att vara för trött för att leva
De flesta tror att en utmattning sker p.g.a ens arbetsliv; för många uppgifter, för lite tid, för stressigt. Men i mitt fall höll jag kvar i mitt arbete så länge jag kunde, därför att det var den enda platsen jag fick någon form utav lugn. Jag började känna av utbrändheten redan i februari, men jag älskade både arbetsplatsen och kollegorna, och sa därför hela tiden till min psykolog att jag absolut inte ville sjukskrivas; arbetet var det enda som fick mig att gå upp på morgonen. Men under sommaren hade jag några veckors semester, och det blev droppen. Det som drev mig in i väggen var alltså inte jobbet, utan som flertalet gånger tidigare var det mitt privatliv; det var konstant drama i mina kompisgrupper -mellan eller kring dem, närstående ville umgås hela tiden "för det var ju ändå semester" och jag ville inte svika, samtidigt som jag hade mycket att reda ut i min relation, ovanpå det faktum att jag i 12 år kämpat med min PTSD som varje dag påverkar mitt liv. Inte en enda dag kunde jag slappna av på semestern, för det var liksom alltid något. Jag kraschade fullständigt, grät varje dag och orkade inte leva längre. När jag inte hade jobbet att klamra mig fast vid så försvann all min livslust. Jag minns att jag ringde min psykolog en dag, gråtandes, och sa "jag vill kämpa, jag vill leva, men jag orkar inte. Jag vill dö bara för att få vara ifred och få lite jävla lugn. Jag är för trött för att orka leva".
Efter semestern försökte jag gå tillbaka till jobbet, men utmattningen hade redan tagit över hela mig. Jag glömde bort saker hela tiden, jag tappade bort mig mitt i en mening, alla ljud kändes som knivar i huvudet, och jag hade konstant huvudvärk, hjärtklappning och yrsel. Puls och blodtryck skenade iväg. Jag var alltid trött men kunde aldrig somna på kvällen och när jag väl somnade så vaknade jag nästan varje timme. Ångesten satt som en sten i bröstet, dygnet runt. Jag kunde inte läsa längre texter, kolla på tv eller hänga med ordentligt i samtal. Om jag försökte koncentrera mig på något så blev jag direkt "dimmig" i huvudet. Mitt minne blev allt sämre, och vissa dagar kunde jag inte minnas alls vad jag gjort, vem jag träffat eller om jag ens hade ätit. Jag klarade inte av intryck utan att det kändes som huvudet skulle explodera. Att vara social gjorde att jag stundvis satt apatisk och bara stirrade. Det kändes verkligen som om hjärnan stängt av helt och hållet.
Så, i oktober sjukskrevs jag. Först för hjärnskakningen jag orsakat mig själv, sedan för utmattningen som höll på att ta livet av mig. Sedan dess har jag tillsammans med min psykolog försökt få mig på benen igen, men det går...sådär. Mitt absolut största problem har alltid varit mitt sociala liv; Jag är en extrovert introvert; Jag kan verka väldigt social och utåtriktad, men blir snabbt dränerad och behöver otroligt mycket egentid för att fungera, även när jag mår bra. Utan min egentid så faller jag isär. Att umgås resulterar idag i att alla symtom förvärras drastiskt, och jag börjar oftast om från ruta ett. Telefonen är något som tyvärr tillhör min PTSD och stresskänslighet; Så fort min telefon ringer får jag hjärtklappning, panikkänslor, illamående, och ofta är dagen därefter förstörd. Min stresskänslighet är så extrem. Trots vetskapen kring detta har de flesta i min omgivning fortsatt att ringa, även om det äntligen blivit mindre under de senaste veckorna. När någon som vet om min problematik ringer så känner jag mig extremt ensam och värdelös ärligt talat, därför att det betyder att deras behov av att prata är viktigare än min ork att leva. För varför annars kan man inte skicka ett meddelande och acceptera att man svarar när man kan? Min läkare har länge försökt få mig att blockera numret till alla som ringer, för att få ner min stress, men jag kan liksom inte; Det är ju mina anhöriga, som jag älskar och vill allt väl. Jag vill inte klippa ut dem ur mitt liv sådär ens en period.
Jag har dessutom otroligt svårt att säga nej, då jag drabbas utav väldigt dåligt samvete, vilket sätter mig i en riktig rävsax varje gång någon vill ses; Säger jag nej, då blir jag stressad och gråter p.g.a dåligt samvete -men säger jag ja så blir jag stressad, utmattad och gråter utav trötthet. Hur jag än gör så kraschar jag.
Jag försöker att få en bra rutin på sömn, kost och träning, men det är svårt när man aldrig känner sig utvilad. Fastän jag är sjukskriven så känns det aldrig som tiden räcker till. Jag vill så himla gärna kunna umgås med mina vänner och min familj och tycka att det är roligt, men faktum är att det inte känts roligt på över ett år. Jag träffas för att jag älskar dem och vill ha dem i mitt liv, men det känns aldrig roligt och jag ser aldrig fram emot det, därför att jag vet vad som väntar därefter; panikattacker, sprängande huvudvärk, illamående, yrsel, trötthet, negativ självbild och självmordstankar. Jag vet inte alls hur jag ska ta mig ur detta, för hur jag än gör så tycks spiralen fortsätta nedåt. Hur fan ska jag ta mig upp igen?
Jag vet att jag måste ge mig själv tid för återhämtning -men jag har ingen aning om hur lång tid det ska ta. Jag trodde verkligen att jag skulle vara på benen efter några veckor, men här står jag nu med åtta månaders sjukskrivning bakom mig, och jag vet inte ens om jag är på rätt väg.
Det var länge sedan jag skrev ett såhär personligt inlägg, och jag vet inte riktigt vad poängen med detta inlägg egentligen är; kanske behövde jag bara få detta ur mig då jag faktiskt inte känner att någon förstår, kanske hoppas jag att någon ska känna igen sig och slippa känna sig såhär ensam. Jag vet inte. Men jag vet att livet har varit jävligt tufft ett bra tag, och att det verkar fortsätta vara tufft ett tag till. Allt jag kan göra är att försöka kämpa, även om jag inte alls har orken till det.
några såna dagar
Välkomna in i min snurriga, utmattade hjärna.
samma shorts och samma linne
Men det är så viktigt att se vart man började, hur ruta ett verkligen såg ut, påminna sig själv om hur oändligt många steg man faktiskt tagit. Andra kanske inte ser skillnaden, alla kanske inte förstår den, men jag gör. För jag minns varje millimeter utav vägen som tagit mig dit jag är idag. Jag minns varje promenad, varje löptur, varje styrketräning, varje intervall. Jag minns alla asfalterade vägar, tyngdökningar, stigar i skogen, flåsande backar. Varje panikgråt i duschen, jävlar anamma, träningsvärk från helvetet, besvikna suckar, och varje stolt endorfinberusat gapskratt. Jag minns varje låt som spelats i hörlurarna; hur de fått mig att pusha mig själv lite till; springa några meter till, höja vikterna lite, bara ett set till, ta en omväg. Jag minns varje klädesplagg jag så gärna ville bära, men inte vågade sätta på mig. Jag minns allt. Och jag ser det i dessa bilder.
