En längre text jag skrev i början av sommaren

---

Det fungerade ett tag. Tills tyngden fyllde både kropp och själ med mjölksyra och jag tvingades stanna av helt. Överväldigad. Så väldigt trött.

Häromdagen var det åskstorm. Jag är egentligen väldigt rädd för åskan, det har jag alltid varit –så pass att mina närstående alltid hör av sig för att kolla läget. Men jag sa att det var okej, och det var det. För plötsligt stod jag i köket med fönstret öppet; Stängde av musiken, stirrade på de mörka molnen som täckte himlen. Jag såg regnet som öste likt ett vattenfall från taket, vinden som fick regnet att komma från alla håll samtidigt och träden att vika sig under dess kraft. Jag såg blixtarna som i intervaller lyste upp allt för ett knappt märkbart ögonblick. Och jag kände mig inte rädd eller orolig; Jag kände mig hemma. Trygg. Som om omvärlden äntligen kände precis vad jag kände, såg vad jag såg. Jag kände mig inte ensam, för världen var Min för en stund. Jag behövde inte maskera mina känslor och uttryck, inte prata med tillgjord röst eller tänka på hur "normala människor" beter sig när man inte är fast i tankar om döden. Jag kunde bara stå där i mitt fönster och låta stormen vara utanför en stund. Få känna som om stormen inuti var helt normal.

Det är absolut inte becksvart, även om det kanske låter så för någon som aldrig känt som jag gör. Detta är knappt början. Detta kan jag hantera, maskera, överleva. Det är väl mer mitt normalläge än något annat. Jag är van. Men jag ska erkänna att jag alltid är rädd att jag ska vakna och plötsligt vara där; I det kolsvarta mörkret där man inte minns hur ett leende smakar eller om man någonsin känt något bra. Där allt man kan tänka på är hur ont det gör, hur meningslöst det är, hur mycket bättre alla skulle må om man bara kunde göra dem tjänsten att radera sig själv. Det kan smyga sig på, eller så kommer det över en natt. Oftast lite utav båda; Man går försiktigt nedåt, ett trappsteg i taget, tills man missar ett steg och faller handlöst ned för trappan. En liten förvarning, men aldrig tillräcklig för att vara förberedd. Och så är man där; Längst ned, med varje ben brutet och lungorna punkterade så man kvävs av att finnas till, oförmögen att resa sig men ständigt med det överhängande tvånget att stå upp, gå framåt. Lite vet väl omvärlden att framåt inte är en möjlighet när man har den branta trappan framför sig; Lite vet väl omvärlden att man måste upp, upp, upp. Så man hasar sig uppåt med benen släpandes, bara för att snubbla och ramla baklänges. Igen och igen och igen. Och allt man älskar blir istället en tyngd att bära, en skuld att slitas sönder utav, en skam när ingenting är tillräckligt. Så man hatar att man älskar och än mer att älskas utav andra. Man är otacksam som inte kan känna det, svag som inte ens vill känna det. Man vill att alla andra ska hata en precis så som man hatar sig själv. För då har man inga betungande skäl kvar. Då rinner skulden från axlarna och skammen blåser bort. Mörkret är inte farligt när ögonen vant sig, det är värre när det blixtrar till för en sekund och ljuset får hela huvudet att värka och förblindar en för en stund så man inte kan navigera i natten. Det är lättare att inte ha några stora skäl kvar.

Jag är inte där just nu. Det är mörkt, nästan fullständigt, men inte becksvart. Däremot är jag väl medveten om att jag förr eller senare hamnar där igen. Det är oundvikligt.

 

 

 

Jag tänker ofta på det här med skäl; Vad man stannar för. Har man aldrig ramlat utför trappan så är det nog lätt att tro att det är drömmar och framtidsplaner som får en att hålla ut, men det är långt ifrån sanningen. Nere i källaren finns inga drömmar eller framtidsplaner, inga hopp om att bli något eller någon. I källaren finns inte plats för stora saker; Man kan inte bära tyngden av dem uppför trappan. Så man håller fast vid det lilla; Det där som för någon på övervåningen kan tyckas meningslöst, men som i källaren blir den enda mening man har.

