rimfrost
2022-12-15 @ 18:36:41
Dess gnistrande skimmer bländar
Svär oss den falska ed
Som lovar att värma våra händer
Den lovar att ta oss med
Ändå står majoriteten utanför
Med kallbrand i nävar
Vi lämnas kvar i kylan;
Miljontals förfrusna själar
Frosten har lovat att vi alla är desamma
Fastän vi aldrig burit ett jämställt värde
Och ni trodde så på frosten
Ni följde den med glädje
Ni vrålade på gatan
Frostens ylande kampsång
”En för ingen någonsin
Och ingen någonsin för nån”
Ni trodde att genom lögner
Skulle sanningen lysa klar
Men sanningen har förfrusit
Endast lögnerna finns kvar
Ni valde att följa frosten;
Tro att värme kan födas ur is
Och chockerades så intensivt
När den försatte riket i kris
Vi ska infinna oss i ledet
Vi får aldrig sätta oss emot
Annars ska frosten oss frysa
Tills vi inte utgör något hot
En gång var riket lyckligt
En gång stod allt i blom
Men så korrumperades det sakta
Utav rädsla, makt, fördom
Och alla vi har litat på
Har svikit oss för frosten
De har med glädje klättrat uppåt
Genom att lämna oss på botten
Och alla vi har älskat så
Har tillåtit frosten ta deras hjärtan
För att förblinda dem inför misären
Och förblinda dem inför smärtan
Vi har lämnats i kylan
Ignorerats utav de nonchalanta
Lovats trygghet och värme
Sedan knuffats ut av vänner och bekanta
Alla känner vi ju någon;
En vän, en partner, en individ
Som banat väg för lindandet;
Som röstat fram denna vintertid
Och alla känner vi ju någon
Som önskat det som sker
Som hoppats vara bättre
Som ansett sig vara värd mer
När jag sen vilar mitt huvud;
Somnar i en stelfrusen säng
Då drömmar jag om ett rike
Kapabelt att älska igen
Fåglarna har slutat sjunga
Fönstret står mer tomt än någonsin
Återskall utav tystnaden
Som om allt har somnat in
Ett rike täckt i rimfrost
Världen glittrar som gjord utav diamant
Så maskeras den bitande kylan
Som vaggar oss mot döden så varsamt
Frosten förvillar oss i skönhet
Förtrollar oss att glömma vad som skett
Glömma allt den gjort
Och glömma vad vi sett
Fönstret står mer tomt än någonsin
Återskall utav tystnaden
Som om allt har somnat in
Ett rike täckt i rimfrost
Världen glittrar som gjord utav diamant
Så maskeras den bitande kylan
Som vaggar oss mot döden så varsamt
Frosten förvillar oss i skönhet
Förtrollar oss att glömma vad som skett
Glömma allt den gjort
Och glömma vad vi sett
Dess gnistrande skimmer bländar
Svär oss den falska ed
Som lovar att värma våra händer
Den lovar att ta oss med
Ändå står majoriteten utanför
Med kallbrand i nävar
Vi lämnas kvar i kylan;
Miljontals förfrusna själar
Frosten har lovat att vi alla är desamma
Fastän vi aldrig burit ett jämställt värde
Och ni trodde så på frosten
Ni följde den med glädje
Nu står vi i en isvak
Och kippar efter luft
Medan frosten använder våra kroppar
För att ta sig högre upp
Snart täcker den vårt rike;
Vart berg, och träd, och sjö
Den vill ha allt så vi inget får
Den lämnar oss att dö
Och så många har förvånats
Över bristen på kärlek
Men ni litade så blint på frosten
Att ni medvetet varandra svek
Och kippar efter luft
Medan frosten använder våra kroppar
För att ta sig högre upp
Snart täcker den vårt rike;
Vart berg, och träd, och sjö
Den vill ha allt så vi inget får
Den lämnar oss att dö
Och så många har förvånats
Över bristen på kärlek
Men ni litade så blint på frosten
Att ni medvetet varandra svek
Ni vrålade på gatan
Frostens ylande kampsång
”En för ingen någonsin
Och ingen någonsin för nån”
Ni trodde att genom lögner
Skulle sanningen lysa klar
Men sanningen har förfrusit
Endast lögnerna finns kvar
Ni valde att följa frosten;
Tro att värme kan födas ur is
Och chockerades så intensivt
När den försatte riket i kris
En istid utan hopp om vår
Frosten frodas utav panik
Den enda vägen in i värmen
Är att klättra över lik
Det är så frosten tar oss;
Bit för bit för bit
Tills lemmarna är blå
Och huden färgats vit
Den kräver att alla ska se samma ut
För att värdesättas lika
Och att de som står kvar utanför
För evigt ska tvingas tiga
Frosten frodas utav panik
Den enda vägen in i värmen
Är att klättra över lik
Det är så frosten tar oss;
Bit för bit för bit
Tills lemmarna är blå
Och huden färgats vit
Den kräver att alla ska se samma ut
För att värdesättas lika
Och att de som står kvar utanför
För evigt ska tvingas tiga
Vi ska infinna oss i ledet
Vi får aldrig sätta oss emot
Annars ska frosten oss frysa
Tills vi inte utgör något hot
En gång var riket lyckligt
En gång stod allt i blom
Men så korrumperades det sakta
Utav rädsla, makt, fördom
Och alla vi har litat på
Har svikit oss för frosten
De har med glädje klättrat uppåt
Genom att lämna oss på botten
Och alla vi har älskat så
Har tillåtit frosten ta deras hjärtan
För att förblinda dem inför misären
Och förblinda dem inför smärtan
Vi har lämnats i kylan
Ignorerats utav de nonchalanta
Lovats trygghet och värme
Sedan knuffats ut av vänner och bekanta
Alla känner vi ju någon;
En vän, en partner, en individ
Som banat väg för lindandet;
Som röstat fram denna vintertid
Och alla känner vi ju någon
Som önskat det som sker
Som hoppats vara bättre
Som ansett sig vara värd mer
När jag sen vilar mitt huvud;
Somnar i en stelfrusen säng
Då drömmar jag om ett rike
Kapabelt att älska igen
Follow
Kommentarer
Trackback
