Jag har känt mig lite "svajig" senaste tiden och kommit fram till att jag mest troligt är i en mixepisod.
Sedan diabetesen bröt ut har jag upplevt snabbare och mer frekventa svängningar i min bipolaritet, vilket såklart är väldigt tungt. Det är svårare att fånga upp mig själv i tid då instabilt blodsocker ger liknande humörsväningar och känsloupplevelser som början på bipolära skov. Såhär kände jag mig i tonåren när hormoner och annat påverkade de kraftiga humörsväningarna. Det påverkas såklart också av att jag inte kan medicinera förrän en episod väl brutit ut och därmed har svårt att "tygla" dom i tid.

Senaste veckan har det blivit allt mer uppenbart; Tydligt minskat sömnbehov (jag borde vara betydligt tröttare med tanke på att jag ännu inte är frisk), energitoppar då jag blir väldigt social, kreativ och energisk – jag har t.ex. börjat skriva en barnbok, 99% färdigställt ett väldigt långt blogginlägg gällande studietips (inte publicerat ännu), samt påbörjat min research för att kunna sammanställa information gällande samsjuklighet T1D/Bipolär Sjukdom då jag tycker att informationen som finns är väldigt gles och nästintill obefintlig. Men jag har också snabba vändningar då jag bryter ihop och gråter, blir extremt känslig/tar illa upp (vilket är väldigt ovanligt för mig, jag tar nästan aldrig illa upp av någonting) och livet känns väldigt meningslöst.
Jag har flera vändningar varje dag, ibland från timme till timme, och det tar verkligen på krafterna. Först trodde jag att det bara var för att jag varit sjuk och klen så pass länge, sen började jag skylla det lite på blodsockret då det är svårreglerat nu – men häromdagen insåg jag att det är en mixepisod. Personligen tycker jag att mixepisoderna är fruktansvärda. Har ni någonsin varit i en kris? När ni känner allt och ingenting på samma gång: Det känns som ni fastnat i en mental och emotionell mixer där ni är utmattade och rastlösa på samma gång? Gråtit och skrattat samtidigt? Lite så känns det.

Igår hade jag videosamtal med psykologen som instämde och vi bestämde att jag ska prova med min medicin några dagar för att se om den hjälper. Jag tog den därför första gången igårkväll och redan då blev jag helt matt/groggy haha, så jag har sovit betydligt bättre inatt. Det är skönt att den hjälper så pass fort, även om jag behöver ta den ungefär 5 dagar för att stabiliseras bättre. Däremot är det jobbigt då den påverkar mitt blodsocker väldigt negativt, därmed kan jag verkligen inte ta medicinen längre än jag absolut måste. Det är en balansgång jag ständigt trillar av, känner jag. Men det finns inte mycket annat att välja på tyvärr. Ärligt talat känner jag att jag oftare härdar ut livet än lever det. Det låter ju jättesorgligt, och det kanske det egentligen är, jag kanske bara är så pass van att jag normaliserat det och rycker lite på axlarna åt hela grejen. Jag tror det är väldigt svårt för andra människor att förstå hur jag faktiskt känner och mår, jag pratar inte gärna om det ens med vänner, jag föredrar att ta de jobbiga samtalen med vården eller skriva ned mina känslor och tankar i dokument ingen någonsin får se, så jag förstår att andra inte riktigt förstår. Jag är dessutom en väldigt positiv och socialt energisk person utåt sett. Men sanningen är den att jag väldigt sällan mår bra eller känner att "det är värt det". Jag bara härdar ut för att inte vara till besvär. Jag pratar, skrattar, umgås, bryr mig. I ärlighetens namn känner jag nästan aldrig glädje, även om jag gärna låtsas göra det. Gud vad hemskt det låter, eller hur ofta känner ni glädje? Då menar jag inte euforisk lycka, utan den där lilla glädjen som känns som lite varmt te i bröstet. Hur ofta känner ni så? Hur ofta är "normalt" att känna så? Har världen blivit så mörk att ingen av oss känner glädje längre, eller känner ni ändå glädje då och då? Varje månad? Vecka? Varje dag? Finns det någon som fakiskt känner glädje varje dag, ens för en sekund om dagen? Jag har så svårt att tro det, att glädje skulle vara det normala och avsaknad av glädje avvikande. Hur ofta bör man känna glädje, egentligen? Jag är genuint nyfiken, ibland nästan lite besatt, av att veta och förstå det. Psykiatrin vill ju inte gärna att man benämner något som "normalt", men det kan väl inte vara så att en hel befolkning tvingar sig genom livet utan ljus? Är vi alla bara blinda båtar utan fyrljus i mörkret, dömda att gå på grund och sjunka? Vad är då meningen?

Okej, många tankar nu och det blir kanske lite väl triggande läsning, så jag stannar upp här. Om en stund lär jag ändå tycka att detta inlägg är "cringe" och att jag var löjlig, och påbörja nästa projekt, typ. Men jag skulle så gärna vilja veta om glädje är någon ni nästan tar för givet då det är så vardagligt, eller något ni upplever så sällan att det nästan är obehagligt att känna? Var i skalan ligger andra människor, egentligen?