Så ofantligt löjliga saker när man ser dem från en annan våning, och ändå det enda räcke att greppa tag i när man ligger i källartrappan.

Att drömma om framtiden, det finns inte i källaren. För drömmar och planer handlar om att leva. I källaren lever man inte. Om du går vilse i skogen så planerar du inte hur livet ska se ut om tio år; Din fokus ligger inte på att utbilda dig eller bilda familj. Din fokus ligger på att hitta vatten, vart du kan ta skydd från stormen, att ransonera maten du har kvar, hitta rätt. Att överleva. Och i källaren är vi vilse. Så vi gör vad vi kan för att överleva. Trappsteg för trappsteg, med vad vi orkar bära.

Och kanske är det inte så konstigt, ändå, att min mest vilsna tid började när jag bestämde mig för att försöka leva. Jag har ju aldrig levt förut. Ögonen har aldrig tidigare sett ljus och det brände sönder mina hornhinnor och förblindade mig fullständigt. Jag vet inte hur man överlever i ljus, än mindre lever. Ibland undrar jag om någon vet det, eller om alla bara låtsas, precis som jag? Ser de också på varandra, härmar ansiktsuttryck och tonen i deras röst? Säger de också att det är "ganska bra" när de glömt bort att äta mat tre dagar i sträck eller sovit i korta intervaller i flera månader? Står de också framför spegeln och tränar på att le med ögonen för att skapa en perfekt förfalskning utav vad som borde vara själens spegel så ingen ska se vad som faktiskt döljer sig där bakom? Håller de hela konversationer med sig själva för att öva, öva, öva på att vara helt normalt fungerande? Är vi alla OS-medaljörer i emotionell maskering; Knuffas med varandras spöken på prispallen och samtidigt låtsas att vi inte alls står där? Är vi alla utav samma skrot och korn men livrädda för att tala om det? Är jag inte så väldigt annorlunda, ändå? Jag hoppas ändå att få reda på det en dag. Och det betyder att hoppet ännu finns någonstans inuti. Jag kanske inte står i vindsfönstret och beundrar utsikten, men jag är inte heller längst ned på källarens betonggolv; Jag hänger i räcket, krampaktigt. Håller i med all min kraft.

Jag berättade för psykologen att jag snubblat i trappan igen. Jag berättade om tomheten som ändå fyller, om skammen om att inte orka bry sig, smärtan i att öppna ögonen och meningslösheten som är det enda jag har kvar; Hur det bokstavligen suger ut all livskraft och hur jag samtidigt låtsas som om någonting spelar roll. Jag berättade att jag är här igen; Hängandes i trappräcket, desperat efter att känna någon form utav mening. Vi pratade en längre stund, öppet och ärligt, som alltid. Psykologen känner mig väl. Annars hade jag inte fått vara ensam alls. Efter tolv år förstår han hur jag fungerar. Någon annan hade reagerat annorlunda, gjort det värre. Psykologen frågade mig om vi kommer ses efter semestern. "Du vet att jag aldrig ger löften jag inte är säker på att kunna hålla, men jag hoppas det" svarade jag. "Och hoppet är det sista som lämnar människan, så än är jag inte helt död." Jag log mitt självtröstande leende, det där som båda vet är ett desperat försök till att deskalera allvaret. Han sa åt mig att inte vara för mycket social, att jag måste komma ihåg att prioritera min hälsa och att några timmar i veckan är tillräckligt och aldrig mer än 5 timmar i sträck och aldrig flera dagar i rad. "Jag vet" sa jag. "Men vi båda vet att jag aldrig kommer hålla det ändå." Sen bokade vi in en tid efter semestern.