Den första bilden är tagen för 2 år sedan. Jag körde min allra första intervallträning, ganska lugnt, och jag har aldrig varit så slut som då. Jag minns hur benen skakade, munnen fylldes utav blodsmak och jag trodde att jag skulle svimma. Vi tog en kort paus och personen jag körde tillsammans med sa "ska jag ta en bild på dig, så du har någonting att jämföra med sen?" och jag minns hur hjärtat nästan stannade. Ta en bild, på mig? På hela mig? Jag avskydde att se mig själv på bild, jag tyckte att jag var äckligast i hela världen. Och inte en chans att jag skulle ha någonting att jämföra den med sen, jag var för dålig, för lat. Jag låg ju bara i sängen och grät 90% av min lediga tid. Detta lilla pass var en engångsföreteelse. Jag skulle aldrig ha orken att ta mig ur sängen om ingen släpade mig. Jag ville ju bara få gå hem och lägga mig igen. Men jag vågade inte erkänna att jag inte alls trodde på mig själv, så jag sa okej. Motvilligt. När jag såg bilden ville jag kräkas, och jag fick hålla andan för att inte börja gråta. "Spara den" sa han. "Du kommer tacka mig."
Den andra bilden är tagen idag. Jag var ute på en liten promenad med hundarna och en vän, och insåg att jag hade samma kläder som på den där bilden från två år sedan, så jag bad henne att knäppa ett kort. Jag ville sätta bilderna sida vid sida och se hur det kändes, om jag skulle se någon skillnad. När hon höjde mobilen för att ta bilden så kände jag inget sug i magen, inget hugg i bröstet, inga hjärnspöken som sa ifrån. Det var liksom ingenting jag ens reflekterade över. När jag såg bilden så kände jag inget självhat. Inte så att jag tänkte "jävlar, vilken pudding", men det var ju bara jag. Inga konstigheter liksom.
Jag tänker tillbaka på hur jag fick kämpa för att gå den där 15 minuters promenaden till jobbet, hur jag flåsade och kroppen blev helt slut. Jag tänker på när jag lekte med barn i min närhet och var tvungen att sätta mig efter en kort stund därför att jag knappt kunde andas. Jag tänker på hur det enda jag gjorde på min lediga tid var att lägga mig i soffan eller sängen. Jag tänker på hur ont jag hade i kroppen, hela tiden. Och ännu mer; Hur ont jag hade i själen.
Så ser jag på mig själv nu. Jag är fasen aldrig stilla. Jag gymmar, promenerar med hundarna, leker med barnen, springer. Sitter jag still för länge så kryper det i hela kroppen. Jag kan inte ens laga mat utan att dansa som en idiot. Den enda värken jag har nu är träningsvärk, all den andra fysiska smärtan är borta. Och jag är glad nästan hela tiden.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag kommer aldrig fokusera på hur jag ser ut, utan alltid på hur jag mår inombords. Men faktum är att det yttre ibland speglar det inre; Nu är jag piggare, jag orkar mer, jag har kraft (och vilja) att leva. För två år sedan var jag glad ibland, men ändå alltid ledsen och svag. Nu är jag ledsen ibland, men ändå alltid stark och lycklig. Och just den skillnaden, den är ändå vad som fortsätter hålla mig motiverad.
dansa i regnet
"Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Tacksam för känslan när regndropparna landar i mitt ansikte, för långa samtal om saker som betyder något, för att få skriksjunga med till musik. Tacksam för att sprudla utav energi, för ljudet av regn som smattrar mot bilrutan, för hur den första klunken kaffe smakar, för att stå och dansa i kön på affären. Men mest av allt är jag tacksam för att jag är här och får uppleva det, alltihop. För att jag inte gett upp.
Kära dagbok, jag vill inte dö längre. Åtminstone inte hela tiden.
För alla dessa små saker är så överväldigande vackra, så obeskrivligt underbara. Jag förstår inte hur jag under så många år kan ha missat dem; hur jag kunnat vara blind inför all den magi som omvärlden besitter. För det är verkligen magiskt. Jag vet inte hur annars jag ska beskriva denna pirrande förälskelse jag känner. Under så många år var jag död, hela själen kliade utav likmaskarna som åt upp mig inifrån. Trodde jag. Nu vet jag att det inte var likmaskar. För nu har de blivit till tusentals fjärilar i magen, som får hela kroppen att kittla på det mest fantastiska sätt.
Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Så jävla tacksam för att jag existerat länge nog att äntligen få leva. Länge nog för att få uppleva lycka, och länge nog för att få förälska mig i livet. För jag är verkligen kär i det, livet menar jag. Att vara levande. Ibland gör det ont och ibland orkar jag inte tjafsa mer, men jag antar att det är så det är att vara kär. Vissa dagar vill man skrika och lämna, vissa dagar drivs man nästan till vansinne. Men man slutar aldrig kämpa för vad man älskar. För hur jobbigt det än känns ibland, så är det värt det. Värt att kämpa för att få uppleva magin som kärlek är."
att få andas igen
Men sedan gjorde jag det jag gör bäst: Jag bytte perspektiv. Det är något jag övat på hela livet; att se saker från olika håll, att ställa mig utanför ångestens kärna och försöka hitta nya sätt att möta problemen. Så jag tog ett kliv bakåt, och såg på mig själv som någon jag älskar. Någon som är förtvivlad, trasig, uppgiven och självdestruktiv. Någon som känner sig liten och ensam, och som kommit till mig för hjälp. Någon som lider så fruktansvärt mycket utan att veta varför. Någon som behöver mig. Hur hade jag tacklat det? Hade jag blivit frustrerad och upprörd över bristen på svar? Hade jag vänt den ryggen? Hade jag kallat den dum i huvudet? Nej, aldrig. Jag hade talat om för den att ibland gör det sådär jävla ont, ibland vet man inte alls vad det beror på, men det är okej så länge man inte ger upp. Jag hade sagt att det är okej att gråta tills tårarna tar slut, det är okej att gå lite sönder, men att man inte ska gräva ner sig för djupt. Jag hade hållit om den, sagt att den inte är ensam, att den är så, så värdefull. Jag hade behållit lugnet, låtit den få ut alla känslor i tryggheten av min närvaro, försiktigt tagit händerna i mina och viskat att vi fixar detta, jag är här och jag älskar dig. Jag lämnar dig inte. Sedan hade jag övertygat den om att låta mig göra något för den, vadsomhelst som den finner lite lugn och glädje i. Jag hade visat den förståelse, uppskattning och kärlek. Jag hade inte låtit den ge upp.
Så där låg jag i fosterställning, med en kropp som var så utmattad efter panikattacker och kräkningar att den rörde sig häftigt i krampliknande skakningar. Jag släppte försiktigt tussarna av hår, knöt händerna i varandra och viskade om och om igen "det är okej, jag klarar detta". Sedan somnade jag.
Morgonen därpå vaknade jag med en lättnad i bröstet. Jag tog djupa andetag och kände hur luften äntligen nådde ut i kroppen. Jag klädde på mig, gick till gymmet och vände den sista negativa energin till glädje. Jag tog en långpromenad, köpte frukost, hämtade favvoboken, och gick till en utav mina favoritplatser. Där låg jag på en filt i solen och läste, åt frukost och bara andades. För varje andetag kände jag tacksamhet, sån oerhörd tacksamhet att kunna andas smärtfritt. Sedan firade jag påsk med familjen, och spenderade kvällen och natten i stugan.
Jag är så jävla glad att jag övat på att byta perspektiv, och att jag aldrig gett upp i kampen om att tycka om mig själv. Att acceptera vem jag är. Utan allt mitt hårda jobb, så hade jag inte stått här. Jag hade inte orkat. Hur mycket jag än älskas utav andra, så räcker det aldrig riktigt till om jag inte älskar mig själv. För när jag ligger där i mörkret och tror att jag ska dö, då är det jag själv som måste våga stå upp mot demonerna och hålla mig själv om ryggen. Då måste jag vara min egen stöttepelare. Ingen annan kan hjälpa mig, om jag inte försöker hjälpa mig själv. Så jag bestämde mig för att fortsätta älska mig själv på samma sätt som jag älskar andra; med brister och fel, med öppenhet, och med acceptans.
