frukost, mask och förklara skalor
2025-03-26 @ 08:46:29
GODMORGON! Imorse vaknade jag strax före kl 06, så jag kände att det var passande med en riktigt lugn och skön morgon. Så jag slängde ihop en ansiktsmask, hällde upp mina frukostsmoothies och satte mig för att fylla i skalor och månadsbok.
Skalor fyller jag i varje tisdag, för att på ett väldigt simpelt sätt kunna följa min hälsa i siffror; Psykisk hälsa, fysisk hälsa, sömn och medicinbehov –varje del innehåller sedan relevanta aspekter (t.ex blodsocker, ångest, insomning, osv) som jag rankar 1-10 och räknar på så sätt ut hur många procents hälsa jag har, i varje del och övergripande, och kan därmed väldigt enkelt få en översikt och följa om/hur hälsan påverkas med kostschemat.
Månadsbok fyller jag endast i en gång per månad. Den är betydligt mer ingående och kräver mycket mer energi att fylla i då jag ska, så utförligt jag orkar, svara på frågorna. I denna går jag genom det mesta som gäller mitt mentala tillstånd; kreativitet, socialt, känsloreglering, pmds, hjärntrötthet, vardagssysslor, självkänsla, framtidstro/planer, samt vardagsglädje. Tanken är att den på lång sikt ska underlätta när jag sedan ska utvärdera hur kostschemat fungerat och kunna följa eventuellt utvecking av mina mer djupgående tankar och känslor.
Alla skalor och frågor har jag utformat och anpassat efter mig själv, och hittills upplever jag att de verkligen hjälper mig. Delvis då jag annars aldrig hade kunnat se utvecklingen på samma sätt, och delvis då det är motiverande att hålla i schemat för att kunna fullfölja detta lilla experiment på mig själv. Redan efter en månad ser jag en tydlig förbättring i alla hälsoaspekter –men det är viktigt att fortsätta under fler månader för att få ett rättvis bild. Men bara det faktum att jag hade bihåleinflammation i 2 månader, som inte blev bättre trots mediciner, kortison, osv, men som försvann efter knappt 1 vecka med kostschemat –det är ju helt galet?! Snacka om att rensa ur kroppen!
Jag registrerar såklart även kroppsmått för att se om/hur kostschemat påverkar vikt och mått, då jag behöver gå ned i vikt, samt använder bilder/videor för att kunna se skillnad på så sätt. Hittills har kostschemat, utan tillagd träning, hjälpt mig minska rätt många centimeter kring de åtta delar jag mäter, vilket känns jäkligt motiverande. Jag har velat låta kroppen "börja om" och återhämta sig innan jag lägger in träningen, men snart är det dags och jag är såå taggad! Finns få saker jag älskar mer än styrketräning och jag börjar äntligen få tillräckligt med energi för att kunna köra igen.
GODMORGON! Imorse vaknade jag strax före kl 06, så jag kände att det var passande med en riktigt lugn och skön morgon. Så jag slängde ihop en ansiktsmask, hällde upp mina frukostsmoothies och satte mig för att fylla i skalor och månadsbok.
Skalor fyller jag i varje tisdag, för att på ett väldigt simpelt sätt kunna följa min hälsa i siffror; Psykisk hälsa, fysisk hälsa, sömn och medicinbehov –varje del innehåller sedan relevanta aspekter (t.ex blodsocker, ångest, insomning, osv) som jag rankar 1-10 och räknar på så sätt ut hur många procents hälsa jag har, i varje del och övergripande, och kan därmed väldigt enkelt få en översikt och följa om/hur hälsan påverkas med kostschemat.
Månadsbok fyller jag endast i en gång per månad. Den är betydligt mer ingående och kräver mycket mer energi att fylla i då jag ska, så utförligt jag orkar, svara på frågorna. I denna går jag genom det mesta som gäller mitt mentala tillstånd; kreativitet, socialt, känsloreglering, pmds, hjärntrötthet, vardagssysslor, självkänsla, framtidstro/planer, samt vardagsglädje. Tanken är att den på lång sikt ska underlätta när jag sedan ska utvärdera hur kostschemat fungerat och kunna följa eventuellt utvecking av mina mer djupgående tankar och känslor.