Varje sommar ägnar jag åt att inte gå upp för trappan, men inte heller ramla baklänges igen. Bara hålla i. Hålla ut. Överleva. Jag har glömt mer än vad jag kommer ihåg, ärligt talat. För jag vet att jag borde prioritera att vila min hjärna och mitt psyke, men vad jag bör och vad jag vill går så långt isär att jag går i tusen bitar för att räcka, orka, klara. Så jag följer viljan; Vad jag vill är vad jag gör och vad jag bör göms i skrymslen och vrår jag tror aldrig ska hittas. Såklart gör jag inget annat i slutändan än att gå i tusen bitar. Jag har gått i tusen bitar tusen gånger förut. Så klistrar jag ihop delarna som något utav Mr. Gein’s skräckprojekt och hoppas att ingen ska se att jag alltid bär mask. Så ingen riktigt ska se mig. Så jag ska slippa få frågor och slippa hitta på svar jag tror de orkar höra. Det är ett heltidsjobb att navigera genom källaren; Ett heltidsjobb att hänga i trappan och ändå skapa illusionen av att man står bredvid dem där ovanför. Jag har fullt upp med att låtsas vara tack-det-är-bra-hur-är-det-själv, det finns ingen tid till att faktiskt vara okej. Ingen tid till att vara den jag just nu är, när jag fyller varje timme utav varje dag med att behaga betraktarens sköra syn.

Som jag längtar efter hösten; Frisk luft, vackra färger och alla anser det vara helt okej att isolera sig med tända ljus, en filt och en kopp kaffe. Det är till och med estetiskt tilltalande. Ingen hör knarrandet från källartrappan. Alla är upptagna med att vara i det instagramvänliga höstmyset. Mörkret normaliseras och anses vara en del av höstkänslorna. Och när tusentals kaneldoftande ljus är tända märker ingen av när några få har blåsts ut.

 

Ibland, när livet börjar kännas som en tyngd över axlarna igen, då skriver jag ned små, små saker som känns bra. Så jag ska komma ihåg att saker faktiskt känns bra; Övar in positiviteten på nytt tills tankarna sker automatiskt igen. Det är något jag använt mig av i många år och det hjälper mig se saker klarare.

---

Denna jacka från Gina Tricot och dessa jeans från Cubus är verkligen två stora favoriter, jeansen känns som pyjamasbyxor (såå mjuka) och jag älskar att jackan endast stängs med knytband så man kan välja hur hårt eller löst man vill dra runt den. Obsessed.

Om vädret fortsätter hålla sig hyfsat varmt kan jag snart plocka fram alla mina sjuttioelva vårjackor och det är något jag som jackfanatiker verkligen längtar efter. Det är något speciellt med vårjackor som får mig att bli mer bekväm i mig själv, så jag hoppas de ska göra sin magi även i år.

---

Jag vet inte när jag senast bad Youssef fota mig –jag har varit så extremt obekväm i hela mig själv sedan all skit min kropp genomgått och verkligen varit fast i någon slags identitetskris då jag inte alls känt igen mig själv. Men eftersom jag just nu är i fullt arbete med att försöka hitta (och tycka om) mig själv igen så kände jag att det är dags att jag iallafall försöker vara mer bekväm. Så igår när vi var på skogspromenad bad jag honom ta lite bilder, solen var så himla härlig och jag hade en tillräckligt bra dag för att tycka att det kändes okej. Jag kan inte säga att jag är särskilt bekväm eller fylld med självförtroende, men jag bröt heller inte ihop av att kolla igenom bilderna och nu publicerar jag dem ju till och med här, så det tänker jag ge mig själv en klapp på axeln för. Varje steg framåt är ju trots allt ett framsteg.

GODMORGON! Imorse vaknade jag strax före kl 06, så jag kände att det var passande med en riktigt lugn och skön morgon. Så jag slängde ihop en ansiktsmask, hällde upp mina frukostsmoothies och satte mig för att fylla i skalor och månadsbok.

Godmorgon! Jag sitter här med morgonkaffet i högsta hugg (okej, tredje koppen) och lyssnar på min gamla gladlista i ett tappert försök att starta dagen på gott humör.