Jag älskade mig själv tillräckligt för att acceptera att alla frågor inte har svar, men att alla problem ändå har lösningar. Allt går om man vill, hur ont det än gör så vaknar man en dag och påsen över huvudet är borta, man kan andas. Jag vet att det inte var mitt sista krig mot min ångest, jag vet att jag säkerligen har hundratals precis likadana kvällar framför mig. Men jag vet också att jag kommer få andas igen. Och jag vet att det är värt det. "
-
dear diary
Detta är en sida ur min ångestbok, där jag samlar alla tankar och känslor, spyr ur mig smärtan och påminns om lyckan. Den ger mig en chans att se tillbaka, på hur det varit, för att hjälpa mig se hur långt jag kommit. Den hjälper mig att hantera motgångar, förstå mig själv bättre, och utvecklas som person. Så jag kan gå tillbaka och se saker ur andra perspektiv, vrida och vända på tankarna tills jag finner ett sätt att gå vidare. Jag blir lite som min egen psykolog.
Den första sidan i boken är skriven den 21 november 2016, den senaste är skriven idag. Den är fylld av så mycket smärta, så mycket sorg, så mycket självhat och osäkerhet. Men också av kärlek, av glädje, hopp och styrka. Jag skaffade den från början för att få ut allt jag inte vågade säga högt, men har sedan blivit mitt viktigaste verktyg i kampen mot min psykiska ohälsa. Även om det ibland gör ont att läsa om hur illa det varit, så är det en obeskrivlig känsla när jag ser vilka enorma framsteg jag gjort under dessa år; ha svart på vitt hur jag blivit starkare och starkare. Hur jag gått från att vara ingen alls, till att stå rakryggad och acceptera vem jag är; Allt jag är. Från att skämmas över precis allt jag var, till att vara stolt över den jag är. Och det är en jävligt stärkande och motiverande känsla.
"Den största skillnaden är egentligen inte kroppen"
Jag har velat fram och tillbaka om jag ska publicera detta eller inte. Jag har skrivit och raderat, om och om igen. Jag tror att jag mest varit rädd för hur andra ska reagera på det. Men nu har jag bestämt mig för att jag skiter fullständigt i allt som har med negativitet att göra. Jag tänker fortsätta sprida allt mitt hopp, all min glädje och all min kärlek. Oavsett vad någon annan tycker och tänker.
För lite mer än 1,5 år sedan var jag väldigt självdestruktiv, olycklig, ständigt trött och jag hade minst 2 panikattacker om dagen. Ibland gick det veckor utan att jag klarade av att lämna hemmet. Jag ville helst inte träffa någon, inte prata med någon, vilket i sin tur skapade en plågsam känsla utav ensamhet. Oftast klarade jag inte ens av att dra upp persiennerna. Jag isolerade mig med mitt självhat, lät det slita mig i bitar utan att säga emot. Att självskada var mitt stora beroende, även på "bra dagar" låste jag in mig i badrummet och skapade rispor i huden, jag kunde liksom inte låta bli; jag var tvungen att straffa mig själv. För jag förtjänade det ju. Läkarna skrev ut medicin efter medicin, som alla gjorde mig fysiskt dålig vilket försämrade min psykiska hälsa desto mer. Jag slogs mot min panikångest, mot mitt dåliga samvete (för alla problem i hela världen var ju mitt fel) och även när jag skrattade med vänner så satt jag och funderade ut olika sätt jag kunde ta mitt liv på där och då. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag inte var en person, det fanns liksom inget Jag riktigt, bara ett skal och ett söndertrasat inre.
Några månader senare blev jag väldigt sviken, jag förlorade all tillit till människor runtomkring mig, och jag tvingades möta min största rädsla; Att vara ensam. Jag hade ingen att riktigt luta mig mot, och insåg att det är nu eller aldrig; Antingen så tar jag mitt liv, eller så slåss jag för det. Och jag minns att jag stod och såg mig i spegeln en kväll och tänkte "hur kan jag hata mig själv? Jag finns ju inte ens" och tanken skrämde mig, samtidigt som den väckte något i mig; Ett hopp om att det kanske skulle bli bra, om jag bara vågade finnas till. Och ett kanske var mer än jag någonsin haft.
De saker som tidigare hjälpt mig hantera min ångest fungerade inte längre, så jag var tvungen att hitta någon ny strategi. Ångest har alltid gett mig en väldig energi, men en negativ sådan som jag alltid använde på självdestruktiva sätt. En dag hade jag sådan panik att jag inte kunde vara stilla; jag gick fram och tillbaka över golvet, kroppen skakade, jag pressade naglarna in i händerna och jag andades häftigt. Ja, ni som haft ångest kan nog relatera. Så jag slet fram träningskläderna och gick ut på en rask promenad. Jag ökade takten, mer och mer, tills jag slutligen sprang. Tårarna rann under hela löpturen och jag nästan skrek utav gråten. Jag blev stannad flera gånger utav människor som blev oroliga när de såg mig. Men desto tröttare jag blev i kroppen, desto piggare kände jag mig i huvudet. Som om det för första gången var mina tankar som snurrade; inga hjärnspöken, inga ekande ord, -bara jag. Jag sprang liksom inte från min ångest, jag sprang rakt över den, och varje andfått steg kändes som ett kliv över mållinjen. Jag sprang ytterligare två turer den dagen. När jag kom hem efter den sista på kvällen tog jag en dusch, lite vatten och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag och insåg att det varit den första kvällen på flera månader som jag inte hade skurit mig. Jag hade liksom glömt bort att straffa mig själv. Och jag var så jävla stolt.
Så motion hjälpte mig att hantera min ångest; jag fick ut energin på ett icke-skadligt sätt, huvudet rensades på smärtsamma tankar och jag fick sova bättre. När jag kände en panikattack komma (de gånger jag hann med innan den vällde över mig) drog jag på mig löparskorna och stack ut en sväng; främst på intervaller. Ibland 1 km, ibland 8 km - men alltid tills mitt begär att skada mig kom under kontroll. Vissa dagar behövde jag inte springa alls, och andra sprang jag både natt och dag. När de hjärnspöken som tidigare skrikit i mitt huvud började förlora makt, kunde jag tänka klarare och sakta men säkert börja bygga upp mig själv; bli en person jag kunde tycka om.
Jag har fallit tillbaka i självhatet och mitt destruktiva beteende gång på gång, men jag har rest mig och fortsatt kämpa. För första gången så kämpar jag nu inte för någon annans skull, utan för min egen. För att jag är värd att kämpas för.
Mitt mål har aldrig varit viktnedgång; jag har aldrig känt något behov av att nå en viss vikt eller en speciell kroppstyp. Det allra största problemet satt ju i mitt huvud, och jag vet att mitt utseende egentligen inte har någonting med det att göra. Som tonåring var jag ätstörd, och smal. Men jag kände precis likadant då, som jag gjorde för 1,5 år sedan. Så min första prioritering genom detta har alltid varit, och kommer alltid vara, min psykiska hälsa. Att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag har fortfarande en hel del extrakilon; jag har lår som rör sig, en mage som putar, och jag är ingen direkt pudding underifrån. Men det stör mig faktiskt inte alls, inte för en sekund. Jag tycker om mig själv. För ett tag sedan stod jag hos en kompis i ett tajt linne, klappade mig på magen och sa högt "vet du vad? Jag gillar min mjuka mage. Här inne förvarar jag extraresurserna av glädje" och skrattade.