Alla skalor och frågor har jag utformat och anpassat efter mig själv, och hittills upplever jag att de verkligen hjälper mig. Delvis då jag annars aldrig hade kunnat se utvecklingen på samma sätt, och delvis då det är motiverande att hålla i schemat för att kunna fullfölja detta lilla experiment på mig själv. Redan efter en månad ser jag en tydlig förbättring i alla hälsoaspekter –men det är viktigt att fortsätta under fler månader för att få ett rättvis bild. Men bara det faktum att jag hade bihåleinflammation i 2 månader, som inte blev bättre trots mediciner, kortison, osv, men som försvann efter knappt 1 vecka med kostschemat –det är ju helt galet?! Snacka om att rensa ur kroppen!
Jag registrerar såklart även kroppsmått för att se om/hur kostschemat påverkar vikt och mått, då jag behöver gå ned i vikt, samt använder bilder/videor för att kunna se skillnad på så sätt. Hittills har kostschemat, utan tillagd träning, hjälpt mig minska rätt många centimeter kring de åtta delar jag mäter, vilket känns jäkligt motiverande. Jag har velat låta kroppen "börja om" och återhämta sig innan jag lägger in träningen, men snart är det dags och jag är såå taggad! Finns få saker jag älskar mer än styrketräning och jag börjar äntligen få tillräckligt med energi för att kunna köra igen.
lördagskaffe, fransar och experiment
2025-03-01 @ 10:27:53
Godmorgon! Jag sitter här med morgonkaffet i högsta hugg (okej, tredje koppen) och lyssnar på min gamla gladlista i ett tappert försök att starta dagen på gott humör.
Då jag tycks vara sjuk jämt och ständigt har jag bestämt mig för att försöka "läka inifrån" genom att skapa ett matschema –det är ju ingen nyhet att den bästa vägen till god hälsa är genom magen, något jag också har erfarenhet utav. Senaste året har jag varit konstant sjuk; influensa, bihåleinflammation, sköldkörteln som gick upp och ned (och sedan läkte, tack och lov!), diabetesen som aldrig tycks finna någon stabilitet, psykisk kris, utmattningsdepression, magkatarr, IBS, missfall, illamående, muskel/ledvärk, extrem trötthet...ja, you name it. De senaste åren har verkligen varit slag efter slag under bältet. Att försöka börja med det mentala tycks inte riktigt hjälpa, träning går aldrig då jag alltid är sjuk (bokstavligen) –så nu ska jag börja läkningen genom magen.
Tips: Läs på mer om vagusnerven, den är otroligt intressant och spelar en gigantisk roll i vår övergripande hälsa; Psykiska besvär, fysiska besvär, autoimmuna och inflammatoriska sjukdomar, etc.
För att upprätthålla motivationen kommer jag göra detta som ett litet experiment, det blir roligare så. Därför har jag skapat "Kontrollskalor" för att själv kunna följa vilken inverkan det har på psykisk och fysisk hälsa, samt sömn. Varannan vecka kommer jag fylla i skalorna och efter några månader tänker jag göra en mer ingående utvärdering för att avgöra resultat. Ska bli himla intressant faktiskt!
Då jag tycks vara sjuk jämt och ständigt har jag bestämt mig för att försöka "läka inifrån" genom att skapa ett matschema –det är ju ingen nyhet att den bästa vägen till god hälsa är genom magen, något jag också har erfarenhet utav. Senaste året har jag varit konstant sjuk; influensa, bihåleinflammation, sköldkörteln som gick upp och ned (och sedan läkte, tack och lov!), diabetesen som aldrig tycks finna någon stabilitet, psykisk kris, utmattningsdepression, magkatarr, IBS, missfall, illamående, muskel/ledvärk, extrem trötthet...ja, you name it. De senaste åren har verkligen varit slag efter slag under bältet. Att försöka börja med det mentala tycks inte riktigt hjälpa, träning går aldrig då jag alltid är sjuk (bokstavligen) –så nu ska jag börja läkningen genom magen.
Tips: Läs på mer om vagusnerven, den är otroligt intressant och spelar en gigantisk roll i vår övergripande hälsa; Psykiska besvär, fysiska besvär, autoimmuna och inflammatoriska sjukdomar, etc.
För att upprätthålla motivationen kommer jag göra detta som ett litet experiment, det blir roligare så. Därför har jag skapat "Kontrollskalor" för att själv kunna följa vilken inverkan det har på psykisk och fysisk hälsa, samt sömn. Varannan vecka kommer jag fylla i skalorna och efter några månader tänker jag göra en mer ingående utvärdering för att avgöra resultat. Ska bli himla intressant faktiskt!