Då jag tycks vara sjuk jämt och ständigt har jag bestämt mig för att försöka "läka inifrån" genom att skapa ett matschema –det är ju ingen nyhet att den bästa vägen till god hälsa är genom magen, något jag också har erfarenhet utav. Senaste året har jag varit konstant sjuk; influensa, bihåleinflammation, sköldkörteln som gick upp och ned (och sedan läkte, tack och lov!), diabetesen som aldrig tycks finna någon stabilitet, psykisk kris, utmattningsdepression, magkatarr, IBS, missfall, illamående, muskel/ledvärk, extrem trötthet...ja, you name it. De senaste åren har verkligen varit slag efter slag under bältet. Att försöka börja med det mentala tycks inte riktigt hjälpa, träning går aldrig då jag alltid är sjuk (bokstavligen) –så nu ska jag börja läkningen genom magen.
Tips: Läs på mer om vagusnerven, den är otroligt intressant och spelar en gigantisk roll i vår övergripande hälsa; Psykiska besvär, fysiska besvär, autoimmuna och inflammatoriska sjukdomar, etc.


För att upprätthålla motivationen kommer jag göra detta som ett litet experiment, det blir roligare så. Därför har jag skapat "Kontrollskalor" för att själv kunna följa vilken inverkan det har på psykisk och fysisk hälsa, samt sömn. Varannan vecka kommer jag fylla i skalorna och efter några månader tänker jag göra en mer ingående utvärdering för att avgöra resultat. Ska bli himla intressant faktiskt!

Vattenfärgerna var väldigt uppskattade, kolla lyckan i busungens ansikte? Helt underbar! Och så fick mamma Nathalie, som fyller år imorgon, en fin present när hon hämtade Hailey förut.

När man själv målat mycket men sedan helt förlorat glädjen i kreativiteten är det verkligen magiskt att få se färger och målande genom ett barns ögon; Se hur de lyser upp när de testar olika färger, höra det förtjusta skrattet när penslarna förflyttar färgerna till pappret, spänningen när färgerna blandas och ändras; Verkligen få sitta med och dela den där fantastiska glädjen det ju innebär att upptäcka och utforska –utan några regler eller krav, bara för att det är roligt. Tänk vad bra själen skulle må om man oftare kunde se livet genom ett barns ögon; Så spännande, färgglad och oskriven. Hailey skrattade under hela tiden, gav ifrån sig små glädjetjut när en ny färg drogs över pappret, dansade i stolen när hon drog runt penslarna och pekade stolt på sig själv när jag frågade vem som gjort den. Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle vilja, eller kunna, plocka upp en pensel igen, men på några sekunder väckte hon ovetandes något inom mig som jag var säker på att jag förlorat för evigt; Hon påminde mig om varför jag älskat att måla och för första gången på vad som känns som en evighet känner jag en glädje och en längtan efter att återupptäcka den delen av mig själv; Utan regler eller krav, bara för att det är roligt.  Är det inte fantastiskt hur barns ofärgade glädje kan färglägga och läka själen?

 

Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.


Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.

Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig  och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.

Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!


Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.



CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.

T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.

Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!

Hoppas ni alla haft en fin jul!♥

Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.


Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.

Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.