Det skiljer lite mer än 1,5 år och cirka 40 kg mellan dessa bilder. Och det är kanske allt vissa ser, det enda vissa tar med sig från detta inlägg; en kropp som ändrats. Men den största och viktigaste skillnaden är ju egentligen inte kroppen. Den viktigaste skillnaden är kärleken till mig själv. Jag bryr mig om, lyssnar på och värdesätter mig själv. Jag har varit självskadefri i flera månader. Så jag struntar i vad någon annan tycker är fint eller fult, bra eller dåligt, med mig. I slutet av dagen är det jag som ska tycka om den jag är, och så länge jag gör det är alla andras åsikter irrelevanta.
Motion är inte den enda anledningen till att jag mår bättre idag, jag har kämpat på många sätt. Läs t.ex. mina inlägg "Att trivas i sitt eget sällskap -hur gör man egentligen?" och "Att vägra bli tagen för givet" .
Mår du dåligt? Klicka på bilden för att se flera hjälp-alternativ:
"Mammas fenixtårar" - vändpunkten
Jag såg hur hon försökte hålla tillbaka tårarna; hur hon spände hela kroppen i ett försök till att stålsätta sig mot vågorna som tryckte under ögonlocken. Hon stannade bilen, lät händerna ligga kvar över ratten, och tog ett djupt andetag medan blicken sökte ut genom vindrutan efter något att fästa sig vid. Och jag tänkte att jag skulle vara tyst, för jag kunde se tankarna snurra runt i hennes huvud, och hur hon försökte fånga den rätta tanken att sätta ord på och formulera högt. Jag känner min mamma väl, så jag vet att en lång paus betyder att det är på riktigt, nu är det allvar, detta är viktigt. Gråten i halsen satt fast som en äppelbit; vass, upprivande och försvårade andningen. Jag svalde gång på gång för att försöka kväva den, försöka trycka ner den under ytan, där den hörde hemma. "Jag har gjort mamma ledsen" tänkte jag, och tanken slog luften ur mig. Hon snörvlade till, svalde hårt, tog ännu ett djupt andetag. "Men jag då? Vad skulle jag göra utan dig?" sa hon, och tårarna droppade nu från hennes haka. Hon tittade fortfarande ut genom vindrutan. "Jaa.." sa jag, "du skulle väl sörja ett tag och sedan gå vidare." Så fort jag sagt det högt ångrade jag mig. Vilka fruktansvärda ord. Jag såg hur hon höll andan några sekunder, nästan som om hjärtat stannade. Hon vände ansiktet mot mig, och såg mig rakt i ögonen utan att vända bort. "Gå vidare? Tror du att jag någonsin skulle kunna leva utan dig?" gråten fick hennes röst att spricka. "Du är min dotter, jag satte dig till världen för att älska till mitt sista andetag, kan du inte förstå det? Att du tar ditt liv kommer inte få mig älska dig mindre, det kommer bara slita sönder mig tills det inte finns något kvar." Nu kunde jag inte hålla inne längre, och alla tårar sköljde över tillsammans med ett hest läte. Jag skakade på huvudet. "Men mamma, det gör så ont, och jag drar ner dig också. Jag är inte värd att må dåligt för. Jag är så jävla sjuk" viskade jag. Mamma la sina händer över min ena, lyfte upp den och kramade om den. "Ja, älskling, du är sjuk, det kan du inte rå för. Men sjuk är långt ifrån allt du är. Du är så smart, så omtänksam, så klok och så kreativ. Du är mycket mer än sjuk. Du är mångas bästa vän och stöttepelare. Du är min bästa vän. Det är ju dig jag ringer till för att prata strunt, eller när jag behöver skratta. Den jag pratar med när jag behöver ventilera, och som alltid finns där och får mig att känna mig uppskattad. Du och din syster är det viktigaste jag har, snälla förstå det." Hon kramande min hand hårdare. "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner. Vi kan lösa detta, jag hjälper dig genom allt och vi kommer fixa det. Men om du tar livet av dig Bella, då kommer jag aldrig återhämta mig. Jag kan inte leva utan dig."
Vi satt där i bilen en stund; grät tillsammans, släppte ut mörkret och suddade ut det med kärlek. Innan jag stängde bildörren vände jag mig om och sa "Jag lever för dig, mamma. Bara så du vet."
När jag kom upp till lägenheten möttes jag utav tystnad, och den tog över mig. Jag kunde höra pulsen dunka i hela huvudet, mina andetag lät ansträngda och när jag svalde nästan krasade det i halsen. Hjärtslagen kändes som en tickande bomb, redo att närsomhelst få hela bröstet att explodera. Jag stapplade in i sovrummet, öppnade den översta lådan och tog fram en liten pappersbit med en tunn tofs hårt virad runt den. Jag slet av tofsen, vecklade upp pappret och såg på det lilla rakbladet med små fläckar utav torkat blod på, tog det i ett fast grepp mellan vänster tumme och pekfinger, använde långfingret som ett stöd för att hålla det stadigt. "Jag måste bara få ut lite mörker" viskade jag, som för att ursäkta mig inför universum. "Fysisk smärta är det enda som kan lätta min psykiska börda." Självhatet gjorde sig väl påmint, och hjärnspökena skrek åt mig så högt att trumhinnorna värkte. Det blir bättre om jag dör. Allt blir bättre om jag dör. Men när jag tryckte bladet mot min högra underarm hörde jag mammas ord i huvudet; "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner". Meningen gick på repeat i mitt huvud; blandningen utav kärlek och rädsla i hennes röst spred sig ut i varje millimeter av min hjärna, och jag liksom pausades. Jag vände upp huvudet, såg det söndergråtna ansiktet se tillbaka på mig i spegelns reflektion. Mammas ord blev högre och högre, de slogs mot skriken från de inre demonerna, båda försökte desperat överrösta varandra och vinna makten över min känslostyrda kropp. Andningen blev häftig och högljudd, sådär som det låter när någon blir jagad i en skräckfilm.
Ett lågt, klingande ljud fick allting att tystna. Jag vände blicken mot mina skakande ben. Där, mellan fötterna, låg det; Beviset på att jag hade vunnit. Ett litet rakblad med små fläckar utav torkat blod på. Jag förstod inte själv att jag hade släppt det, lyfte upp min vänsterhand framför ögonen för att försäkra mig om att jag såg rätt. Och visst var handen tom. För första gången någonsin insåg jag att det fanns någonting starkare än mitt självhat och min dödslängtan; Kärleken till och från mamma, och min rädsla att göra henne illa. Jag såg återigen min spegelbild i ögonen, och skrattade medan tårarna fick hela ansiktet att blänka i det svaga skenet från ljusslingan på väggen. Sedan plockade jag ned den lilla svarta boken från hyllan, öppnade en sida och skrev.
"Idag vann vi, mamma. Idag var vi starkare än allt det som sliter mig i bitar. Kanske är kriget inte över, men vi fick demonerna att retirera och skamset slinka tillbaka till sina hålor. Så idag, idag vann vi, mamma. Och jag lovar att utkämpa varje slag tills kriget är över. Tills all denna smärta är ett minne blott. Just nu lever jag för dig mamma, men en dag ska jag leva med dig. Utan det nervgift ångest är, utan att du ska behöva se dig om för att se om jag ännu andas. Innan livet är slut ska jag leva."
