarande sambo kände jag direkt att någonting bara klickade i mig; som om något föll på plats. Jag var livrädd för att bli kär, så rädd för att bli sårad igen, men så kramade han mig och plötsligt var det liksom värt att möta rädslan, bara för chansen att få omringas utav hans armar en stund till. Där och då kastade jag ut alla rädslor och öppnade bröstkorgen fullständigt. Jag har ingen aning om han kommer krossa mitt hjärta i framtiden, men jag väljer att tro att han är något större än en första kärlek; Jag väljer att tro att han är min sista.
Så sanningen är den att med rätt person kommer det klicka, och allt detta kommer att falla på plats. Du kommer inte vara lika rädd, ledsen, eller lika vaksam som förut; Du kommer våga öppna bröstkorgen för någon som kanske eller kanske inte är värd det, men det viktigaste är att du kommer göra det. Du kommer fortfarande behöva jobba på relationen, den blir inte fantastisk av sig själv, men den kommer vara värd att jobba på. Precis som du är värd att jobba på.
Men, och detta är ett stort MEN, se alltid till att reda ut alla knutar innan du inleder en ny relation. Det blir så lätt att man misstror sin nästa, därför att man blivit sviken av den förra, men kom ihåg att det är två helt separata individer. Jag tror stenhårt på terapi, vad det än må innebära för varje enskild person; ett utlopp och ett sätt att reflektera och bearbeta, så man kan gå vidare med lite lättare bagage. Så man faktiskt kan bli modig nog att våga låta någon älska en igen.
Mina två sista, och bästa, tips för en hälsosam relation:
Spendera tid med och utan varandra.
Det är viktigt att kunna göra saker var för sig för att bibehålla sin egen identitet, i stället för att bara vara en halva av den hela. Om du inte alls vet vad du ska göra när din partner inte är hemma, så skulle jag snarare kalla det ett beroende än en relation. Håll fast i dina hobbyer och intressen, vi behöver alla en paus för oss själva ibland.
Men det är även väldigt viktigt att göra saker tillsammans och faktiskt umgås. Lägg bort telefonerna, stäng av tv:n, och spendera riktig tid med varandra. Att sitta med tekniken fastklistrad gör att även om du är där, så är du ändå inte riktigt där. Och om du inte kan ägna några timmar åt att umgås med din partner ibland -är du då verkligen så intresserad av din partner? Eller är du helt enkelt bara intresserad av att ha en partner? Låt inte sociala medier vara det enda stället ni är ”lyckliga” på.
Kvalitétstid med och utan varandra är väldigt viktigt för att vara både ett Jag och ett Vi -vilket är vad vi behöver för att kunna ha hälsosamma relationer.
Och kom ihåg:
Hur vi agerar, hanterar och reagerar är vad som definierar oss som människor -inte andra människors åsikter.
Så…vem väljer du att vara?
Bildkällor:
1 / 2 / 3 / 4 / 5 / 6
Follow
