Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm. 


Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.

Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."


Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan  l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet. 

2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.

Solnedgångsmys med Pelle & katten Vanessa, sommaren 2023.
Att sitta på berget utanför stugan i solnedgången och prata om allt och ingenting är en kär tradition, det är något vi alltid gjort om somrarna. Pelle tog dessutom alltid kvällsmyset med katterna såhär; Lite gos på berget.
Överlag så älskar jag solnedgångsbilder i motljus; Skuggade siluetter i kontrast till de intensiva färgerna tycker jag är magiskt. Då Vanessa gick bort i vintras så känns dessa bilder dessutom ännu vackrare. Första bilden har jag tagit, andra har Youssef tagit, båda redigerade av mig.

Vi har skriksjungit på konserter. Vi har tagit en för många tequilashots och snubblat hem i soluppgången. Vi har dansat tills vi inte kunnat stå, skrattat tills magen gjort ont. Vi har åkt bil på nätter och pratat om allt och ingenting. Vi har gått långa promenader på tomma gator, suttit under stjärnorna och snackat skit, tagit nattdopp och grillat i solnedgången. Vi har lekt, myst och gått på picknick. Vi har fiskat, badat och solat. Vi har hållit varandra när det gjort ont. Vi har firat födelsedagar och firat livet. Vi har varit lyckliga med att göra ingenting alls.

Jag har stundvis varit på botten, men de underbara människorna i min omgivning har kastat mig upp till toppen och hjälpt mig att känna mig så obeskrivligt lycklig. Jag är så tacksam och glad över att få omges av så många energiknippen, och herregud vad roligt vi har haft. Vad jag älskar er. Vad jag älskat denna sommar. Och vad jag känt mig levande. 

Häromkvällen lånade jag mammas dator en sväng, och upptäckte att hon hade masssssor utav gamla bilder (då menar jag alltså från ca 2005/2006 och framåt). Jag älskar att sitta och kolla igenom gamla bilder som man trodde var borta, eller som jag inte ens sett själv. Tänkte dela med mig utav ett gäng här, men jag delar upp dem i olika inlägg då det blir en jäkla massa bilder annars haha!

 

 

[10] Gumman som blev liten som en tesked (1967)

På nionde plats har vi den senaste julkalendern om Sagas härliga äventyr. Jag har inte sett så många julkalendrar de senaste åren (den där vidriga "Allrams Höjdarpaket" förstörde allt, ryser bara jag tänker på den) men förra året tyckte jag att den verkade så jäkla bra så jag var tvungen. Och jäklar vad bra den var! Precis som en julkalender ska vara, kände mig som ett barn igen!


[8] Kaspar I Nudådalen (2001)


[7] Sunes Jul (1991)
Att jag älskar julkalendern från 2012 beror nog till 90% på att det är en uppföljare till den magiska från 1996 och har med både mina favoriter Jean och Staffan, men även hela familjen Olsson får vara med på ett hörn eller två. Överhuvudtaget så tycker jag att den är sååå bra! Såg den senast för några dagar sedan, haha!


[3] Trolltider (1979)
Jag kan se på den hur många gånger som helst, jag slutar aldrig älska den. Vill också vara en liten dieselråtta och få leva med Mäster Estragon och Trassel med Trunken -och såklart göra middagsbön med Lucky Closette; "Vi bedjar om skitiga barn vid vårt bord, och massor av äckligt i maten. Så lätt det är att vara nöjd här ombord, och aldrig diskar vi faten. Äckelpotta, äckelpotta, öh *klick med tungan* *pruttljud*". Sa den vid varje måltid som barn, och gör fortfarande ibland haha!


Och vinnaren äääär
[1] Mysteriet på Greveholm (1996)

 

...Alla gosedjur levde och kunde känna. Därför fick jag dåligt samvete om någon utav dem inte fick sova i sängen, vilket slutade med att det låg 25 gosedjur nerbäddade i min säng medan jag låg under en filt på golvet. Japp.

 

...Man födde barn genom stjärten. Detta då min mamma brukade säga att föda barn var "som att skita ut en vattenmelon". Thanks mom.

 

...De enda språk som fanns var svenska och engelska, så under ett par år i min barndom trodde jag att varje gång någon pratade ett annat språk i filmer så var det påhittat.

 

...Planeten Pluto såg ut som hunden Pluto i Musse Pigg, och att planeten var döpt efter seriefiguren.

 

...Personerna i min tv var instängda, trodde det inte länge men jäklar vad jag mådde dåligt av det. Detta trodde jag då jag tittade på ett barnprogram och figuren knackade på rutan och sa "ni måste hjälpa mig", då tog jag det direkt som ett rop på hjälp och var helt panikslagen.

 

...Inavel betydde att man hade inåt-navel (vilket jag och typ hela min familj har), så när vi pratade om det i skolan en gång sa jag att min familj var inavlade. Jag var bara kanske 6 år, men oh so stupid.

 

...Muskulös=muskel-lös, alltså att man inte hade några muskler. Tyckte det var jättekonstigt när jag tittade på film med min familj en gång och någon sa "men gud vad muskulös han var" och han hade jättemycket muskler. Så förvirrande.