Detta skrev jag för knappt 2 månader sedan. Jag har genomgått många år utav självdestruktiva beteenden, 24 år utav dödslängtan, konstant ångest, självmordsförsök, fram och tillbaka till psyk, och sedan en sommar som på många sätt var den bästa, men som även slet mig itu. Jag kan inte räkna hur många gånger jag ringde min mamma för att ta farväl, ibland flera gånger per dag. Jag ville verkligen inte leva mer. Men när jag såg min älskade mamma den kvällen, inte bara tittade utan verkligen såg henne; så smärtsamt panikslagen, livrädd att förlora mig -då bestämde jag mig för att det är nog. För kanske har jag gjort någonting för att förtjäna all smärta, men inte hon. Aldrig hon.
Varje dag därefter har jag försökt basera mina beslut på hur det kommer få mig att må om ett år. För jag tror stenhårt på att alla val jag tar idag, stora som små, påverkar hur mitt liv kommer att se ut, ett år framåt. Alla val är inte enkla, vissa gör förbannat ont i stunden, men är ändå nödvändiga för framtiden. Självklart finns det även rum för snedsteg, jag är precis lika mänsklig som alla andra, men när jag gör något "fel" sätter jag mig nu och reflekterar kring det, försöker finna kunskap i misstagen för att istället kunna göra bättre nästa gång. Lite som när man blev underkänd i ett prov i skolan; då fick man plugga lite hårdare, få en bättre förståelse för ämnet, så man kunde utvecklas.
Jag är helt säker på att jag kommer falla hundra gånger till. Och jag vet att det finns många som velat se mig misslyckas, men jag kommer inte att ge dem den njutningen. Så det är okej att jag faller, så länge jag vägrar att ge upp.
dokument
Expressen och deras incelmän.
Häromdagen skrev Expressen en artikel om "Incels" i Sverige, tyvärr är artikeln låst så jag ej kunnat läsa hela, men jag tvekar på om jag skulle vilja läsa resten. Att en så pass stor tidning anser att män i denna rörelse har rätt till att få sina röster hörda, att uppmuntra dem till att offentliggöra sitt kvinnoförakt och garanterat utöka rörelsen -det är skamligt. Expressen är tyvärr inte den första, och garanterat inte den sista, nyhetssidan att visa upp dessa mäns åsikter och värderingar. Jag är helt för yttrandefrihet, men inte när det innebär fara för andra människor.
För er som inte vet vad Incel är, så står det för involuntarily celibate; på svenska ofrivilligt celibat. Det är framförallt heterosexuella män som kallar sig själva incels, och det innebär alltså att de vill ha sex, men de hittar inte någon som vill ha det med dem. De är med andra ord, generellt sett, "män" som exploderar utav hat gentemot kvinnor, för att ingen vill ligga med dem. The Psychotic Blue Balls Group vore ju också ett passande namn.
Det finns en del forum för s.k incels, där det ofta förekommer heta diskussioner om hur de hatar kvinnor, hur kvinnor ska få betala för deras ovilja, hur de ska våldta, misshandla och döda kvinnor, etc. Hatet de känner för kvinnor är den röda tråden som genomsyrar hela rörelsen.
2014 blev namnet Elliot Rodger känt över världen, många av er känner säkerligen igen honom från nyheterna. Han delade en youtube-video där han sitter i sin bil och berättar om sitt hat mot kvinnor, och avundsjukan han känner för män som faktiskt var sexuellt aktiva -och sina planer på att döda dem. Videon är väldigt obehaglig, delvis för de extremt sjuka saker han säger, men nästan ännu mer på grund utav hans iskalla sätt att prata om det. Och det faktum att han efter denna video gav sig ut på jakt; där han dödade 6 personer och skadade 14. Sedan tog han sitt eget liv. Allt på grund av att ingen ville ha sex med honom.
Källa
Efter denna fruktansvärda händelse blev Elliot Rodger ett stort namn inom incelrörelsen. De höjer honom till skyarna, och han kallas t.o.m för en hjälte. Sedan 2014 har flertalet mord och massmord begåtts utav självutnämnda incels, som anser att alla förutom de själva är problemet, och att kvinnor är ett problem de måste "rätta till". Ja, ni hör ju själva att allt inte står helt rätt till hos dessa.
Men eftersom de känner en sådan avsky gentemot kvinnor -varför vill de då ha sex med kvinnor? Det har jag lite svårt att förstå. Varför vill man ha sex med någon man hatar och rentav vill döda? Troligtvis handlar det betydligt mer om ett maktbegär än om ett sexuellt behov; de vill inte ha sex med kvinnor, de vill äga dem.
Allt är kvinnornas fel. Precis exakt allting.
Att de går år efter år utan att ha sex, det har ingenting att göra med deras sociala inkompetens, att de antagligen sprutar ur sig desperation åt alla håll och kanter, eller att de uppenbarligen har ett par skruvar som sitter skrämmande löst. Nej, det är kvinnorna som är problemet, ondskan i vaginan. För alla kvinnor är ju naturligt onskefulla varelser med -hör och häpna- en FRI vilja??? VA?!?! När skedde detta och vem tusan lät det ske? När fick kvinnor börja bestämma över sina liv och sina kroppar? Vi måste genast stoppa alla starka, intelligenta, lyckliga kvinnor från att härja fritt på våra gator. De kan ju hjälpa världen att utvecklas, och det är farligt, livsfarligt till och med. De säger ju förhelvete nej till sex med klart överlägsna män, då måste ju någonting vara fel??? Nej fy fan, tillbaka till häst och vagn, lagliga våldtäkter, kvinnor beroende utav män, pesten och annat mysigt. Stoppa dessa otäcka kvinnor från att existera, snabbt innan de tar över! Rädda de ensamma stackars männen från ofrivilligt celibat. All makt åt penisen, vår befriare.
Men alltså, ofrivilligt celibat. Vad är det ens? Jag tvekar på om något sådant ens existerar. För är det inte ett aktivt val att spy ur sig kvinnoförnedring? Är det inte ett aktivt val att anse sig högre i näringskedjan än alla vaginabärare i hela världen? Är det inte ett aktivt val att vara en jävla idiot? Vilka kvinnor år 2019 VILL bli kränkta, våldtagna, ifråntagna alla sina mänskliga rättigheter? Inga, absolut inte en enda. Det är ju ingen direkt nyhet. Så är det då inte incels eget val att agera på ett sätt som de vet skrämmer bort alla potentiella sexkandidater? Är det inte incels fria vilja att bete sig så illa att ingen vill ta i dem?
Det finns oändligt med män (MÄN, inte patetiska pojkar med för mycket luft) som har sex med starka kvinnor på bådas villkor. Det finns miljontals män och kvinnor som har ett rikt och lyckligt sexliv. De existerar i alla samhällsklasser, i alla länder, med alla olika utseenden och personligheter. Och de får ligga. Så, kanske ligger problemet trots allt hos ER, och endast ER? Kanske har det något att göra med era skeva värderingar, er oförmåga att se och ta eget anvsar för era liv, eller helt enkelt för att era personligheter är så oattraktiva att inte ens en strumpa fylld med bodylotion vill komma nära er? Kanske, bara kanske, så är det dags att ni hoppar av era höga hästar, och växer upp?
Nästan alla kvinnor jag känner har någon gång utsatts för någon form utav sexuella övergrepp och/eller trakasserier. Jag själv inkluderad. Under min högstadietid blev jag våldtagen fler än 1 gång, jag blev hotad till sex, jag blev tvingad oavsett hur många gånger jag sa nej, oavsett hur mycket jag grät, oavsett hur mycket jag bad om att bli lämnad ifred. Jag fick anonyma hot på internet, där jag skulle bli våldtagen och dödad, och de skulle även döda min dåvarande pojkvän för att han "hade mig". Jag blev förföljd och fotograferad, och tillsagd att om jag berättade för någon skulle hela min familj dödas. Jag blev hotad och tafsad på nästan dagligen, jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad, jag blev så nedbruten att jag till slut trodde att våld och kärlek gick hand i hand. Jag var 15 år gammal och trodde att misshandel och övergrepp var detsamma som ömhet och kärlek. "Han gör ju bara så för att han tycker om dig".