Ibland blir jag så fångad inuti mitt huvud, speciellt när jag under så lång tid kämpat för att hålla mig själv på en armlängds avstånd; Att aldrig riktigt låta mig själv tänka eller känna allt det där som ju behövs tänkas och kännas för att man ska kunna läka. Livrädd för att mitt hjärta inte ska klara av smärtan som osynligt tynger och drar det ned likt gammal sjö kring en kapsejsad båt; Med en spegelblank yta som döljer de korsande strömmar som sliter sjön åt alla håll. En perfekt metafor. Ett imperfekt inre.
Ibland har jag försökt tillåta mig själv att tänka på allt som skett, känna vad som behövs få kännas; Tvingat mig själv att tänka på varje liten detalj. Men smärtan försätter själen i chock; Den är för stor, för tung, för mycket. Och så plötsligt står man där igen och skrattar fastän man inte känner glädjen inuti och säger att allt är bra fastän man inte riktigt känner något alls och tvingar sig själv att låtsas vara någon man behöver vara för att orka med att egentligen inte vara alls.
Jag minns inte senast jag kände mig som mig själv, på riktigt. Min hjärna fungerar inte som den gjorde förut. Innan. Det tar all min energi att förstå simpla saker och sedan är jag för trött för att orka någonting mer. Några sladdar har klippts inom mig, så elektroderna som ska anslutas till varandra istället skickar tomma stötar och med en knastrande huvudvärk tar det stopp. Helt plötsligt kan det ta stopp; Mitt i en mening, i en diskussion, när någon berättar något. Helt plötsligt tar det stopp och jag förstår inte längre vad de eller jag pratar om, förstår inte sammanhanget, förstår inte alla ord som sägs. Som om hela världen talar ett språk jag inte lärt mig ännu och jag står utanför allt det jag borde veta och förstå. Jag har kraschat förut; Kört huvudet rakt genom betongväggen och kämpat för att ta mig tillbaka. Men inte såhär. Det är inte bara utmattning, trötthet, sorg. Det är urkoppling och frånkoppling och aldrig någonsin avkoppling. Det är två hjärnhalvor som plötsligt är mil ifrån varandra och så desperat försöker nå fram men aldrig räcker till. Det är år efter år utav sorg efter sorg och ändå förväntas existera normalt. Det är att äntligen se en framtid och sedan se den rasera. Det är att för första gången våga hoppas på en mening och sedan falla tillbaka in i meningslösheten. Det är ett hjärta som förtvivlat försöker hålla sig själv samman med några ynka trådar likt ett söndertrasat segel i en orkan. Det är att göra och säga vad man tror de orkar höra men aldrig riktigt säga som det är. Det är att aldrig känna sig frisk men inte riktigt få kalla sig för sjuk. Det är en kronisk klump i bröstet men aldrig gråta. Det är att möta alla motgångar med en klackspark och sedan sparka på sig själv när man ligger ned. Det är känslan av att inte känna alls. Känslan av att leva i en glasbubbla och världen alltid är precis utom räckhåll men aldrig riktigt intill och att höra deras mumlande ord men aldrig tillräckligt högt för att tyda vad som sägs. Försöka förstå och relatera till någons oklara meningar medan man bläddrar i sitt emotionella lexikon och inser att man inte alls förstår någonting längre. Det är att få en dag utav fullkomlig klarhet och intala sig själv att det går åt rätt håll, bara för att vakna nästa morgon med bruset från vågorna i huvudet och drunkna igen och igen. Det är att konstant gaslighta sig själv; Tänka att man överdriver, så farligt är det inte, andra klarar ju av det, man är bara klen. Alltid känna att man borde vara, orka, göra, kunna –mer. Med tyngden på axlarna ska man desperat krypa framåt och inte klaga för man har ju så mycket och det man inte har ska man inte fastna i. Men det är ju precis vad man gör. Och det förminskar inte tacksamheten kring vad man har, för visst är man så tacksam hela tiden. Men det man saknar kan ibland få en att sakna ihjäl sig och det är bara ett faktum man måste lära sig att leva med. 
Ibland försöker jag minnas hur jag var förut; Innan. Hur jag kände, tänkte, gjorde. Hur jag skrattade när det kändes i magen. Hur jag pratade när jag kunde binda samman tankar och idéer och inte glömde bort vad orden betydde. Hur jag var innan alla sladdar klipptes i hopp om att desarmera innan explosionen kom men istället desarmerade hela livet och inga känslor riktigt kan gnistra till. Ibland glömmer jag bort att låtsas och ansiktet blir blankt. Hjärnan tom och överfull på samma gång. Men så påminns jag och marionettspelaren inuti drar i trådarna och så lyfts mungiporna och allt är som det ska igen. Allt är precis som det ska igen. Fastän kanske... kanske aldrig mer.
Och så säger jag godmorgon fastän natten aldrig tycks ta slut och så säger jag ja fastän allt jag känner är nej och så skrattar jag fastän jag inte förstår det roliga och så går jag till sängs med betongblocket i bröstet och så vaknar jag imorgon och gör samma sak en gång till. Allt...allt är precis som det ska. Normaliserad tomhet och det är precis som det ska vara. Precis, precis som det ska vara.