...Man kunde köpa busfrön på Blomsterlandet, så om man planterade och vattnade dem så skulle det växa upp barn.

...Alla vaknade upp i kistan efter att ha blivit begravda. Ska tilläggas att jag förlorade en hel del släktingar som barn och var förskräckt av att de skulle vakna nergrävda och ensamma. Detta har dock hållit i sig lite på något sätt, då jag inte är rädd för att dö men jag är skräckslagen för att vakna i kistan.

...Låten "The Final Countdown" med Europe egentligen gick "It's a fire on campus". Pinsamt nog trodde jag detta tills jag var 20 år.

...Om man svalde en fruktkärna skulle den planteras i magen, så om man drack vatten skulle den växa till ett träd och komma ut ur öronen. Någon vuxen hade skojat om det, och jag trodde verkligen på det.

...Köttbullar var levande grisar. Bara under en jättejättekort period när jag var kanske 7 år, men jag trodde de fortfarande kunde känna smärta och när det kom lite "saft" ur dem så var det för att de plågades ihjäl i stekpannan. Grät hysteriskt och var vansinnig på mamma.

...Om man bodde i skogen tillräckligt länge så skulle man automatiskt kunna förstå och prata med alla djur.

 

...Folk kunde läsa mina tankar. Om jag råkade tänka något dumt bad jag direkt högt om ursäkt, så folk måste trott jag var knäpp. Det var jag väl kanske också i och för sig.

...Filmer var verkliga, även tecknade. Om det hände någonting som jag inte gillade så spolade jag tillbaka och försökte säga åt dom att göra på ett annat sätt. Var helt heartbroken när dom bara ignorerade mig. Tror detta kan ha haft något att göra med att min bonuspappa Pelle alltid pratade med fotbollsspelare i tv:n, så jag trodde de hörde.

...Bankomatkort hade oändligt med pengar. Jag längtade efter att få ett eget, så jag kunde köpa hur mycket leksaker, djur och godis jag ville.

...Bara tjejer bodde i Trosa. För killar hade ju kalsonger.

...Man kunde bli precis vad man ville när man blev stor. Under en period när jag var kanske 8 år och folk frågade vad jag skulle bli när jag blev stor svarade jag "jag ska bli halvarab" för jag tyckte att arabiska kvinnor var så vackra och språket så häftigt, men jag ville ändå fortsätta vara släkt med min familj, så jag skulle bli hälften av varje.

...Månen följde efter mig när jag åkte bil på kvällen.

---

Bonus: Lillasyster
[1] När jag var liten bodde jag varannan helg tillsammans med min pappas familj där vi var 5 syskon. En dag när vi åkte förbi Ica så pekade min lillasyster Sabina (då kanske 3 år) på deras lagerdel och sa "där har vi köpt Hannes" (bror). Vi andra började skratta och min bonusmamma frågade varför hon trodde det, varpå Sabina svarade "ja, han är väl en apa?". Stackars Hannes.

[2] Ungefär runt samma tid var Sabina tokig i troll, alla sagor och sånger vi hittade på skulle handla om troll. Vi hade bestämt att nästa gång vi alla var samlade skulle vi åka och plocka svamp. Så alla vi snälla storasyskon höll på rejält med att lura i Sabina att hon egentligen var ett troll, en bortbyting, och att den egentliga anledningen till varför vi skulle ut i skogen var för att byta tillbaka henne mot våran riktiga lillasyster. Hon vågade inte ens säga något till våra föräldrar. När vi väl var i skogen så gick vi iväg några meter med henne och sa åt henne att sitta på en stubbe, sedan sa vi "gå ingenstans nu, snart kommer dina riktiga trollföräldrar och hämtar dig, hejdå!" och vände oss för att gå. Hon gallskrek och grät hysteriskt, såklart. Jag har aldrig, varken innan eller efter, sett min pappa så arg på oss som då. Men det var nog det enda elaka vi gjorde mot henne, då hon är minst har hon alltid varit den vi alla velat skydda och ta hand om, lillan.


>Har ni trott något konstigt/roligt/knasigt som barn? (Eller vuxna)

 

 

Vad är ens detta för uselt oljud?? Hahaha usch vad höll jag på med. Självklart fanns det även bra musik såsom All Time Low, Eminem och Shakira, men majoriteten i listan är verkligen hemsk haha. 2010 var verkligen inte ett bra musikår för mig, uppenbarligen.

La över en massa bilder från min gamla iphone och hittade då bilder från när jag var rödhårig. Fyfan vad jag saknar det, trivdes verkligen så jäkla bra i rött! Färgade brunt med slingat för att det röda var så jobbigt med utväxten, håret växte rätt fort och när man har starkt rött hår så syns en ful brun utväxt väldigt tydligt. Är sugen på en brun ombre med slingor, men nu blev jag även stört sugen på att ta tillbaka det röda. Lär bli ombre om något, men fyfan vad jag saknartttt...

 

Här är tre bilder ni troligtvis aldrig sett förut, hittade dom på min gamla hårddisk haha. Visar verkligen min finaste sida. Har även hittat massor utav videor som jag tänkte klippa ihop och lägga upp, men så går det tydligen inte lägga upp klipp via datorn på videofyme vilket gör mig aslack.