Så jag gjorde som incelmännen; Jag la all skuld på mig. Ja, mitt hår var fult idag. Ja, mjukisbyxorna satt nog ändå lite för tajt över rumpan. Ja, jag kysste ju faktiskt honom också. Ja, jag hade nog för många killkompisar. Ja, jag skrattade ju åt hans skämt. Ja, jag hade lite för mycket smink. Ja, det är ju jobbigt när jag gråter. Ja, mitt kroppsspråk kanske var inbjudande trots att jag sa nej. Ja, jag gjorde nog trots allt alla fel man kunde göra. Så det är väl självklart att det var mitt fel. Eller?
Jag hatade mig själv under så många år, för saker som hade gjorts MOT mig, inte av mig. För saker som jag inte bar något som helst ansvar för. För saker som inte överhuvudtaget var mitt fel. Idag har jag byggt upp mig själv, och hatet har jag riktat åt ett annat håll. Jag hatar inte mig själv. Men jag hatar er. Jag hatar att ni ännu anser er ha äganderätt till en annan människa, jag hatar att ni gör vad ni vill utan en tanke på vad den andra personen vill, jag hatar att det finns sådana as som ändå har mage att kalla sig själva män. För ni är inte män, ni är parasiter. Ni är en skam för alla de män som dagligen stöttar, står upp för och älskar utan att kräva något i gengäld. Som är riktiga män. För nej, riktiga män behöver inte tjäna mest pengar, de behöver faktiskt inte tjäna en enda krona. De behöver inte ha makt över kvinnor, de behöver inte ha makt över någonting. Riktiga män ser kvinnor som jämlikar, inte någon de måste trycka ned och "hålla på sin plats", utan någon de står sida vid sida med och slåss för det som är rätt.
Till all nyhetsmedia som på något sätt ändå måste känna lite sympati för dessa män eftersom deras åsikter anses relevanta nog att intervjuas och publiceras så offentligt; Varsågoda att skriva om de miljoner kvinnor som tvingats till sex mot sin vilja. Varsågoda att lyssna på berättelser om barn, unga och vuxna som dagligen utsätts för övergrepp och trakasserier. Varsågoda att fråga en 12-årig flicka om hon nog inte provocerade sig till de där blåmärkena. Varsågoda att se en mamma i ögonen medan hon berättar om mordet på sin dotter. Varsågoda att inse att "incel" inte är någonting annat än ett finare ord för kvinnohat.
Och till varenda incelsympatisör i hela världen; Jag hoppas att ni sätter era blå bollar i halsen och kvävs.
Att trivas i sitt eget sällskap - hur gör man egentligen? Tips och råd för att tycka om sig själv
För mig har ensamhet alltid varit den största skräcken, men det var först för cirka ett år sedan som jag insåg allvaret i det. Jag har varit rädd för att vara själv, för det är då ångesten krupit sig på, vilket gjort att jag automatiskt kopplat ensamtid till panikångest. Samtidigt har min ångest periodvis fått mig att isolera mig; jag har inte klarat att ens träffa vänner eller familj, utan stängt mig inne med mitt självhat, vilket i sin tur bara ökat både ångest och rädsla. Jag ansåg att ensamtid var lite överskattat, och jag vet att jag många gånger sagt att "jag tycker inte om att vara själv, så varför ska jag vara det?" Men förra sommaren ställdes jag öga mot öga med min stora fasa, då jag för första gången på över 10 år blev helt och hållet singel. Jag, som var van att somna med någon bredvid och alltid ha någon där, blev nu tvungen att lära mig stå på egna ben. Min självkänsla var i botten, och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Så det senaste året har jag fokuserat på min självständighet; att lära mig vara själv, ta tid ifred och prioritera mig själv. Jag skulle ljuga om jag sa att det varit enkelt, för det är utan tvekan det svåraste jag gjort i mitt liv. Det har tagit lång tid, dagligt arbete, hundratals misslyckanden, flertalet besök på psyk och säkert miljoner tårar -men det har varit värt varenda smärtsam sekund. Idag är egentiden min helande tid; då jag bearbetar, läker, växer, andas och mår som bäst. Äntligen kan jag stolt säga att jag trivs så jäkla bra i mitt eget sällskap, och i mig själv överhuvudtaget.
Jag vet att det finns alldeles för många som lider utav samma rädsla som jag gjorde, så detta inlägg är till er. Om en enda person får en sekunds smärtstillande av detta, så är det värt det. Så här kommer mina personliga tips, råd och tankar till dig som vill lära dig tycka om egentid (och dig själv).
Varför är det viktigt att kunna vara ensam?
• Relationen du har till dig själv är den viktigaste du har i livet. Vänner, partners och till och med familj kommer och går, men dig själv har du garanterat från det första till det allra sista andetaget.
• Att trivas på egen hand gör dig tryggare i dig själv -du blir mer självständig som person.
• ...till följd ökar självkänslan, vilket gör dig tryggare i alla situationer.
• Du lär dig att uppskatta dig själv på ett helt annat sätt, och du kommer känna dig mer värdefull.
• När du lärt dig vara ensam kommer du se att egentiden rensar ditt huvud från ångest och oro, istället för fyller det.
• Du kommer börja prioritera dig själv så mycket mer; Vad tycker Du om? Vad mår Du bra av? Vad ger Dig energi?
• ...detta kommer få dig att sluta ta skit du inte förtjänar, inte låta människor utnyttja dig, och våga säga nej till saker som drar ner dig.
• Självständighet är viktigt för alla människor, men jag tror det är ännu viktigare för oss med ångestproblematik, då det ofta är i ensamheten våra hjärnspöken är som starkast. Att trivas med lite ensamhet innebär att utmana ångesten och förhoppningsvis ta tillbaka makten över sitt eget huvud.
• Du kommer, och detta kan jag lova, känna dig mer fri som person.
Hur gjorde jag?
Jag började med att skriva en bucket-list, där jag listade saker jag ville klara av att göra på egen hand, och jag satte även upp "tider"; t.ex. sitta på en bänk i 1, 5 och 10 minuter. Och det var allt ifrån att ta en dusch utan musik (för att lämnas med mina tankar), till att äta ensam på restaurang -jag såg saker i filmer och serier jag ville tycka om, och satte dessa på min lista.
Jag startade lite lugnt i mitt eget hem; tog några timmar här och där då jag låg på soffan och lyssnade musik, läste, skrev, målade, hade spakvällar etc.
När jag börjat bli bekväm med att vara själv så ökade jag utmaningarna genom att göra saker där andra människor faktiskt kunde se mig vara ensam, vilket jag tyckte var oerhört påfrestande och ångestframkallande. De första veckorna var rentav fruktansvärda; jag vände ofta hem redan efter bara några minuter då paniken blev så intensiv. Jag tänkte att alla kollade på mig och jag skämdes över att ses som ensam. Men jag fortsatte försöka, varje dag. Jag gick utanför porten för att ta en cigarett, och stod kvar en stund och "bara var". Jag började med powerwalks/löpning på kvällar och nätter då det var lite mindre folk ute. Jag gick ner på stan ensam. Saker som de flesta kanske ser som självklara, men som många gånger fick mig att tänka att "nu dör jag, mitt hjärta kommer stanna här och nu". Jag gick på picknick; första gången klarade jag inte ens att sätta mig ner, andra gången klarade jag cirka 4 minuter innan jag gick hem. Igår tog jag med mig picknick och en bok, och la mig på en filt i över 3 TIMMAR, och jäklar vad bra jag mådde.