Och kanske går jag in och raderar orden jag skrivit för att slippa prata, för jag vill ju inte prata. Jag kan inte. Jag förstår inte riktigt hur. Och jag har ju aldrig riktigt varit den som pratar om men alltid den som pratas med och det är så jag trivs bäst. Men jag går till psykologen och försöker reda ut men tycks alltid glömma bort allt i en handvändning och stirrar på ingenting med en blank hjärna som kanske vet vad som behövs pratas om men inte kan ansluta munnen till tanken så marionettspelaren börjar desperat dra i alla trådar och rep och så spelar man livets bästa roll som inte-alls-trasig och så går man därifrån och har ingen aning om vad som precis har hänt. Det är så mycket lättare att hålla sig själv på en armlängs avstånd. Andra tror att det är dem man inte släpper in, men det stämmer ju inte; Man släpper inte in sig själv. För gör man det blir man sjösjuk under ytan och kanske hade man lärt sig simma bättre med tiden men just nu är det lugnare att sitta på sin öde ö och inte vara alls. Precis som man ska vara.

Dagens lista fylldes på med saker som behövde göras.
Jag föredrar att alltid bryta ned allt som behöver göras i mindre delar, delvis då det känns som ett betydligt mindre projekt och delvis för att jag får en välbehövlig liten dopaminkick varje gång jag får bocka av något vilket får mig att orka köra vidare. Hade jag bara skrivit "städa köket" t.ex. så hade det känts som ett jättestort projekt, jag hade inte vetat var jag skulle börja och det hade inte känts som jag fick något gjort –på så vis hade jag tappat motivationen halvvägs. Detta är något jag lärt mig under mina depressiva episoder och som verkligen hjälper mig. Jag föredrar dessutom fysiska listor då jag vill ha dem framför mig och få göra en liten bock. När jag behöver extra pepp skriver dem dessutom i olika färger för att lura hjärnan till att tro att det är roligare, samt hjälpa hjärnan sortera upp sakerna. Kan låta löjligt, men som någon som kämpar mycket med både ADHD och utmattningar så är det dessa små saker som leder vägen "tillbaka", allt som förenklar vardagen är ett välkommet andetag. Man behöver hitta sätt som fungerar för en, och för mig är checklistor det bästa –i alla lägen.


Jag har nu precis lagat mat (check) och andra tvätten blev färdig medan jag skrev detta inlägg (check), så snart är listan genomförd. Jag ska hänga upp tvätten nu, sedan ska jag sätta i hårfärgen och låta den verka medan jag gör klart det sista, på så vis kan jag ta en dusch och bara sjunka ned i soffan sen. Det är helt okej att ha dagar då man inte orkar mer än ta sig genom dem, men herregud vad skönt det är att få saker gjorda när man kan.

Varning: Jag är övertrött och inlägget blir därför elva kilometer långt. Rätt in i kaklet kör vi. Välkomna.



Imorse vaknade jag strax efter 06, så gick upp och satte på kaffe och gjorde i ordning frukosten medan Youssef sov vidare.

Kör alltid kaffe och dansparty för att vakna på morgonen haha, skönaste som finns för att vända humöret. Här ser ni energiskillnaden mellan första koppen kaffe vs. under andra koppen haha?? Har världens sämsta morgonhumör innan kaffet och är världens gladaste morgonmänniska efter, därför föredrar jag alltid att vakna före alla andra. Vill vara tjurig ifred en stund först.

Körde igång min "bitches have more fun"-lista i lurarna och då kickade energin igång på riktigt, så spenderade 1,5 timme på att dricka kaffe och ha mitt alldeles egna lilla girlpowerparty iklädd den underbara morgonrocken jag fick i bröllopspresent utav Alva och Alex (hade den när jag gjorde mig i ordning vid bröllopet, såå fin och skön).