Min frukost 3 dagar i veckan; Vitaminboost genom grön smoothie, snällt för magen (och ytterliggare vitaminer) genom fruktsmoothie, lime/citronvatten och såklart kaffe. Och så min lilla medicindos såklart, som förhoppningsvis ska kunna reduceras inom kort.
Börjar bli dags att färga fransarna snart igen, men ääälskar att få ett "fakelift" med fransböjare och serum/aloe. När jag nästan alltid har bihåleinflammation så förvärrar det även allergin, vilket gör att jag sällan kan ha mascara då ögonen rinner och kladdar nog som det är. Därför är detta det bästa sättet att se lite mer pigg och fräsch ut. Dessutom skyddande för fransarna.
Nu ska jag göra lite sen frukost, och sedan får vi se vad dagen bjuder på. Blir nog en relativt lugn dag då både jag och Youssef fortfarande är förkylda.
Vad har ni för helgplaner?
Vädret har varit såå härligt senaste dagarna, och jag har försökt få så mycket sol och luft jag bara kan och orkar med. Behöver dock verkligen färga ögonbrynen haha, nu är de halva igen...
Nu ska jag göra lite sen frukost, och sedan får vi se vad dagen bjuder på. Blir nog en relativt lugn dag då både jag och Youssef fortfarande är förkylda.
Vad har ni för helgplaner?
konstnärligt bus och färgglad glädje
2025-02-11 @ 16:40:34
När man själv målat mycket men sedan helt förlorat glädjen i kreativiteten är det verkligen magiskt att få se färger och målande genom ett barns ögon; Se hur de lyser upp när de testar olika färger, höra det förtjusta skrattet när penslarna förflyttar färgerna till pappret, spänningen när färgerna blandas och ändras; Verkligen få sitta med och dela den där fantastiska glädjen det ju innebär att upptäcka och utforska –utan några regler eller krav, bara för att det är roligt. Tänk vad bra själen skulle må om man oftare kunde se livet genom ett barns ögon; Så spännande, färgglad och oskriven. Hailey skrattade under hela tiden, gav ifrån sig små glädjetjut när en ny färg drogs över pappret, dansade i stolen när hon drog runt penslarna och pekade stolt på sig själv när jag frågade vem som gjort den. Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle vilja, eller kunna, plocka upp en pensel igen, men på några sekunder väckte hon ovetandes något inom mig som jag var säker på att jag förlorat för evigt; Hon påminde mig om varför jag älskat att måla och för första gången på vad som känns som en evighet känner jag en glädje och en längtan efter att återupptäcka den delen av mig själv; Utan regler eller krav, bara för att det är roligt. Är det inte fantastiskt hur barns ofärgade glädje kan färglägga och läka själen?
Vattenfärgerna var väldigt uppskattade, kolla lyckan i busungens ansikte? Helt underbar! Och så fick mamma Nathalie, som fyller år imorgon, en fin present när hon hämtade Hailey förut.
När man själv målat mycket men sedan helt förlorat glädjen i kreativiteten är det verkligen magiskt att få se färger och målande genom ett barns ögon; Se hur de lyser upp när de testar olika färger, höra det förtjusta skrattet när penslarna förflyttar färgerna till pappret, spänningen när färgerna blandas och ändras; Verkligen få sitta med och dela den där fantastiska glädjen det ju innebär att upptäcka och utforska –utan några regler eller krav, bara för att det är roligt. Tänk vad bra själen skulle må om man oftare kunde se livet genom ett barns ögon; Så spännande, färgglad och oskriven. Hailey skrattade under hela tiden, gav ifrån sig små glädjetjut när en ny färg drogs över pappret, dansade i stolen när hon drog runt penslarna och pekade stolt på sig själv när jag frågade vem som gjort den. Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle vilja, eller kunna, plocka upp en pensel igen, men på några sekunder väckte hon ovetandes något inom mig som jag var säker på att jag förlorat för evigt; Hon påminde mig om varför jag älskat att måla och för första gången på vad som känns som en evighet känner jag en glädje och en längtan efter att återupptäcka den delen av mig själv; Utan regler eller krav, bara för att det är roligt. Är det inte fantastiskt hur barns ofärgade glädje kan färglägga och läka själen?
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