Mina tips och råd till dig som vill (eller behöver) tycka om ensamtid:
• Sätt upp många små mål istället för några få stora. Desto fler saker du klarar, desto mer energi och självkänsla kommer du få och därav klara ännu mer.
• Gör en bucket-list. Det behöver inte vara en resa runt jorden ensam, bara saker du anser jobbiga och vill klara av. Att få bocka av saker kommer göra dig stolt, och det hjälper dig även se framstegen när det känns som du står still.
• Ge inte upp för att du tycker det går långsamt. Man brukar ju säga att "Rom byggdes inte på en dag" -och inte heller din självkänsla. Vi snackar om att omprogrammera din hjärna och dina känslor, och sånt tar tid. Låt det göra det.
• Lista saker du tycker om hos dig själv. Kanske lagar du jäkligt god mat, eller har ett härligt skratt? Du kanske är en bra lyssnare, eller är envis? Kanske tycker du om dina ögon eller är duktig på matematik? Det ska vara egenskaper, kunskaper (etc.) som Du värderar högt hos dig själv, alltså inte andras åsikter. Sätt sedan upp listan någonstans där du ser den, och fyll på allt eftersom du kommer på nya saker (och det kommer du att göra). När du känner dig oduglig; snegla lite på listan och påminn dig själv om att det faktiskt finns grejer till och med du gillar med dig själv.
• Strunta i om 5 veckor -tänk om 5 år. Jag vet att detta är svårt, speciellt om du är som jag och vill ha resultat på en sekund. Ännu mer när man ibland inte tror att man har 5 år kvar. Men detta är inte en sprint, utan ett sjuhelvetes maraton. Hur vill du vara om 5 år; isolerad med ditt självhat, eller gå rakryggad med stolthet?
• Det kommer troligtvis kännas totalt meningslöst ibland. Du kommer tänka att det inte hjälper, och att du "inte kan". Men kom då ihåg att varje minut du lägger på din psykiska hälsa idag, är en stor investering i din framtida livsglädje. Och kan jag, så kan du. Det är jag säker på.
• Bara för att du ska klara av att vara själv, så måste du inte göra det ensam. Det kommer finnas dagar då du gråter hejdlöst, känner dig misslyckad och inte alls kan se ljuset. Då kan du behöva någon som peppar dig och påminner dig om hur jäkla grym du är, eller bara låter dig må lite skit en stund.
• Sätt inte för höga krav på dig själv. Du behöver inte klara ett mål om dagen, eller ens ett mål i månaden, du behöver bara försöka. Kom ihåg:
• Att klara 1 minut är bättre än att klara 0. Varje sekund du överhuvudtaget kämpar mot ett mål, är en sekund du inte bara borde, utan ska vara stolt över.
kanske om jag hade vetat lite mer
Igår fann jag en liten dunboll i chock, mitt på vägen satt den. Jag satte den i min hand och gick tillbaka till stugan, så vi kunde sitta i lugn och ro. Den sov mest, men då och då kvittrade den till lite grann. Efter en stund klättrade den upp på mitt bröst och la sig, och så fort jag rörde mig pressade den sig närmare. I cirka 45 minuter satt jag med den på bröstet, strök den försiktigt över huvudet medan den sov. Sedan hörde jag små läten, och när jag såg på den låg den stilla i min hand; behöll ögonkontakten och andades lugnt. Sedan tog den ett djupt andetag och somnade in för gott.
Min första känsla var ångest, och den skar i min bröstkorg likt rakblad mot lungorna. Varför gjorde jag inte mer? Varför överlevde den inte? Kunde jag ha räddat den? Bar jag skuld eftersom jag inte räddade livet i min hand? Jag såg på den lilla dunbollen. Den var uppenbart skadad när jag fann den, troligtvis fått en smäll, och jag besitter inte kunskap nog att hjälpa den. "Du gav den trygghet sin sista stund i livet, den behövde inte dö ensam och rädd. Ibland räcker det" sa mamma till mig. Och visst var det sant. Vi gjorde en liten bädd utav gräs, bäddade ner den under blad, gjorde en liten trädgård utav blåbärsris runtom. "Sov gott lilla vän" viskade jag. Sedan åkte vi hem.
Jag önskar att jag hade fått se fågeln flyga iväg, istället för att dra mitt finger över dess lilla huvud medan den tog sitt sista andetag. Mitt hjärta gick i tusen bitar när jag insåg vad som var på väg att ske. Kanske, kanske hade den haft en större chans om jag bara hade vetat lite mer, om jag hade förstått vad som hänt och varför, haft kunskapen att se problemet och hjälpa till. Det är inte mitt fel att det skedde, men "tänk om" kommer alltid eka i mitt huvud.
Detta är varför jag anser det vara så oerhört viktigt att prata om psykisk ohälsa, öppet och ärligt. För att inga föräldrar, vänner, systrar och söner ska behöva leva med "tänk om"; för att ingen ska behöva säga farväl på grund utav okunskap. Vi måste våga tala högt och tydligt om våra problem, utan att bli nedvärderade eller satta i utanförskap. Vi måste se på varandra med öppenhet och omtanke, snarare än misstanke och rädsla. Lyssna och lära oss, även när vi inte alls förstår.
Det absolut farligaste med psykisk ohälsa, är tystnad. Någon som är tyst, som håller det inom sig, fastnar ofta i känslan att "ingen bryr sig". De flesta som mår dåligt VILL prata med någon, men de vågar inte, eller så vet de inte vem de ska vända sig till, eller så har de helt enkelt inte orken att be om hjälp. Så var den personen de kan vända sig till. Prata om annat än regnbågar och glitter; visa att det är okej att känna, att man får vara mänsklig. Ställ frågor och lyssna på svaren, visa att du bryr dig. Och ställ alltid den viktigaste frågan; Hur mår du?
Genom att öka kunskapen kring osynliga sjukdomar, kan vi minska dödligheten de faktiskt medför. Om vi lär oss att se tecken, förstå tankebanor, se andra perspektiv, hittar förståelse för grunden -tänk så många fler vi då kan fånga upp innan de slår i marken. Om alla människor har verktyg och kunskap för att hjälpa till, så blir det ju en jäkla massa fler lagade bilar. Eller hur?
Man kan inte rädda alla, och jag kunde inte rädda fågeln, hur gärna jag än ville. Däremot kan man finnas där och försöka ge trygghet när världen är sådär fruktansvärt otäck; ge kärlek utan att förvänta sig något tillbaka, bry sig utan någon egentlig anledning eller skyldighet. För även om man inte kan rädda alla, så kan man rädda någon. Och någon är bra mycket bättre än ingen alls.