Sen var det dags att göra sig redo för att åka till stugan, så tog på lite mascara, fyllde i halva ögonbrynet (kommer förevigt vara arg att det försvann p.g.a sköldkörteln, helt onödigt) och tog ut håret. Trodde det skulle hunnit torka på 12 timmar men kändes fasen blötare än när jag snurrade upp det igårkväll, men men! Gillade det ändå. Tvättar ju håret ungefär var tionde dag så får ett helt orimligt självförtroende när det väl är nytvättat hahaha. Får ni andra så också? 


Vi åkte ut till stugan för att dra upp bryggan och ta en mysfika. Det var precis svinkallt, men ändå himla mysigt.


Youssef bad mig kolla i kikhålet och där såg jag detta, Cera är så sjukt less på vår idioti medan Youssef är precis asglad hahaha




Youssef fick någon skoluppgift, att analysera poesi, som påminde mig om en jag gjort så jag gick in och skulle läsa min gamla. Då, från ingenstans, aktiverades hyperfokus och helt plötsligt hade jag spenderat närmare 4 timmar åt att läsa om Eve och skrivit 619 ord (på engelska) om Eve i relation till dikten "A Daughter of Eve" och hur de olika myterna kring henne påverkar och breddar den möjliga analysen. Väldigt intressant läsning som sedan resulterade i 45 minuters djupdykning i preventivmedel och aborter på 1800-talet innan hjärnan helt plötsligt tog stopp och jag nu minns cirka 2% utav allt jag läst och knappt underrubrikerna i vad jag skrivit så jag lär väl knappt vara till någon hjälp ändå. Adhd i sitt esse.

Vad skönt det vore om det gick att kontrollera och styra sin hyperfokus så jag kunde få det jag behöver göra gjort, istället för att bli helt besatt utav saker jag inte direkt har användning för och ändå inte kommer ihåg sen?! Jag kan få hyperfokus på vad som helst; Jag blir helt besatt, glömmer äta, sova och gå på toaletten, lär mig allt som går, pratar om det hela tiden (alternativt pratar inte med någon för jag är så uppslukad så ingenting annat existerar) –och sedan släpper jag det för att aldrig tänka på det igen, och hoppar till nästa. Det är en underbar, nästan manisk, känsla när man är mitt i det, men efteråt är både kropp och knopp körda rakt genom betongväggen och jag känner mig extremt överstimulerad. Typ nu. Nu är jag för trött för att sova och då kickar batterierna om sig igen och igen med lite sämre funktion vid varje omstart, ungefär. 


Hursomhelst så avslutade jag kvällen med en hemmagjord, gudomlig panoumiburgare. Jag gillar inte hamburgebröd så jag toastar brödskivor, så extremt mycket godare. Vill man vara lite extra snitsig (och mätt) så kan man göra två fullgjorda ugnstoast med pålägg och hela köret och sedan använda som bröd. Lite färskost, prästost, kryddor, dressing, sallad och bbq gör den perfekt. Har inte ätit ordentlig mat sedan lördagslunchen (mitt måltidsinsulin tog slut och det tog väldigt lång tid för nya receptet så jag har ätit...keso. Och grönsallad (bladspenat, gurka, lök)) så nu unnade jag mig en riktigt god middag framför lite Friends.

---

Gilmore Girls, kaffe och soffhäng
Hösten till ära har jag självfallet startat om Gilmore Girls, det är liksom ett måste varje höst. Att krypa upp i soffan med en kopp kaffe och mina älskade djur är livsnjut på ett helt annan nivå.

---

Lunchdejt med syster & systerdotter
Hailey var här några timmar, när Natta sedan var färdig så hämtade hon upp oss båda och vi åkte runt i lite affärer. Sedan bjöd hon på lunch innan vi åkte vidare till pappa för födelsedagsfika. En supermysig dag, såå härligt att få lite systertid också!