beroendekärlek
De sa att det var dumt att prova
"Man fastnar så lätt i sånt där"
Men vad vet väl dom om livet
Eller hur det är att växa upp här
Man hinner aldrig riktigt leva
Upptagen med att hålla sig vid liv
Du ska vara sprallig, kreativ och lycklig
Fast du egentligen är depressiv
Inte visste väl jag att den värsta drogen
Inte röks eller trycks ur en spruta
Inte visste väl jag att den mest smärtsamma delen
Är när man försöker att sluta
Varför talade ingen om
Att man faller tillbaka gång på gång
Varje gång han säger "kom"
Beroende under tvång
För man vill lägga av
Man vill vända, springa bort
Men dras tillbaka som magneter
Trots att livet är för kort
För kort för att grundas
I en dimma, allt suddas ut
Ändå bönar jag och ber om
Att ruset aldrig ska ta slut
Första natten låg jag vaken
Rastlös i min säng
Myror i hela kroppen
Så jag gick ut en sväng
Andra natten låg jag vaken
Svettig, stressad och slö
Och när tredje dygnet hälsade på
Då ville jag bara få dö
Se, jag har läst om avtändning
Hur det sätter världen ur balans
Och det enda som är farligare
Än substans är romans
För kärlek är en drog
Och mitt beroende var du
Jag har inte läkt, inte helat
Men jag mår nog bättre nu
Men även om jag kommit längre
Trots att jag får sova och behålla mat
Saknar jag doften, värmen, att sväva
Längtar efter skratt och vårat prat
Men du, min drog, tog slut
Dog ut
Nu finns vi inte mer
Avtändningen den pågår än
För du är allt jag ser
Ett rehab för brustna hjärtan
Med kärlek som missbruk
Ibland är det svårt att stå innanför
Och se att man är sjuk
Men hjälp mig, se mig
Mina sista andetag är här
Varför talade ingen om hur hög dödlighet
Kärlek faktiskt innebär?
En dikt jag skrev åt en kompis som bad mig skriva något om beroendekärlek; när man vet hur destruktiv kärleken är, men man kan inte sluta. När man hellre dör av överdos, än lever utan ruset.
Har haft världens blockering i hjärnan senaste tiden; inte alls kunnat formulera ord i text, det har stått helt still. Och jag älskar att skriva, jag behöver skriva för att må bra. Så när min älskade vän skrev en mening, och bad mig göra en text eller dikt utav den, då blev jag så himla lättad. Det bara släppte. Så har ni svårt att formulera er men vill skriva om något; skicka en mening, anonymt eller ej. Den bästa inspirationen är trots allt andra människor.
one month
mörkret
hör du mig nu?
små bitar
Denna är för alla oss som slitits i bitar. För alla oss som tillåtit någon att slita oss i bitar. För alla gånger vi har slitits itu. Alla nedlåtande huvudskakningar, alla "ska du verkligen se ut sådär?", och alla suckningar. Alla "du kan om du vill", fnysande hånskratt, alla gånger man gjort sitt bästa men ändå inte varit bra nog. Den är för alla brutna löften, tårar i kudden, alla "du överdriver" när man äntligen vågat berättat hur man känt. Alla maträtter man slutat äta, kläder man slutat bära, saker man slutat säga, känslor man stängt inne, musik man slutat lyssna på; alla tusentals sätt man låtit andra slipa ner en för att passa in bättre i deras liv. Jag har skrattat för högt och gråtit för ofta, varit för klängig och kallats känslokall, tyckt allt för mycket och varit för mycket Jag. Och jag pratar inte om en specifik person, utan generellt. För de flesta omkring en försöker mer eller mindre forma en lite, lite grann efter deras behov, och jag gör det garanterat omedvetet jag också. Jag tror att vi gärna vill passa ihop, med alla vi håller av, och jag ser inget fel i det. Felet uppstår när någon faktiskt älskar mest; balansen blir ojämn, ena sidan drar hårdare åt sitt håll och istället för att skapa ett liv så blir vi en del utav deras. Så vi låter dom plocka isär oss, en bit i taget. Kanske är det därför man säger att man "älskar någon så man går sönder"; för att vi bokstavligen går sönder, bit för bit. Och sanningen är att jag inte tänker rikta kritik mot de människor som ändrat mig, för den enda jag är besviken på... är mig själv. För att jag gång på gång givit mitt allt, utan en tanke på konsekvenserna; Att när man ger bort allt, så finns det inte riktigt någonting kvar sedan. För att jag aldrig prioriterade kärleken till mig själv. För att jag glömde bort att jag fanns.
Det tar tid att hitta sig själv, och visst finns det ingen garanti på att man någonsin gör det. Men om vi fortsätter att låta andra ta våra bitar, så garanterar jag att vi alltid kommer vara lite för trasiga, och lite för tomma.
"Det blir ingen födelsedag, den är inställd"
Jag har alltid haft det jobbigt runt min födelsedag, enda sedan jag var barn. Visst var jag tacksam att få roliga saker, bjuda in alla kompisarna på kalas, bli väckt utav familjens sång -men jag var aldrig glad. Varje år har jag en klump i magen, tio ton sten i bröstet och gör allt jag kan för att inte bryta ihop.Så jag har alltid firat min födelsedag för andras skull, för att de vill fira, för att man "ska" vilja fira sin födelsedag. Men aldrig har jag gjort det för att jag själv velat eller mått bra utav det.
24 timmar per dygn så har jag ångest. Jag somnar gråtandes, väcks utav min egen hyperventilering, och startar nästan varje dag med att kräkas till följd utav min konstanta inre panik. Vissa dagar är jag okej; då kan jag umgås, prata i telefon, svara på meddelanden, skratta och faktiskt må ganska bra. Men de flesta dagar är det precis tvärtom; jag vill inte träffa någon, jag ignorerar samtal, trycker bort meddelanden, kämpar mot min dödslängtan och undrar om jag någonsin kommer att känna glädje igen. Senast igår spenderade jag 3 timmar i sängen utan att röra mig eller sova, jag bara låg där och stirrade i taket, därför att jag inte orkade någonting annat. Och det är såhär jag levt större delen utav mitt liv, vilket många har svårt att förstå men de flesta accepterar ändå att jag behöver vara ifred. Förutom när jag fyller år.
Imorgon fyller jag 24 år. Det är stort, med tanke på att jag varje år varit säker på att jag inte kommer finnas där för nästa födelsedag. Så tro mig, att jag överlevt i 24 år är enormt. Men jag orkar inte fira. För en person som lever i depression, och som oftast önskar att man slapp leva, så är inte ens födelsedag någonting roligt eller exalterande; det är rent av plågsamt. Att sitta och låtsas vara glad medan ångesten äter upp mig inuti, det känns inte riktigt värt det trots att man "borde". Det jag verkligen behöver just nu är att vara ifred, rensa tankarna, bearbeta. Så jag har gett mig själv den bästa födelsedagspresenten jag kan få; Ensamtid. Jag har ställt in min födelsedag.
Det är svårt att lyssna på sitt mående, för man VILL så mycket. Jag vill samla alla jag älskar, jag vill baka i flera timmar, jag vill prata på om allt och ingenting, jag vill sätta kaffet i halsen för någon säger något roligt, jag vill vara glad. Men jag har tyvärr ingen on/off-knapp för min ångest, jag kan inte längre trycka bort ångesten och låtsas som att den inte finns. Hur mycket jag än vill göra alla dessa saker, så orkar jag inte. Att det är 24 år sedan jag föddes ändrar tyvärr inte på det.
Till en början blev min familj och mina vänner besvikna, de vill fira mig och jag förstår det, för de älskar mig ju. Och jag har haft så jäkla dåligt samvete, men varför egentligen? Det är min födelsedag och borde jag då inte få välja hur jag spenderar den? Men jag har förklarat, och jag tror att de förstår nu, då de vet hur jag kämpat den senaste tiden. Tack vare dessa människor så har jag ändå i stort sett allt jag behöver i livet, för deras stöd och kärlek är Allt. Och jag är tacksam, varje sekund är jag tacksam att de finns i mitt liv. Men just nu behöver jag vara egoistisk, sätta mig själv först, prioritera mitt mående. Så det enda jag önskar mig i år är en chans att hämta andan lite.
Hur ser ni på födelsedagar och att fylla år; Hur viktigt är det egentligen att fira?
droppar utav tändvätska