Häromkvällen fick jag en notis från auroraappen; Hög aktivitet över hela Sverige.
När jag i våras fick se ett svagare norrsken var jag så himla lycklig, men jag har alltid velat se ett starkare. Det har liksom stått överst på min bucket list sedan barnsben. Hela kvällen kikade jag ut genom fönstret och såg...ingenting –förutom moln. Jag klickade in och ut ur väderappar som alla sa samma sak: Heltäckande molnighet hela kvällen och natten. Men vi bestämde oss ändå för att chansa, så runt 20:30 satte vi oss i bilen och försökte lista ur var vi skulle åka för att ha störst chans att få se något. Jag kom på ett ställe där jag tänkte att det både skulle vara mörkt och lätt att se åt alla håll. Vid cirka kl 21 hade vi parkerat bilen, gått den lilla promenaden ned i kolsvart mörker och hittat vad som kändes som rätt plats. Vi stod en bra stund vid vattenbrynet med den kyliga blåstet bitandes i ansiktet, i sådant mörker att vi knappt såg varandra på någon meters avstånd. Jag stirrade på de mörka molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Av och till såg vi ett svagt, pulserande ljus genom molnen, men molntäcket var fortfarande alldeles för tjockt för att verkligen se något. Genom en liten spricka såg jag ett tydligt stjärnfall, så jag slöt ögonen och önskade att vi skulle få se norrskenet. "Snälla universum, jag önskar mig en blåst som för iväg molnen så vi får se norrsken på riktigt. Jag behöver det." Jag vet att de flesta kanske inte tror på kraften i stjärnfall, men för mig är det som en bön; Universum är vad jag tror på och stjärnfall är som en tillfällig förbindelse mellan universum och människa. Som universums sätt att tala om att avståndet för några sekunder är oväsentligt. Vi är ju alla byggda utav stjärnstoft.

Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Väderapparna sa fortfarande samma sak. Men, inom några minuter började det blåsa kraftigt, molnen skingrades och himlen färgades sakta men säkert i dansande färger; Först svagt synliga bakom oss –sedan ökade de i intensitet. Efter en liten stund var det som om någon tände himlen; På någon sekund lyste den upp i starka sken och plötsligt såg vi både varandra och omgivningen tydligt. Jag tänkte för en sekund att allt kändes så klart. Hela livet; Det som känts så överväldigande tungt, skymmande mörkt och ensamt under så lång tid, kändes plötsligt tydligt. Som om någon drog bort den sorgsna slöjan som täckt ögonen, och jag kunde se. Känna. Finnas till. Vara en liten del utav allt stjärnstoft som hör samman med universum. I mitt huvud hörde jag tonerna till "Song for Sienna", som jag ju så ofta gör när själen kan andas och livet äntligen orkar vända blad. Jag kramade Youssef. "Jag säger ju att universum kräver balans. Ja, vi hade det värsta året någonsin och trodde vi skulle dö utav sorg. Allt var grått. Men i år... i år har vi fått tillbaka så mycket. I år får vi tillbaka färgerna. Jag är så tacksam."

Som ett barn på julafton rentav studsade jag runt, så oförmögen att stå still när de positiva känslorna porlade som en kolsyrad bäck genom kroppen. Var jag än vände blicken så dansade himlen framför mig. Pulserade; Och jag kände hur ljusen for genom mina kärl; Färglade mörkret; Hjälpte själen att återuppstå. Inte så att allt det där smärtsamma försvann, men så att det blev lite lättare. Vackrare. Jag tänkte på alla gånger jag inte velat leva, alla gånger jag inte kunnat se något ljus i tunnelns slut. Men här var jag nu; Kanske inte i tunnelns slut, men inuti regnbågen. Inuti livet. Levande. Så magiskt det är att få vara mitt i, istället för vid det överhängande slutet. Jag överväldigades utav hur vackert det var. Så lycklig. Och så oändligt tacksam.

När vi kom hem stod jag kvar utanför porten i några minuter. Andades djupt och lugnt. Tittade upp mot himlen hela tiden. Hjärtat, som så ofta försökt slita sig ur bröstkorgen, kändes tryggt; Det slog varma slag. Fyllt med färger. Så kom ännu ett stjärnfall, rakt ovanför. Jag log och slöt ögonen. "Jag har ingen mer önskan nu. Jag vill bara säga tack; Tack, universum. Tack snälla."